Som vanligt får ni gå runt hörnet för att få läsa facit.
Lämna en kommentarden skrattande språkpolisen
Lotten Inlägg
Detta var ju en utdragen pina. Med en tre dagar lång betänketid hann gissarna till och med hitta fel i texten: ett extrapris delas omedelbart ut till Anna, som (genom att använda korrekta, nördiga, enkla citattecken, hurraaaa) bevisade att något hade huggits av, stympats och brutalt lemlästats. Istället för …
Jag hotade honom med både det ena
”Du tror visst att jag är en djävul”, sa hon till mig med sitt ohyggliga skratt.
… skulle det ha stått:
Jag hotade honom med både det ena och det andra om han inte knallade sig iväg och gick direkt hem. Jag skakade på huvudet och gick fundersam in igen.
"Du tror visst att jag är en djävul”, sa hon till mig med sitt ohyggliga skratt.
(När jag blir störtberömd succéförfattare ska jag sona detta genom att i varje bok ha med citatet ”med sitt ohyggliga skratt”.)
Gissningarna var spretiga som paraplypinnar tills Helena via min konstiga Anna Paquin-ledtråd föreslog Charlotte Brontë. Hennes namne (och min) Charlott – the Goblin Girl hängde snabbt på. Nu var Charlotte visserligen inte rätt, men i alla fall så nära man kan komma utan att skjuta själva haren. När så Bästisgrannen (via spionage i mitt hus där hon såg att vissa böcker var borta eller låg utfläkta på golv och bord) försökte sig på en mycket mystisk basket-ledtråd, hände det inte så mycket mer än att Ica blev arg för att alla hemlisbloggare är så väldigt döda.
(Förklaringen till det är enkel: jag har tidigare julkalendrat en nu levande stor skribent som blev urförbannad och kallade mig ”slummig och dum”. Det vill man ju inte vara, och döda författare läser ju inte bloggar. Däremot kan jag lova att vara mer populistisk nästa gång. Nej inte populistisk, bara kanske lite enklare. Eller kanske mer levande. Eller kanske jättedöd och jättesvår när jag tänker efter. Ingen som vill muta mig?)
Men nu till svaret. Hemlisbloggaren är den i mina ögon trista Emily Brontë. Stora händelser som till exempel ett häftigt slagsmål där jag skulle vilja läsa om omvridna näsor, brutala hårdragningar och sönderrivet kjorteltyg beskriver hon med några korta, föga målande ord som kanske ”Det blev mankemang …”. Däremot en kort blick från någon ståtlig karl kan beskrivas på tre fulla sidor … som följs av ett par sidor till med alternativa tolkningar av blickens betydelse och viktighetsgrad. Tydligen begriper jag ingenting och borde sättas på skolbänken igen, för Nationalencyklopedin beskriver Emily Brontës skrivsätt så här:
”Genom sin för tiden mycket ovanliga berättarteknik distanserade B. sig från stoffet på ett helt annat sätt än systrarna gjorde i sina ofta självbespeglande romaner. Natur- och människoskildring är intimt sammanvävda, ordvalet dynamiskt, i samklang med denna berättelse om obetvingliga känslor av kärlek, bitterhet och hat.”
Där fick jag så jag teg. Emilys mest kända verk är Svindlande höjder (’Wuthering Heights’), som först gavs ut under pseudonymen Ellis Bell. (Anna var ganska nära med förslagen ”Enid Blyton, Efrans G Bengtsson, Ejan Buillou och Eliza Barklund”.)
Själv minns jag en fransk film från 1979 om syskonen Brontë med Isabelle Adjani och Isabelle Huppert i några av rollerna. (Men det enda jag ärligt talat kommer ihåg på riktigt är att brorsan Branwell var full och ful.)
De här fyra (av sex) skrivande syskonen Charlotte (1816-55), Branwell (1817–48), Emily (1818-48) och Anne (1820-49) blev ensamma (sic) med sin pappa när mamman dog 1821. Visserligen fick de av honom en lattjo uppväxt med mycket fantasilekar, men de dog ju alla alldeles på tok för tidigt. (Förmodligen av C-vitaminbrist eftersom pappan var dålig på att ställa fram grönsaker på middagsbordet.) När suputen Branwell begravdes en kall decemberdag, förkylde sig Emily och dog snabbt i lungsot eftersom hon vägrade att skicka bud efter sin läkare – och dessutom vägrade att ta någon som helst medicin. (Hade hon haft mig som mästrande storasyster hade historien sett helt annorlunda ut.)
Ni som nu inte håller med mig och vill lära upp mig angående Brontë-kvalitéerna, är välkomna in i kommentarerna. Jag är öppen för förslag!
Nu ska vi se vem som vinner. Först beröm till Louise, som gissade helt rätt. Plommonstopet är fullt av namnlappar och jag sticker ner handen … ååå … nej. Man kan ju inte ge Anna både ordinarie pris och extrapris. En till … å hej! Mingman har vunnit en tröja!
6 kommentarer… men bara tills VM-finalen i ishockey är över.
(Vi är hemma igen från dåtiden och Bästisgrannenfamiljen har gjort grillspett till oss. Deras sjuåring suckar ”vad skööönt att ni är hemma igen”. Som tack sätter jag mig framför tv:n och är extremt osocial och o-ojulkalendrig.)
7 kommentarerJag skriver här nedan som om jag vore någon annan – en hemlisbloggare som ni kan identifiera genom att se på stil och … eller … innehåll. Man vet inte om det är en död eller en levande, man vet inte om det är en författare eller en fiktiv person. Dessutom kanske jag har ändrat innehållet så att det passar i nutid. Fast bara kanske. Gissa hur många gånger ni vill och hur fel ni vill – och vinn en av de tre bloggtröjorna.
Nu undrar jag alltså vem detta är:
Han låg där på rygg. Hans döda ögon mötte mina med en skärpa som fick mig att rygga tillbaka, men i nästa ögonblick såg det ut som om han log. Jag försökte, men det gick inte att få ihop ögonen – de halvöppna läpparna hånlog åt mina försök.
Enligt sin vana kom unga fröken trippande in i rummet. ”Det var inte jag, det var inte jag!” snyftade hon som om hennes hjärta ville brista. ”Jag hade inte en tanke på att älska honom!” ”Älska!” utbrast jag i så hånfull ton jag förmådde. ”Älska!”
Jag fick en plötslig lust att uppsöka kära kusin och begära brevet tillbaka; det var vackert skrivet men mycket enfaldigt. Det var ännu tidigt på dagen och ingenting hindrade för övrigt att jag använde dagen till att göra upp affärerna med min värdinna så att jag besparades besväret att fara hit igen. Efter att ha vilat en stund gick jag ut och lade mig i försåt för brevbäraren; han hade inte ännu lämnat brevet. Dock försvarade han tappert det anförtrodda brevet men jag lyckades få tag på det. Jag hotade honom med både det ena och
”Du tror visst att jag är en djävul”, sa hon till mig med sitt ohyggliga skratt och sträckte ut handen efter det dyrbara brevet men jag höll det över huvudet. Hon bestormade mig med böner att jag skulle slänga det på elden eller förstora det på vilket sätt som helst. Och eftersom jag var nästan lika frestad att skratta som att gräla – jag betraktade nämligen det hela som tanklöshet – gav jag till slut med mig en smula. Då hon sträckte sig efter brevet tappade hon det mellan golvbrädorna och som källardörren var låst tänkte hon springa ner för att hämta det. Jag bad henne akta sig så att hon inte föll och hon hoppade vigt ner och försvann ur min åsyn. Jag tittade på den döde igen. ”Titta, så fult han grinar åt döden!” utbrast jag högt. Jag var alldeles bedövad av den fasansfulla händelsen, och även minnet av gamla tider, som oemotståndligt trängde sig fram, verkade beklämmande.
Nu kommer vi till något helt annorlunda. Facit kommer alls inte vid midnatt utan kanske så sent som på söndag kväll, eftersom jag ska resa i en tidsmaskin till början av 1900-talet. Om man är nyfiken och listig kan man via gamla hederliga Julkalenderplejset den 11 december lista ut vart jag ska.)
Kanske måste ni alltså sköta alla ledtrådar och villospår helt själva. Men kanske lyckas jag som Micheal J. Fox skapa en anakronistisk uppkoppling från dåtiden. Kanske kommer jag aldrig tillbaka utan går omkring i höghalsade klänningar resten av livet?
32 kommentarerJa, någon gång före lunch (jag gillar ju deadline:er) kommer det en hemlisbloggare till en blogg nära dig. Men denna gång kommer gissarna att ha mer tid på sig.
Och nu till dagens lektion. Hur kommenterar man om man
- är fereeuuuuktansvärt rädd
- aldrig har kommenterat förut
- inte vill bli Bloggermedlem
- inte har en egen sajt
- alls inte vill ange någon mejladress
- egentligen heter t.ex. Björn men vill låtsas att man heter t.ex. Börje?
Först och främst måste man ju klicka på ANTAL REFLEKTIONER under min text här.
Sedan skriver man något i rutan till höger på skärmen.
Och nu till det där läskiga!
Man klickar först i den lilla pricken bredvid ”Other”.
Så fyller man i ”Börje” i rutan för NAME (Det är tyska och betyder namn.)
Sedan struntar man i att fylla i YOUR WEB PAGE, för det är frivilligt!
De vingliga bokstäverna som är så roliga (nu låter jag som en Totte-bok), t.ex. qurfrus, fyller du i den sista rutan. Om du inte kan se bokstäverna, kan du klicka på den lilla handikappsymbolen (om du kan se den, förstås) och få siffror upplästa och då skriver du in dem istället.
Klicka på Publish Your Comment och var som en människa.
19 kommentarer… för det är ju bara en semifinal. (Efter inlägget nedan vet vi ju alla vad en semi är.)
Jag är alltså en sådan där patetisk Melodifestivalgalning. Men när det nu är uttagningar och förtifjorton semifinaler i Sverige och när en urdålig låt vinner framför Sing for Me med Andreas Johnson och jag sitter framför tv:n en vanlig torsdag och ser på den ena korsettklädda ylande människan efter en andra, nä då … längtar jag efter Michelangelo, Lady Antionette och I See A Star.
Kitsch, någon? Det hela påminner om en souvenir vi har här hemma. Ett plasthus i guldfärg som föreställer Vatikanen och som blinkar i rött när man trycker på en knapp.
13 kommentarerJohodå. Protestera inte, handlade det om klänningar och festutstyrslar igår så måste jag ju styra upp det hela med lite idrott idag. (Jag lägger in förklarande parenteser till Aequinoxia och min mamma.)
Särskilt lämpligt med fotboll är det idag eftersom helsingborgaren Henke Larsson på egen hand (fot) faktiskt såg till att Barça (FC Barcelona – hans klubb i Spanien, där han är proffs sedan två år och fast han har varit jättemycket skadad är han himla poppis) vann Champions League.
(Det är så fint att vinna Champions League att det bara är sju svenskar genom tiderna som har varit med om det, så dem pratar man också om idag. Champions League är alltså ”vinnarnas liga” – en cup där alla vinnarlag från Europas fotbollsligor är med. Nu är detta inte riktigt sant, för att från några länder får fler än ett lag vara med. I årets Champions League var 32 lag med från början – och det främsta av dessa var alltså Barça. Och Henke passade fram till alla mål utom motståndarnas.)
Nu ska vi se här, i hockey-VM har jag bara detta att rapportera: vi är framme vid semifinal mot Kanada. (Om vi mot förmodan vinner mot dessa råbusar och slagskämpar, spelar vi final. Om man har svårt att skilja på semi och kvart, får man tänka att det ord som kommer först alfabetiskt – kvart – kommer först även kronologiskt.)
Jag tycker att det är precis som det ska vara trots att vi förlorade med 0-5 mot Ryssland och 0-3 mot Slovakien. (Ryssland och Slovakien är bra lag, mycket bättre än USA som vi slog med 6-0 igår.) I brist på favvospelarna (t.ex.) Mats Sundin (trött), Peter Forsberg (på kryckor) och Börje Salming (nu skojade jag till det lite, för Börje är ju jättegammal och spelar inte längre) har jag nu spanat in en annan: jag tror på Jonas Nordquist.
Andra som är lika glada som jag: Goesta och Degrell. Isobel är lite besviken, dock.
38 kommentarerJag läser allt om Sally Klees jazzpappa, och inser att jag verkligen inte har något att berätta om mitt liv.
1990
Den 17 maj föddes mitt gudbarn. Senast jag såg henne var 1997, när hon var sju år, men på hennes födelsedag skickar jag alltid ett smycke till henne. Idag fyller hon 16 år och jag har helt glömt bort det och … eh, hrm … visst vill 16-åringar få blommor via bud? Eller kan man be någon i Lund att köpa en SAOL och gå hem till henne och lägga den i brevlådan på Nils Holgerssons Väg? Hm.
1991
Den 17 maj sydde jag hysteriskt på min bröllopsklänning. Ja, dagen före själva bröllopet. De sidenklädda knapparna som skulle ha suttit längs blixtlåset i ryggen ligger fortfarande i någon knapplåda i källaren.
1982
Den 17 maj var jag på ”the prom”, avslutningsbalen i min skola i Dallas.
Min dejt var skolans maskot (en panter) och han råkade på väg till efterfesten (där det ryktades att man skulle få dricka ur champagnefontän) köra vilse så att vi plötsligt befann oss på ”Månskenskullen” där han försökte kyssa mig. Jag ryckte av kysschocken till så kraftigt att jag fick en reva i min syrénlila, lånade, för trånga syntetklänning och dessutom gav honom en fläskläpp. Plötsligt kom han på att vi alls inte var vilse och körde snabbt till festen, där min kompis Margie väntade i sin gula syntetklänning bredvid en hög omkullvälta champagneglas.
1976
Den 17 maj var det klassfest. Jag ritade av mina festkläder i min dagbok.
Jag har munkavle och tvångströja och fotbojor.
(Dagens nyskrivna inlägg skulle illustreras så fint och Blogger/datorn/systemet/programmet vill inte lägga upp bilderna och då kan jag inte publicera inlägget och detta är första gången jag bloggar om att inteblogga och det tycker jag inte om och en gång när Blogger strulade lyckades jag ändå fippla in bilderna genom att liksom fuska men nu kommer jag inte på hur jag gjorde och nu känns det som om jag måste springa en mil i fotbojor och göra 73 armhävningar i tvångströjan samtidigt som jag reciterar Shakespeare på fornengelska.)
Detta är min ena onda armbåge. Jag har ingen anledning att visa upp den nu, men jag måste testa om jag kanske kan fusklägga upp en bild här när Blogger nu trilskas.
Uppdatering: Ja, ooo så bra det gick.
11 kommentarerJag läser allt om Sally Klees jazzpappa, och inser att jag verkligen inte har något att berätta om mitt liv.
1990
Denna dag föddes mitt gudbarn. Senast jag såg henne var 1997, när hon var sju år, men när hon fyller år skickar jag alltid ett smycke till henne. Idag fyller hon 16 år och jag har helt glömt bort det och … eh, hrm … visst vill 16-åringar få blommor via bud? Eller kan man be någon i Lund att köpa en SAOL och gå hem till henne och lägga den i brevlådan? Hm.
1991
Denna dag sydde jag hysteriskt på min bröllopsklänning. Ja, dagen före själva bröllopet. De klädda knapparna som skulle ha suttit längs blixtlåset i ryggen ligger fortfarande i någon knapplåda i källaren.
1982
Denna dag var jag på ”the prom”, avslutningsbalen i min skola i Dallas. Min dejt var skolans maskot (en panter) och han råkade på väg till efterfesten (där det ryktades att man skulle få dricka ur champagnefontän) köra vilse så att vi plötsligt befann oss på Månskenskullen där han försökte kyssa mig. Jag ryckte till så kraftigt att jag fick en reva i min syrénlila, lånade, för trånga syntetklänning och gav honom en fläskläpp. Plötsligt kom han på att vi alls inte var vilse och körde snabbt till festen, där min kompis Margie väntade i sin gula syntetklänning.
1976
Denna dag var det klassfest. Jag ritade av mina festkläder i min dagbok. Lappskor? Lappskor?