Hoppa till innehåll

Lotten Inlägg

Post scriptum (Publ. i Sydsvenskan 2003-03-20)

Jag står på en kulle på Romeleåsen mellan Dörröd och Veberöd och ser mig om – kontrollerar så att ingen är i närheten. Jag sätter händerna till munnen som en tratt, och sedan vrålar jag:

– Det var bättre förr!!!

För jag har just varit på ”Posten” och skickat iväg en liten bok till min kusin i England. Det är en ytterst behändlig, liten bok med mjuka pärmar, grå utsida och roligt innehåll. Men jag hade inget kuvert, ingen tejp, inga frimärken och inte en susning om vad en dylik transport skulle kunna kosta.

– Hallå …? sade jag lite försiktigt i en dörröppning i min affär, som inte bara har grönsaker och blöjor utan även en postavdelning.
– RING PÅ KLOCKAN!!! röt en basröst.
– Ding dong, sa dörrklockan när jag tryckte på en vit knapp med lite majonnäs på.

På gamla, riktiga posten var det aldrig majonnäs på prylarna, tänkte jag. Majonnäsklockan hade dock ingen vidare pondus; ingen kom och tog hand om mig.

– Hallå igen! skrek jag, och något som lät som ett jetplan inne på charkuteriavdelningen tystnade.
– Vad är det? sa basrösten som dök upp i dörröppningen.

Basen tillhörde ett sprött kvinnoblomster med plasthandskar på händerna och köttfärsgegga på hela sig. Hon höll upp händerna som om hon just hade desinficerat sig och var på väg in till operation.

– Jag vill skicka den här boken till England, sa jag.
– Du måste skriva på en sån där adresslapp som finns där ute! sa köttfärsbasen och pekade mot kexhyllan med hela vänsterhanden – som droppade blod.

Jag gick på adresslappsjakt och tänkte ”potatisnäsa, blomkålsöron … köttfärshänder”. Lustigt. ”Blooodet droppar, blooodet droppar …” mumlade jag också, men kom inte på hur resten av den historien går. Adresslappen fanns nära chokladfingrarna och visade sig vara större än boken jag skulle skicka. Så dumt.

– Hallå, ursäkta, sa jag till en man som gick förbi, knuffandes en lastpall med kaffe.
– Jag jobbar inte här! sa mannen.
– Jag vill bara skicka en bok … fanns det inte något gult kuvert som hette ”bokpost” förut?
– ANNIKA! ropade kaffemannen (som ju inte jobbade i affären) in mot köttfärsavdelningen. NÅN VILL SKICKA PAKET!
– SÄG TILL BETTAN! ropade köttfärskvinnan Annika.
– BETTAN!!! tjut-ylade kaffemannen och försvann mellan hyllorna.

Paket …? En sådan här liten bok måste man ju kunna skicka i ett kuvert – som ett vanligt brev – även om det ska hela vägen till England? tänkte jag, när en ung kille hux flux dök upp i dörröppningen.

– Jaha! sa killen, som hade prao-skylt på bröstet. (Jag sätter tusen spänn på att han inte var Bettan.) Nu ska vi se, fortsatte han … 248 gram … högst 1 kilo … höh … 230 kronor borde det kosta enligt den här tabellen.
– Men kan man inte skicka den som ett brev? sa jag.
– Visst tusan kan man det … 100 kronor, vaffan. Kolla här, hur ska man läsa den här portotabellen tror du? Har dom tagit bort andra klass…? Express tar längre tid än första klass. Eller … du kanske är beredd att betala jättedyrt?
– Nej, jag vill skicka den här lilla boken i ett kuvert! Där står det 35 kronor! Storbritannien ligger väl fortfarande i Europa? sa jag och viftade irriterat med portotabellen.
– Skulle den inte till England? Äh, bryr mig inte om EMU och sånt. Tur man inte behöver rösta än. Sex femkronorsfrimärken och fem enkronors. Här!

Utan att protestera mot denna logik gick jag hem och tapetserade ett stort kuvert proppfullt med frimärken. Frimärkena var tyvärr så tunga att brevet plötsligt vägde mer än 250 gram.

Nej, det var bättre förr. Då betalade jag som postkund vad jag skulle. Numera luras jag och skickar olovandes brev som väger flera gram för mycket.

©Lotten Bergman 2003

PS. Jag anklagar inte den stackars, stackars affärspersonalen på något vis i denna text, vilket faktiskt en läsare av Sydsvenskan trodde. DS

Share
1 kommentar

Julgranen

Granen står så grön och grann och barrar.

Det spelar inte någon roll om jag gör ny snittyta eller häller magnecyl och socker i det ljumma vattnet till vår julgran –– den börjar ändå barra så fort jag närmar mig med en julgranskula. Det lilla, lilla snöret trär jag på en grentopp – och så jag har tröjärmen full av barr.

Våra bästisgrannar har plastgran med femtio meter glitter i olika färger. Och blinkande julgransljus i olika färger. Samt snö av bomullsbollar i olika pastelliga färger. (Vilket vår glada fyraåring trodde var marsmallows.) Grannarna tycker att det är irriterande med dammråttorna mellan låtsaspaketen under granen.

Den finaste gran jag någonsin sett hade bara en enda prydnad: hundra röda gelékrokodiler. De var ungefär en decimeter långa och hängdes upp med björntråd som syddes fast i gelékrokodilernas stjärtparti. Denna gelékrokodilsfamilj sitter högst på min gran-minnes-piedestal. Tänk er julgransplundringen på tjugondag knut! (Nu suckar jag lyckligt och tittar med simmig blick bort i fjärran.)

Hemma hos min mormor är julgranen fullständigt livsfarlig – den tänds som alltid med enbart levande ljus, som sitter fast i små metallhållare vars fjäderklämma blir allt slakare. Särskilt livs- och brandfarlig är denna tradition eftersom min barrningsförbannelse nog kommer från min mormor från början: redan på julafton är granen torr som fnöske. Endast ett par minuter om dagen orkar mormor med oron över att julgranen snart står och brinner som ett majbål i december. Resten av tiden står granen mörk och tyst i skamvrån, precis som min mamma och hennes syskon när de var små.

Tillbaka till vår barrande, vackra, enormt stora och halvdöda gran. I år står den likt ett italienskt torn alldeles snett. Julgransfoten har nämligen drabbats av halvsidig förlamning: två av de fyra skruvarna glappar i gängorna. Med tre plasttvingar som jag felbeställde på postorder för tre år sedan – och förstås aldrig returnerade – har vi rätat upp granen fem-sex gånger per dag. Detta jobb måste göras med helt oberäkneliga mellanrum, ibland tre gånger i timmen, ibland bara till morgon, middag, kväll. Vi utser granvakt varje morgon.

– Granen! Det är dags! skriker ordningsamma Ida, sju år, när hon vaktar.
– Kom! NU! Det hänger på sekunderna! vrålar jag när jag är granvakt (och lägger in lite panikkänsla i skriket för att få en snabb reaktion av resten av familjen).
– Grrrranen. Rrrrrr. Grrrrrranen trrrrrrillar snarrrrt! säger vår fyraårige Oskar, eftersom han precis har fått kläm på hur man säger rullande R med tungspetsen.
– Kan vi inte köpa en ny julgransfot? ropar min man inifrån grenverket, vilket jag tolkar som en grov förolämpning mot mina farföräldrars antika, sirliga järnfot med inbyggd blyklump i botten.
– Oj, granen trillade nyss, säger vår nioårige granvaktare Erik, som för var dag blir allt mer lik Professor Kalkyl.

Vår snart tvååriga Moa hade inte behövt vakta gran förrän i morse. Hon har hjälpt till på andra sätt. I förrgår tappade hon dammsugaren nerför källartrappan så den sprack (dammsugaren alltså , trappan håller än så länge). Numera får vi sopa upp våra granbarr med handkraft. Moa hjälper oss genom att sitta under granen och plocka barr med pincettgreppet (tumme och pekfinger). Barren lägger hon på vår kaktus, för där hör de ju hemma. I morse förstod vi att hon vuxit upp och blivit mogen för vuxna granvaktaruppdrag, när hon yttrade sin första treordsmening:

– Granen ligger sover.

©Lotten Bergman, 2001

Share
Lämna en kommentar

Det går rykten (Sydsvenskan 2001-10-11)

Jag har aldrig varit med om maken till tortyr. Jag förstår då rakt inte varför det skulle drabba mig. Vad ont har jag gjort för att förtjäna detta öde?

Jag har tappat rösten. Katastrof!

Jag, som förtjänar mitt levebröd på att hålla föreläsningar, har ingen röst. Jag, som håller låda närhelst jag får en chans, kan inte prata. Jag, som kan berätta roliga historier på norrländska och citera Hamlet på finska, måste numera sitta tyst och lyssna på andra.

Det började när jag som vanligt kom hem efter en pratdag, snubblade in i huset, sparkade av mig skorna, tappade jackan på golvet. Sedan fick jag en köttbulle från gårdagen uppklämd mellan tårna, och skulle då säga till på skarpen.

– Sch… hhhhhh… fffff… (harkel) fkhhhschhhh…! andades jag fram.

Förvånad tog jag mig åt halsen som de gör i amerikanska filmer när de blivit förgiftade eller skjutna med en pil i halspulsådern. Jag försökte igen:

– Hhhhh ( – piiip – ) pffffhhhh…

Jag stod i hallen med en gammal köttbulle under foten och kände mig dödligt sårad. Ingen lade märke till mig. Ingen. Alla barn sprang omkring och skrek med väl fungerande röster, min man stod med hörlurar vid spisen och stekte fiskpinnar samtidigt som han sjöng med sin mycket starka röst:

— Waow waow waow waow rockän roll mjooooosik, tadadaaaaa ….! Oj, hej, är du hemma!

Med en knytnäve i den sjungande mannens överarm lyckades jag få hans uppmärksamhet. Och med öppen mun gestikulerade jag att han skulle kolla om jag var röd i halsen.

– Du ser ju ut som en fågelunge, jag förstår att du är hungrig, maten är färdig strax. Potatismos eller makaroner?

Jag är nu inne på tredje dagen utan röst. Ett besök hos doktor ÖraNäsaHals resulterade i den hemska domen ”akut laryngit, total röstvila”, och jag kände mig som Lisa Ekdahl, Anne-Lie Rydé och Axl Rose som också fått ställa in sina föreställningar. Fast egentligen var jag ju bara Harpo Marx.

– Mamma vill något! skriker ordningsamma Ida, 7 år, när jag frenetiskt står och knäpper med fingrarna.
– Det ser ut som om hon vill att vi ska ta varsin glass, säger påhittige Erik, 9 år, när jag med gester visar ”kan ni duka bordet?”.
– Jaaaaa! gurglar Moa, 1 år, eftersom hon tror att hon numera får applåder för allt hon gör – i själva verket betyder 20 handklappningar på tio sekunder ”ta mjölkpaketet från henne, hon är för liten!”.

Oskar, 4 år, är den som varit mest konfunderad och bekymrad över min tappade röst. På dagis berättar han om sin mamma som är sjuk och inte kan prata i telefon längre.

– Telefonen kan inte höra så bra, förklarar han.

Men nu går det rykten om mig. Jag har blivit en celebritet. Alldeles nyss ringde det på dörren. Jag stod med armarna i en läbbig propp i avloppet, slet mig loss och fick med armbågen upp ytterdörren. Utanför stod Oskars kompisar från dagis. Sex barn i fyra–femårsåldern tittade upp på mig, och jag vinkade käckt med en svart hand för att hälsa dem välkomna. Barnet som stod längst fram sa med både beundran och bävan:

– Hej, vi undrar om vi får titta på dej. Oskar har berättat. Har du verkligen tappat brösten?

©Lotten Bergman 2001

Share
4 kommentarer

Hinderlöpning (Sydsvenskan 2001-08-30)

Jag kan springa 3 000 meter hinder. Smidigt som vilken Baumgartl som helst.

Längst ner i källaren, med huvudet i en låda med både gummistövlar i storlek 22-31 och onödiga kökspryttlar, slog det mig att klockan borde vara något.

– Men jag har inte hittat den där rosa stöveln som har sin maka uppe i hallen, tänkte jag. Kan ju i alla fall kolla vad klockan är… Fast då måste jag släppa vänstra handens grepp om dörrhandtaget som gör att jag kan rota i lådan med höger hand utan att verkligen trilla ner i den. Ibland måste man våga lite. (”Now, be brave, and don’t look back” – Star Wars,1999.)

Brak. Duns. Skrammel.

Nej, i skrift kan man inte beskriva ljudet rättvist. Men det lät som när en tom riddarrustning trillar omkull på ett plåttak i en omöblerad kyrka. Liggande på kallt källargolv med gjutjärnsgrytor dansande med sina lock bredvid mig, kunde jag så konstatera att klockan var 19:59. Och det innebar att jag i detta ögonblick befann mig på helt fel ställe. Jag hade nu en minut på mig att sätta på videon för att spela in en viktig film på tv. Upp och hoppa!

För att ta sig över en öppen flyttkartong utan att skrapa vaderna blodiga mot flikarna behövs lite ansats, vilket jag inte hade. Dessutom kan man sällan hoppa i en källare utan att då slå huvudet i något. I mitt fall var det ett tak.

Upp och hoppa igen. Jag är hård. (”Whatever doesn’t kill me makes me stronger” – Runaway Train, 1985.)

Källartrappan kan man lätt ta i tre stora steg, fast innerspåret i kurvan är lite väl snävt. Vår källartrappa används tyvärr alltsomoftast som sko-lager, vilket i jäktade fall kan fungera som rullstensås. Eller nedåtgående rulltrappa. På ett inte alls värdigt sätt föll jag på magen och slog hakan och klämde tungan mellan tänderna. (”When you’ve got pain, at least you know you’re alive.” – Cat on a Hot Tin Roof, 1958.)

Nej, upp och hoppa. Här vilar inga lata sillar. Jag for ut genom källardörren med en smäll, och där saxade jag snyggt över en tvättkorg i dörröppningen, där passerade jag min häpne make på raksträckan fram till nästa trappa och där attackerades jag av en illvillig, ondskefull, elak och fruktansvärt kantig liten legobit som siktade in sig på min hålfot.

I fallet ådrog jag mig helt klart en lårmuskelskada. Jag hade som Björn Borg med sin skadade magmuskel behövt en…

– Silikonspray… ! stönade jag med en av smärta simmig blick mot min fortfarande häpne make.
– Cortisonspray menar du, svarade han.

Sådana där faktakontrollerande, ordmärkande människor kan man ju inte tala med. Upp och hoppa – uppför trappan i språng medelst hasning! (”I’m the king of the world!” – Titanic, 1997.) Min taktik i slutspurten var att hugga ett videoband från bokhyllan och i farten slita det ur kartongen för att trycka in det i videoapparaten samtidigt som jag tryckte på rec-knappen.

Men vid trappavsatsen fick jag väja för en ettåring som just trillat av trappgrinden, och den häftiga rörelsen gjorde att jag tappade min fokusering. I bokhyllan grabbade jag tag i ett nyköpt, oöppnat, inplastat, ogenomträngligt videoband. Inte förrän åtta minuter över åtta kunde jag med fransiga naglar och plastomslag mellan tänderna starta inspelningen.

Nio minuter över åtta räknade jag mina blessyrer. Tio minuter över åtta började det göra riktigt ont. Elva minuter över åtta började jag snyfta lite. En stund senare tittade Tom Hanks i tv:n på mig och skrek:

– Are you crying? Are you crying? Are you crying? There’s no crying, there’s no crying in baseball!

Och det var väl dumt sagt. Friidrott var det ju.

Share
2 kommentarer

Die Hard, liksom (Publ. i Sydsvenskan 2001-08-02)

Jaha, nu har jag dödat. Igen.

Myggor är helt okej, helst innan de ätit. Tvestjärtar är svåra, de ligger kvar och rycker så länge och gör barnen så ledsna. Silverfiskar är patetiska – de nästan försvinner i toalettlektyren och ser bara ut som blyertsstreck.

Men stora, gröna, sömniga flugor är hemska. Deras lilla skelett knastrar, hjärnsubstansen kletar och blodet kladdar. Tapeten blir sig aldrig lik.

– Vad dum du är, låt den leva, säger min man när jag ulkande försöker klämma ihjäl en fet en mot fönstret.
– Aaaaaaah, stönar jag riktigt högt så att flugans revbensknaster inte ska nå mina öron.
– Vad dum du är, flugor har väl inget skelett! påpekar min dotter.
– Aaaaaaah, stönar jag, när jag får in lite gult klet under tumnageln.
– Vad dum du är, nu blev ju fönstret alldeles smutsigt, säger min ordentliga mamma. Kan man inte ha lite flugpapper hängande i taket istället?
– Aaaaaaah, vrålar jag, med en vansinnigt ilsken blick på min mamma.

Jag har inte varit med om mycket, det har jag inte. Jag har inte bestigit höga berg, inte hoppat fallskärm, inte utövat djuphavsdykning. Men en sak vet jag: flugpapper hänger jag inte upp. De är ju omänskligt grymma.

Det var på ett kombinerat garden- och cocktailparty. Alla vinglade med vinglas och höga klackar i mjukt gräs och fick order om att använda toaletten i hallen eftersom den på ovanvåningen höll på att renoveras. Jag vände uppochner på instruktionerna och gick upp på ovanvåningen, satte mig på toaletten samtidigt som jag i mörkret trevade efter lampknappen. (Ja, på cocktailpartyn är det ibland väldigt bråttom.)

Och då, famlande efter både lampa och toalettpapper, vred jag huvudet rakt upp i en klistrig spiral av flugpapper. Fast det visste jag ju inte då, så jag skrek av min lungors fulla kraft. Vad händer? Sitter en mördare på toaletten och väntar på vingliga offer? Är det en bläckfisk? En gammaldags torkhuv som ska äta upp mig?

Värden sprang snabbt uppför trapporna för att hjälpa mig – men då vägrade jag, där jag ju satt, att öppna den låsta toalettdörren. Förstås.

Den kvällen gick jag hem med svansen mellan benen och flugpapper runt halsen och måste numera skälla ut alla som ifrågasätter mitt flugdödande eftersom jag då påminns om flugpapperstortyren.

Igår kväll skulle jag sova, när flugterrorn åter satte in. Täcket var för varmt, men utan täcke klev den feta, sömniga, gröna surrmarodören omkring på mig utan mål eller mening. Jag sparkade med höger ben, och den satte sig på vänster ben. Jag tände lampan och ställde mig i sängen med en ihopknölad t-shirt i ena handen och ett sladdrigt pennfodral i den andra. Kampen på liv och död slutade – trodde jag – med att jag tryckte till flugan med tröjan i ett hörn av rummet. Lugn. Frid. Stillhet.

Tystnaden bröts av ett dämpat surrande från nyss nämnda hörn. Flugan tog ett djupt andetag, bröt sig loss, välte bort t-shirten, ruskade på sig och satte kurs mot mig. Jag drog samtidigt upp täcket till öronen och placerade en kudde ovanpå huvudet och lämnade alltså endast en minimal springa för luften att sippra in i min näsa. Nu skulle här sovas.

Jag hann precis slappna av under den lilla stund då flugan ställde in siktet. Wrooom. Jag skrek högt, fäktade med armarna och gav mig själv en rejäl uppercut rakt på näsan. Sedan snöt jag mig i handen.

Förolyckad fluga funnen.

© Lotten Bergman, 2001

Share
2 kommentarer

Nybilen (publ. i Sydsvenskan 2001-06-14)

Vägsaltet har tagit ut sin rätt. Skruttbilen är död. Kexet is no more. Ärgad, ärrad – äntligen ändalykt.

Den gamle skrutten tappade främre registreringsskylten i stans största rondell, fick en domkraft i skrevet när vi tog av vinterdäcken den 7 juni och motorstopp på väg till bilbesiktningen.

I vanliga fall är det jag som åker och besiktigar bilen eftersom någon sagt att bilar med kvinnor ser så ämliga ut att bilbesiktarna av ren medkänsla släpper igenom vilken skrotbil som helst. Helst bör man vara höggravid, sa någon. Man kan ha med sig besvärliga barn som skriker och tjoar och distraherar mekanikerna så att de inte ser hur rostig bilen är. Sa någon.

Jag har med glans klarat denna prövning varje år sedan 1991, då vi köpte vår första. (En limegrön Peugeot utan stöt- och ljuddämpare.) Tre olika bilar har jag med magen i vädret eller barnen hängande i kjolarna prånglat igenom bilkontrollen. Bilarna må ha hostat sig igenom en hel vinter, men när jag kom där och sa ”oj”, ”hoppsan” och ”nä vasäjeru” till de oljiga grabbarna med sina ficklampor så kom jag alltid ut på andra sidan med ett leende.

– Där lurade jag dem allt! sa jag och log. Varje år.

Jag såg i förra veckan till att stuka armbågen såpass allvarligt att jag inte ens med den godaste vilja i världen kunde köra bil. Alltså skulle min man premiärbesiktiga. Först bytte han besiktningsdatum tre gånger för att han tänkte hinna fixa lite rost och byta en säkring och bättra på den bakre registreringsskylten med Tipp-Ex. Men en dag tog han tjuren vid hornen och fick då blinkersspaken i handen.

Med Karlssons kalasklister kan man dock slå världen med häpnad.

Han kom slutligen iväg, men ringde efter tjugo minuter och skrek att han hade fått motorstopp femtio meter från bilbesiktningsstället.

– Vad ska jag göra? sa jag.
– Ring till bilbesiktningen! skrek han.
– Ska dom komma och hämta dig?
– NEJ! Säg bara att jag är sen!
– Kan du inte göra det själv? sa jag.
– Är du inte klok, jag vill inte! skrek min man.

Mot detta argument hade jag inget att komma med.

Först hamnade jag hos en automatisk bilbesiktningssvarare i Örebro, sedan i en telefonkö i Vällingby. Färghandeln som ligger granne med Svensk Bilprovning hjälpte mig dock med det rätta numret. Men inte hjälpte det.

När min man väl kom fram blev han underkänd. Skrotbilen lider av en såpass långt framskriden rostsjuka att den inte kan räddas. Möglet på mattan i bagageluckan har spritt sig till baksätet. Pommes fritesen under passagerarsätet har vandrat upp i askkoppen med mynt. Vägatlasen från 1988 har vuxit ihop med fem års samlade glasspapper. Och hjulupphängningen hänger på en skör rosttråd.

Nyss köpte vi en Ny Bil av en ingift morbroders kamrats gamle kusin, som bara kört den varannan söndag. Den ser ut som en pansarkryssare och blänker som ett par nya gympadojor och startar även när det regnar. Den luktar bara avgaser när motorn är igång och läcker varken in eller ut. Den är fjorton år gammal och fräsch som en nyponros fastän vi ägt den i en månad nu.

Den 1 juli pantar vi skruttbilen och får femtonhundra kronor för att låta bli att ta den ut på vägarna och skrämma slag på vanligt folk. Skruttbilen är död. Länge leve nybilen Potemkin!

(Peppar peppar.)

©Lotten Bergman, 2001

Share
3 kommentarer

Flyttstädning (Sydsvenskan 2001-02-15)

Även en bra flytt är en jobbig flytt. Och en besvärlig flytt kan man få framtida men av. Inte nog med det: när man väl har flyttat färdigt så återstår ett fasansfullt kapitel:

Flyttstädningen. (Känner ni? Det knyter sig i magen.)

Jag har flyttat och flyttstädat sex gånger på femton år. Dessutom har jag inflyttningsstädat fem bostäder. Med idiotiska uppgörelser som ”om jag får tillgång till den nya lägenheten tre dagar tidigare så slipper ni städa” och ”ni drar av lite på priset om jag städar efter er, va?” är jag numera en mycket ovillig flyttstädningsexpert.

Jag och min man flyttade för länge sedan in i en tvåa på Michael Hansens kollegium i Lund. Förre hyresgästen var en 44-årig överliggare som hade bott där i 23 år. Då städade vi fram ett nytt golv. Med kockkniv skrapades det bruna golvet tills ett blåblommigt mönster framkom. Bilens isskrapa karvade fram spisen ur falukorvsklet och blodpuddingsrester. Fläkten skruvade vi loss och lade i duschen och skållade med kokande vatten. Kakelskarvarna i badrummet visade sig vara vita när vi med teskedar hade sprättat loss långa korvar med svarta avlagringar.

Två år senare övertog vi en lägenhet på Skolgatan efter ett gäng studenter som vänligt nog hade lämnat kvar en nytömd ölburkssamling med färska fimpar          i.

Ytterligare ett år senare hittade vi en lägenhet på Karl XII-gatan. Den var insvept i en gul hinna av nikotin. Med svidande ögon, skurborstar och femton tuber Pepsodent blev den dock skinande vit.

Men det är nästan mer chockerande att städa efter sig själv. Här går man och tror att en dammsugning då och då samt dammtussetorkning och fönsterputsning i alla fall vartannat år är städning. En på möbler tömd lägenhet avslöjar allt, vilket gör det så svårt att be kompisar om flyttstädningshjälp. Då får de ju se drivorna av damm som frigör sig från bokhyllornas baksidor och kaffespillet under sängen. För att inte tala om majspuréresterna i köksfönstret och kaffespillet på ytterdörren. Samt vaniljsåsstänket på lysrören, kaffespillet på proppskåpet och tepåsarna i toalettskåpet.

Men mig kan man anlita, jag är ju flyttstädningsexpert!

Häromdagen hjälpte jag en pedant kompis att krafsa bort klistermärken från dörrarna och gnida diskmaskins-silen fri från spenat samt tälja loss tuggummin från golvlister i hennes nysålda lägenhet. Vi spelade musik på hög volym, hade diskhandskar, grönsåpa och riktigt mysigt. Vi svettades när vi tvättade taken, fick kramp i armarna av allt gnuggande, förtalade glatt alla städfirmor och tyckte att vi var vansinnigt duktiga. Precis när vi var färdiga ringde det på dörren – och där stod Städbolaget Städet & Son.

– Välkomna, kvittrade min kompis. Ni kommer precis lagom – vi har bara förberett lite grann!

©Lotten Bergman

Share
1 kommentar

Ordning (Publ. i SDS 2001-01-25)

– Ordning och reda – kammen i smöret! sa tant Elsie när det föll henne in.

Själv förstod jag inte vad hon menade, var hon ironisk eller skulle kammar kunna vara ett lämpligt smörgåsverktyg? Folk har bara inte försökt sig på att göra prydliga ränder i smöret, det kanske gör smöret lättare att breda?

Alla vet att vi inte har ordning och reda hemma. Vi äger inte en enda kam att sätta i smöret och hårborstarna ligger i elva olika legolådor eftersom de agerar igelkottar, spikmattor och hovkrats i barnens lekar. Men faktum är att man kan få loss hårtrassel, ketchupklickar och intorkade makaroner ur håret även med en flertalet trädgårdsverktyg. Och eftersom dessa trädgårdsverktyg ändå ligger i skoputsarlådan i hallen, så kan man fixa håret när man redan fått på sig skorna och är halvvägs ut genom dörren.

Även om denna oordning komplicerar livet då och då, så fungerar det för oss. Vi hittar rätt i röran. Men i förra veckan kom barnens kompis Ellinor på besök precis när jag satt och åt fil och flingor direkt från bordsduken.

– Min mamma brukar ha tallrik när hon äter, sa Ellinor klokt.
– Jag hade det, men tallriken välte när jag lyfte undan den där, förklarade jag och pekade på en rockring.
– Varför hällde du inte tillbaka maten i tallriken då? undrade Ellinor.
– Jag har ingen aning, det bara blev så här! Kul, va?
– Näe, jag tycker det ser äckligt ut, sa Ellinor och gick.

Då förstod jag varför man bör hålla ordning; man ska ju inte framstå som äcklig inför grannar och barnens kompisar, det ska man inte. Senast jag blev kallad äcklig var när jag 1971 sågs äta en snorkråka.

Ok. Man ska skotta när det snöar och inte vänta tills sörjan smälter bort. Man ska ha dammsugaren i städskåpet och kastrullerna grytskåpet och inte tvärtom – trots att det är helt logiskt med tanke på skåpens storlek. Man ska ha tandborstarna i närheten av tandkrämen och inte bakom tv:n, i cd-hyllan eller i nattduksbordet. Man ska ha konservburkarna i köket och hänga tvätten i tvättstugan och inte tvärtom, trots att det torkar så bra i köket och hyllorna i tvättstugan är helt outnyttjade. Och allt löst skräp på golv, hyllor, skrivbord och badkarskant ska sorteras, för då hittar man bättre.

Usch så trist.

– Nu ska vi städa på mitt sätt! sa jag till min man och gav honom utförlig beskrivning av hur garderober, kistor och resväskor kunde utnyttjas till undanstoppning.
– Ånej, sade han, som är av en helt annan städsort. Vi skaffar hängmappar till hallen och sorterar efter färg, storlek och ägare. Vita vantar, mössor och reflexer hamnar på V som i ordet ”vitt”. Dina halsdukar, fingervantar och raggsockor lägger vi på L som i Lotten, och …
– Skorna då? Dom kan man ju inte klämma ner i en hängmapp, protesterade jag, samtidigt som jag med mina gester visade hur absurd hans idé var. (Jag höll ut armarna som en storfiskare, för att sedan med hela kroppen försöka visa hur det ser ut när man trycker ner enmetersskor i en hängmappsöppning stor som en knytnäve.)
– Vi ställer äggklockan på en kvart och så städar vi så mycket vi kan! föreslog min man glatt – och så gick jag i fällan:

För att bevisa hur mycket bättre min städidé ”Undangömning medelst skoskyffling” var, gick jag fram som en slamsugare och var supereffektiv, lämnandes efter mig endast ett rent stråk med synligt golv. Vilken tillfredsställelse! Under tiden sorterade min man 20 par vantar i storleks-, färg- och tjockleksordning. Huset ser nu prydligt ut på ytan, barnen hittar bland vantarna och min man funderar på att sortera yllesockorna efter antalet hål på hälarna.

Jag står på huvudet i tvättkorgar, flyttlådor, garderober och papperskassar för att hitta allt från våffeljärn och stekspade till gummiband och pincett – och jag har bara mig själv att skylla. Samt Ellinor förstås.

©Lotten Bergman 2001

Share
1 kommentar

Nyårsmasken (Publ. i Sydsvenskan 2001-01-04)

(Känsliga läsare varnas: denna text är måhända inte frukostvänlig.)

Nyårsafton hos goda vänner med andra vänner och en massa barn brukar resultera i okontrollerat kaos och kallnad mat samt avsomnade gäster i hörnorna. Så icke år 2000. Sällan skådade man ett gäng som sov så lite.

Det började som vanligt med mat och vad-gjorde-vi-förra-året-sammanfattningar. Vi pratade om nyårslöften och svor på att inte hålla ett enda som gjorde livet tristare.

– Jag ska äta godis oftare! sa en.
– Jag ska se mer på tv! sa en annan.
– Jag ska sluta röka! sa jag, eftersom jag inte rökt sedan 1976.
– HJÄÄÄÄLP! HJÄÄÄÄLP! KOM IIIIINTE HIIIIIT! skrek någon inifrån toaletten, varför vi alla släppte glas, bestick och brödbitar och rusade mot toaletten.

Av lukten att döma hade treåringen på golvet precis avslutat en toalettsittning, och den goda modern som frenetiskt gnuggade sina handflator med en nagelborste borde sålunda nyss ha torkat en rumpa.

– KOM INTE IN!!!!!!!! GÅÅÅÅ! Jag behöver desinficera! FÖRLÅT!!!

Hon tittade på oss med tårar i ögonen. Och så kom förklaringen med nedslagen blick och skam i den knappt hörbara, viskande rösten:

– Han har mask … det måste vara sån där springmask. Det kryllar och kryper i hela toan. Förlåt, jag har besudlat ert hem. Å, vad vi är hemska!

Den lille satt förnöjt på golvet och hade inga som helst problem med sina maskar. Den festklädda församlingen i dörröppningen reagerade däremot – på olika sätt.

– Iiiiiiiiiiiiiiiiiih! skrek en stor, stark karl som ännu inte fått barn. Dödens pest! Ni vet väl att det smittar genom luften? Det är mikroskopiska ägg som överförs med spottstänk! Jag åker hem!
– Får jag kolla, sade min biologi-intresserade man och stoppade ner halva huvudet i toaletten. Det är jättemånga och dom är jättesmå! skrek han förtjust och rörde om lite grann med toalettborsten.
– Milda makter, jag måste gå på toa, det kliar, oj, vad det kliar, sade en av de luttrade mödrarna som dock inte varit med om detta förut.
– Vad bra att det hände just här, sa värden som är apotekare med ett medicinskåp i kylskåpsstorlek.

Vi plockade fram mixturer och knallröda tabletter medan barnen efter att ha fått maskproblemet förklarat för sig lyckligt sprang omkring runt varandra och tjoade och sjöng glada masksånger. Alla som plötsligt fick tydliga masksymtom med klåda eller som bara tyckte att det var bäst att ta i preventivt syfte skulle få medicin, bestämdes det.

– Kan man spara maskarna och ta med sig hem? frågade min son som ju inte får ha husdjur på grund av sin allergiska mamma.
– Är maskar, spaghetti och räkor släkt med varandra? frågade ett annat klarsynt barn.
– Kan man laga sockerkaka med äggen? frågade det maskfyllda barnet som fortfarande inte bekymrade sig det minsta.

Och sedan började det stora medicinkriget. Antingen ska man som maskangripen peta i sig en slurk knallröd mixtur eller svälja några knallröda tabletter. Allt är rödare och spilligare än den rödaste av alla röda och spilliga karamellfärger. Och knallröda tabletter vet man ju vad man gör med om man är mellan två och sex år. Precis som med geléhallon suger man på dem, tar ut och kollar hur de ser ut, stoppar in i munnen igen, suger lite, dreglar lite, tar ut och kollar igen, tappar ner i knät, tar upp och stoppar in i munnen igen. Mixturen som skulle hällas i de minsta barnen spilldes i lika stora floder som andra flytande mediciner. En arm viftar till – och där hälls 5 ml in i örat. Ett ben sprattlar i fel riktning – och där flyger 10 ml upp i ansiktet på närmaste mamma. En mun stängs lite för tidigt – och där rinner 3 ml blodliknande medicin från mungipan ner på finklänningen.

– Kolla, det ser ut som om jag blöder ihjäl! ropade finklänningsflickan glatt.
– Blodbadet 2000, sade en historieintresserad morbror lakoniskt.

Klockan blev halv tolv på kvällen innan vi fått ner medicin i alla potentiella maskhärdar. Då var det dags att förbereda tolvslaget med oäkta champagne och Pommac. Rödstänkta, röddränkta, röddreglande och rödprickiga samt väldigt fnittriga drog vi oss ut till det stora fyrverkerispektaklet på Torget, där vi togs för ett gäng anti-fyrverkeri-demonstranter.

© Lotten Bergman 2001

Share
1 kommentar

Om Torsten Ehrenmark

ehrenmark spikingTorsten Ehrenmark (1919–85) var för mig först och främst kåsör. Jojo, journalist också, men det var som en kåserande radiopratare, en kåserande utrikeskorre och kåserande författare han var min förebild. Nu var jag visserligen inte gammal när han levde, men allt han (och Gits samt Kar de Mumma) skrev i tidningarna, läste jag. Och klippte ut och sparade. Klistrade in i pärmar och läst om. Och om igen. Och så tänkte jag att kåsör, det skulle jag minsann försörja mig som när jag blev stor. Åka till OS, bo i London, ringa till en redaktion mitt i natten och rapportera in skojiga meningar på en knastrig telefonlinje.

Japp, det är precis som att idag vilja bli typograf, dräng, telegrafist, sjukvårdsbiträde eller faxförsäljare – kåsöryrket är dött.

Ehrenmarks barndom är lite annorlunda. Hans (frånskilda) föräldrar var kringresande skådespelare (taskspelare) och han uppfostrades av sina farföräldrar i Örebro – därav den lilla närkingskan som man kan höra i gamla Sommarprogram. Han kunde läsa när han var fyra, men var enligt egen utsago ändå förfärligt obildad eftersom han trodde att han faktiskt bodde hemma hos sina föräldrar. När han började skolan upptäckte han först att han redan kunde allt som de andra skulle lära sig, och sedan att lärdom var värdelöst gods eftersom det enda som räknades var t.ex. färdigheten att stjäla äpplen.

När pallade ni senast äpplen, bloggläsare? Vi borde palla mer äpplen, det borde vi. Mycket coolare än fildelning.

Ehrenmark var under 60-talet mest radiopratare, och illustrerade ofta sina texter med skivinslag enligt Myggans Nöjeslexikon. Tänka sig. Skivinslag i radion. Innovativt. När han under många år inledde eller avslutade den långa raddan av Sommarpratare lär han visst ha struntat komplett i vilken musik som spelades. ”Ta vad som helst, bara!”

Ett av hans uttalanden som stämmer väl överens på mig är:

”Det bästa som finns här i världen är en väl ordnad dålig ekonomi.”

Ett av hans uttalanden som alls inte stämmer med mig är:

”Vägen till flickors hjärtan går via idogt fotbollsspelande.”

Inte ens om han hade skrivit ”Vägen till karlars hjärtan går via idogt basketspelande” hade jag tyckt att det gick ihop.

Eftersom han varje år fick ge ut en bok med kåserier, finns det en försvarlig mängd böcker som är hopplösa att sortera i vår bokhylla eftersom titlarna är ologiska och omslagen saknar årtal. Jag har dessutom dubbletter till dessa – mejla om ni vill ha en av dem! (Uppdatering: de går åt väldigt snabbt – bara en kvar!)

  • Det luktar skämt
  • Händige herrn
  • Ingenting att skatta åt
  • Mina olympiska vinterspel
  • När det blommar
  • I fel kläder
  • Jorden runt på 8 dagar
  • Pubar, golvdrag och en kopp te
  • Nu är det klippt
Torsten Ehrenmark signerar ”En av de aderton” i Erik Anderssons lanthandel i Edsleskog.
Torsten Ehrenmark signerar ”En av de aderton” i Erik Anderssons lanthandel i Edsleskog.

©Lotten Bergman 2007

Share
8 kommentarer