Lotten Inlägg

Ur Nationalencyklopedin:

picknick, subst. ~en ~ar
ORDLED: pick-nick-en
• utflykt med måltid i naturen: picknickkorg; picknicksällskap; åka på ~
BET.NYANS: om enbart måltiden: de åt sin ~ under en stor ek
KONSTR.: (på) ~, (på el. under el. vid) ~en
HIST.: sedan 1853; av eng. picnic; av fra. pique-nique med samma bet., trol. till piquer ’(att) sticka’ och nique i en äldre bet. ’liten, värdelös sak’

Vabaha … kolla … ”liten och värdelös”, vad intressant. Vad var det för litet och värdelöst man kan ha stickat? En liten stickad haklapp? Fast en sådan hade ändå varit ganska värdefull om man hade haft på sig en elegant, prickig picknickklänning under.

Uppdatering: Som jag tidigare har berättat är min mamma frankofil, vilket under barndomen tyvärr fick mig att känna aversion mot det franska språket. Trots två års studier kan jag säga nästan bara [schö nö parl pa fransä]. Nu rättar Aequinoxia (tack!) mig i en kommentar: sticka är inte ordet man använder när man pratar om att sticka strumpor och haklappar utan som att sticka gaffeln i ett litet grodlår …

På söndag ska vi alla hur som helst inte vara små och värdelösa på bloggpicknicken. Anna på Stockholmsbloggen har koll på vädret och de stora ekarna ute på Djurgården, och om det skulle regna får vi väl hitta på något annat intressant. Ni som är blyga kan repa mod här.

Det här är en picknick vid min farfars båt 1966. Mamma har Broder Jakob i magen och hon tar ett foto på pappa som tar ett foto på oss. Jag släpade redan då på en barnvagn. Mamma var här 29, pappa var 28 och med sina lärarlöner kunde de ha den japanska barnflickan Takako [tackakåå] anställd.

Jag visste väl att det skulle bli intressant med fakta om släkten (se gårdagens inlägg, längst ner).

Alter Egos svar (som hamnade i kommentarerna eftersom hon inte har egen blogg längre) kan ni läsa här för att få lite inspiration:

1. Min mamma …
är en sjukt komplicerad typ, men när hon vill kan hon charma vem som helst.
2. Min mormor …
blev fanatiskt religiös efter en bilolycka som nästan tog hennes liv. Men snäll var hon, mot oss barnbarn.
3. Min morfar …
har jag aldrig träffat. Han hängde sig i 40-årsåldern, samtidigt som sin älskarinna. Det blev förstås en jätteskandal i den lilla byn.
4. Min pappa …
har långkalsonger fram till midsommar.
5. Min farmor …
är 96 år, helt klar i huvudet och styr fortfarande alla sina sju barn med järnhand. De 20 barnbarnen har hon stenkoll på, men barnbarnsbarnen har hon börjat tappa räkningen på.
6. Min farfar …
dog när jag var 1 år, men var tydligen världens snällaste.
7. Jag …
är beroende av cola och mörk choklad. Och är ruskigt intuitiv.

Source svarade även han i kommentarerna – men eftersom han har en egen blogg får han inte specialbehandling som Alter Ego. (Jag är diktator över mitt bloggrike!) Andra som har släktbloggat De sju frågorna:
Tvillingmamman
Erikapik
Bästisgrannen
Lotta (i kommentarerna)
Pernilla (i gårdagens kommentarer)
Bim
Flinn
En djefla man
Carl (i gårdagens kommentarer)
Monica
hakke
Salt (som hotar att censurera sig själv inom kort!)
Bloggblad
Anne-Maj
Elisabet (massa gamla bilder också!)
Pladdertanten
Kulturbloggen
Monica med yffen
Fru Babsan
Flärdskrivaren
Skriv med skruv
Gammalt och nytt
Vredens barn
Sassa

… och här uppdaterar jag både idag och i morgon, men sedan hoppas jag att alla kastar sig på släkttåget av bara farten. (Hjälp, tänk om jag inte kan uppdatera för att det bara är jag som är intresserad av era släkter …) Är man blogglös kan man förstås skriva långa kommentarer här!

Nu ska jag svara på dessa frågor som kommer från Treåringen under varje vaken stund på dygnet:
Varför får bilarna inte köra på barnen?
Varför har man kinder?
Varför vill man bada?
Får hästar gå på gatan eller trottoaren?
Varför föds inte barnen upp ur munnen?
Varför får man inte dö?
Får alla mammor ha barn?
Varför är både månen och solen gul?
Finns King Kong på riktigt?
Har alla människor armbågar?

Jag har läst en lista på vilka rubriker som garanterat får läsaren att vilja dyka ner i brödtexten. Nu tror jag inte riktigt att det funkar så i bloggvärlden eftersom rubrikerna (utom i sällsynta fall) slängs fram utan vidare eftertanke. Hemligheten med vädret? Japp, ni är lurade. Det ska jag skriva om lite längre ner. Först får ni användbara rubriker. (Reklammakare och PR-genier ska inte läsa vidare. Denna min tappning är säkert gammal skåpmat för er.)

Ropen skalla, ___ till alla!
Fast lite riskfyllt är det, läsarna kanske tycker illa om att bli påminda om politiska demonstrationståg på 1970-talet. Eller så fattar de inget, för de var inte med på 1970-talet och tycker inte att man ska behöva känna till sådant som skedde ”förr i tiden”. Vi tar en säkrare, men mesigare variant:

Vill du också att ______?
Funkar bra på valaffischer och helsidesannonser också. (Gääääsp.)

Hemligheten bakom _____
Vädret, till exempel. Skriver du ”en succébantning” eller ”perfekta bröst” är din lycka gjord. Skriver du ”Madonnas gäddhäng” välter du bloggkioskerna.

Hur du lyckas med att ________
Fast det kanske är lite väl rättframt att skriva du? Tänk om någon känner sig påhoppad? Hu! Gör om till:
Så här lyckas _____ med att _____
”Så här lyckas slarvpellar med ordningen i besticklådan!” Ja, då kan även de prudentliga läsa och skrocka lite von oben åt … ehum, hrrrkl … mig.

Det är inte många som känner till att ________
Och nu skingrar jag dimmorna och bombis kommer bara just du att läsa detta och därmed vet du något som inte alla andra vet.

Så här slipper du problem med _______
Här kan man på ett effektivt sätt få folk att inse att de har ett problem. De som trodde att de var lyckliga med snorkråkor hängande ur näsan kan plötsligt inse att … vänta, hjälp å gudars skymning jag har ju sedan 1800frösihjäl ett snorkråkeproblem ….

Ett snabbt sätt att ___________
Ja, här kan man ju dra in snorkråkorna igen.

Nu kan du ____ och ändå _____
Jo, för alla vill vi hitta genvägar. Man kan också skriva:

____ precis som ____
____ fastän du ______
____ samtidigt som du ____
Det här är samma variant som förra exemplet, men funkar bra om man vill dra in namn på ”förebilder” (ett annat ord för ”kändisar”).

Var stolt över ______
Välj något som alla garanterat skäms över. Jag skulle vilja slå ett slag för näspetning. En underrubrik kan vara: ”Jag är stolt över att jag petar näsan men vågar inte göra det i stora folksamlingar!” deklarerar Lotten Bergman.

Tio viktiga fakta om _____
Lista. Lista listor. Alla gillar listor. Det finns författare som gjort sig förmögenheter bara genom att lista listor på 500 boksidor.

(Och eftersom jag är lite bakom flötet har jag inte numrerat och gjort mina exempel här som en lista.)

Hemligheten med vädret? Jo, det är sedan länge bevisat att så länge jag inte nämner väder och vind, är det vackert, soligt, skönt och underbart. Så fort jag kommenterar väderleken, vräker regnet ner. Tacka mig, alla ni skrattande bönder.

De senaste veckorna har det mesta kretsat kring slängaslängaslänga och målamålamåla. Det där med att slänga var alls inte min idé och genomfördes under vilda protester och sabotageförsök av mig … mot mig själv. Jag vill ha kvar allt. Och si, igår visade det sig att jag hade rätt:

– Lotten, har du gamla pytsar och bunkar som vi kan ha färg i till alla målare?
– Nej, dem har jag slängt.
– Lotten, har du någon gammal t-shirt som jag kan ta på mig?
– Nej, dem har jag slängt.
– Lotten, du har inte gamla penslar som jag kan klippa av och använda som oljepåstrykare till ändträet?
– Nej, dem har jag slängt.
– Lotten, har du några gamla traso…
– Nej, dem har jag slängt!

Målningen blev vi alls inte färdiga med (se de förfärligt ofärdiga sidorna i gårdagens inlägg).

Men en sida är klar – förutom då fönsterfodren. Vi tror att de ska bli röda.

Förutom slängerier och målerier måste jag ju fortsätta att bevisa min identitet som ”matbloggare”.
Här är gårdagens chili con carne.

Läget klockan 09.01:
Olle bygger byggnadsställning och uppfinner en svamppensel.

(Paprikabilden är med bara för att jag ska räknas som ”matbloggare”.)

Jag bakar ciabatta och häller kummin i chili con carnen.
Barnen hjälper till:

– Jag är en myra, konstaterar Fjortonåringen som bär på en jättelik byggnadsställningsbit.
– Simglasögonen hjälper inte alls, snyftar den lökhackande Tolvåringen.
– Jag är en inte-människa idag, säger Nioåringen som inte har ätit frukost, inte klätt på sig, inte hjälpt till och inte hunnit kolla vädret.
– Mamma. Kan prinsessor måla hus? undrar Sexåringen i glittriga prinsesskläder.
– Varför måste man kissa? frågar den vetenskapligt intresserade Treåringen.

Nu ska bröna in i ugnen!

Läget klockan 10.23:
Vi är igång! Men … nu måste vi zooma in här!
Finn åtminstone tre fel.

Svar: Synlig rumpa, synlig kalsong, strumpa i sandal.

Läget klockan 11.59:
Vi målar och målar. Bästisgrannen bjuder plötsligt på kaffe med äppelpaj rakt över gatan. Vi är sex vuxna och 125 barn. Färgen kommer att ta slut!

Läget 13.45:
Jag har köpt mer färg för 1 745 kronor och nu sitter alla och äter och dricker öl. Barnen vill inte ha öl.
Vi är tio vuxna, tre tonåringar och 273 barn och nu ser det ut som om regnet är på väg in.
Chilin blev utmärkt, Annas kokbok är den bästa. Olle vill inte äta förrän han har oljat allt ändträ. Nu ligger han i en myrstig och stönar.

Läget 18.34:
Oh, dear. Det här ser inte så snyggt ut. Men ingen vill måla längre. Alla har fallit ihop i små svettiga ge-upp-högar. Det dyker upp folk som säger ”va, är ni redan färdiga?” men som vill ha mat. De får överbliven chili con carne. Vi andra plockar fram bortglömd, frusen öl, skramlar ihop pengar och skickar barnen till pizzerian.

Nu undrar vi bara vem som såg Treåringen senast … och var?

Läget 20.57:
Alla börjar gäspa. Vi har inte målat på flera timmar, bara krängt pizza, ätit godis och hittat ännu mer fryst öl i frysen.
Skotten sitter och mediterar med ryggen mot kameran och en tjeckisk öl i handen. Sex- och Nioåringen vill sova hemma hos Bästisgrannen, medan hennes sjuåring vill sova hos oss. Treåringen vill sova hemma hos VBK-Kickis femåring. Vänta nu. Har någon sett Louises sexåring?

Läget klockan 23.57:
Pappa här på bilden (van målare) har fått spela två partier Scrabble och beger sig nöjd hemåt. En kusin spelar gitarr, en annan sjunger och Tolvåringen bara gäspar. Men, så skumt … någon som har sett Olle sedan niotiden?

I kid you not! Jag har vunnit! Och jag vet precis vad jag ska göra med min vinst!

Ända sedan mina föräldrar (liksom jag idag) inte hade några pengar, har jag längtat efter och trott på den där vinsten som förändrar livet. Man står där med Lars-Gunnar Björklund och en jättelik pengacheck och grannarna kommer med blomsterkvastar. I mina drömmar skulle jag vara så klok och investera i något smart efter att först ha delat ut lite slantar här och där till släkten … och så skulle jag ha köpt en soffa till den soffsuktande VBK. Jag skulle ha köpt gummistövlar och cyklar till hela familjen och öppnat ett skokonto till lillasyster Orangeluvan.

Men nu när vinsten väl är här, reagerar jag på ett för mig ovanligt ogint sätt. Jag vill ha allt för mig själv. Jag vill ha varenda litet öre i en säck och doppa huvudet i lite sådär Joakim von Anka:igt.

(Elefantskinnet sitter på min tumme, ja.)

Nu ska vi se. ”Posten” ska ha 30 kronor för att förvandla lappen till slantar. Med resterande peng kan jag köpa dagens mjölkbehov. Hurra!

Fotnot: Egentligen kanske detta inte är mina pengar. Jag har nämligen inget minne av att jag har spelat. Jag äger ett sådant där kort som kontrollerar eventuell vinst, men … när i hela friden vann jag?

Vad tänker ni göra när ni vinner pengar?

Uppdatering: Blev just påmind om när vi lärde känna en f.d. schlagerartist. Han hade blivit målare och satt i målarpauserna hemma hos oss och berättade om hur han hade avslöjat travbranschen och genomskådat systemet för hur man vinner. Han hade vunnit en miljon flera gånger och bjudit hela släkten på resa och investerat i diverse företag som alla hade gått i konkurs. Inga pengar fanns kvar ”för man ska ju ha kul medan de finns” sa han komplett ologiskt.

Jo, så här brukar vi göra när vi vill bli av med saker.
Det funkar över förväntan. En väldigt opassande balkongdörr försvann på två minuter. En kökssoffa blev det nästan slagsmål om. En cool skinnjacka hängde en hel dag innan en parant quinna som inte ens fick in lillfingret i ena ärmen tryckte den till sitt bröst och om och om igen sa ”… precis som Roffes … ”.

Nu har vi en soffa ute på busshållplatsen. Den är orange. Bara det – att den är orange – borde ju locka … en och annan ukrainare? Men vänta! Det är inte bara en soffa! Det är även två …

… sängar! Och på bordet där i hörnet kan man sätta sin kvällsdrink. Eller en god bok. Eller som vi: osorterad tvätt.

När jag ända slängde ut soffan (som vi köpte på loppis för sju år sedan och som har hyst mången sovande gäst och till och med bott hemma hos Bästisgrannen under ett år), rotade jag i en väska som det stod ”nostalgikläder” på.

Gulp. Där var de. Jeansen. Mina jeans. Min barndom. Min ungdom. Usch, vilken hamster jag är.
Här ligger utfläkta mina första Levi’s, Gul & Blås ”Dallas”, ett par Kobe som jag sydde in i låren så att mina ben såg alldeles korviga ut, mina snickarbyxor som jag hade på min på språkresan i Eastbourne, Poohs marinblåa manchesterbrallor och till vänster där ett Alvik-linne med Pommacreklam. De där ljusblåa (som har gardinfransar på knäna) finns avritade i min dagbok, fast innan fransarna tillkom. Om dessa kan man även läsa här.

Mmmmm. Silver Dollar. Drygt 30 cm i fotvidd längst ner. Förlängda när jag plötsligt bara växte och växte. Lagade i baken så att de är hårda som plåt.

Det här tog på krafterna. Nu ska jag leta upp Olles gamla minnen och slänga dem istället.

Uppdaterat:
De som fick soffan kom och gav oss en rosbukett som tack!
Hejdå soffan!

Dagens ungdom kör moppe och svär. Ibland slänger de ölburkar in i vår trädgård och så sitter de ju när de åker buss. Hu. Det var tydligen bättre förr, när de bara hade beatlesfrisyrer eller spetsiga skor.

Och de små, de bara skriker. Plaskpoolen i trädgården höjer ljuvolymen till oerhörda decibellar. Studsmattans fjädring har börjat knaka på hög volym. Olle spelar elgitarr så att det klirrar i kristallglasen hemma hos grannarna. Grannarna har en riktig pool, så de låter de också.

– Morgondopp! vrålar de och plaskar i ottan så jag gnisslar tänder av avundsjuka.

Det var tydligen bättre förr, när ingen någonsin gav ifrån sig ljud eller var ouppfostrad. Så här:

Nu till det mystiska: bilden är inte arrangerad. Det är nu. Det är tyst. Det är nio barn. Lite fniss från Rappakaljaspelet på gräset, några hummanden från meditationen på studsmattan och inte ett ljud från flätningen av dockhår där längst bort på plankan.