Lotten Inlägg

Jag kan inte sova. Är det månne fullmåne? (Jag kikar ut.) Nej, det är knappt ens halvmåne. Sängen är knölig, kudden är varm som dubbla förknasare och den djefla mannen är snorsnarkig.

Men det kan jag ju blogga om.

Jag ska inte ta fram datorn. Klockan är strax efter ett och jag ska inte ta fram datorn. Jag måste sova för att kunna jobba koncentrerat i morgon och nu ska jag bara ta fram datorn en liten, liten stund. Det kan jag också blogga om. Det porlar i våra element, vilket påminner mig om hålet vi har i taket. Hm, det kan man ju blogga om.

För en halv evighet sedan (hösten 2005) blev jag ombedd att skriva en krönika till Bloggportalen. (Innan den blev Aftonbladisk.) Texten väckte ingen som helst uppmärksamhet, ingen gav mig författarstipendier och ingen klappade mig på axeln så nu drar jag den en vända till bara för att jag inte kan somna. (Nota bene: logisk kullerbytta.)

”Nu är den Nya Tiden — bloggessensen — här. (Blogg-essens kan inte jämföras med ren-ässans.) Du är inte längre irriterad på pyspunka, kladd under strumpan, Harald Treutiger eller täppt näsa. Du skäller inte längre på din man för att han slänger sina kalsonger på spisen. Du ryar inte längre på din hustru för att hon äter snorkråkor. Du bara lutar dig tillbaka och suckar lyckligt.

När min man — i en timme innan fina gäster skulle komma — kokade ett mögligt rådjurskranium i spaghettikastrullen, tänkte jag bara:

— Aaaaaa. Det där ska jag blogga om. Bra, mycket bra. Du är bra gullig du.

Bloggningen av idag innebär att initiativrika navelskådare lyfter på tröjan, drar ner brallorna och låter en till största delen osynlig publik skåda navelns hemligheter. Vad kommer detta att betyda för framtiden?

Jo … (jag tittar snett uppåt och skådar denna framtid). Bloggessensen blir en pånyttfödelse för det skrivna ordet. Blogg-eliten skramlar mest, men lill-bloggarna är flest. Vissa anklagas för bloggstöld när de lånar texter från bloggkonkurrenter, medan andra plankar sig själva och använder bloggen som kvalitetstest. Bloggredaktörer blir en ny yrkesgrupp. Skrönor blandas med skval, poesi rörs ihop med polemik – men kompetens och fantasi slår varje gång ut sensationsskapande. Bloggarna ger anonymiteten ett ansikte och bloggarna skapar egna kändisar.

På vanligt bloggmanér bryter jag här, och byter både stil och ämne. Jag hade för ett halvår sedan verkligen ingen aning om vem som var vem i genren ”de unga skribenterna”.

— Isobel-vem-då?
— Sigge Eklund, nope, ingen aning … men coolt namn.
— Virtanen, jaha, finnen som vann OS 1972 fastän han trillade?

Idag vet jag till och med att man kan stava Gösta med oe.

Nu kommer min man och berättar att han måste köpa nya glasögon för fjärde gången i år och att han har tappat bort alla tre bilnycklarna samt glömt att betala femton räkningar. Kära, kära make, tack, tack.

Tänk ändå om Hasse & Tage hade haft en blogg, säg, 1957.”

____________________________________

Ja, tänk om. Även Orangeluvan skrev en krönika – som varande icke-bloggare. Hon sover säkert sött nu och ligger alls inte och funderar över min blogg. Broder Jakob sover nog inte, han har hopplös dygnsrytm sedan tonåren. Dålig sömn har vi ärvt av mamma, dålig handstil av pappa. Det kan jag kanske blogga om. Salt är däremot säkert vaken, hon brukar nattblogga.

Mittinattenmetablogg. Hm. Jag tycker om ”Sex roller söker en författare” av Pirandello. Det är en metapjäs. Metapoesi skulle jag kunna blogga om. Metaromaner tycker jag mindre om, det blir bara navelskåderi av dem. Att skåda sig i naveln låter lika obehagligt som att pilla sig i densamma. Konstiga associationsbanor skulle man kunna blogga om.

Åh! Jag som är så himla bra på att söva mig, vad är detta? Räkna bakl… Vänta, det har jag redan bloggat om. Och kommenterat om. Jag är slut. Nej, jag menar att cirkeln är sluten. Såklart, annars hade den näppeligen varit en cirkel.

Vad ska jag göra? Ska jag väcka min djefla man? Det skulle ju han kunna blogga om!

Uppdatering 1
Nu blev det en snarkblogg:
Uppdatering 2
Nu blev det en rubrikblogg under avdelningen What?
Nästa vecka: Mordtant? Fusktant? PRO-tant? Ah, nu vet jag! Snuskgubbe och sextant!

(Fotnot: Rubriken kommer från Aftonbladet, men jag tror att det var Expressen som började med att på förstasidan i lördags skriva att en 78-årig tant hade satt eld på Lindex. Förmodligen var det kopplingen till Lindex som gjorde att damen/kvinnan blev klassad som tant. Fast tant är egentligen ett alldeles utmärkt ord – det brukar bara inte användas så ofta inom pyromanijournalistik.)

Denna underbara dag inleds med huttrande samling som ser ut så här.

Eskilstuna Baskets damer B on-the-go.

Sedan hoppar vi in i bilarna och eftersom vi är vuxna människor behöver vi inte ha med oss våra föräldrar. Vilket i och för sig är synd, för vi har ju i och med detta inte heller någon publik.

När vi sedan är framme i Linköping stapplar vi omkring som de stela basketspelare vi är (jag tror att basketspelare i allmänhet är lite stelare än andra idrottsmän) tills vi har känt på bollarna, gnällt lite på motståndargolvet och de skumma lamporna. Vi kollar in motståndarna och konstaterar oftast att ”nämen det här ser väl ok ut?”. (Ibland är det helt fel så att vi förlorar med 90 poäng och har fem skadade spelare och jag sitter bitter och utfoulad vid sidan om planen.)

Idag har vi dock inte med oss vår poängmaskin. Hon springer på snabba uppspel snabbare än någon annan, pinnar på som Fredrik Ljungberg (vi andra är Olof Mellberg) och innan vi ens har kommit över halva planen, har hon gjort mål. Idag måste vi istället för snabbhet satsa på rutin och breda höfter. De breda höfterna är bra när man ska bumpa bort de unga motståndarna (ja, de är alltid unga, motståndarna) som när vi dansade till Lady Bump med Tina Charles för 100 år sedan. Rutinen sitter i armbågarna.

Hela lördagen går åt till detta. Min djefla man får vara basketänkling … och vad tänker han göra då?

– Olle, vad ska du göra idag?
– Va?
– Vad ska…
– Jag ska röja i källaren.
– Rör inte mina telefoner! Rör inte mina gamla skolböcker! Låt tygerna ligga!
– Nej, jag ska kolla om det är en råtta eller grannens katt som ligger där och ruttnar.
– Va? Luktar det illla i källaren?
– Sedan ska jag med skjutmått sortera alla våra böcker efter tjocklek och lägga alla strumpor i hängmappar som har etiketter på … med färg och skostorlek. (Olle gnuggar händerna.)
– Bra! Jag sticker nu!

Idag får kommentatorsbåset funka lite som klotterplank eftersom jag inte är hemma och tar hand om er. Men först en gåta: på väg mot vilken stad var vi (basketlaget) när vi såg detta längs motorvägen?

Jag tycker att det är en jättehäftig utsmyckning.

Igår läste jag på en blogg som är koncentrerad på film: Bloggywood. Ett inlägg listade ”De tio bästa high school-filmerna” och jag bara … jag bara … fastnade. Vissa filmer hade jag inte ens sett, men Can’t Buy Me Love, The Breakfast Club och Ferris Bueller’s Day Off är sådana som fungerar som en resa bakåt i tiden. Eller som när man ser boktiteln ”Fröken Ensam Hemma åker gungstol” som jag nämnde häromdagen; man blir glad och lycklig och väldigt mycket yngre till sinnet. En liten stund.

Så det tänkte jag skriva i kommentarerna på Bloggywood. Men vad händer? Jag sitter med händerna en centimeter ovanför tangentbordet, andas snabbt, tänker långsamt … och vågar inte kommentera. Min inre monolog – fast egentligen är det en dialog eftersom jag svarade själv – gick ungefär så här:

– Men skriv! Skribenten blir glad!
– Men tänk om detta är ett slutet rum och de tycker att jag stör med glada heja-rop!
– Trams, jag har ju skrivit kommentarer hos Sigge Eklund, Isobel, Det ljuva livet, Deep Edition och andra coolingar och till berömda författare som Camilla Läckberg, Sandra Gustafsson och Annika Bryn!
– Coolingar? Vem bestämmer att de är coolingar? Och varför skulle inte coolingar bli precis lika glada som eventuella ickecoolingar. Coola mig hit och coola mig dit!
– Jamen i högstadiet …
– Högstadiet! HÖGSTADIET! Du går väl för tusan hakar inte i högstadiet.
– Åh, vad du … jag, menar jag … svär mesigt. Jag vågar inte. Jag är en mesig sjua och dom går i åttan, svär och spottar snus.

(Ser ni hur jag på ett väldigt snyggt sätt knyter ihop säcken genom att associera high school till högstadiet?)

Nyss läste jag R Skriveriers kommentar till förra inlägget:

– Man kan inte låta bli att förundras över den digra kommentarsfloden till dina blogginlägg.

Jag försökte då att formulera ett svar med andemeningen:

– Jamen jamen jamen det äääär inte antalet kommentarer som betyder något utan vad som skrivs!

Men det hela lät lika fjöntigt som när mina inre röster grälar.

För egentligen handlar det kanske bara om att man vågar kommentera. (Jag har fortfarande inte skrivit något till Bloggywood.)

Nå? Varför vågar man kommentera? Vågar ni skriva hurrarop till Bloggywoods top-tio-lista?

(Jag vågar förresten heller inte hoppa bungy jump, ta dykcertifikat, klättra upp på Mount Everest eller åka motorcykel i Anderna för att inte tala om att ringa till okända människor. Däremot vågar jag rensa avlopp, peta främmande människors näsor, byta bajsblöjor och däck på bilen. Hjälp! Telefonen ringer!)

Det är svart som i en mördares sopsäck här på morgonkvisten. Det är kallt som i ett engelskt badrum och tyst som när mina inre röster har tunghäfta. Jag måste ännu en morgon gå upp före alla andra och äta frukost ensam. Ljuvligt!

När jag var liten intervjuade jag alltid hela familjen om planer och görningar så att jag visste när jag skulle gå upp för att få vara ifred med NorrbottensKuriren, Earl Grey, ostmacka och långfil med Eterna. Nu är det EskilstunaKuriren, DN, SvD, Hemmets Veckotidning, Earl Grey och havregrynsgröt. Jag hinner läsa fem rubriker och dricka halva koppen te och tänker grottekvarn ekorrhjul, löpband, rulltrappa, skenande karusell och himmel vad jag längar till pensionen.

Nu ska jag köra (försiktigt) till Nyköping på uschliga slingervägar som passar för biljakt. Kopf hoch! Det kanske blir jättekul och kanske är föreläsningslokalen megacool?

Några exempel på mina grottekvarnar:

Liten företagsintern föreläsningslokal med…

… sladdfälla precis där man springer omkring och gestikulerar.

Mellanstor sal för ungefär 50 personer med en briljant placering av OH- och kanonduken i hörnet samt en gigantisk white board.

Ihopkrupen Hopkrupen där nere vid golvet är man ganska liten i en universitetssal för ungefär 100 personer. Men man känner sig som an American college professor.

Äsch, pensioneringen ligger ju runt hörnet, bara 23 år kvar nu!

Uppdatering!
Förbaskade onsdag upphöjd till två i kubik med spoilers och extralysen:
Efter att ha kört i sicksack mellan lastbilar längs korkskruvar i en timme var jag äntligen endast två mil norr om Nyköping. Då ringde mobilen.

– Hjälp, förlåt, hjälp, det har uppstått ett missförstånd, det är inte idag du ska vara i Nyköping, det är ju om en vecka, förlåt och hjälp.
– Oj, nejmen oj, är du säker, oj, tack och förlåt, hjälp så tokigt.
– Jag förstår inte hur det kan ha blivit så fel, förlåt.
– Men det är ju inte ditt fel, förlåt, det är säkert jag som har … äsch, jag kör bara hem igen. Tack och förlåt.

Men då tog jag tillfället i akt och seized the moment och insåg att det var a day in the life och mumlade sammanbitet omväxlande denna dagen – ett liv och carpe diem. På väg hem tänkte jag på farbror Melker, Beatles och Robin Williams och så stannade jag och tog bilder av två kyrkor, ett slott, en mordplats och en galgbacke. Nu ska jag sova middag. (Åhå, minsann, tsst, det är inte alla som kan göra det på jobbet, pah, bah!)

Jag tycker att vi gör kommentatorsbåset till en martyrplats idag! Kom med ruskiga historier om yrkeslivets förfärligheter och gläd oss andra!

1.
Jag har gula, utstående tänder och ska till tandläkaren idag. Då kommer h*n (aldrig samma person, nej) att titta på mig och humma lite om att jag nog borde ha haft tandställning som liten.

– Underkäken är ju, oj, du biter ju dig själv i gommen, jag har då aldrig varit med om maken till överbett, kom här får jag mäta, ojoj.
– Jag hade tandställning när jag gick i fyran, men den hjalp inte, brukar jag svara (och hoppas med den där konstiga tempusumlautsändringen förvirra tandläkaren såpass att h*n slutar prata om min tandställning och överbettet som skulle kunna platsa i Guinness World Records).

Jag hade alltså en tandställning – en sådan som bara satt på under nätterna. Den var av genomskinlig plast och snäpptes på plats i gommen och om man inte sköljde av den och lade den i ett vattenglas på morgonen luktade den kvalmiga polyper på kvällen när den skulle in i munnen igen. När jag gick i sjuan tog jag mod till mig och beställde själv en tid hos tandläkaren för att be om en fast tandställning – en sådan de ju hade på barnen i amerikanska filmer. Tandläkaren (som hette Ulf, aktarej, jag är långsint) böjde huvudet bakåt och skrattade så spottet yrde och jag kunde se alla hans amalgamfyllningar.

– Du? Tandställning? Moahahahaaaa!
– Du? Tandläkare? Med de lagningarna? Hahahaha!

Nej, så svarade jag inte alls. Men det hade varit coolt. Jag sade något i stil med:

– Jamen jag vill, jag ska bli skådespel…
– Lyssna här. Men tillräcklig talang blir du det ändå. Titta bara på Lill Lindfors och Björn Skifs, de ser ut som hej kom och hjälp mig i munnen, men är stora stjärnor ändå!

Därför har jag utstående tänder. Det är ett släktdrag (tack, pappa) och en av mina kusiner har till och med opererat sig och haft tandställning i vuxen ålder. Eftersom hon såg ut som jag gör. (Alla inhyrda gråterskor vrider sina händer och snyftar ”Tulliduttan, stackars Lotten”.)

Men jag har fortfarande inga lagningar! (Ta i trä nu, alla gråterskor.) Fast jag erkänner i samma ögonblick att jag borstar för hårt och kommer att drabbas av det synnerligen läbbiga uttrycket ”blottade tandhalsar” och därefter följande tandlossning som träden i Småland efter stormen Gudrun. (Men jag har redan planerat att löständerna inte ska ha överbett.)

2. Alla barnen har drabbats av en skrällhosta som irriterar mina trumhinnor.

3. Jag har försökt gå över till Bloggers Betaversion men blir inte godkänd om jag inte skapar en helt ny blogg. (Jag vet, det är förstås jag som gör fel, men jag som är så smart, envis och erfaren borde fatta precis hur man ska göra. Så nu surar jag.)

4. Jag har laddat ner en ny version av den bästa webbläsaren: FireFox. Nu visar den bara asiatiska skrivtecken, vilket komplicerar bloggandet.

5. Efter en rejäl rensning och städning ser mitt datorskrivbord ut som våra besticklådor ungefär:
Ingen censur här inte. Ingen självbevarelsedrift heller. Jag blottar mina skrivbord, hallröror, trasiga tånaglar och tandhalsar utan tvekan eller kontroll.