Hoppa till innehåll

Lotten Inlägg

Väldresserade telefonnummer

Publicerat av Lotten Bergman den 9 februari 2007 13:36

Läsa långa siffersekvenser är svårt; det påminns vi om varje gång vi betalar räkningarna via internetbanken och försöker läsa OCR-koden med presbyopi-drabbade ögon. I väntan på att bankerna inser att det är privatpersoner och inte datorer som läser in post- och bankgiroblanketterna numera så kan vi glädjas över att det i alla fall finns regler för telefonnummer:

Systemet förklaras enklast genom exempel:

016-123 45
016-12 34 56
016-123 45 67
016-123 456 78

När det gäller mobiler är reglerna lite oklara. Språkpoliserna har bestämt sig för att skriva riktnumret med tre siffror:

070-888 55 41 istället för 0708-88 55 41

Sedan tycker vi att man ska bryta mot alla regler om det förenklar livet för användarna.
Ta det här numret till exempel:

11 81 18

Känner du igen det? Det verkar nog mer välbekant om vi skriver det så här:

118 118

Share
3 kommentarer

Frankensteins gångstil och en panna samt pommes

Publicerat av Lotten Bergman den 9 februari 2007 00:17

Jag har äntligen slängt kryckorna – liksom tagit min säng och gått. (Fast nu är den ju 120 cm bred och sitter ihop med en annan säng som är lika bred, så det är inte lätt.)

Vänsterfoten ser ut som en ännu inte tillagad fläskfilé. Inte helt renrasig är den, för ibland ser den ut som en korsning med en falukorv. När jag nu är ute och stapplar har jag på min min djefla mans stora kängor och är smidig som en Frankenstein. (Associationsbana: Boris Karloff, som spelade Frankenstein på 1930-talet, spelade även Mumien. –> Mumien har hela kroppen lindad. –> Min fot är lindad.)

Eftersom kroppen tydligen längtar efter mer smärta, gick jag i söndags ner i källaren och fick femton panelplankor i huvudet. (Lärdom: När man sätter upp panelplankshyllor i hålbetong ska man ha speciella pluggar eller ankare eller expanderprylar. Men nu slänger jag mig egentligen bara med termer som jag inte behärskar. Egentligen vill jag bara ha goda råd av någon som vet hur man hanterar hålbetongsväggar i en överfylld källare. Andas.)

Plankorna landade mest i pannan, där hjärndelen som helt logiskt heter pannloben, sitter. Jag ber att få citera Nationalencyklopedin:

I pannloben finns bl.a. motoriska centra. [—] I pannloberna finns minnesprogram för kroppsrörelser, sammansatta handlingar och beteenden. Kortvariga sådana program kallas arbetsminnen och används för att t.ex. hålla ett telefonnummer aktuellt. Sammansatta pannlobsprogram styr vårt sociala beteende, våra värderingar och livsmål.

Därför har jag sedan jag slängde kryckorna och fick panelbrädorna i pannan

  • glömt bort ett föräldramöte (dock blivit påmind i tid)
  • glömt bort klipptider till mina långhårigaste barn (dock blivit påmind i tid)
  • misslyckats med att programmera en fjärrkontroll (nej, jag visste inte heller att man kunde programmera fjärrkontroller)
  • bytt livsmål (från ”vara lycklig” till ”komma ifatt tvättsorteringen”).

Blåmärket i pannan är så litet och fjuttigt att jag inte ens bryr mig om att lägga mig i skannern för att visa upp det. Istället ska jag ringa vårdcentralen eftersom jag behöver botoxinjektioner för att slippa kunna rynka den onda pannan.

(Lärorik associationsbana: Botox är den förr så glada Meg Ryans panna numera förgiftad av. Meg Ryan är blond, blåögd och 172 cm lång som jag. Fast jag är lik Fredrik Lindström, som är bra på svenska. Pommes frites borde på svenska stavas pommfritt.)

—————
Nytillkomna tittare och ovana bloggläsare som kommit hit från tidningsartikeln: klicka på ”ANTAL REFLEKTIONER” här nere för att läsa alla kommentarer. Vanligtvis kan man klicka på klockslaget för att läsa kommentarer, men där syns inte alla just idag. (Diskriminering och censur samt kränkande?)

Share
32 kommentarer

Proven var en prövning

Publicerat av Lotten Bergman den 8 februari 2007 11:45

I dagarna är det nationella prov i skolorna i Sverige. I förrgår var det prov i … något. Som jag har glömt. Kanske engelska? Idag är det svenska – alltså uppsatsskrivning. Fjortonåringen packade sin väska med en flaska vatten och ett äpple eftersom det är reglerna på hans skola: man får ta med sig en flaska vatten och en frukt.

– Tänk om jag hade kunnat ta med mig en melon! Och en dunk med vatten! Hihi, en melon!
– Vill du har råd om hur man skriver uppsats?
– En melon är ju också en frukt. Haha, sitta där och spotta kärnor när man skriver!
– Tänk på att ha en början, en mitt…
– Jaja, mamma, det kommer att gå bra.
– En gång i gymnasiet sku…
– Måste sticka! Hejrå!

Vad jag skulle berätta för honom var att jag en gång i gymnasiet förberedde mig till de nationella proven genom att i förväg skriva en dikt som jag tänkte klämma in i uppsatsen – oavsett vad uppsatsen skulle handla om. Den skulle vara lagom banal, men lite underfundig, tänkte jag. (Alla i sajbern ropar nu att de vill läsa dikten, eller hur?) Eftersom jag sparar på allt, har jag naturligtvis kvar detta mästerverk.

Vinden kom och blåste mig i nacken,
knuffades mot ryggen
och visade att det fanns liv.
Någonting levde.

Vinden försvann och jag kände ingenting,
bara en stor saknad.
Skulle jag leta
men riskera att finna något annat
– kanske en hagelstorm?

Vinden vände åter som en bris.
Men brisen blåste bra.

Ursäkta – jag vänder mig nu till Lotten, 17 år – men detta var ju bedrövligt. Allitterationerna till trots. Läraren (vars namn jag har förträngt) blev inte alls imponerad:

”Möjligen tycker jag att uppsatsen är i längsta laget.”

Jaha, man bara lyder och gör bättre ifrån sig nästa gång. Läraren (samma som förra gången) blev inte imponerad denna gång heller:

”Möjligen tycker jag att uppsatsen är i kortaste laget.”

 

Däremot var jag en hejare på att installera mig mysigt när det var dags för prov och senare tentor. Åh, den ljuva tentatiden! Jag hade termos med te, jag hade kexchoklad och apelsiner, jag hade till och med lite bråttom att hinna äta upp allt jag hade med mig. Till varenda prov och varenda tenta har jag genom åren funderat ut snillrika sätt att smuggla in fusklappar. I armhålan? Usch. I trosorna? Dubbelusch. Anteckningar på armarna? Nejnej, jag skriver för fult. (Vilket den ovan nämnda läraren alltid påpekade. Ah, nu kom jag på, hon hette nog Sissela … tror jag.) Men det där med att fuska blev aldrig av – skrämd som jag var av den enda gången när jag verkligen försökte fuska.

Föga anade jag att jag i framtiden skulle göra nationella uppsatsprov varenda dag. Ni kommentatorer som har lärarrollen klagar dock inte på min handstil.

Share
22 kommentarer

Jag – som intervjuoffer

Publicerat av Lotten Bergman den 7 februari 2007 00:03

För en miljon år sedan var jag en dinosaurie som hittade på ett kåseri om att jag blev intervjuad av en journalist, ungefär som när David Letterman intervjuar Amy Sedaris.

Numera blir jag ibland intervjuad på riktigt för att vårt hus är knäppt eller för att jag är sudokuknäpp eller för att jag driver ett företag lite knäppt eller för något annat. Och jag tycker att det är så kul. (Får man tycka det?) Jag spritter upp ur sängen på intervjudagens morgon, jag sätter lite leksaksläppstift på kinderna och jag skuttar iväg, trallandes intervjusången. (När jag inte haltar och är hes.)

Igår var det dags igen. Fotografering först.

– Ställ dig, nej sätt dig, oj, ta bort den där handväskan.
– Vems handväska är det?
– Eh, Yvonnes. Miss Universum.
– Är hon här? (Så himla många universumsmissar finns det ju inte i vår stad.)
– Mhm.
– Wow. (Snegel, snegel, vad har man i en handväska när man är en Miss Universum?)
– Sitt. Så där, nu blir det bra. Ner med näsan. Upp med, nej, skratta igen. Sätt tillbaka näsan.
– Så?
– Höööger. Nej, ja, nu ser du ut som, oj, nu skrattar du igen, braaa. Näsan dääär. Bra. Så!
– Redan?

Intervjun gick till så här:

Fråga ett: Bla bla bla?
Jag svarar: Blaaaaaaaa blaaaaaaaaaa blablablablaaaaaaa. Bla. Obladi bla bla. Oblada blahaa. Blöa blaj bla. Blahhahaaaa. (Jag skrattar åt mig själv, oj, så rolig jag är.) Blablabla.
Fråga två: Bla?
Jag fortsätter att svara på fråga ett: Blaaaaaaaa blaaaaaaaaaa blöhö blablablablaaaaaaa. Bla. Va? Jaha. Blaaaaaaaa blaaaaaaaaaa blaj blablablablaaaaaaa. Bla.
Fråga två igen: Bla?
Jag svarar utan att veta det på fråga tre: Blaaaaaaaa blaaaaaaaaaa blablablablaaaaaaa. Blahaj. Hahaha. Blaaaaaaaa blaaaaaaaaaa blablablablaaaaaaa. Bla.
Sammanfattning: Du har redan sagt bla bla bla bla och bla, och svarat på alla frågor, men är det något du vill tillägga?
Jag inser att tiden är ute och försöker klämma in allt jag kan tänka mig: Blaaaaaaaa blaaaaaaaaaa blablablablaaaaaaa. Bla. Blahhahaaaa! Och förresten blahhahaaaa. Samt bla bla bla. Och bla. Dessutom blaha.

Ämnet? Ah, trodde aldrig att ni skulle undra. Att blogga. Tretton gånger sa jag ”det är inte en sorts dagbok på nätet, det är inte en sorts dagbok på nätet”.

Nu är frågan till er: fantiserar ni om att bli intervjuade?

Share
42 kommentarer

Semikolonets dag – höj en semla för Aldus Manutius!

Publicerat av Lotten Bergman den 6 februari 2007 14:49

Det är i dag 492 år sedan den italienske humanisten och boktryckaren Aldus Manutius (it. Aldo Manuzio) stilla insomnade (alternativt bröt nacken i en trappa eller blev nedriden av en kondottiär – språkpoliserna har ingen aning om hur han dog!).

Vad uträttade då denne yrkes- och hedersman? Jo, han var bl.a. först med två saker:

  • den kursiva stilen – värt att notera men knappast att fira
  • semikolonet – ett faktum som förtjänar jubelfanfarer och triumffyrverkeri.

Semikolonet uträttar storverk för en tydligare, klarare och framför allt vackrare kommunikation inom t.ex.

Språkpoliserna ger följande råd för användningen av semikolonet:

  1. Har du inte järnkoll på hur det används så glöm att det finns på tangentbordet; tankstreck är i dag en fullgod ersättare (erkänner vi med tungt hjärta).
  2. Håll i åtanke att många läsare inte hyser samma känslor som du själv inför detta exklusiva skiljetecken; de inser knappast hur eleganta dina semikolon-baserade formuleringar är.
  3. Använd det med måtta och förstånd; det kan bli himla tjatigt om det t.ex. upprepas tre gånger i en och samma punktlista.

För hundra år sedan användes inte semikolonet riktigt på samma sätt som i dag. I Nordisk Familjebok, andra upplagan (1917), läser vi:

Semikolon (af lat. sémi, half, och grek. kolon, kolon), gramm., ett skiljetecken som består af ett komma och en punkt däröfver (;) och som utmärker ett uppehåll, midtemellan det som utmärkes af punkt och af komma, för tanken (och rösten) vid läsandet (och uppläsandet) af en skrift. Det begagnas hufvudsakligen för att skilja hufvud-leden i en längre period. Semikolon infördes af A. Manutius i slutet af 1400-talet.

Här finner vi alltså ett bruk av semikolon som känns främmande för oss:

Då emellertid sagan gör S. till dotter af den syriska gudinnan Derketo,har därmed hennes namn knutits till myten om Istar eller Astarte, den semitiska kärleksgudinnan; och i det att drag af vild sinnlighet blifvit fogade till hennes saga, har det mytisk-erotiska elementet däri tagit alldeles öfverhand öfver det historiska.

(Artikeln om Semiramis)

 

©Lotten Bergman 2007

Share
1 kommentar

Om semikolon – och tankstreck!

Publicerat av olle den 6 februari 2007 10:51

Semikolonet är egentligen ett ganska behändigt skiljetecken; problemet är bara att så få behärskar användningen numera. Och om läsarna känner sig osäkra inför semikolonet så är det knappast lämpligt att skribenterna använder tecknet.

Dagstidningarna har insett detta och där förekommer knappast semikolon längre. Tomrummet har fyllts av tankstrecket – en utveckling som enligt min åsikt är av godo.

Är det inte i själva verket så att semikolonet stoppar läsandet, medan tankstrecket gör att texten flyter vidare?

/Per Stenson

Share
Lämna en kommentar

Semikolonets dag

Publicerat av Lotten Bergman den 5 februari 2007 18:42

”Lär dig älska semikolonet; du ska se att det kan bli en verklig vän.”

Semikolon är en udda filur på våra tangentbord; sanningen att säga uppskattas det mest av språknördar, -snobbar och -nostalgiker. Det är ett skiljetecken som är svårt att använda, vilket gör att det mer eller mindre håller på att dö ut; ett tankstreck fungerar ju oftast lika bra!

Hur som helst firar Olle & Lotten semikolonets dag i morgon; så här i gråa februari kan vi behöva muntras upp lite till mans!

Share
Lämna en kommentar

Partyminnen och bloggakustikens hemlighet

Publicerat av Lotten Bergman den 5 februari 2007 09:53

Intro
En gång i tiden – när vi gick i sexan – skulle Bästisgrannen ha party hemma hos sig. Jag tror att vi var tre eller fyra tjejer som var värdinnor, och vi var inte vana festplanerare. Vi var heller inte vana partypinglor och hade på sin höjd lekt Flaskan, Ryska posten och Sanning eller kånka … en gång. (Jag talar nog för mig själv här, de andra var lite mer världsvana.)

Vi listade killarna och tjejerna som skulle bjudas, planerade musiken (Dr. Hook, Tina Charles, ABBA), planerade maten (chips och ostkrokar) och drycken (saft och sockerdricka). När alla var inbjudna, kom ”det andra tjejgänget” och sade:

– Vi kommer inte på partyt om ni bjuder Niklas.

Niklas hette egentligen något annat, men historien är så sorglig att jag inte vill skriva hans riktiga namn. Niklas bodde granne med Bästisgrannen och var en helt vanlig kille. Fast han hade ju glasögon, det hade han, och räknades inte till de coola killarna. Stod vi upp för honom då? Slog vi näven i bordet och skrek att det faktiskt inte är ok att som gäst bestämma vilka som ska komma? Nej. Vi ringde.

– Hej Niklas! Eh. Öh. Nu är det så här. Partyt är tyvärr inställt. Ja. Mhm. Hejdå.

Sedan bjöd vi istället – på order av ”det andra tjejgänget” – Anders Jonsson som inte ens gick på vår skola. Men han spelade ju hockey.

Klimax
Partyt minns jag inte ett dugg av. Vi hade det, vi åt säkert, pussades lite … men i huset bredvid satt Niklas och såg att vi partajade på ett inte alls inställt party. Snipp snapp snut.

Association
Ett party som tvärtom alltid är öppet för alla är de ständiga bloggträffarna. De som var där i lördags kunde knappt göra sig hörda pga. varandra. Studiomannens myckna och väldigt snabba prat krockade i frekvens med hakkes synnerligen djupa basröst och Solusfeminas ständiga skratt så att jag, Bästisgrannen och Roadbend under långa stunder satt med händerna kupade bakom öronen för att vi skulle kunna höra oss själva gestikulera.

Alldeles ovanför mig och Gitta satt en fläkt av något slag. Jag vände upp huvudet för att se om jag kunde göra något åt akustiken, men förstod plötsligt varför jag hade svårt att höra vad Annika gestikulerade och vad Anna sade borta i andra änden av bordet.

Vi hade en ljudförvrängarapparat med inoljat akustikfilter ovanför oss!

Närbild.

Mycket intressant konstruktion. Fonologisk frekvensförstörare. Jag tror att den även suger upp alla Q.

Annika och jag hade normala skodon, medan Översättarhelena, Bästisgrannen och Trulsa är modeslavar och såg ut så här.

Alla om fyra år: huuuuur kunde vi stoppa in brallorna i stövlarna? Titta, blåa kryckor, hade alla det också?

 

Gitta övervakar hakkes alkoholintag.

 

Här smakar hakke på vår födelsedagschampagne, skänkt av Studiomannen och Gitta. (Jag tror att han fick i sig säkert 1 ml.) Observera skylten om lilla huvudet. Vi som hade stora huvuden borde ha burit dem under armen. Aj.

Avslutning och sensmoral
Bjud alltid alla. Stoppa inte in jeansen i stövlarna. Drick mer champagne. Gestikulera oftare med artikulation. Ha alltid hjälm.

Share
40 kommentarer

Den stora bloggläsarvärvsveckan, del 7: pyttipannabloggare

Publicerat av Lotten Bergman den 4 februari 2007 10:33

(Det är egentligen alldeles för få som läser bloggar. Det här är sjunde och sista dagen som jag – och ni – raggar folk. Lär upp en ny bloggläsare!)

Ena dagen vill man ha röda strumpor och äta ostmacka till frukost. Nästa dag vill man klippa av sig allt hår och nynna på en Björn Skifslåt. Tredje dagen vill man egentligen köpa en balklänning men måste istället rensa öronen från vaxproppar.

That’s life. Och då skriver man om det om man är en pyttipannabloggare. Fast det gäller att plocka russinen ur pyttipannakakan eftersom de ju inte hör hemma där.

En underavdelning till pyttipannabloggarna är de lite mer färglösa pölsabloggarna. De har på sig ljusgula strumpor varje dag och vill köpa balklänning varje dag och kan stundom tänka sig att äta kanske möjligtvis två ostmackor till frukost istället för en.

Pölsa, lite blygt hukande bakom tillbehör.


Om en sådan pölsabloggare plötsligt skriver ett politiskt laddat manifest fullt med svordomar, kan man säga att det ligger en rödbetsskiva mitt i pölsan.

”Tv-dinner”, som jag tyvärr inte har hittat ett svenskt namn på. ”Tv-mat” är ju chips.

Som pyttipannabloggare är det praktiskt att ha även hjärnan konstruerad som en pyttipannaportion och inte som en ”tv-dinner”. Det är så trevligt; man vet aldrig vad det är som kommer upp på gaffeln! (Eller skeden – visst borde man faktiskt äta pyttipanna med sked?) Pyttipannahjärnor är opraktiska när man behöver ha tag på en liten lökbit och ideligen bara får upp en potatisbit:

– Daryl Hannah! Nej, jag menar inte henne, åh, vad heter hon, hon den där med blont hår, jag har det ju på tungan, det börjar på D eller R, Darry… nej, åh, nej, den där hon som … Ah Doris Day!

(Doris Day är med andra ord lök? Jahapp.)

Vi pyttipannabloggare kan krydda vår anrättning med tabasco eller servera den i många små skålar eller ta fram femton olika stora skålar tjugotre gånger om dagen och hälla socker i några, grädde i andra och (surprise) ingefära i några.

Är det då någon skillnad mellan pyttipannabloggare och gott-och-blandatbloggare som jag nämnde häromdagen? Nej, egentligen inte, men pyttipannabloggarna har inte en tillstymmelse till röd linje – om det inte är ketchup förstås.

(Till alla er som är förvirrade och nu funderar på att om löken är Doris Day måste ketchupen ju vara Warren Beatty, vill jag bara säga nej. Inte alls.)

Pyttipanna. Synd, det ser ju inte ens gott ut.

Nu är bloggläsarvärvsveckan slut. Den innehöll för mig två bloggträffar (varav den senare recenseras i morgon), två kryckor, två taxiresor, två finnar på näsan, två födelsedagskalas, tvåhundra vantar på golvet i hallen samt två gräl (ett med min djefla man, ett med min mamma). Min röda tråd var alltså två. Eller till antalet två.

1) Krig.
2) Fred.

Det här är ett perfekt sätt att avsluta ett blogginlägg om man vill ha kommentarer: alla som har läst kliar sig i huvudet och kastar sig huvudstupa in i kommentatorsbåset och skriver va, vaddå, nähe och vamenardunudå. Eller så kliar de sig i huvudet genom att skaka på det och mumlar jafattarinteidagheller och detblirnogbättreimorrn.

Aha. Produktutveckling! Jag kan ha en kommenterarskola!

1) Använd inte kommentarerna för sådant som kan skrivas i ett mejl. Inte: ”Tjena hallå, tack för mejlet du skickade till mig nyss, jag säger bara: vilken grej!”
2) Svara inte på kommentarer som bloggaren har lämnat på din blogg i bloggarens blogg utan i din blogg istället så förstår alla kommentarläsare lättare. Inte: ”I din kommentar på min blogg skriver du sju, jag trodde det var åtta.”
3) …

(Det där var alltså en cliffhanger. Eller så finns det bara två råd när man ska lära sig att kommentera. Ja. så är det nog. Jag sade ju det: den röda tråden är två.)

Share
34 kommentarer

Den stora bloggläsarvärvsveckan, del 6: genibloggare

Publicerat av Lotten Bergman den 3 februari 2007 01:32

(Det är ju alldeles för få som läser bloggar. Det här är sjätte dagen som vi raggar folk. Lär upp en ny bloggläsare!)

Hur var det nu med Mozart? Han var ett underbarn, glad och fnittrig, fattig och slösaktig och hostade ihjäl sig och begravdes slutligen medan det ösregnade.

Och han som gillade solrosor, skar sig lite i örat och målade av potatisätare – Vincent van Gogh? Han var så olycklig, men skrev av sig en massa ångest i brev till sin bror, åt ingenting och ändade till slut sitt liv på egen hand.

Men hur är det fatt med genierna, egentligen? Rachmaninov fick dåliga recensioner för sitt första verk och höll på att tappa greppet fullständigt (men repade sig), Nietzsche skrev att Gud var död, gjorde sig ovän med alla, kände att ingen förstod honom och blev galen, varefter han dog. Glenn Gould nynnade när han spelade trots att han blev tillsagd att vara tyst. Marie Curie varken åt eller sov och blev följaktligen deppig medan hon bar omkring på radioaktivt material i fickorna.

Så här kan vi ju inte ha det. Men vad står det i Wikipedia?

Ett geni har en kombination av låg latent hämning och högt IQ. Kombinationen låg latent hämning utan högt IQ gör att man blir galen, därför lever geniet med risken att bli galen om han stressar för mycket eller är med om en personlig kris.

Hu då. NE kanske har en soligare historia?

Geniet har [enligt] Kant en förmåga att skapa det för vilket inga bestämda regler kan ges och detta består i en harmonisk blandning av fyra förmågor: sensibilitet, omdöme, kreativitet och smak.

Se där. Dessutom var Einstein ett helt ok geni som visserligen hatade skolan, hade en ovanligt liten hjärna (som han dock inte blev retad för), liksom Jerry Lee Lewis gifte sig med sin kusin och drabbades av magsår, men det kan ju hända vem som helst. (Jag har haft två NE-relaterade magsår: 1993 och 1995.)

Vad jag vill med denna röriga och långa inledning är att få tillåtelse att – utan att dra ner dem i absint-träsk eller tvinga dem till kreativa kriser – kalla två av de svenska bloggarna geniala.

Jag menar embryo och han som ser likheter. (Jag låtsas nu inte om att upphovsmännens namn är kända eftersom jag vill att ni ska bli nyfikna och rusa åstad och kolla in dem.) Jag har förresten även funderat på forna tiders genier, och nu beslutat att Tove Jansson hade varit en genibloggare.

Jag vill vara ett lyckligt geni, ett geni utan hosta och depressioner och begravningar i regn med gråtande barn och ska nu försöka härma! Ja!

Fast ingen hyllade mig när jag efter senaste Bondrullen påtalade Daniel Craigs likhet med Jarl Kulle.
Ser ni inte? (Det är Kulle på bilden.)

Men här då? Detta spanade jag in redan 2005:

Bono och Robin Williams.

Nähe, inga ovationer för detta heller? (På riktiga lika-som-bär-plejs byter man plats på namnen, vilket min annars oorganiserade och komplett ickerationella hjärna alls inte gillar.)

Hade det inte varit lattjo om man hittade bilder där Robbie Williams och Robin Williams är lika? Ah, jag måste leta.

Letar.
Letar.
Letar fortfarande.

Det här blir man ju inte fet på. Bättre än så här blir det inte.

Robbie Williams och Robin Williams.

Det tar på krafterna att försöka vara genibloggare.

Del 7

Share
20 kommentarer