Lotten Inlägg

Jag har drabbats av en annorlunda form av skrivkramp: jag vill bara, blott, enbart och endast skriva om basket.

Jag vill skriva en spaltmil om svett, frustration, kamp, tjafs, list, lårkakor, genomklappningar, ruscher, laganda och den där matchen i lördags.

(Vi låg under med fyra poäng när det var en minut kvar. Vi gjorde mål, och låg alltså under med två.

Time out: ”spela klokt nu, lugnt och smart”.

Vi gick in på plan, snodde bollen, gjorde poäng. Lika.

Jag hann tänka ”men jisses hjälp, vad gör jag här – jag som är så stirrig, jag borde sitta på bänken och heja, herredumilde, jag är för gammal för sånt här”, men så såg jag en boll komma farande och glömde helt bort tveksamheten: ”oj, kolla, aaaaaah, där är bollen, hurra och titta, jag flyyyyyger”.

Motståndarna anfaller och missar – vi snor bollen. Vi sjabblar, bollen studsar hit och dit, ut över baslinjen – vårt inkast.

Det är nio sekunder kvar och vi måste göra poäng för att slippa förlängning. Pass, pass, pass, vår poängmaskin dribblar mot korgen, skjuter – och missar! Det är 0,5 sekunder kvar när vår guard tar returen under korgen och … gör poäng.

Slutsignalen ljuder.

Vi blir galna av glädje och jag pussar alla som Zlatan pussade Henke i somras och sedan äter hela laget tårta med extra mycket grädde.

Så. En spaltmil. Lycka.)

När jag nu har hävt ur mig om basketen, vill jag bara, blott, enbart och endast skriva om hur det var förr. Varför gör jag så sällan inlägg i den politiska debatten och varför blogganalyserar jag poesi så sällan? Varför skriver jag inte om ny musik och resor till främmande länder eller den hemska miljöförstöringen?

Jo förstås för att jag vill skriva om mönstrat kakel och bruna blommor i taket! För, ser ni, det fanns en tid när enfärgat kakel och högt i tak var en styggelse.

”Utrymmen med hög takhöjd kan bli ombonade och trevliga med ett luftigt innertak. [—] Den här hallen som hade 3,8 m takhöjd har fått ett sänkt tak av blommigt Marimekkopapper.”

Det finns så många detaljer i bilden: dialogtelefonen i hallen, långhårige mannen på planschen, hjärtat på den förmodade toadörren, draperiet framför dörren …

– Hur illustrerar vi att det är knepigt med kakeluppsättning, grabbar?
– Ska vi visa hur man måste fäppla med tråd och skärtrissa?
– Vinkelhake, vattenpass och hovtång?
– Nej, vi tar kakeluppsättaren och visar hur han koncentrerar sig!
– Ja! Lysande pedagogik!

(Bilderna kommer från Icaförlagets idéböcker från 1972–73.)

Luugn. Den mest oförargliga bloggen av alla är fortfarande barntillåten trots denna chockerande bild.

I förrgår blev jag intervjuad. Det är alltid lika kul, och – har jag nyss upptäckt – kan fungera som ett reningsbad eller en terapeutisk session. Den utfrågande sade:

– Hur skulle du beskriva dig själv?
– Glad, påhittig … vänta, något negativt också … eh, långsint! svarade jag fantasilöst.

När vi efter en stund återkom till hur långsintheten yttrar sig, försökte jag förklara att jag aldrig glömmer gamla oförrätter. Av mitt livs alla förrätter minns jag dock bara ett fåtal.

– Men kan du inte förlåta dem som gjorde något dumt för länge sedan?
– Jooodå, men jag glömmer det inte.
– Jamen är du verkligen långsint då?
– Hm. Hö. Jam… Eh. Här har jag gått omkring och trott att jag är långsint, när jag i själva verket bara har gott långtidsminne! Heureka! [hävreka]

För så är det. Jag minns ju allt från förr. Minnet är fullproppat med dåtid. Det kanske är därför som jag har så svårt att stoppa in nytt som kungalängder (förutom att Karl XII var lika lång som Peter Englund är), periodiska systemet, kortkommandon och att jag bör köpa nya skosnören?

Men nu är det ju bevisligen så att jag även lägger sådant jag inte minns, på minnet. Den 26 december 1966 klädde Per Oscarsson av sig till endast kalsonger i Hylands hörna. Det roliga var att han tog av sig kalsongerna … men hade ett annat par kalsonger under. Och ett till par. Och ett annat par. Och … så vidare i all evighet. Sedan kallades han Porr-Per!
Bloggen Nakenchock rotar fram nya ord i medievärlden – jag ber att få bidra med ett gammalt. Porr-Per! Porr-Per visar kalsongerna! Men inte nog med detta. Sedan var han ful i munnen också!
Tiderna förändras, och här går jag omkring och släpar på en massa minnen som jag inte har egentligen eftersom jag faktiskt inte kan minnas strippen 1966. Vad vill jag med detta? Jo, jag tycker inte om fnysningen:

– Äsch, hur ska jag kunna veta det, då var jag inte ens född!

Åh, idag ger jag självgodheten ett ansikte. (Det hade inte alls varit lika kul att ge t.ex. marmeladen ett ansikte.)

1. Jag är alls inte långsint.
2. Jag har bra minne.
3. Jag gillar allmänbildning av alla de slag.

Ännu en dag, ännu en trött morgon. Jag har drabbats av ett mystiskt syndrom som gör att jag inte kan bita ihop; käkarna passar inte med varandra längre! Det är som när man knäpper ihop västen med gylfen eller när blixtlåset spårar ur. När jag tuggar morot (egentligen är det förstås gräddkola, men det är inte längre accepterat att äta jue), skjuter en intressant smärta upp i vänster öra. Inte alls med detta syndrom relaterad är den nyupphittade halsflussen som river som om jag hade en whisky på ett snöre i halsen. (Egentligen har jag bara ont i halsen och har inte fått någon diagnos, men hur intressant är det?) Men det är inte det värsta.

Det värsta är att jag i morse vaknade med hockeyfrilla.

Jag har alltså ett fågelbo uppe på hjässan och små spretiga testar som slingrar sig fram från nacken. Detta stämmer inte alls med min självbild. Jag tror att jag har hår som Lucy i Dallas, ben som Marlene Dietrich och byst som Marcus Schenkenberg.

Till i morse kunde jag med mina trapptrillade armbågar ha gått med på att jag såg ut som en viss John Bauer-figur. Men han ser ju mer ut som Lucy i Dallas.

Med andra ord: helrenovering önskas. Jag vill ha nya spoilers och extralysen i munnen, kromade fälgar som accentuerar figuren och en trimning upptill samt kanske en hood ornament som på en Merca. Vänta nu, är det kanske den där röda jag redan har mitt på näsan?