Hoppa till innehåll

Lotten Inlägg

Jag har nästan bosatt mig på apoteket

Igår var jag på apoteket.
Sedan åkte jag till apoteket.
Vid närmare eftertanke var jag på apoteket ett par gånger förra veckan också.
Och igår var jag ju på apoteket.
Sade jag förresten att jag var på apoteket?

Bloggblad skrev nyligen om när hon var på apoteket och fick stå i kö in absurdum. But you ain’t heard nothing yet.

Fakta först: Fyraåringen är lite sjuk och behöver en dos medicin varje dag. I förra veckan höjdes dosen, och barnläkaren ”ringde in” ett nytt recept.

Det här är sannerligen ett framsteg: när receptet är inringt, finns det i elektronisk form på alla apotek i hela Sverige. Jag kan åka till Haparanda och hämta ut medicinen. Jag kan åka till Ystad och Flen och ta en sväng till Borås för att hämta ut medicinen. Jag kan förstås om jag är lite trött åka till det närmaste apoteket och hämta ut medicinen.

Not.

– Varför inte?
– Vi har inte den medicinen här.
– Var finns den då?
– Det kan jag inte se.

Jag åkte till ett annat apotek.

– Nej, det finns inget inringt recept här.
– Men det ska det finnas …? (Laaaaaamt, jag var verkligen inte i form för argumentation eller gnäll.)

Jag åkte till sjukhusapoteket.

– Neeej, här finns det inget inringt recept.

Då klampade jag upp på barnkliniken, de medicinska receptens urmoder.

– Ojojoj, sade den mycket medlidande receptionissan. Men läkaren är på påsklov och sjuksköterskan är på påskmiddag och ojojoj. Det verkar vara så att receptet är inringt, men att det inte har registrerats.

Jag ringde hem. Min djefla man lyckades då rota fram ett ännu inte utnyttjat recept på medicinen. (Tur att man är slarvig och slänger recept omkring sig som vore de konfetti.) Han ringde runt till de olika apoteken och fick napp: på ett enda ställe i vår stad fanns medicinen. Men först var jag tvungen att åka hem och hämta den gula lappen. Det visar sig nu att:

  • Läkarna gärna ringer in recepten så att man kan hämta dem var som helst.
  • Så fort man har utnyttjat denna finurlighet, raderas det elektroniska receptet även om det kan expedieras 20 gånger – man får istället en gul lapp med sig hem.
  • Om man vill, kan man få ”spartjänst”, alltså så att receptet lagras elektroniskt. Man slipper då den gula lappen och kan hämta ut medicinen i Korpilombolo eller Sala.

Men för att få spartjänst måste man nästan sälja sin själ och skriva på ett formulär så att ingen stjäl ens medicinska identitet och för att jag ska få hämta ut min djefla mans medicin måste jag ha en fullmakt med mig där han intygar att han är vid sina sinnens fulla bruk (vilket han de facto inte är, i så fall hade han inte behövt medicinen) och att jag är betrodd (vilket jag de facto inte är, jag ljuger mer än Falstaff, fakir).

Det här blir nog bra om ett par år. Just nu lider systemet på apoteket av barnsjukdomar.

——-
Förresten. När apoteken förstatligades 1970, var samlingsnamnet Apoteksbolaget AB. Sedan 1998 heter det Apoteket AB. När man skriver om enskilda, inte namngivna apotek i största allmänhet, skriver man med gemen: apotek. När man skriver om själva Apoteket AB är det med versal. Jag borde nog ha skrivit med versal och med gemen huller om buller här ovan.
Artikeln om apotek illustreras så här i Svensk Uppslagsbok (1947). Det är från Apoteket Vita Björnen, och sådan där inredning skulle jag vilja ha hemma. Den undre bilden visar apotekets labb!

Share
27 kommentarer

Gå och lägg dig, människa!

Ja, så har jag skrikit till mig själv den senaste timmen. Åtminstone fyra gånger har jag lyft blicken från boken/tv:n/datorn/näsan och suckat. Och snabbt konstaterat att fem minuter till gör ju ingen större skillnad.

Min plan är att i morgon ta ett tåg klockan 06:19 för att klockan 08:00 fräsch, nyter och pigg samt rask i tanke och formuleringsförmåga sitta med vid ett företagsmöte ute i Bergshamra. Det är kul, för på Björnstigen i Bergshamra bodde mina föräldrar när jag föddes, så jag känner mig så hemma så.

Om jag går upp kl. 05:45 hinner jag klä på mig, sätta på mig lite smycken, måla ögonfransarna, koka en kopp te, äta havregrynsgröt och … vaaar har jag plånboken? Förmodligen i hallen. Det är lugnt, om jag inte hittar plånboken tar jag bara min djefla mans betalkort, det klarar man sig långt på. Var har han sin plånbok? Kanske i hall… Vänta nu, var är min djefla man någonstans?

– Olle? Ooooolle? OOOLLE!

Som man ropar får man alls inte svar. Skriker jag högre väcker jag barnen. Oj. Barnen? Jag borde gå upp och kolla om barnen har det bra.

(Detta sker alltså i realtid, nästan som i ”Repet” och ”Nick of Time”.)

Tillbaka. Inga barn i tjejrummet. Måste leta vidare.

Tillbaka. Fem barn i killrummet. Den djefla mannen är fortfarande borta. Återkommer!

Tillbaka. Klockan är nästan midnatt och den djefla mannen hittades flåsandes strax utanför ytterdörren.

– Flås flås. Symbolisk springtur! Stöhn.
– Ok. Jag ska försöka lägga mig nu.
– Lycka till!

En symbolisk springtur är för den djefla mannen en kort en, inte riktigt värdig den orienterare han egentligen är. Själv har jag ont i båda lårkakorna och ena hälsenan. Coolt. Måste sova nu. Har jag borstat tänderna? Måste sova nu. Borde ha kollat efter plånboken när jag hittade Olle. Någon i killrummet talar i sömnen. Jag borde sova nu. Tänk om klockradion inte väcker mig i morgon. Jag borde … borde … borde …

Share
23 kommentarer

Ingen skrivkramp så länge det finns gamla handböcker!

Jag har drabbats av en annorlunda form av skrivkramp: jag vill bara, blott, enbart och endast skriva om basket.

Jag vill skriva en spaltmil om svett, frustration, kamp, tjafs, list, lårkakor, genomklappningar, ruscher, laganda och den där matchen i lördags.

(Vi låg under med fyra poäng när det var en minut kvar. Vi gjorde mål, och låg alltså under med två.

Time out: ”spela klokt nu, lugnt och smart”.

Vi gick in på plan, snodde bollen, gjorde poäng. Lika.

Jag hann tänka ”men jisses hjälp, vad gör jag här – jag som är så stirrig, jag borde sitta på bänken och heja, herredumilde, jag är för gammal för sånt här”, men så såg jag en boll komma farande och glömde helt bort tveksamheten: ”oj, kolla, aaaaaah, där är bollen, hurra och titta, jag flyyyyyger”.

Motståndarna anfaller och missar – vi snor bollen. Vi sjabblar, bollen studsar hit och dit, ut över baslinjen – vårt inkast.

Det är nio sekunder kvar och vi måste göra poäng för att slippa förlängning. Pass, pass, pass, vår poängmaskin dribblar mot korgen, skjuter – och missar! Det är 0,5 sekunder kvar när vår guard tar returen under korgen och … gör poäng.

Slutsignalen ljuder.

Vi blir galna av glädje och jag pussar alla som Zlatan pussade Henke i somras och sedan äter hela laget tårta med extra mycket grädde.

Så. En spaltmil. Lycka.)

När jag nu har hävt ur mig om basketen, vill jag bara, blott, enbart och endast skriva om hur det var förr. Varför gör jag så sällan inlägg i den politiska debatten och varför blogganalyserar jag poesi så sällan? Varför skriver jag inte om ny musik och resor till främmande länder eller den hemska miljöförstöringen?

Jo förstås för att jag vill skriva om mönstrat kakel och bruna blommor i taket! För, ser ni, det fanns en tid när enfärgat kakel och högt i tak var en styggelse.

”Utrymmen med hög takhöjd kan bli ombonade och trevliga med ett luftigt innertak. [—] Den här hallen som hade 3,8 m takhöjd har fått ett sänkt tak av blommigt Marimekkopapper.”

Det finns så många detaljer i bilden: dialogtelefonen i hallen, långhårige mannen på planschen, hjärtat på den förmodade toadörren, draperiet framför dörren …

– Hur illustrerar vi att det är knepigt med kakeluppsättning, grabbar?
– Ska vi visa hur man måste fäppla med tråd och skärtrissa?
– Vinkelhake, vattenpass och hovtång?
– Nej, vi tar kakeluppsättaren och visar hur han koncentrerar sig!
– Ja! Lysande pedagogik!

(Bilderna kommer från Icaförlagets idéböcker från 1972–73.)

Share
18 kommentarer

Särskrivning igen och igen och igen

Nota bene!
Detta handlar inte om dyslexi. Jag är t.ex. allergisk, men jag känner inte att alla djurägare förtrycker eller kränker mig.

Hur man än vrider och vänder på livet, så hittar man

  1. särskrivningar här och där
  2. särskrivningsbekämpare här och där
  3. särskrivningsförsvarare här och där.

Först några exempel på särskrivningar så att vi är helt överens om vad vi pratar om så att ni läsare inte tror att det hela handlar om genitiv-s eller pluralböjningar:

Skum tomte rånade barnklädesaffär.
När kyckling lever är den mindre lämplig att stycka.
Djup fryst poet kan må bättre med vantar på händerna.
Sjuk sköterska bör stanna hemma.
Kul glass är rolig att äta.
Stek pannan om du inte gillar botox.

Detta är krystade exempel som jag konstruerade av gamla slitna särskrivningsprover som det dräller av överallt. Nästan alla är överens om att särskrivningarna

  • stör läsningen och rytmen
  • förändrar ords betydelse och meningars mening
  • ändrar betoningen av ord
  • ryckifierar och distraherar läsaren.

Men nu till det som jag inte alls begriper. Hur kan man försvara en stökifiering av en befintlig, fungerande ordning? Varför vill särskrivningsförsvararna att särskrivningen ska få slå igenom och råda? Jag begriper att språket ska utvecklas och jag får ständigt kliva ner från mina höga, grammatikutbildade hästar för att acceptera ”han är längre än mig” och ”svara innan onsdag”.

Men hur kan man försvara något som försvårar läsningen? Förklara gärna!

Fast nu går vi till något positivt: särskrivningarna kommer inte att slå igenom. De har funnits ända sedan mitten på slutet av 1800-talet och vi kan stoppa den pågående, galopperande särskrivningssjukan om

  • vi blir medvetna om och vänjer oss vid att engelskan skriver på ett sätt och vi ett annat
  • skolbarnen får lära sig att skriva skrivstil utan att lyfta pennan från papperet
  • alla slutar att stoppa in bindestreck överallt i ord (barn kan läsa långa ord fastän de nyss har lärt sig läsa, det tar bara lite längre tid till en början)
  • alla lär sig att bindestreck vid radslut kan vara vackra
  • Words stavningskontroll börjar funka bättre.

Detta inlägg inspirerades av Kristina af Knusselbo.

Share
2 kommentarer

Säkerheten framför allt?

När jag har följt diskussionen om vårt hjälm– och säkerhetsförsedda liv, velar jag.

I ena sekunden cyklar jag inte ens tio meter utan cykelhjälm, frågar om det finns bälten på bussen och förser barnen med noggranna aktadejförhonom-instruktioner.

I nästa sekund får barnen klättra hur högt som helst utan dunbolster nedanför träden, och jag låter dem gå hem från skolan utan övervakning, lär dem att förlora ibland och själv går jag ibland nerför källartrappan utan att hålla i mig. Eller ledstången.

Här kvitterar Tjeckoslovakien till 5-5 mot Sverige i VM 1967. Är det Honken, det där?


Uppdatering: Studiomannen skriver att det nog är Kjell Svensson (förstemålvakten). Trots detta kom vi tvåa. (Hade Honken månne bättre skydd?)

Skydda de ack så viktiga underbenen på målvakten var de bra på, det får man erkänna. Jag undrar vad som hade hänt om en målvakt på den tiden plötsligt hade tagit på sig en hjälm. Hade han buats ut och kallats mes som stavhopparen i somras?

Toby Stevenson har lovat sin mamma att alltid ha hjälm när han hoppar.

När jag var tre år, blev jag påputtad av en kompis när jag gungade på gården på Magistratsvägen 7 i Lund. Plötsligt missade hon gungan och gav istället mig fart, så att jag flög som en vante och landade på huvudet i sandlådekanten. Ingen hjälm: hjärnskakning.

När jag var fyra år, sprang jag med en tandborste i munnen, snubblade, for in i ett köksskåp med ögonbrynet först. Ingen ansiktsmask: sju stygn.

När jag var 42 år, drattade jag omkull i källartrappan. Inga armbågsskydd: deformerade armbågar.

Peppar, peppar, usch-nu-utmanar-jag-väl-ödet – men barnen här hemma har än så länge inte trillat ner från höga träd eller tak, slagit ut tänder (som Broder Jakob) eller klämt av sig fingertoppar (som min djefla man). De har förstås fastnat med tungan på lyktstolpar, fått jack på näsan, stuckit sig på allsköns virke i hälarna och kantstött en och annan tand. Får man vara så här helt inkonsekvent och ologisk och måna om säkerheten i kubik ibland och leka laissez-faire [lässefääär] ibland?

Och – håll i er – kan man dessutom överföra dessa tankar på samhället i stort?

—
Fotnot: Jag gillar fotnötter. Laissez-faire kommer av franskans laisser faire, som betyder ungefär ’låta (folk) göra (som de vill)’.

Share
21 kommentarer

Minns ni Porr-Per?

Luugn. Den mest oförargliga bloggen av alla är fortfarande barntillåten trots denna chockerande bild.

I förrgår blev jag intervjuad. Det är alltid lika kul, och – har jag nyss upptäckt – kan fungera som ett reningsbad eller en terapeutisk session. Den utfrågande sade:

– Hur skulle du beskriva dig själv?
– Glad, påhittig … vänta, något negativt också … eh, långsint! svarade jag fantasilöst.

När vi efter en stund återkom till hur långsintheten yttrar sig, försökte jag förklara att jag aldrig glömmer gamla oförrätter. Av mitt livs alla förrätter minns jag dock bara ett fåtal.

– Men kan du inte förlåta dem som gjorde något dumt för länge sedan?
– Jooodå, men jag glömmer det inte.
– Jamen är du verkligen långsint då?
– Hm. Hö. Jam… Eh. Här har jag gått omkring och trott att jag är långsint, när jag i själva verket bara har gott långtidsminne! Heureka! [hävreka]

För så är det. Jag minns ju allt från förr. Minnet är fullproppat med dåtid. Det kanske är därför som jag har så svårt att stoppa in nytt som kungalängder (förutom att Karl XII var lika lång som Peter Englund är), periodiska systemet, kortkommandon och att jag bör köpa nya skosnören?

Men nu är det ju bevisligen så att jag även lägger sådant jag inte minns, på minnet. Den 26 december 1966 klädde Per Oscarsson av sig till endast kalsonger i Hylands hörna. Det roliga var att han tog av sig kalsongerna … men hade ett annat par kalsonger under. Och ett till par. Och ett annat par. Och … så vidare i all evighet. Sedan kallades han Porr-Per!
Bloggen Nakenchock rotar fram nya ord i medievärlden – jag ber att få bidra med ett gammalt. Porr-Per! Porr-Per visar kalsongerna! Men inte nog med detta. Sedan var han ful i munnen också!
Tiderna förändras, och här går jag omkring och släpar på en massa minnen som jag inte har egentligen eftersom jag faktiskt inte kan minnas strippen 1966. Vad vill jag med detta? Jo, jag tycker inte om fnysningen:

– Äsch, hur ska jag kunna veta det, då var jag inte ens född!

Åh, idag ger jag självgodheten ett ansikte. (Det hade inte alls varit lika kul att ge t.ex. marmeladen ett ansikte.)

  1. Jag är alls inte långsint.
  2. Jag har bra minne.
  3. Jag gillar allmänbildning av alla de slag.
Share
37 kommentarer

Sommarjobb

Oj, vad jag har suttit barnvakt i mina dagar. I mitt cv må det stå Nationalencyklopedin och redigering och roliga föreläsningar samt en förfärlig massa universitetspoäng (samt en stor plump i form av en ännu inte avslutad kurs i engelska). Men det är barnvakt jag har varit mest.

Sommarjobben har i och för sig skiftat, men hur jag än har burit mig åt är det ändå barnvaktandet som har dominerat. Kanske beror det på att jag är så storasystrig, för efter ett tag på vilken arbetsplats som helst, börjar jag vakta barn … även om de är 20, 37 eller 62 år.

Ni börjar förstå vilken förfärligt besvärlig människa jag är, va? Besserwissern, bossen, tjifen och ”jag har en idé!”-snackaren.

Från 12-årsåldern var jag barnvakt för riktiga barn. När jag i nian började jobba på JC (som då betydde Junior Center och alls inte Jeans & Clothes), tog jag hand om kunderna som vore de barn, vilket alls inte sålde några kläder.

– Nej, den där kommer du ju att växa ur på nolltid, dessutom blir den omodern i nästa vecka. Gå in till konkurrenten därborta, de har bra prylar.

När jag i tvåan på gymnasiet jobbade sena kvällar på Skogaholms bageri, tog jag hand om min semmelbakande kompanjon såpass bra att han (se bild) för att få höra alla mina föreläsningar om livet tog en omväg på flera mil för att köra hem mig. Han var tre år äldre än jag.

(Tankepaus. Jag gick i gymnasiet, bodde i Täby och jobbade måndagkvällar kl. 20–23 i Kristineberg, nästan ute i Bromma. När jag tog tunnelbanan och Roslagsbanan, var jag hemma långt efter midnatt. Hur kunde mina föräldrar tillåta detta? Varför hade jag ingen barnvakt?)

När jag sommarjobbade på Danderyds Sjukhus, drev jag mina kolleger till vansinne genom att ta hand om patienterna som vore de mina barn. Gamla Rut, som hade en hemsk ögonsjukdom .. gamla Linnea som kissade i sina tofflor … gamle Torsten med sin afasi och … oj, tystnadsplikten är jag heller inte så bra på.

Tillbaka till nutiden. Mina ungdomliga basketkompisar söker sommarjobb och plitar ner sina erfarenheter och blir kallade till intervjuer och går på vad de kallar ”vuxenmöten”. Och jag får hjälpa till!

CV
* föddes 1990
* går i ettan på gymnasiet
* …

— Men har du aldrig jobbat? Aldrig hjälp en granne? Kan du snickra? Ok, kan du ta hand om barn? Nähe, kan du … Har du … Vill du …

Nu tittar jag på mina egna barn och inser att … de ju inte heller har jobbat. Gulp. Nu stundar hårda tider! Sommartider hejhej!

(Psst. Jag är nyfiken på era gamla galna sommarjobb.)

Share
34 kommentarer

Frisyrchock!

Ännu en dag, ännu en trött morgon. Jag har drabbats av ett mystiskt syndrom som gör att jag inte kan bita ihop; käkarna passar inte med varandra längre! Det är som när man knäpper ihop västen med gylfen eller när blixtlåset spårar ur. När jag tuggar morot (egentligen är det förstås gräddkola, men det är inte längre accepterat att äta jue), skjuter en intressant smärta upp i vänster öra. Inte alls med detta syndrom relaterad är den nyupphittade halsflussen som river som om jag hade en whisky på ett snöre i halsen. (Egentligen har jag bara ont i halsen och har inte fått någon diagnos, men hur intressant är det?) Men det är inte det värsta.

Det värsta är att jag i morse vaknade med hockeyfrilla.

Jag har alltså ett fågelbo uppe på hjässan och små spretiga testar som slingrar sig fram från nacken. Detta stämmer inte alls med min självbild. Jag tror att jag har hår som Lucy i Dallas, ben som Marlene Dietrich och byst som Marcus Schenkenberg.

Till i morse kunde jag med mina trapptrillade armbågar ha gått med på att jag såg ut som en viss John Bauer-figur. Men han ser ju mer ut som Lucy i Dallas.

Med andra ord: helrenovering önskas. Jag vill ha nya spoilers och extralysen i munnen, kromade fälgar som accentuerar figuren och en trimning upptill samt kanske en hood ornament som på en Merca. Vänta nu, är det kanske den där röda jag redan har mitt på näsan?

Share
17 kommentarer

Dagens sommartid och gårdagens


Nu har jag ställt om de sex sju väggklockorna vi har. Dessutom har jag satt på en liten lapp på allihop: ”Sommartid” står det på lapparna. Annars kommer ofelbart repliken:

– Men vad är klockan på riktigt?

Och den frågan går inte att besvara utan en tidsutredning. Eftersom jag har huset fullt av mina och andras barn och måste ta hand om sommartiden, ber jag om ursäkt och publicerar en bit av en gammal text här. Men den är aktuell! (Tänk om jag hade publicerat något om ”Nu är hösten här” eller ”God jul, alla!”. Det hade inte varit särskilt aktuellt.) Here we go.

—–
Natten till den 6 april 1980 var den kortaste i mitt liv. Det var då vi för första gången vred klockorna bakåt framåt för att få sommartid.

Först pratade alla i ett par år om sommartidens vara eller inte vara. Nya killar på skolan stoppades raskt in i rätt fack med hjälp av följande tre frågor:

– Är du för eller emot kärnkraft?
– Är du för eller emot sommartid?
– Är du för eller emot videobandspelare?

(Man kunde faktiskt vara emot videobandspelare. Tanken var att filmer ska ses på biografer och tv-program var det ju ingen som behövde spela in. De som strävade emot mest kallade dessutom apparaterna för tv-bandspelare.)

Just denna helg 1980 pågick en basketturnering i Luleå. Jag var – när jag inte spelade själv – engagerad som protokollskrivare och tvungen att klockan halv åtta på morgonen infinna mig i en idrottshall som låg helt åt pepparn. Jag (som är morgontröttast i världen) och Sveriges alla bönder var starkt emot införandet av sommartid.

– Korna! argumenterade en bonde. Dom kommer att mjölkas mitt i natten!
– Sömnbrist! invände jag så fort jag fick en chans. Tänk så många bilolyckor som kommer att ske just denna söndag när alla har sovit för lite!
– Djurens biorytm rubbas så de kommer att producera sur mjölk och segt kött! argumenterade en annan bonde.
– Sommartid, vaddå sommar? tjoade jag. Vi har ju fortfarande meterhöga snödrivor!
– Skörden! påpekade en tredje bonde. Man kan inte skörda innan daggen är borta, och daggen vet inte vad klockan är!
– Vaddå mer dagsljus? skrek jag i protest när sommartiden kom på tal. Vi har ju ljust hela nätterna här uppe! Jag vill ha mer nattmörker – inför det om ni kan!

Basketsöndagen med sommartidspremiär blev katastrofal. Jag kom för sent till baskethallen för att busschauffören som körde åt pepparn klivit upp ur sängen för sent. Första matchen fick ställas in för att ena laget glömt allt om sommartid och kom en timme för sent till matchstart. Det andra laget hade tänkt fel och flyttat klockan en timme bakåt, varför spelarna då kom insläntrande i hallen två timmar för sent. Ett herrlag från Solna hade i morgonvillervallan bytt byxor med Tärendös damlag, varför de fick spela i de snävaste shorts som någonsin skådats. Jag skrev dessutom fel, fel och åter fel i alla protokoll som kom i min väg och åt ingen mat på åtta timmar.

Natten till idag var det alltså dags igen. Vred ni klockan en timme framåt? Kom ihåg att idag ska ni inte åka buss, inte komma i närheten av basketprotokoll … men kolla shortsen och framför allt: ta med matsäck.

Share
22 kommentarer