Lotten – Sida 251 – den skrattande språkpolisen

Total makeover (och allegori?)

Publicerat av Lotten Bergman den 2 november 2007 11:23

I min nyckelknippa hänger Pippi Långstrump sedan drygt ett år. (Man kunde se den på Internationella riktnings- och fingerspretsdagen.) Igår såg jag plötsligt att hon såg lite sliten ut med läckande fötter och tufsigt hår.

Plötsligt? Jahadå, för i mina ögon har hon till igår varit vacker och ny och fantastisk. Jag har helt enkelt varit hemmablind precis på samma sätt som att jag inte längre ser saknade golvlister (ja, det är svårt att se något som inte finns), vardagsrummet som är ett möbellager och Femtonåringens frisyr som ser ut som en champinjonhatt.

Detta påminner om vad man i USA kallar ”stuck in a time warp” (dit min nudelsoppefrisyr väl måste höra) och som blir jättebra tv hos t.ex. Oprah. Och som säkerligen skulle göra stor succé även i bloggosfären och slå alla med häpnad och rendera mig allehanda länkar och inflytande och popularitet?

Så jag gick åstad och köpte mig i detta slit- och slängsamhälle en ny 39-kronorspippi.

Före inköpet och efter.

Men se på, tydligen har gamla Pippi glömt att ta på sig förklädet efter en hård natt ute på stan och det som jag trodde var hårslitage, är i själva verket en medvetet slarvigt hängande lugg som ger henne en lätt sensuell touch. (Tänk Brigitte Bardot.) Om man skulle ta och dra ner förklädet lite grann så att ena axeln blottades?

——
Varning. Detta blogginlägg kan tolkas som något annat än ett vanligt gammalt menlöst blogginlägg. Eller kanske inte i alla fall. (Måste jag ju skriva, annars vågar ingen kommentera.)

Nä, nu ska jag gå och kamma mig!

24 kommentarer

Här sitter jag med nycklarna på bordet

Publicerat av Lotten Bergman den 1 november 2007 11:07

Vi är på väg till Stockholm idag, jag och barnen. Vi löser sudoku, äter medhavda russin och längtar efter lunch. Mina hälsenor skriker åt mig att jag faktiskt inte borde röra mig en enda meter idag.

På väg till tåget tvärnitade bussen för att låta en en svart katt i sakta spatsera över gatan, rakt framför vår buss. Alla passagerare ryckte till och sträckte på sig för att se vad som hände. Katten gick som en Paris Hilton med huvudet högt, sneglandes på oss i bilar och bussar – det var bara röda mattan som saknades.

I slow motion såg jag sedan hur ungefär varannan bussresenär vände huvudet åt vänster, låtsades titta ut genom fönstret men formade munnen till ett diskret ”tvi, tvi, tvi”. Några andra vände huvudet åt höger och tviade.

Hur ska det nu gå för dem?

20 kommentarer

Men Göta Petter!

Publicerat av Lotten Bergman den 31 oktober 2007 00:06

Jag var inne i stan och letade efter urklippspärmar stora som hundkojor för allt som jag måste klippa och klistra. Alla affärerna tvekar inför julsprånget som Stefan Holm när han ska över 2,38.

– En liten tomte till? Här i skylten?
– Ok, men bara den lilla.
– Jag lägger några snöflingor vid hans fötter.
– Blir inte det lite för mycket?
– Hm. Ah, vi tar det på lördag.
– Äh, vi struntar i det, ska vi inte lägga fram lite glitter också?
– Ja! Go for it! Hoppa!

Och vad skådar mitt öga där bland gästböcker och almanackor? Julkalendern. Nej, den är ju inte särskilt upphetsande, men jag måste köpa en till barnen varje år, så då är det lika bra att slå till innan de tar slut. (Vilket hände 1997. Jag fick en hemskickad från en tobaksbutik i Göteborg.)

Och vad skådar då det andra ögat? Radiokalendern i år är Teskedsgumman! Kolla på bilden här nere, från 1967. I år är det samma bild, med luckor och allt. Jag tryckte kalendern till mitt bröst och sprang hem till min djefla man och visade upp den för grannar och barn och tjohoade och tänkte att detta lyckorus kanske var så nära en LSD-tripp som jag kommer att komma i mitt liv.

Tydligen är det det s.k. svenska folket som har röstat fram radiokalendern och då måste jag ju rimligtvis ännu en gång vara sist när det gäller att haja väsentligheterna i livet. Varför röstade inte jag?

Halvt galen och omgiven av påhejande rådgivare åkte jag till biblioteket för att kunna julkalenderfrossa i ”Teskedsgumman, Pettson, Pelle Svanslös och alla de andra” av Solveig Stenudd. (Kolla även på Wikipedias julkalenderlista.) Minns ni dessa?

En mycket ambitiös Mumindal (1973) med mimartister i kostymerna och stoohooora skådespelare som röster, t.ex. Börje Ahlstedt (som sedan 1977 bara har varit Barpapapa, eller hur?).

Regnbågslandet (1970) har jag inget som helst minne av – men själva kalendern är ju fantastisk.

Uppdatering:
Läs i kommentatorsbåset om ”Nuska vise omda gensfi gurhitt arsitt stellé!”.

Trolltiderreprisen 1985. Jag bara spexade i Lund och såg inte ett enda avsnitt.

Nå? Drog jag in några pengar till mitt företag igår? Nope, jag var ju julkalendrig. Ahaaa …

(En glödlampa blinkar till och lyser starkt ovanför mitt huvud. )

Jag ska skriva en julkalender och bli miljonär!

—–
Bonus:

Se min helt otippade julkalenderfavorit. Titta bl.a. på Tor Isedal, Lena Söderblom, Stefan Grybe och Pyttan Med Polyperna.
Och så ett litet collage. (Lyss till det omisskännliga ljudet av träskor mot istäckt mark. Men visst är klippet med Teskedsgumman fel? Den från 70-talet var väl i färg?)

Uppdatering:
Nehej, där hade jag fel. Den ljuvliga Teskedsgumman som jag minns från 1976 var samma version i svart-vitt från 1967, som jag ju verkligen inte kan minnas. (Hjälp, jag har fastnat i julkalenderns vinkelvolt och kan inte tänka på normala ting!)

43 kommentarer

Högskoleprovet? (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 29 oktober 2007 09:21

Senast jag utsatte mig för något prov- eller tentamensliknande måste ha varit på någon omtenta i början av 90-talet. Det är nästan så att jag lite nostalgiskt kan längta tillbaka till nervöst kalla fingrar, raggsockor i gympadojorna, tofs i håret, russin, apelsiner och kexchoklad.

Men det här med Högskoleprovet? Hur är det att göra det? Stämmer det att alla resultat finns tillgängliga för all framtid och kan skrikas ut på löpsedlar om man skulle råka få Nobelpriset? Så:

Nobelpristagaren är dum i huvudet!
Trodde att ”wallraffare” var en biff.

Jag skulle vilja göra Högskoleprovet ungefär som jag fyller i alla enkäter, IQ-test och knäcker tidningarnas julnötter … lite på en höft, så där lagom engagerat. Lite tjoho när jag har rätt och lite struntar väl jag i när jag inte vet.

———–
Nä, nu ska jag inleda denna veckas höstlov – som vi har utnämnt till S-lov – med ett besök på Sssjukhuset med Femåringen. Vi fortsätter sedan dag för dag med

skola (läxor, ja, det har de fått med sig hem)
sssse på film
ssssspela basket
ssssstäda (fast bara lite)
Ssstockholmsbesök
sssimma
ssstanna hemma
ssshoppa sssäng till Trettonåringen
ssspotta-längst-tävling.

Fler förslag?
—–
Wahoo!
Kolla, när man kommenterar kan man numera klicka för en ruta så att man får mejl när jag eller någon annan har skrivit en fantastiskt välformulerad och tankeväckande kommentar! (Ja, för om kommentaren inte är en fantastiskt välformulerad och tankeväckande sådan, tror jag att Blogger lägger armarna i kors och surar. Så då måste man nog ändå klicka sig in i kommentatorsfältet ”på riktigt” och kolla vad alla andra har skrivit för roligheter. Om man räknar antalet besökare/läsare per dag, tror jag att sådant är viktigt. Not that I’m counting.)

25 kommentarer

Jävla … nej f’låt … kära dagbok

Publicerat av Lotten Bergman den 28 oktober 2007 10:16

Igår var det maskerad hemma hos oss. Jag var häxa, vilket jag är varje år under just den här maskeraden. Ibland är jag en död och ur graven uppgräven häxa, ibland är jag en nymördad häxa, ibland är jag en väldigt trasig häxa. En gång häxa, alltid häxa.

I köket när barnen hade fått gå ifrån.

En intet ont anande gäst visste inte varför jag ville ta bilder där ansikten inte syns.

– Det här med bloggar. Är det som en dagbok på nätet?
– Mjaeh, det är ett sätt att publicera sig så att vem som helst kan läsa.
– Varför skulle man vilja läsa andra människors dagböcker?
– Nämen jomen alltså det är liksom inte en dagb… Dessutom hade det nog varit ganska intressant att läsa andra människors dagböcker. Tänk om du hittar en dagbok på gat…
– Alex Sch…
– Ssssccchhhh. Min blogg är inte …
– Din blogg?

Hugaligen, det försvarstal för bloggar som jag spottande och fräsande och gestikulerande ideligen håller, börjar likna väckelsemöten där församlingen är lika intresserad som en dagisgrupp i trotsåldern. Tyst, min mun så får du blogga ifred.

——
Förresten. Den där extratimmen som någon skulle ha levererat inatt, vart tog den vägen? (Så här ser det ut hemma hos oss nu, fast tvärtom.)

26 kommentarer

Idé: Håfströms nästa film!

Publicerat av Lotten Bergman den 26 oktober 2007 09:55

”Jurtjyrkogården” och Stephen King i all ära, men Mikael Håfström kan komma hit till The Haunted House in Eskilstuna för inspirationssamtal: ”Apparatkyrkogården” nästa!

Kaputt: elvispen Resley (ni förstår väl namnet?), matberedaren Ramsay (felstavad, skulle ha varit Ramsey), fina sjuttiotalsmuggen från 1970-talet, hårtorken som inte ens hann få ett namn och strykjärnet Darth Vader.

Allt går sönder!

Vispen klarar att röra om i vätska utan motstånd, men jag tror att potatismoset som häromdagen kröp in i motorn har gjort Resley lite svag.
Gustafsbergsmuggen i plast är tydligen värd en hacka av sentimentala skäl, men inte så här sprucken och med konvex botten.
Den nyinköpta hårtorken hittades trasig högt uppe på en hylla – men man kan fortfarande sätta på den så att den blåser fint. Dock har man där bak direkt ingång till en propeller som drar åt sig hårslingor och små barnfingrar. (Ingen vet hur den har gått sönder trots noggrann utredning och hårda förhör.)
Strykjärnet Darth har slutat att pffft-andas. Det blir inte ens ljummet och trots spett och hacka är jag inte människa att ta mig in i det för att kolla sladdar och kopplingar.
Matberedaren Ramsey fungerar perfekt. Om det inte bara vore för att den lilla, lilla plastbiten som skulle ha suttit i locket och som låser upp spärrfunktionen har flytt sin kos. Jag har provat att med superlim klistra fast en bit lego och jag har letat efter likadana lock på loppis. But no.

Den gamla musikapparaten och den nya kommer inte överens och trots ihärdiga försök (närkontakt) har vi inte fått dem att para sig.

Kök är inte kök utan tillgång till musik. Den gamla bergssprängaren (den dammigare, mörkare på bilden) var så bra, så bra. Därför får den stå kvar och soptippsmogna, strax bakom den lite nyare.

Stolt stående, men impotent.

Fläkten (som heter Magnus Ljung, ni förstår väl varför?) står sedan i förrgår död som en mumie i ett hörn i tvättstugan. Utan fläkt tar det ett par dagar att få tvätten torr, så här krävs snabba nyinvesteringar eftersom minst en tvättmaskin (som förresten heter Bultens Bror) fylls varje dag. (Bulten själv dog i en brutal trumlossningsolycka för fyra år sedan, samma dag som diskmaskinen Sussi slutade att susa.)

Uppdatering: En enig kommentatorsjury har beslutat att det är i en luftavfuktare vi ska investera.

Ringklocka (utan namn!) med rumpan bar.

Dörrklockan säger just nu inte ding dong, inte pling plong eller ens rrrrring. Den säger ”kluhuck”. Jag resonerade med den under avklädning medelst skruvning, men tröttnade och började istället att riva ner de knottriga vävtapeterna.

Strunt samma – huvudsaken när att ni förstår varför Resley heter Resley och Magnus Ljung heter Magnus Ljung.

Svar 1:
Japp, Magnus Ljung är svordomsforskare och fläkt heter ju ”fan” på engelska. (Hurra Marianne!)

Svar 2:
Elvis Presley – Elvisp Resley. (Bravo Ullah!)

44 kommentarer

Låtom oss alla packa våra egna gympapåsar

Publicerat av Lotten Bergman den 25 oktober 2007 09:53

– Har du packat gympapåsen? sa jag till den ytterst disträa Sjuåringen.
– Näe.

Sedan vidtog stövelletning, vantskakning (grus), hjälmfäpplande och vändande av mackor som lägger sig på fel sida med flit.

– Har du packat gympapåsen? sa jag igen.
– Näe.
– Men stumpan, kom här, påååååååsen, stoppa i, klara färdiga gå.
– Jag vill inte. Ingen annan i klassen måste packa gympapåsen själv.
– Johorå.
– NEJ!
– Ojoj, nu lägger jag högen med shorts, handduk, skor och t-shirt hääär. Packa.
– Okej. Men jag vill inte.

En snabbkoll med några av mina vänner visade att Sjuåringen inte hade helt fel – barnen slipper verkligen att packa gympapåsen själva. Men varför?

– Barn måste få vara barn.
– Men hur ska de lära sig … när ska de lära sig … lider de av att packa? försökte jag.
– Tids nog lär de sig.
– Men … ska de inte göra sådant de med lätthet klarar av? Knyta skorna, välja kläder på morg…
– Nja, vi har ju karborrband och kläderna väljer jag, annars blir det bara fel, sa min kompis.

Well. Jag håller inte med. Så är det med den saken. (Och jadå, jag fick tillåtelse att blogga om det.)

Däremot erkänner jag snabbt att jag har mina egna ”vill-inte-packa-själv”. Jag ber alltså om hjälp för att jag inte vill fixa. Här är mina opackade gympapåsar:

telefonsamtal
byte till vinterdäck
källarutrensning.

Nu hjälper det ju inte, min djefla man säger (precis som jag till Sjuåringen) att man måste försöka. Så då gör jag det, med plutande underläpp.

1) Barnen bör få ta eget ansvar, även om det tar lång tid och blir fel.
2) Vuxna (=jag) borde slippa prata i telefon.

(Konsten att förvirra sina läsare: ”punkten ett verkar ju högst vettig, men punkten två är ju helt galen, är hon ironisk eller bara förvirrad?”.) Wow, nu fick jag till fyra skiljetecken på rad igen!

42 kommentarer

Idag kanslistil!

Publicerat av Lotten Bergman den 24 oktober 2007 09:07

Jag ska iklädd proper blus i kanslistil idag föreläsa om kanslistil.

Nordisk Familjeboks (Ugglans) artikel.

Först ska jag berätta om en synnerligen välskriven text till kanslisvenskans försvar – läs på Papperspalatset. Sedan ska jag nooog (man vet ju aldrig vad som händer, ibland tappar jag tråden och börjar hjula eller dra snuskiga historier) filosofera om varför man som varande extremt lättskriven svensktoka faktiskt ibland hemfaller åt meningar som är så vänstertyngda att till och med KPML(r) hade tappat greppet. I exemplet här nedan kommer det finita verbet visserligen redan som tredje ord (tack, Översättarhelena), men lite rolig är den att läsa ändå:

”En tjänsteskrivelse torde lämpligen avfattas på en sådan vedertagen kanslisvenska, inklusive mycket långa ordbildningar och menings-konstruktioner, abstrakta associationer samt inskjutna satser, att tjänstemannens objektivitet icke kan ifrågasättas och bör dessutom passiv form företrädesvis användas.”

(Ur Skriva i tjänsten av Per Stenson. Min pappa alltså.)

Men bäst är ändå artikeln om kanslistil i Bra Böckers gröna lexikon – ni vet, det där uppslagsverket med guldpluppar på ryggarna, olika många beroende på vilken upplaga det är.

Salig Alf Henrikson jobbade extra som korrläsare och redigerare på Bra Böcker på 1970- och 80-talen. Det sägs att han när han hade läst den färdiga artikeln om kanslistil, skrev en liten lustiger kommentar i marginalen. Som alla med korrekturteckensutbildning vet, ringar man in allt som är frågor och undringar som inte ska redigeras in i texten. Men det glömde Alf. Så när inskrivaren hittade den extra lilla kommentaren, lade hon till den efter ett kommatecken allra sist i artikeln.

”… men ämbetsverken skriver inte bättre svenska för det.”

Min erfarenhet är att kanslistilen nuförtiden ganska sällan skapar problem, men att illa skrivna texter på ”vanligt” språk gör det. (Nu kliar jag mig eftertänksamt på hakan och tittar snett uppåt, funderandes.)Tyck till!

39 kommentarer

Färst?

Publicerat av Lotten Bergman den 23 oktober 2007 09:55

Fråga:

Hej!
Jag har funderat på vad motsatsen till ”flest” är i det svenska språket. Alltså det som borde komma efter ”få, färre ….”. Finns ett sådant ord, som betyder det minsta antalet av något?

/Anna

Svar:
I senaste upplagan av SAOL finns färst med! Och googlar man på det, får man flera hundra träffar på ordet. (Men praktiskt taget alla handlar om att det är konstigt att ordet inte finns och att nu har det kommit in i SAOL.) Jag hittade dock bara ett exempel där man använt färst i en vanlig text.

Däremot har man inte tagit in smärst, som tur är.

/Per Stenson

1 kommentar

Sju sanningar och en önskan

Publicerat av Lotten Bergman den 23 oktober 2007 02:05

Förbaskade Ica och förbaskade Helene behagar inkräkta på min blogg och yra om utmaningar och sanningar. Inte nog med det, först ska man lista – och följa – regler!

Länka till utmanarna. Ok, nu har jag gjort det, men varför då? De är ju redan färdiga med sitt? Hallå? Hur vinner jag den här tävlingen?

(Ni förstår, jag vill ju tävla och vinna. Genom att i slutet länka till sju andra och ”utmana” dem, vinner jag länkningar av dem. Men inte för att jag har gjort något stort och fint och skrivit synnerligen initierat. Jasså, ska jag vara tyst och lyda nu? Ok.)

1. Jag fick igår erbjudande om jobb som xxkslmfmxxmlkjsfxx på Mmxksxxk Sljxm efter nyår och det är jättehemligt. Men kommer jag att kunna försörja mig på’t? Och kommer jag att hinna blogga mellan varven?

2. Jag påminner lite om Brennan i Bones: konkret och ickeromantisk.

3. Jag har haft ont i vänster knä sedan 3 oktober 1982 och höger knä sedan 3 november 1982. Det är förstås väldigt synd om mig.

4. Texter utan stor bokstav och punkt går fetbort. Hejsan svejsan, Claude Simon!

5. Den här mackan äter jag oftare än jag snyter mig. (Och jag är alltså allergiker; you do the math.)

6. Jag var förfärligt bedrövlig och skrattretande dålig när jag provade in till Scenskolan.

7. Jag är arg på genusgalningarna som trycker ner åsikter i halsen på mig och försöker omvända mig som vore de med i en sekt. (Men så får man junte tycka. Felåt dårå.)

8. Det är mitt i natten och jag kan inte sova. Oj, åtta skulle det ju inte vara.

Jag skulle vilja att John Cusack, Sophia Loren, Will Ferrell, Goldie Hawn, Charlie Chaplin och Whoopi Goldberg gjorde en film tillsammans. Eller att jag kunde utmana dem på armbrytning. Jaså det hör inte hit? Ah well.

21 kommentarer

Lotten Inlägg