Lotten Inlägg

Lisa löste idag – utan att skrika – gåtan på två röda, men följdes av några precis lika diskreta gissare som varken avslöjade pudelns kärna eller pricken över i. På seneftermiddagen började vi diskutera andra näsor än hemlisbloggarens, men Lee Marvin i Cat Ballou dök inte upp. Dagens snyggaste gissning kom Kristina af Knusselbo med:

”MAXimaL UtdeNing på Den Gissningen REdaN i morgon hoppas jag!”

Bengt lyckades överraska mig genom att analysera en kommentar som inte var menad som en ledtråd, men som blev det. Jag skulle bara tala om att jag var på väg till Uddevalla, men kände mig plötsligt som en poet som djupingtolkas: ”I Uddevalla kommun ligger Ljungskile. Ljungskile SK har liknats vid Åshöjdens BK. Skriven av Max Lundgren.” Tack!

När vi gick i åttan, gjorde jag och Bästisgrannen ett skolarbete om Max Lundgren (1937–2005) och gjorde som man gjorde på den tiden: vi skrev ett
maskinskrivet brev till Max och ställde pubertala frågor. Han svarade snällt i ett maskinskrivet brev med dubbelt radavstånd och breda marginaler.  Detta arbete
har jag kvar – och skulle ha citerat det om jag inte hade befunnit mig
i Uddevalla just nu. (Ödets ironi: anledningen till att ”man” sparar allt skräp från dåtiden
är ju för att kunna bloggskryta om det. Och så befinner ”man” sig plötsligt i fel
stad med noll planeringsförmåga.)

Åshöjdens BK, IFK Trumslagaren, Benny Boxar’n och Pojken med guldbyxorna är några av boktitlarna som alla i min generation har läst. Särskilt Åshöjden-böckerna var imponerande – men när den visades på tv var det inte alls lika spännande. The Björn Nordqvist (115 landskamper) agerade som en träbit, Jorma (Gustaf Appelberg) var osympatisk och Edward (Johan Hedenberg) komplett fel på alla sätt och vis.

Tvärtom var det med Pojken med guldbyxorna, som var helt fantastisk med Harald Hamrell som Mats (som ju strictly speaking var den som hemlisbloggade idag, eller hur Lilla E och Pysseliten?). Jag minns exakt hur det lät när tiorna och sedan hundralapparna prasslande drogs upp. (Lyssna!) Alla hade randiga slipovers och gick i träskor. Solen sken och livet var underbart.

Men Max Lundgren gjorde mer – han skrev manus till Bombi Bitt och jag (1968), där en 17-årig Stellan Skarsgård för första gången dök upp som skådespelare. Alla väntar vi väl på att Hamrell ska få regissera Skarsgård och över ett skarsgårdskt glas vin tala Lundgren-minnen?

Nu ett tidsdokument! Ur tidningsrecensionerna när Pojken med guldbyxorna kom ut 1967:

”[I boken] berättas om en pojke som med hjälp av ett par magiska byxor försöker hjälpa fattiga barn världen runt att få en möjlighet till ett människovärdigt liv.”
(Per Nyeng, Biblioteksbladet)

”På ett alldeles osökt (sic!) sätt har Max Lundgren lyckats få in den komplicerade u-landsproblematiken i en svensk vardagsberättelse [—].”
(Heffaklumpsjuryn, Expressen)

Att jag är fascinerad beror på att jag helt har glömt att det fanns ett u-lands- och människovärdighetsperspektiv i brallorna. Däremot minns jag tydligt apparaten som de uppfann för att effektivisera fickstoppandet och hur slitna de bruna manchesterbyxorna var.

Jahaja, nu ska vi ha en vinnare. Eller två? Ja, två. Varför det? Jo, för att jag är på bra humör och för att ni som gissar är så roliga. Har jag med mig plommonstopet till Uddevalla? Javisst. (Fast ärligt talat är det inte det riktiga – min morfars  från slutet av 1800-talet – utan en modern kopia.) Och jag draaaaaaar (oj, nu vet jag en som hoppar, skuttar och klappar händerna av glädje) – Ica! Grattis! Nu drar jag en till … åhå, här har vi en som kanske blir ännu gladare: Goblincharlott! Grattis!

Ni som inte har vunnit: förtvivla icke. Det är många dagar kvar. Fast just nu ska ni koncentrera er på nummer 18!

Den Blyga skrev plötsligt ”Textens tempo påminner mig om den påkostade tv-inspelningen av Godnatt Jord” så att jag växte en meter och blev stolt som en tupp. Ardy var lika säker (intuitivt?), medan Leopardia gjorde precis som jag hade tänkt mig: bytte bostadslängor mot statarlängor.

Ivar Lo-Johansson (1901–90) debuterade med ”Vagabondliv i Frankrike” (1927), som beskriver hans resor i främmande länder. Men redan innan hade han skrivit reseberättelser som publicerades i tidningar i Sverige eftersom vi på den tiden inte hade bloggar. År 1931 gav han ut den pamflettliknande ”Jag tvivlar på idrotten”, som handlar om just det jag antydde i hemlisbloggartexten – han tyckte inte att idrott var till gagn för varken samhället eller individen. (Nu ryker det ur mina öron.)

Dessutom var han lite före sin tid med att antyda att idrotten bara var full av fiffel, båg och doping. Den där bantarbrottarn (inte bantam-, även om det var kul, Marie) var letråden Ivar Johansson, som över en natt lyckades banta ner sig 5–7 kg (alla lexikon varierar när det gäller uppgiften om kilona, precis som alltid när det talas vikt) för att kunna tävla i två olika klasser. Detta löste flera av er – mycket bra. (Att några av er trodde mer på Kjell Johansson – inte pingislirarn i vars knä jag satt 1972 – och Elsie Johansson är bara att beklaga.)

Arbetarförfattare skriver ”självupplevda berättelser ur arbetarnas vardagsliv” som är precis lika intressanta som … eh … allt annat som är självupplevt. Dessutom skriver Ivar Lo (som jag brukar kalla honom) mycket bra ur mina språkpolisögon sett. Dock (ja hejsan vad jag vågar vara kritisk i årets julkalender) måste jag säga att vi med dagens erfarenheter och åsikter studsar till då och då. (Vilket ju inte är helt fel, det är kul att sitta och läsa studsandes.) Ett  exempel – som även AB lade märke till – är när han beskriver en av kvinnorna som ska amma sitt barn och då påstår att det luktar fränt av mjölken. Har ni varit med om det? Frän amningsmjölk? (Javisst, gammalt härsket kräk på axlarna, men … direkt ur källan?)

Det är för övrigt ganska många kvinnor med spädbarn som i hans böcker ideligen öppnar upp och ”tar fram” behagen, som beskrivs både som slappa och hängiga och jag vet inte allt fastän de borde vara stinna som juver. (Slappa amningsbröst? Contradiction in terms, min käre Watson. I alla fall minns jag mina egna amningsdagar som ett enda sprängfyllt bök.)

Det var barndomsskildringen ”God natt, jord” (1933) som jag mest använde för att härma Ivar Lo-Johansson. Egentligen ville han bara skriva en story om sin barndom och föräldrarna, men eftersom statarlivet inte hade beskrivits så ingående förut, slog den alla med häpnad och  Lo-Johansson fick stor uppmärksamhet. Någon analyserade det hela som att han omedvetet försökte skriva sig fri från sin viljestarka, förtryckande mamma, ”som inte var lätt att tampas med”. Jahaja, dessa eviga föräldrar, vad vore väl litteraturen utan alla dessa föräldrar som förstör livet för sina barn så att de måste skriva av sig. (Jag måste nog för min karriärs skull leta reda på några sorgliga historier från min barndom. Hjälp, jag måste även för att kunna leva på mina barns inkomster i framtiden nog börja låsa in stackarna i garderober och slå på dem med grötsleven då och då.)

Att jag nämnde Klara beror på Klarakvarteren  i Stockholm, där alla journalister jobbade, åt och drack sig genom dagarna och sedan sov på de billiga hotellen. Klarakvarteren jämnades med marken (”dog”) och ersattes med t.ex. Åhlénshuset och de stora affärsschabraken längs Drottninggatan. Det här med Klarakvarteren omges av ett sådant romantiskt skimmer att det är dit jag först skulle åka om jag finge resa i tiden. (Sedan skulle jag åka till 1968 och kolla när Bob Beamon hoppade. Flög.)

Ivar Lo-Johansson skrev oavbrutet ända tills han dog, och det är mycket intressant att läsa hur han i slutet av 1980-talet själv såg på sina verk, mottagandet de fick och hur tidens tand påverkat dem och sättet man ser på dem. Själv läser jag honom utan att tolka meningarna ur ett sociologiskt perspektiv utan bara som en … ptja, resa i tiden.

Plommonstopet! Jag är verkligen noga med att alla namn finns med (skriver ut en lista med alla som har gissat – i bokstavsordning – och prickar av och stryker och räknar). Idag ska jag kolla extra noga så att stackarna som förtvivlar (B. Fundberg!) och de som nästan höll på att ge upp (AB!) och alla de allra mest frenetiska gissarna (Goblincharlott!) och rimmarna inte fastnar i fodret. Till och med en lapp med “Anonym kl. 13:57” lägger jag i. Och så draaaaaar jag en …  Husse! Grattis!

Det var som sjutton!

Nå, den här var så enkel att jag inte kan nämna ens en bråkdel av alla som har gissat rätt. Fast nog blev jag imponerad av Ingela som efter en knapp halvtimme klämde ur sig rätt svar fast än hon inte orkade förklara varför. Nästan alla ord i texten är mina taffliga översättningar av några av hemlisbloggarens tusentals låttitlar.

Jag väntade hela dagen på associationen till tv-programmet Kryzz, där

• ”Hägern” (Arne Hegerfors) var programledare
• Björn Skifs var bisittare
• programmets namn skulle uttalas som av Putte Kock: [krysch]
• man ohyggligt ofta drev med ”pansargeneralens dotter”, ergo Dolly Parton.

Och alla vet vi ju att textraderna ”röppni fälls, örr ur i knön” gjordes odödliga av just Björn Skifs 1978. Get it? (Jag har inte hittat på detta – och  i alla fall Marie mindes Putte Kock.) Ok, då var jag väl alldeles för långsökt i denna ledtråd. (Som ju ändå inte behövdes.)

Dolly Parton (f. 1946) kommer när hon dör liksom alla andra nydöda att hyllas som ett geni eftersom hon de facto har hur många hitlåtar som helst i sitt cv. Nu när hon fortfarande lever handlar det mest om skämt om den blonda, stora frisyren, de många skönhetsoperationerna, munnens storlek i förhållande till ansiktet och de små fötterna som inte kan växa eftersom de ständigt befinner sig i skugga. Eller som Huskorset uttryckte det i kommentarerna:

”1,53 i strumplästen tror jag hon är. Omfånget strax under axlarna är även däromkring.”

(Den första bilden här är från ganska nyligen, medan den andra bilden är från filmen ”Nine to Five” från 1980.)

Dolly växte upp med elva syskon i extrem fattigdom – även med amerikanska fattighetsmått mätt. De bodde i ett rum och hade ingenting att äta och fick bara höra musik i kyrkan och var tvungna att gå upp innan de gick och lade sig och bara äta kallt gift och så vidare, ni vet.

Hur som helst imponeras jag storligen av Dolly Partons slagfärdighet och humor. Kanske är det någon som skriver replikerna åt henne, kanske är hon dötrist. Men jag tror inte det. Sjunger rent gör hon också, så det så. 
Numera ägnar hon sig ganska mycket åt sitt imperium ”Dollywood” och att inkassera pengar från låtarna som alla artister i hela världen gör covers på; "I Will Always Love You" (som Whitney Houston sjöng i ”Bodyguard”) och ”Jolene” är nog de mest kända. Och visst har hon sagt ”My weaknesses have always been food and men — in that order”.  Samt ”I look just like the girls next door… if you happen to live next door to an amusement park”. 

Nu ska vi ha oss en vinnare. Jag har lovat att försöka få Goblincharlotts lapp att ligga överst, men notarius publicus hänger över mig som en slaghök. Jag rör om ordentligt och fiskar upp … nähe. Ingen Goblin. Men en värdig vinnare ändå (alla som vinner är värdiga vinnare): TBFKAEM!  Grattis! Äh, vad tusan. Jag tar en till … Pysseliten! Grattis! (Är -iten släkt med -tanten som vann i första luckan?)

Sisådärja. Öppna sexton!

Tystnad!

Javisst kunde man omedelbart liksom Vredens barn ha associerat den med ordet tystnad fyllda texten till cirkus, men istället gick kommentatorerna långa irrvägar runt Ingmar Bergman, asiatiska filmregissörer, Stig Dagerman, Bengt Brunte Bondeblad, svenska filmregissörer, Tranströmer, Ranelid och på det hela taget kändes texten för många ”väldigt bekant” – liksom som Vajlan skrev om asiatiska filmer: ”rispappersväggar, tassande servila typer och teceremonier”. Bekant, men obekant. Och tråkigt.

Men väldigt snabbt föreslog Fredrik I ändå Marguerite Duras (1914–96). Lotta hängde på, Cecilia N, Lina och Tillerosa följde efter och påpekade mycket riktigt att det nu ikväll var ett program om damen ifråga på tv.
Aequinoxia hade läst henne, men mindes bara ”ett ganska komplicerat användande av passé simple och imparfait”.

Precis som Heléne drabbas jag av total ”tråkighetskänsla” av Duras. Så till den milda grad att jag ideligen kallar henne Dumas (vilket Orangeluvan påpekade). Jag ber att få citera TBFKAEM, som har samma inställning som jag: ”Jag tyckte det var så outsägligt pretto, att jag trodde att det var en parodi.”

Cecilia N hade ett klokt påpekande i mörka decembers förvirring: ”Vad är ledtrådar och vad är allegorier?”. Ja, där står jag ju med makten och facit och hela härligheten på en gång: det kan man aldrig så noga veta. (Morgondagens lucka blir en klar tuffing, för där är allt i en enda sörja.)

Nu ska vi se, finns det något positivt att säga om Duras? Jo, hon måste ju ha varit skicklig på något eftersom hon gav ut en försvarlig mängd böcker och fick regissera filmer. Hon växte upp i Indokina (därav min ledtråd ”Vietnam”) och var duktig på matte, hon läste juridik, gick med i franska kommunistpartiet, gjorde succé som författare men fick sedan problem med alltför stort alkoholintag. Wikipedia och alla litterära uppslagsböcker jag har, rabblar en och samma mening om henne:

”Stilen i Duras böcker är mycket säregen, med en omisskännlig
språkbehandling. Hennes personer drabbas ofta av passioner, där
lidelsen blir till lidande.”

Men jag som läsare lider också. För det är verkligen tråkigt. Nu är jag inte rätt målgrupp eftersom jag inte fascineras av unga flickor (barn!) som blir förförda av fullvuxna karlar och inte heller är jag särskilt romantiskt lagd eller passionerat förtjust i fladdrande gardiner,  flimrande ljus, blåsande vind eller  … Nej, tacka vet jag när Stora Stygga Vargen huffar och puffar och när maskar krälar i ruttnande lik. Det är stor litteratur, det!

(Ni som vet bättre än jag och uppskattar Duras får gärna berätta vilken bok jag ska försöka läsa nästa gång. Jag är bra på att ändra uppfattning.)

Dagens vinnare är två igen – bara för att jag bestämmer att det är så. Jag måste lägga i flera nya lappar och bara ta bort
ett fåtal idag. Bra. Och se där. Christian är med igen. Jag tar upp … A.P. och … ojojoj, Tebe, ännu en förstagångsgissare (som till råga på allt gissade på en sångare jag inte alls uppskattar!). Men grattis!

Lilla E delade med sig av Duras sista ord:
»Jag råkar vara genial. Jag är van vid det nu.«

Det är vi väl alla? Måtte ni nu klara av lucka femton!

Ardy, Ardy, Ardy! För Ardy var gårdagens lucka så vansinnigt enkel och självklar att endast ”VW” behövdes som svar. Goblincharlott hängde på en timme senare, följd av B. Fundberg – fullständigt bombsäker. Men inte hjälpte det – kommentatorsbåset fylldes av glada Ernstsägare och Strindbergsönskare. Dagen slutade i kommentatorsbåset med ett sammelsurium av fiskar, Skellefteå och svettiga armhålor. Jag citerar Lisa:

”[—]  återuppta det bleeding obvoiousliga Bloomsbury-spåret kan vi ju gissa på Forster, han var ju lagd åt ett håll som enligt vissa predestinerar honom att vara besatt av heminredning.”

I alla fall jag hade fruktansvärt roligt åt alla ohyggligt smarta kommentarer!

Virginia Woolf (1882–1941) växte upp i ett av litteratur och kända författare fyllt hem. Föräldrarna var gifta på var sitt håll innan de träffades, så Virginia hade ett gäng halvsyskon.  (Pappans exfru och mammans exman dog, visst är det mystiskt va?) Och två helsyskon. Några av alla syskon förgrep sig på henne (förmodar man), några var galna, några var institutionaliserade och några blev även de kända författare.

När modern dog redan 1895, fick lilla Virginia sitt första – av många – s.k. nervösa sammanbrott. Förmodligen hade hon om hon levt idag fått en numera relativt vanlig diagnos, ordinerats medicin och kanske inte dränkt sig med stenar i jackfickorna.

Hela A Room of One’s Own finns på nätet, och där kan man faktiskt läsa riktigt, riktigt roliga stycken av Virginia Woolf.

”[—] it requires
so much effort, leads perhaps to the murder of one’s aunts,
will make one almost certainly late for luncheon, and may bring one
into very grave disputes with certain very good fellows?”

Hela alltet är en diskussion om att kvinnor för att kunna skriva måste ha egna pengar, lagom många barn och ett eget rum att stänga in sig i.

Och det var där ni gick vilse. Jag härmade språket i en inredningstidning för att beskriva det rum som Woolf agiterar för. Ernst var var på inga sätt inblandad i helgerånet. Shakespeares syster (som inte skrev och dog ung) finns som fiktiv gestalt i boken, där Virginia rekommenderade alla kvinnor att ha tillgång till 500 pund – och hon är faktiskt rolig! (Dock tvingades jag att läsa boken i gymnasiet under min allra mest omogna period, varför jag tyckte att den var dötrist och intetsägande och gav upp halvvägs för att ”se filmen istället”.)

Via sin bror Thoby blev Virginia en av de Cambridgestudenter som bildade Bloomsburygruppen. Där fanns även Leonard Woolf, som hon gifte sig med 1912 och var gift med till sin död. (Många säger att detta var ett skenäktenskap uppbyggt på sin höjd vänskap eftersom hon egeeentligen var intresserad av det täcka könet.  (Intressant: täck är motsatsen till otäck – "vacker och behagfull".) I sitt avskedsbrev lär hon ha skrivit:

[—] You have given me the greatest possible happiness. You have been in every way all that anyone could be. I don’t think two people could have been happier ’til this terrible disease came. [—] You see I can’t even write this properly. I can’t read. What I want to say is I owe all the happiness of my life to you. You have been entirely patient with me and incredibly good. I want to say that — everybody knows it. If anybody could have saved me it would have been you. [—]

Ooops. Och så gjorde han inte det?

Bara lite snabbt om Edward Albees pjäs ”Vem är rädd för Virginia Woolf”, vars titel är en parodi på sången "Who’s Afraid of the Big Bad Wolf?" – som ägs av Disney. Dock hade man i föreställningen inte råd (Disney, ni vet) att ha med melodin, så en helt annan sång sjöngs på scen.

Edward Albee:

”And of course, who’s afraid of Virginia Woolf means who’s afraid of the big bad wolf . . . who’s afraid of living life without false illusions. And it did strike me as being a rather typical, university intellectual joke.”

Här sitter ni och läser och läser när det enda ni egentligen vill veta är vem som ligger i plommonstopet. Ja, fast det gör ni ju allihop. Måste ta ut några. Hm, vart har Christian tagit vägen? Och hon. Och han. Hm. Nu drar jag eeeeeeeen, nej tusan. Det blev två tätt omslingrade på en gång. Ska jag sära på dem och välja en av dem? Nej, båda får vinna: Lisa och Trul… nej, hon vann ju alldeles nyss. Vad gör jag nu? Äh, jag drar en ny och låtsas att den var ihopkletad med Bloomsbury-Lisa – Dieva!  Grattis bägge två!

Spring mot den fjortonde, som förstås är svårare än alla andra tillsammans, hurra!

Tänk vad man med idrott och gatorade kan slå griller i … apropå grillor, så var det det 1995 handlade om: första gången någonsin som Finland vann hockey-VM. Vilket i alla fall skulle få er att tänka österut. Ända sedan igår har jag också som av en tillfällighet nämnt vinare och öl för att få er lite på spritspåret. Att poesin var full av idrott och sportdryck hade alls inget med hemlisbloggaren att göra utan var bara ofog och trams samt villospår ditlagda av mig.

Lotta nämnde i ottan Märta, medan Cellolina en timme senare med emfas fastslog att det var Tikkanen. Lisa hade till och med hört att Henrik hade börjat löpträna. (Om det inte är sant, så kommer jag i alla fall att sprida det ryktet eftersom det passar in så bra.)

Märta Cavonius (f. 1935) och Henrik Tikkanen träffades redan i mitten av 50-talet. Hon var bara runt 20 år, han tio år äldre – och gift. Efter ett par års smusslande, skildes deras vägar eftersom Märta (men inte Henrik) ville ha barn. Hon gifte sig på annat håll, fick ett barn … och så träffades Märta och Henrik igen. De vänstrade i ett par år till, tills de gifte sig 1963. Vips, fick de snabbt tre barn som Märta mest tog hand om. En väääldigt kort version (och säkerligen orättvis) av tiden som gifta är att Henrik söp och levde rövare, ritade, skrev och var konstnärlig tills han dog 1984 – medan Märta slet som ett djur och var ganska ensam och bitter samt ledsen över att hennes skrivande kom i skymundan. Men 1977 gav Henrik ut en ”bekännelseroman” som hette Mariegatan 26. Ett år senare kom Märtas diktsvit Århundradets kärlekssaga som ett svar. Kul sätt att kommunicera. Om detta hade handlat om mig och den djefla mannen istället:

– Hörrö! Dammsug nu! Annars skriver jag en bok om hur du inte dammsuger!
– Snicksnack, i så fall skriver jag en bok om hur du slänger strumpor omkring dig som konfetti!

(Eller … så bloggar man om det, va? Vahetterom, Schu…)

Vredens Barn, som ju är en hejare på textanalys, skrev plötsligt i kommentarerna:

”Fast ärligt talat är stilen lite … pubertal.”

– Märta Tikkanen pubertaaaal? vrålar alla Tikkanenkännare.

Men jo. Jag håller nog med. Fast när ÄMNET är fylla, sex, våld och förnedring ser man inte den ”pubertala stilen”.
Bli nu inte arga på mig och Vredens Barn, det är ju det här som är så finurligt med poesi – somt tycker man om, somt blir man trött på. Ta t.ex. Lotta, som kommenterade: ”Så bra det var!” – och förmodligen är det inte min hockeypoesi utan Märtas stil hon gillade.  Ur originalet:

En hel dag
håller vi på och mal

om att jag aldrig sa dej
att du borde ha hjälpt mej
med barnen
och hushållet

om att jag visst sa
men att du aldrig hörde på
eller förstod
eller brydde dej  om
att förstå
vad jag försökte säja

[—]

(Det här med dej och mej istället för dig och mig ska vi diskutera. En annan dag.)

Men nu måste vi dra en vinnare!  Pillerill med lapparna. Inte många som ligger utanför. Ååååå nuuuu … OJ! Men nu blir ni nog arga. En sällangissare som vinner. (Då måste man nog böta genom att gissa de tolv resterande dagarna, eller hur?) Discobollsstudiomannen! Grattis!

Vem är nu inlåst i lucka tretton?

Det är tammetusan inte lätt att finna den rätta nivån. Låt mig citera Ica ena dagen, en annan dag,  och en tredje dag:

– Den här bloggen gör mig dyslektisk och allmänförvirrad.
– Och wv hånar genom ffisc. fis på dig själv du.
– Men vad tråkigt.

Idag löste Sandra gåtan snabbt och lätt – även om många i alla fall sedan gick på finten och tossigt nog gissade på Kalle Anka. Dieva och Trulsa ska ha extra beröm för något som jag återkommer till en annan dag. Jag måste måste måste lotta ut två pris till er idag eftersom ni inte tröttnade trots att gåtan var så löst som den någonsin kunde bli, utan enträget fortsatte att rabbla länkar, författarnamn, sångare och tecknade figurer. Och Elton John. Hela natten! (Annika får en guldstjärna för sitt förslag. Kolla själva.  Hihi.) Och se på Pysselitens karlsloks nippriga analys:

Textens jag måste vara Pippi Långstrump, den s.k. pojkvännen är Herr Nilsson, den arroganta kusinen kan vara Prusseluskan och den jobbiga morbrodern skulle kunna vara en metafor för Kling och Klang.

Men hur kunde jag nu välja Kajsa Anka som bloggerinna? Vad finns att lära sig om henne förutom att det måste ha skett ett ortopediskt under för att hon med sina fötter ska kunna gå i högklackat som hon gör?

Ptja, som tecknad figur lär hon ha fötts 1937, och är (förhoppningsvis) trots namnet inte släkt med Kalle. (Fast 1937 hette hon Donna Duck, inte Daisy Duck, så egentligen var det ju inte hon. Men 1937 är väl ett bra årtal och så gott som något? Ta ett annat årtal: 1940. Mycket tråkigare.)

Släktskap och mycket annat kan man utläsa av Kalles släktträd. (Det konstiga med släktträd är att jag inte kan sluta stirra. Jag finner dem oerhört fascinerande. Måste tillverka mig ett. Här.)

Eftersom Disneyföretaget
är synnerligen kinkigt med sitt bildmaterial och jag på mina inkomster av denna julkalender

(plats för skratt)

inte kan betala böter, blir detta konstverk på fotot illustrationen idag. Sjuåringen här hemma ritade en  Kalle Anka genom att sitta och titta ner på sin egen mage.

– Va? Uppochner?
– Ja, det var jättelätt.
– Vad har du i handen?
– En morot förstås.
– Ja, det förstås.

Knatte, Fnatte och Tjatte är Kalles brorsöner … fast systersöner. Farbror Joakim är å andra sidan Kalles morbror, precis som jag skrev. Kicki, Pippi och Titti är Kajsas systersöner systerdöttrar. Några ankvetare säger sig ha bestämt att Kajsas syster (who?) har fått barn med Kalles bror (who?) och på det hela taget kan man väl säga att Anka-familjen är precis lika konstig som allas våra familjer är konstiga. Bland kommentatorerna har vi t.ex. en vars farmor är gift med morfadern. Vi har kusiner som är lika gamla som mormödrar och en pappa som visade sig vara styvpappa. Själv är jag gift  och har fem barn med en och samma karl. Fy så trist.

(Jag kommer att om 50–60 år postumt publicera min egen fantastiska släktkrönika inklusive replikskiften under midsommargräl.)

Apropå karl, så är ju Carl Barks
en intressant sådan. Dock har jag inte lyckts forska fram om det var
han eller Walt själv som hittade på just Kajsa och hennes skor.

Nu ska vi ha oss en öl, nej, det var fel. En vinnare! Plommonstopet verkar sålla bort tidigare vinare, nej, tidigare vinnare effektivare i år. Förra året blev det min djefla man vareviga dag, tycker jag mig minnas. Men nuuuuu … jag tar två eftersom jag är så glad.

Magnus! Grattis! Eva-L! Grattis!

Hopp, hopp: mot tolvan! (Sedan är vi framme i halvtid! Någon som räknar poäng och kollar mellantider?)