Lotten Inlägg

Om det funnes ett hederspris, skulle det ha gått till … alla som i gårdagens lucka listade ut svaret, men inte skrek det rakt ut. Christian gick i spetsen mitt i natten och Översättarhelena hängde på (och eftersom de bor i samma hushåll mår deras dygnsrytm nog bra av att jag idag och några dagar framåt publicerar facit och ny lucka på morgonen istället). En annan Malin och några till meddelade att de till och med hade hittat rätt, medan Pysseliten & Co analyserade helt rätt, men kom fram till att hemlisbloggaren nog var död.

Men icke. Han var nära knarkdöden på 80-talet, men än så länge hänger han kvar. Elton John (f. 1947) har tillsammans med sin inte lika kände textskrivare Bernie Taupin gjort en låt som heter I want love.
Texten till låten gjorde jag om till ett lite rörigt blogginlägg där kärleken metaforiskt ersattes med mat. (Det gladde mig enormt att potatismoset satte griller i huvudet på er.) Man skulle ju egentligen kunna säga att det är Bernie som är svaret, men det nog är närmare att anta att låten handlar om Elton.

Hans två gudbarn är Romeo Beckham och Sean Lennon (nej, inte Julian).

Nu tänkte jag presentera låtens video för er här, men Youtube vill inte att man ska "embedda",  så ni får klicka häääär. (Jag rekommenderar verkligen en titt.)

Nu är det så att Elton John efter att ha blivit av med sitt eget knarkande hjälper andra i samma situation. Stackars Robert Downey Jr. satt inne på torken när han 2001 fick en dags permission för att agera i videon till denna låt. Enkelt, simpelt och mycket fascinerande. Särskilt Roberts t-shirt, som ser ut som om det var jag som hängt den på tork. (Huset heter Greystone Mansion. Där skulle man ha fest.)

Det krävdes 16 tagningar innan det hela var klart – i en enda tagning! (Nämen, heter det tagning – när man filmar utan avbrott? När man försökte 16 gånger, heter det då 16 tagningar? Jag har tappat mina filmkunskapsord.) Att Elton numera själv inte själv agerar i sina videor beror på att han innerligt hatar att synas. De uppseendeväckande glasögonsamlingarna och de roliga kläderna försvann när han slutade med drogerna och ”fick hår igen”. I en annan video är det Justin Timberlake som agerar för honom. (Rekommenderar även här en titt.)

Plommonstopet har nästan blivit dammigt, så länge sedan var det jag drog en vinnare. Och här kommer aha, en nybörjargissare … Petrusjka! Grattis!

Såja. Sluta nu jobba, strunta i BNP. Gå till elvan! 

Tillägg:
Jag är helt dag-, natt- och rådvill. Jag hade döpt detta facit till den 11 december, vilket ju var fel.

6 kommentarer

Agneta och Den Blyga förde i kvällningen en ojämn kamp mot alla andra som föreslog danskar på löpande band (efter att jag hade lämnat en ledtråd i sydvästlig riktning). När jag föreslog lampa som ett tankespår, löste Agneta knuten: PH-lampa!

Nu är ju PH i just den lampan alls inte svaret på dagens gåta utan en Poul Henningsen – en annan männscha med många strängar på sin lyra. En annan Malin tyckte precis som jag att det här med kollektiv intelligens stämde medan Christian till slut drämde en perfekt länk i huvudet på oss alla – till Piet Heinlampan! (Den är vansinnigt cool: ”Ser man på lyset, den kaster på omgivelserne, er der en forbavsende forskel.” Nästan all danska låter idag som poem i mina öron.)

Svaret var alltså Piet Hein (1905–96) – en dansk författare, designer och konstnär. Det han idag är mest känd för är sina verser, kallade gruk. De är lite filosoferande, de rimmar (i alla fall på danska) och är ofta roliga. En av mina favoriter:

En halv er
tænk nu hvor aparte
to trediedele af tre kvarte.

(Jag är inte helt hundra på stavningen, rätta mig gärna.)

Inledningen till en av grukarna som jag hade gjort om till prosa lyder:

I dag er Leif Løvetand ude paa
at undgaa at lægges før natten.
Han gir mig en snor med en knude paa
og ber mig ta knuden af den.
Jag løser omhyggeligt knuden
og rækker ham snoren uden.

En annan var:

Folk med et vist monomant perspektiv
tar to teoremer for givet:
at mennesket kun har ét eneste liv –
og at dét er underlivet.

Tänk att ingen gissade på Kim Larsen!

Nu har vi inte bara att göra med en simpel versmakare utan även skaparen av superellipsen – en blandning mellan en cirkel och en rektangel. (Sergels torg!) Har ni sett hur man i alla inredningstidningar stajlar med Myranstolar? Som står runt … just det: ett superellipsbord. Som i sin tur står under … tadaaaa … en PH-lampa. Allt går i cirklar, särskilt Jacobsen, Hein och Mathson.

Förr i tiden kunde man vara (nu blir det sport, Bengt!) hockeylirare (bandylirare) och fotbollsspelare på en gång eftersom träningsdoserna på den tiden var lite humanare och säsongerna inte gick in i varandra. Att avgöra hockey-VM så sent att det krockar med skolavslutningen var det inte tal om. Man kunde alltså vara multikonstnär – som t.ex. Piet Hein. Men var är de idag, de inom många olika områden osedvanligt begåvade? Måste man liksom i idrotten välja bana tidigt för att inte slås ut på bred front i alla konstnärliga kategorier? Eller har tiden bara krympt för att vi måste vara uppe mitt i natten och blogga hela tiden?

Om detta (och allt annat) hade Piet Hein mumlat:

Den, som kun
tar spøg for spøg
og alvor
kun alvorligt
han og hun
har faktisk fattet
begge dele
dårligt.

Något intressant som jag lärde mig av Malinka i kommentarerna idag var att Bang (kanske Bang, kanske någon annan) Claque har skrivit: ”Om ett barn ber om ett snöre, ge det inte en kyss. Ge det ett snöre.” (Jag är så konkret så jag skulle för det första inte ha pussats i en sådan snörlik situation utan för det andra snarare sagt ”det finns ett därborta på hyllan”.

Nu mot vinnarhatten! Jag rör om i grytan och drar upp … Jovanna! Grattis! (Förhoppningsvis har jag t-shirtarna i min hand  morgon så att ni som har vunnit har dem i er hand och på er kropp på tisdag!)

Nu ska vi se vad jag har i lucka nummer 10.

3 kommentarer

Egentligen borde jag anlita en förvillelsekommenterare som liksom Översättarhelena går på mina finter. Med emfas fastlog hon att ”Jerome” och ”David” ju var J.D. Salinger när de egentligen bara var två helt olika komiker. Komikrar? Att texten skulle påminna om Salinger var ju helt på tok, säger jag där jag sitter med facit på mina höga hästar.

(Inom parentes så mejlade Översättarhelena redan en kvart senare att hon hade kommit på att det var Seinfeld, men att det ju var kul att dra med sig så många i pladaskfallet.)

Nu till ett hittills olöst problem. Svaret på dagens gåta var ju Jerry (egentligen Jerome) Seinfeld (utan t), f. 1954. Men vem är i så fall ”jaget” i texten? En annan Malin skriver klokt:

”… att det är Seinfeld har vi ju redan bestämt och Jerome är Jerry och David är Larry David, men vem är jag?”

Det kanske är Elaine, George eller Kramer eller … nej, det är förstås Jerry. Han är ju två personer:

1. Karaktären Jerry Seinfeld i tv-serien.
2. Personen med samma namn i verkligheten.

När det gäller Stålmannen, så förekommer han på något sätt i varenda Seinfeldavsnitt och banne mig har inte Seinfeld även gjort American Expressreklam tillsammans med sin favorithjälte. (Sell-out! Alltså, ta mig istället.)

Nu ska vi dra klok lärdom av Seinfelds uppgång och karriärsuccé. Vart man sig i världen vänder står  det att han i sin ungdom blev anlitad överallt för att han

• var lätt att ha att göra med
• alltid var väl förberedd
• inte stökade
• inte bråkade
• inte knarkade.

Han var helt enkelt inte som alla andra och det var därför han fick uppträda hos Johnny Carson, David Letterman och sedan föräras en helt egen tv-serie.

Jag måste sluta bråka och knarka.

Att Jerry Seinfeld efter tv-serien (1989–98) tackade nej till fortsättning, nej till filmer, nej till allehanda pengainbringande projekt har det talats mycket om. Han är listig nog att tacka nej och att ge gratis stå-uppföreställningar eftersom han vet att det skapar rubriker. Han är inte så dum, helt enkelt.

Nu ska vi ha en vinnare! Jag har skrapat fram ett bokstavsindex som gör namnsorteringen lite enklare. Gamla godingar, se där. Och nuuu … drog jag en lapp som faktiskt får åka ner igen! (Ledsen, Statistikern, man får inte vinna två dagar i rad.) Men nu: Trulsa! Grattis!

Nu får ni trassla lite med den hemskt svåra luckan av den 9 december 2007.

3 kommentarer

Jag har ju förut premierat och berömt dem som går in kommentarerna med illviljan och det goda omdömet att förvirra gissarna när de är alldeles för överens om det rätta svaret. Inte vet jag om Fredrik I i förmiddags gjorde det med flit, men: ”Tror inte på Alakoski. Temat stämmer, men inte stilen. Linda Skugge känns mer rätt i stilen. Korthugget, ångestfyllt och engelska ord.” Bra. Men fel. Ingrid var lika listig hon. Och helt fel ute. (Medvetet eller omedvetet – det spelar ingen roll!)

Hemlisbloggaren idag var alltså Susanna Alakoski, som tydligen bara har fått en bok utgiven hittills – Augustprisbelönade ”Svinalängorna” som handlar om misären att växa upp i ett hem med två alkoholiserade föräldrar. Jag måste hålla med Översättarhelena om att man faktiskt bara orkar läsa om misär till en viss gräns. Det obehagligaste för mig när jag läste boken var inte huvudpersonens (Leenas) upplevelser eftersom de ju fanns där och man förstod hur hon kände. Det som oroade mig var bröderna. Var var Markku och Sakari? Hur mådde de? Vem gav dem mat? Ibland konstaterar Leena att hon inte vet vad bröderna är eller vad de gör, men inte mer. (Nåmen det kanske var det hon ville när hon skrev: att få mig som läsare att känna obehag. Okejrå. Skickligt.)

Oj, jag orkar inte … jag tror att jag måste citera Wikipedia:

Susanna Alakoski, född 1962 i Vasa, Finland, är en sverigefinsk författare, som är uppvuxen i Ystad, Sverige och bosatt i Stockholm. Hon är socionom, genusvetare och har bland annat jobbat på fiskfabrik, som flyktingsamordnare och med politik på riksnivå som pressekreterare åt Gudrun Schyman.

Det här är ett svårt facit att skriva. Jag vet nämligen att jag är en av mycket få som alls inte är imponerad av ”Svinalängorna”. Jag är dessutom en av mycket få som inte gillar Lars Winnerbäck och en av mycket få som inte har fallit framstupa för Håkan Hellström – och vad gör det mig till? En ogin, avundsjuk jävel? Ja, förmodligen. Men ni får tänka er att min åsikt handlar om något inte lika kontroversiellt, som t.ex. soffstuk, tapetval, byxstorlek eller parabolfäbless.

”Svinalängorna” är alltså en skildring av ett barns sätt att överleva eländes elände med föräldrarnas fyllor och (nu citerar jag) ett liv där det ”sociala underläget präglar vardagen”. Det är fyllor, det är elakheter, alla är hänvisade till s.k. skitjobb, det är förskräckligt och förfärligt och … ja. Men varför skriver hon ibland som Linda Skugge? (”Ville bli Ful Ful Ful. Riktigt Ugly.”) Jag vet inte. 

En kväll runt jul slår pappan i fyllan sönder ett fönster i lägenheten. Men det kan inte lagas pga. helgen och en röd yllefilt hängs för som skydd. Jag står där som en konkret läsare med pekpinnar och kan inte läsa vidare på en bra stund eftersom jag inte begriper hur man mitt i vintern klarar av att sova i minusgrader. Förlåt, jag är en olämplig bokläsare.

Enligt August-juryn har Alakoski skrivit en "helvetesvandring genom en vuxenvärld där fyllan och underläget regerar vardagen". Underläget. Man kanske ska börja agera lite mer ur underläge, lite som när Plannja möter Eskilstuna Basket? (Om ni tycker att jag har spårat ur, kan ni bara läsa vidare.)

Nu bannor:

   1. Jonas Gardell har en mycket mer driven och medveten stil.
   2. Linda Skugge har en myyyyhyyycket mer speciell och modern samt hejhoppande stil.
   3. Magnus Uggla har mycket mera stil.

Och en vinnare? Idag får jag stoppa en Harriet från förra året i hatten. Och en till. Och … ah. Borde skaffa ett kartotek. Oj, här har vi ju flera nybörjare. Trevligt! Och nu rör jag om med ett nystukat basketfinger och drar mellan tumme och långfinger … Statistikern –
en gammal trotjänare! Grattis!

Sprinta mot den 8 december 2007!

7 kommentarer

Teamwork! Liksom igår, var det idag ett googlande och bokslående och pannor mot varandra grunnande. I alla fall är det min bild av er. (Jag ser även hur ni ringer till avlägsna släktingar med stora bokhyllor och cyklar ner till Stadsbiblioteket samt i skymningen häller upp ett glas bokvin.)

Mycket talande för dagens kommentatorsbås är att man inte behöver ha en susning eller den blekaste aning om vem det är, men genom att vara listig, smart och finurlig ändå med gemensamma krafter komma fram till det rätta svaret. Aequinoxia rabblade associationsbanor och En annan Malin skrev: ”
Han har ju skrivit om Edith Södergran och CM Bellman i jag-form, precis som Lotten sa i sin icke-ledtråd om Magnus Uggla. Att ibland är det inte personen som skriver …”

Är inte det värt en varm punsch, så säg? Men vi får inte glömma att Agneta redan klockan kvart över midnatt diskret skrev: ”Språket i dagens lucka får mig alldeles bestämt att tro att det är Ernst Brunner som hållit i pennan.”

För så var det. Nu ska jag dela med mig av NE:s inledning av artikeln om Brunner bara för att den är så konstig. Så här skrev vi i alla fall inte på min tid på Nationaaalencyklopedin:

Brunner, Ernst, f. 1950, författare. B:s doktorsavhandling om Edith Södergran kom 1985, och hans lyrik, bl.a. i Jag ändrar ställning klockan tre (1979) och I det stora hela (1982), har ett starkt men estetiserande bildspråk.

På baksidan av den slitna pocketboken ”Känneru brorsan?”, som jag lusläste inför dagens text, står det i futurum att Ernst Brunner hösten 1983 ”kommer att ge ut sin nästa roman”. Vart tog alla år vägen? Mats Gellerfelt var 1980 dödligt imponerad av den unge Brunner och skrev i en recension: ”Hans debut framstår i mina ögon som en av de starkaste på många år, dess språk som det fruktbaraste sedan Sven Delblanc debuterade.”

Oh dear. Sven Delblanc, minsann. Jag måste tyvärr fortsätta citera, för nu hittade jag i ”Edith” en urklippt recension, skriven av Tommy Olofsson. ”För några kan det kanske te sig provocerande att en stursk hobbyboxare och lattjomacho som Brunner sätter sig och skriver en inlevelsefull jagroman om vårt århundrades mest betydande kvinnliga diktare.”

Lattjomacho! Det måste vi ju börja skriva oftare! Hellre lattjomacho än som Marie skrev "svensk författarchampion i litterär tråkighet", full av beskrivande yttrandeverb …

Cruellas stavning av ”histooooriska romaaaaaner” stämmer bra – dessa böcker ligger långt från patienterna som kallas vid rumsnummer och hockeyspelare som kallas vid tröjnummer.  Men storverket om Karl XII (Kalle Dussin) har fått kritik – nättidningen Svensk Historia har en läsvärd artikel om historieförfalskning.

Vad jag inte har lyckats komma fram till är varför tränaren stavas ”Tränann”. Han verkar vara en ekenkis och alls inte en leksing, men låt oss inte fundera över det. Istället ska vi höra vad min djefla man har att berätta om sitt möte med Ernst Brunner:

”Han var på Studentafton på AF i Lund 1989 och blev full i Tornrummet.
Han slog mig i armbrytning – och dunkade mina knogar i bordet ett par gånger för att understryka min detronisering. Vi kom överens om att vi skulle springa 15-km-rundan i Nackareservatet någon gång när jag var uppe. Men det blev aldrig av.”

Vajlan gillade snusbajsandet i texten. Jag måste säga att jag också är lite svag för äckelbeskrivningar. Hummelhonung står förstås i en klass för sig, men jag går nu och grunnar på om jag inte kan skriva något äckelroligt … Bajs i en nyårsflärp?

Nä, nu drar vi en vinnare! Plommonstopet är förvirrat och känner inte igen sig och tycker egentligen att det borde vara lag på att har man en gång gissat, måste man gissa alla dagar fram till julafton. Men nuuuuu … åhå, aha! Nybörjartur igen!  Och jag slipper könskvotera!  Fredrik The Owl!  Grattis!

Gammalt ordspråk apropå detta facit: Den som har flest citattecken vinner.

Vem kan det vara i lucka nummer sju?

1 kommentar

stadschema_lotten

Lämna en kommentar

Mitt på eftermiddagen skrev Smyg: ”Jag kan se Lotten framför mig, där hon ömsom garvar läppen av sig åt
oss, ömsom vrider sig i plågor över att vi inte begripit redan.” Helt korrekt teori. Men skrattet, ska ni veta, är ett mycket snällt skratt. Jag har väldigt kul.

Däremot blev jag lite orolig när jag vid lunchtid råkade kolla på Imdb, och där hittade följande dialog från en film:

Mafalda: Soup! Now that I was so happy, you give me soup?
Mamá: Happy or not, you’ll take it anyway!
Mafalda: Why do I have to take it?
Mamá: Because I, your mother, command you!
Mafalda: If it’s just about titles, I am your daughter, and we graduated the same day, haven’t we?

Hade ni googlat listigare, hade ni ju fattat direkt!
Istället drällde det av gissningar på Astrid Lindgren och några latinamerikaner samt stackars Anne på Grönkulla. Att svaret var (och nu vet jag inte riktigt om det är karaktären eller författaren som är det rätta svaret) en argentinare satt långt inne, men Annapanna (som inte återkom för att ta emot folkets jubel) var den som först associerade till serierutor. (Så ska man göra: smaka på stilen!) Men inte var det Obelix’ soppa, utan Mafaldas, vilket Översättarhelena plötsligt kom på. Jag påstod att Cecilia N borde känna till hemlisbloggaren eftersom hon redan i april antydde att hon läst denna serie.

Mafalda kreerades av den argentiske tecknaren Quino (Joaquín Salvador Lavado), f. 1932, och serien publicerades enligt mina källor i tidningar i Sydamerika, Asien och Europa 1964–73, varför några av rutorna för oss idag är svåra att förstå. Time flyes, govänner, för detta måste ju vara fel – jag var absolut äldre när jag läste serien i Norrbottenskuriren.

Mafalda ska vara ungefär fem år gammal. Hon är djupt oroad över vuxna ämnen som världen och tingens bestånd och hon filosoferar om mänsklighet och fred på jorden i evigheten amen. Och så hatar hon soppa, förmodligen mer än hon hatar krig. Min favorit är denna, som jag 1978 klippte ut och satte på kylskåpet och som sedan dess har följt mig.
Det är inte det att jag är politiskt intresserad eller fylld av sopphat som Mafalda – hon slår an en annan sträng någonstans i mitt röriga inre. (Jag var på biblo idag och fick två bibliotekarier att  två gånger röja nere i magasinet, men allt vi fann var Mafalda på argentisk spanska. Lillebror ropar alltså på mamma och soppa, soppa, soppa. Klicka på bilden så blir den större.)

Tydligen har Mafalda av (av alla människor!) Umberto Eco jämförts med Snobben-serien, vilket som Quino alls inte begriper. Eco tyckte att Mafalda liksom Snobben gav röst åt barns tankar och åsikter medan Quino bara tyckte att Mafalda var en socio-politisk serieruta, djupt rotad i traditionella familjevärderingar. (Jag förstår inte riktigt vad jag själv skriver just nu.) I alla fall finns det en stor skillnad mellan de två serierna: i Snobben syns inga vuxna, medan de i Mafalda har stora, bärande roller. En annorlunda jämförelse är den med Kalle & Hobbe-serien. När de där ständigt flyr in i fantasin, gör Mafalda istället satir över den värld som vi befinner oss i, den som inte går att fly från. (Därav min kommentar om rätt och fel när Smyg associerade till Snobben och Kalle & Hobbe.)

Jag har försökt att hitta en speciell Quino-serieruta som  jag minns, men jag och bibliotekarierna misslyckades komplett. Därför ska jag nu absurt nog beskriva den istället:

Man ser en operation i full gång. All sjukvårdspersonal ser djupt koncentrerad ut. I bakgrunden i operationsrummet ser man en skylt:  Errare humanum est.

Om ni kan tyska, spanska eller kanske katalanska kan Mafaldas sajt vara till nöje. Oj, nu hittade jag den där errare-bilden! (Som inte alls såg ut som jag mindes den. Typiskt.)

Nu ska vi dra en vinnare! Plommonstopet flödar över. Måste kanske skaffa en högre hatt. Ooops, nu kom fel namn upp. (Jag tar bort den, det var Orangeluvan och hon har inte gissat idag. Förlåt, det var slarvigt av mig.) Och hääääär kommer: Huskorset! Grattis! (Ska vi införa manskvotering snart?)

Mot nästa: den 6 december 2007!

6 kommentarer

En på det hela perfekt hemlisbloggardag! Nu hoppas jag bara att ni orkar läsa allt detta också. (Eller skriver jag långa facit i onödan?)

Först rusar Ingela in med rätt svar. Sedan tror ingen på det utan alla börjar övertyga församlingen om hemlisbloggarna Staffan & Bengt (Heimersson och Feldreich) eller Klas (borde nästan ge ett halvt rätt bara pga. namnet), medan Trulsa lägger fram en halv C-uppsats för att (ovetande) imponera på sin f.d. lärare med  en helt felaktig gissning. (Läraren finns alltså med bland kommentatorerna.) Agneta och TBFKAEM håller med om Slas, medan Lotta tror på Ulf L., även om hon helt riktigt har för sig att han inte får vara med längre. (Guldstjärna, Lotta!)

Petra, Lilla E, Cruella – som även nämner Pär Rådström, tjoho – R Skriverier Sparvöga, Jovanna, Helene, Den blyga, Torpsara och av Cruella hittvingade (apport?) Husse gissade ändå rätt bland alla felskär mellan Ehrenmark och Östergren.

Det var alltså Slas – Stig Claesson, f. 1928 – som hemlisbloggade idag. Boken som jag knådade, vred sönder och samlade uttryck och formuleringar ur var Om vänskap funnes (1981), som jag enligt försättsbladet inhandlade och började läsa den 20/4 1985. Jaså.

Men jag minns det inte alls. Jag har köpt Slas och läst Slas och förmodligen inandats och levt med Slas’ funderingar, meningar och teckningar. Men minns ingenting.

Slas skriver nämligen så att läsandet blir lika enkelt och lättsmält som när man dricker ett glas vatten när man inte har halsfluss. (Inte som att käka taggtråd i 30-gradig kyla.) Det är roligt, det är finurligt, det är intressant och tänkvärt – och hur tackar jag för det? Jo, genom att glömma allt. Förlåt, Slas.

Nu minns  jag från barndomen (vilket fler än jag gör) hur Slas’ underliga, darriga teckningar och sluddriga stockholmska skulle förgylla barnprogrammen. Men där satt jag i Luleå och fattade inte ett joootha aåhv vahd kiiiisen jihddrade åhm.

På flera ställen har jag läst att Slas under 1970-talet gav ut en erotiska noveller i pocketform under pseudonymen Kåre T Ask. Men inte har jag någon sådan i min bokhylla!  (Erotiska noveller är annars ett av den djefla mannens bästa ämnen.)

Å ter till Om vänskap funnes, som alltså handlar om vänskapen till Pär Rådström (kallad Nilsson) och livet i Paris. Jag flyttade hela handlingen till Stockholm, men behöll resonemanget om hur man ska lära sig ett nytt språk. Bengts oro över skrivsättet ”tjugohundrafyra” var befogad – för Slas skrev ”nittonhundrafemtiofyra”. Och visst kan han rita, karln!

Alla era associationer till Torsten Ehrenmark kan ha att göra med den lätta stilen och utlandspratet – men Ehrenmark skriver faktiskt roligare. Jag ber om ursäkt för att jag ledde  er på villovägar med ”Turisterna svettades, matadorerna svettades och alla hundar i täckvästar svettades.”  I originalet handlade det om parisarna, studenterna och utlänningarna som frös, men jag tyckte faktiskt att uppräkningen lät lite som när matadorerna på julafton blir rädda för Ferdinand … För att inte tala om hundarna i täckvästar. För dem hittade jag bara på som en detalj, liksom när Slas berättar om fasantuppar i rosmarin.

Jag har hittat en snart tre år gammal Håkan Lahger-artikel som beskriver vilka barer man ska besöka i Paris om man vill gå i Slas’ fotspår. Från bar till bar till bar och till ännu en bar. Där står:

”Slas lämnade i perioder Paris för kroppsarbete i Italien eller Jugoslavien. Det räddade honom, skriver han. Men skriver inte vad han behövde räddas från”.

Eh. Barerna … kanske?

En av kommentarerna förtjänas att lyftas upp till facitytan. Inte eftersom den ger mig hår på näsan eller skinn under fötterna (men tack i alla fall), utan för att den visar vilken slak lina jag går på, här där jag utger mig för att skriva som någon annan. Huskorset skriver:

”Avgjort Slas.
Och så fint du gör honom!”

Nu slår jag mig för brösten och vrålar som när Henke gjorde det där snygga målet i VM 2002. Men (och nu ryser jag) tänk om någon idag istället hade skrivit:

”Avgjort Östergren.
Och så fint du gör honom!”

Hu. Ska jag verkligen våga lägga ut en ny hemlisbloggare? Jag funderar medan jag torkar glögg ur plommonstopet (det var inte jag!) och fyller på med nya lappar och tar bort hooonooom och heeenne … och sååå drar jag en liten en – Malin! (Det finns väl bara en Malin?) Grattis!

Se så. Stå inte här och stampa. Gå till nästa: 5 december 2007. 

9 kommentarer

När ni inte kommer överens … vinner jag något då? Eller (ve och fasa) är det mitt fel att ni inte … äh.

Ganska tidigt klev Helene in och sa på samma sakliga sätt som författaren själv att det ju borde vara Hjortfot. Men så kommer Ingela och säger att jag nog bara luras. Och så dyker Den Gamle upp och är bombsäker på Hjortfot. Men då googlade ni alla på Plupp och Disney! Jonna ramlade in på Hjortfotsspåret kvällskanten, smått förtvivlad och Bengt var sååå nära, men … nej. (Statistikern ska förresten ha lite beröm för att han kl. fem i tolv  fick mig att vilja hemlisblogga som Ralf Edström.)

Edward S. Ellis (1840–1916) skrev under många år och olika namn (bl.a. James Fenimore Cooper Adams!) utan att göra större väsen av sig. I Sverige var det B. Wahlströms ungdomsböcker som gav ut Hjortfot första gången 1919, men då var ju Ellis redan död och begraven så den framgången och berömmelsen i kalla Norden fick han inte njuta av. Den bok som jag har här, är den fjortonde upplagan från 1969.

Om Ellis finns faktiskt inte mycket att säga – hur kunde jag välja en så trist person? Hjortfot handlar liksom de flesta indianböckerna från denna tid om en snäll indian som hjälper blekansiktena och skyddar dem från alla andra indianer som är så grymma och oförståndiga. Jag tror att Edward ångrade sig, för på sin ålders höst skrev han bara seriösa, historiska verk.

Språket i boken känns idag stolpigt och gammaldags (men kan vi inte börja skriva ty lite oftare?) och han sänker verkligen rösten ”till det gravlikaste djup han förmådde”. (Översättaren hette Thorleif Hellbom, och inte vet jag …. men han … eller hans namne … har en blogg!)

Att jag kallade ena personen till Lille Hiawatha var alltså idag alls inte ett villospår utan en ledtråd: ni skulle tänka på indianer! Store Ralph finns verkligen i persongalleriet, men Gröna Lyktan var däremot helt klart en fint som skulle få er att gå vilse, men visst ser det
väl ändå ut som ett indiannamn?

(Mycket mystiskt. Kolla första uppslaget. Varför fick vi denna när jag bara var sju och Broder Jakob fem och vem skrev med en mer driven handstil än jag i den åldern?)

Ellis må vara ointressant, men Wahlströmsböckerna desto roligare. Oj, vad jag köpte böckerna med de gröna ryggarna för alla mina veckopengar. Jag har kvar t.ex. Tvillingdeckarna, Alfred Hitchcockmysterier och Dante & Tvärsan och tänker inteinteinte sätta upp dem på vind eller ner i källare. (För de får inte plats.) Tyvärr ville jag i sjuårsåldern varken vinna en ponny eller en moppe. Känner ni någon som verkligen vann?

Nä, fram med plommonstopet igen! Faktum är ju att nu stoppar jag i fler namn än jag tar ut – det är kul. Jag rör om med vänster hand och skriver dessa rader med höger hand och det hela är mycket opraktiskt och utdraget och där fick jag upp en gammal skrynklig en – hakke! (Så ypperligt orättvist – hakke dök upp nyss, med en halvtimmes marginal! Grattis!)

Rusa nu åstad till Julkalendern den 4 december 2007.

9 kommentarer

Jaha, så här kul blir det när hemlisboggarn är för enkel – någon rusar in en minut efter midnatt och vrålar ut svaret som en herre på täppan. Sedan sitter vi och dricker eftermiddagskaffe i kommentatorsbåset resten av dagen och har det ganska trevligt, men inte blir det särskilt mycket klurande? Tack alla ni som lade ut gräddbollar och tårtbitar i marginalerna; Nikanor Teratologen, Elfride Jelinek (haha), Gunilla Bergström, Morfar Prosten (ergo Eva Bexell), Karlsson på taket, Viveca Lärn, Doris Lessing, Martin Widmark, J.K. Rowling, Eugène Ionesco, Jockum Nordström, Max Lundgren, Tove Jansson, Inger & Lasse Sandberg och Staffan Westerberg fick kanske i alla fall någon av er
att darra på manschetten och vingla ut från huvudspåret?

Barbro Lindgren (f. 1937) var min absoluta favoritförfattare när jag var 9–12 år. Jag har ett glasklart minne av när min lärare Ulla Nyman i trean höll upp och rekommenderade Jättehemligt, som skrevs av Astrid Lindgrens lillasyster Barbro, som för övrigt slog Sverige med häpnad som ”en brådmogen poet i tonåren”, som fröken sa och visade oss en tidningsartikel om den unga Barbro.

Va?

Hur många av alla mina andra glasklara minnen är lika påhittade och komplett felaktiga? Kan någon av er hitta 50–60 år gamla tidningsartiklar om poetissan Barbro? Var jag än läser, står det att hon debuterade med Mattias sommar 1965, basta. Kanske är allt annat jag berättar också lögner?

Efter att ha plöjt Jättehemligt och Världshemligt ett tjogtal gånger, blev jag ruskigt besviken på Bladen brinner och lade Barbro Lindgren åt sidan för att istället läsa Barn 312 och annan stor litteratur. När våra barn senare skulle läsas för, försökte vi med Max- och Vilda bebin-böckerna tills jag storknade. Me not like, så är det helt enkelt. När jag läser era kommentarer, är ni lika splittrade som barnet Lotten och den vuxna Lotten – hela Annas familj går omkring och citerar henne hela dagarna medan Sparvöga bara tyckte att hon var konstig och Ulla blir gaaahlen och retad av henne.

Hemlisbloggartexten som ni analyserade så väl, är inspirerad främst av Lilla Sparvel, som är fullproppad av utropstecken och ångest. På försättsbladet står det att jag fick den i julklapp 1976. Tänk ändå. Att jag  fortfarande kunde skriva för hand på den tiden. Jag läser i min dagbok, där jag listade och recenserade julklappar:

”Läste ut den där Sparveln. Tråkig och dum. Alla jämrar sig och gråter hela tiden.”

Lotta som påpekade det ymniga utropsteckensregnet och Ardy med den klockrena felanalysen (Luleå, Norrköping, läskig mat och barnprogram från 70-talet har tydligen den minsta gemensamma nämnaren i Staffan Westerberg) samt Anna P med bra övertygande bevis måste förstås nämnas: ”Kjellegubbens rödrosiga kinder som hängde som marsvinspåsar”. (Ständigt dessa kinder – de verkar återkomma i alla Barbros verk.) Men priset går till … (plommonstopet borde faktiskt renoveras, igår hittade jag en här icke namngiven lapp inne i fodret) … aha! Översättarhelena!  Grattis!

(Ni som vinner ska mejla adress och önskemål om storlek till mig så att jag kan skicka priser i långa banor.)

Nu tar vi Hemlisbloggarn den 3 december 2007!

4 kommentarer