Hoppa till innehåll

Lotten Inlägg

X-utmaning och en länköverdos

Utmaningar, schmutmaningar, slutmaningar, plutmeningar.

Jag duckar när de flyger förbi, ruskar lite för att de ska trilla av, men tar mig ändå uppgiften an om de fastnar. Dock gör jag alltsomoftast allt fel och skickar inte uppgiften vidare. Den enda utmaning jag gillar är den som jag hittade på själv. Förstås.

Nu var det på så sätt att Abbes pappa utmanade mig att fullfölja ”bra-låtar-alfabetet”, men

  • på bokstaven X
  • ursprunget Mymlan tycker att utmaningen är ett avslutat kapitel (fast kanske inte ändå eftersom vi som fortsätter är så ruskigt kreativa)
  • jag har en krånglande blogg som inte gillar att lägga upp bilder och videoklipp
  • Wilmer X börjar på W
  • Generation X börjar på G
  • XXX är barnförbjudet
  • Xbox har inte så mycket med musik att göra
  • Malcolm X varken sjöng eller börjar på X.

Till yttermera visso skulle det handla om god musik. Annars är det självklart att nynna … det finns bara en av mig och det är jag, det finns bara en av dig och de är du, det finns bara två av oss och det är vi … som Efva Attling i X-models, hon som med hjälp av sin dåvarande make Niklas Strömstedt (johorå, för det har jag hört, han hjälpte henne) skrev en one-hit wonder där texten innehöll endast dessa ord:

andas, annan, att, att, av, är, bara, bara, blir, bredvid, de, del, det, dig, du, du, en, ett, fast, finns, främlingar, ge, göra, hand, har, här, håller, hårt, hoppas, höra, i, ibland, jag, kan, kom, lagt, länge, läsa, ligger, lyssnar, med, men, mig, mina, mitt, mörkt, när, närmre, nån, nångång, nånting, nu, och, om, oss, öra, passar, pusselspel, räcker, säga, så, se, ska, som, svag, tankar, tid, till, två, undrar, varsin, väl, värme, vi, vill

Pusselspel? Är det Tetris? ”Men vi är som ett pusselspel som passar med varsin del.” (Det finns säkert 5 000 rim på ”del”.) Uppdatering: Aha! Här finns den!

Efva Attling är en djuping. Jag undrar jag om hon liksom jag efter denna x-dag vet att xantelasm är ”gulaktiga, avplanade, skarpt avgränsade fettinlagringar i huden runt ögonen”. Det närmaste jag kommer ett svar på X-utmaningen är denna Attlingvideo.

(Ni som inte klickar på play ska veta att ni missar hur hon badar skumbad till takten av en metronom, kastas naken i en säng av osynlige mannen, rockar loss på scenen inför dyrkande pojkar, tar av sig femkilosörhängen och placerar alla sina kaniner inne i en flygel.)

Share
34 kommentarer

Försenat specialtaffelbloggarfacit

Lisa Förare Winbladh beställde en hemlisbloggare med mattema till Taffel. Gissarna fick en vecka på sig, och sedan bröt internet benet och fick rehabiliteras i ett par dagar. Fem, för att vara exakt. Men nu kommer facit efter lite extrasmörj i sajberlederna.

Gissarna föreslog i tur och ordning Gunnel Linde, Nils Karlsson Pyssling (ergo Astrid Lindgren), Torgny Lindgren, Rasmus och Roald Dahl – och en av dem hade rätt.

Men först lite rekapitulation av vad det var hemlisbloggarn skrev:

– Jaså där är du! Så dags att komma nu!

Bara där tycker jag att det går upp en sol av sjuttiotalistiskt tv-serieprat på himlen. Ser ni hur den som – iklädd förkläde – taaalar  och håller armarna i sidorna och grymt tittar ner på ett litet skrämt barn som inte kan svara?

Men han kunde inte prata.

Eftersom just detta hemlisbloggaravsnitt skulle publiceras för matnördar, valde jag mattemat med noggrannhet. Tryffelsvamp? Minipumpa? Högrev eller hundskav? Nope.

– Nu kommer du in och äter lunch medan jag vet var jag har dig! Uppstekt gröt!

För att vara så mystisk som möjligt, var huvudpersonen ändrad till en han (Joppe). Men precis som Maria föreslog, skulle det få er att tänka på Gunnel Linde, som har skrivit böcker om en Joppe. Som ju inte var det rätta svaret. För det ni skulle känna igen var ju dialogen mellan Fideli och tant Malin i ”Den vita stenen”. Av Gunnel Linde. Minns ni? Fideli får inte prata men måste tacka för maten?

Vs_tv
Gunnel Linde
(f. 1924 ) debuterade som författare när hon var 34 år. (Jag är mycket förtjust i relativt sena debutanter eftersom det är en tröst för mitt ego.) ”Den vita stenen ” utkom 1964 (ett år efter den fantastiska ”Fröken Ensam Hemma åker gungstol”) och 1985 kom ”Rädda Joppe – död eller levande” som på 1990-talet i tv skrämde min förstfödde halvt ur blöjorna. (Gosedjuret Joppe hamnade i sopnedkastet! Uuuuääääh!!!)

Gunnel Lindes lista över utgivna böcker är imponerande och har satt spår i min tv-tittarfyllda uppväxt. Programmet ”Upp med händerna ” lärde mig teckenspråk, ”Löjliga familjerna” roade mig storligen och så länge ”Pellepennan och Suddagumman” inte handlade om svältande barn tyckte jag om dem. (Ja, är det inte otacksamt, så säg? Här försöker Gunnel Linde bilda den tioåriga Lotten om världen i kris, varpå lilla Lotten i flätor tröttnar och längtar efter fantasivärldar där alla är lyckliga och glada.)

”Den vita stenen” må som tv-serie vara mer än 30 år gammal och är för dagens barn kanske lite långsam – men den är underbar. Köp den, se eller läs den och njut. Och snegla inte på Aftonbladets artikel från 1999 som handlar om hur Fideli och Farornas konung vill ha upprättelse för sin förstörda barndom. (Ni vet, jag är fortfarande tio år och vill att alla ska vara lyckliga och glada.)

Grattis Maria från Västerås som svarade rätt på författare. Om du är ganska liten och smal har jag en vacker t-shirt som jag kan skicka på studs. (Om du är lång, bred och ståtlig kan jag också skicka en t-shirt, men då tar det kanske två veckor eftersom tröjtryckeriet har tagit jääääättelångt jullov.)

Nu kommer det inte fler hemlisbloggarfacit på ett bra tag, så ni får roa er med vanliga www.lotten.se-bloggen.
 

Share
6 kommentarer

Några länkar (och tre peruker)

Helt tvärt emot min bloggvana ska jag bara …

Blev ni alldeles förvirrade nu? Men då tar vi något helt normalt istället.

Att illustrera perukligans rånarfrisyrer med musikartister!

SvD idag. (Se även Stationsvakts inlägg.)
Share
10 kommentarer

Dagens outfit

Promenader utan mål eller tävlan är inget för mig. Möjligtvis är de intressanta om det vankas bävrar eller mat i andra änden, men annars inte.

Men den galna Bästisgrannen drar sedan åtta dagar ut mig på snuspromenader. Hon har slutat snusa och blivit hooked on promenader. Jag spjärnar emot och stånkar och stönar och drar ut på det och skyller på onda hälsenor och dåliga skor.

– Snicksnack, säger hon och petar in ännu lite mer hushållspapper under läppen. Jag sitter här tills du kommer med.

Och så sätter hon sig på min dator! Så jag lyder. Men för att göra det lite intressantare tar jag tid med stoppur så att vi har koll på mellantider och går ett par sekunder snabbare varje dag.

Men nu nu har jag kommit på det ultimata vapnet.
Jag klär mig såpass fult att hon inte vill ha mig med!

—-
PS. Det funkade inte. Dessutom valde hon en ny runda så att den gamla tidsnoteringen blev helt ointressant!

Share
22 kommentarer

Nyårsaftonens outfit x 2

När vi om 40 år stapplar omkring med käpp och hörapparater och letar nya åldersfläckar på varandra, kommer jag och min djefla man att titta på 2007 års nyårsaftonsbilder och sucka:

– Det var tider det.
– Titta, du kunde fortfarande stå på stolar.
– Och du hade tänder.
– Men inte minns jag att det var maskerad?

Fast det var det ju inte. Det var en helt vanlig fest där alla kvinnor hade den lilla svarta med högklackat till, skottarna hade kilt, barnen hade ostrukna skjortor och klämmor i håret och granen barrade ner allas våra dekolletage.

Svårläst parentes:

 

Apropå det. Vet ni att jag långt upp i vuxen ålder trodde att dekolletage uttalades [dekålletɑ:sch]? Jaja, sje-ljudet ska skrivas ʃ, å-ljudet är förmodligen ɔ och det där e-ljudet som ju inte ska vara där borde nog vara ett ɛ, men vi ska inte vara så himla fonetiska idag. Uttalade urringningen fel gjorde jag i alla fall.

Slut på svårläst parentes.

Tillbaka till maskeraden som inte var. När min djefla man skulle ta på sig fracken, hade byxorna krympt. Man tager vad man haver, sa han och tog sina allra finaste kamouflagebrallor för att som en kameleont smälta in bredvid julgranen.

Här står han vid tolvslaget och spelar gitarr ute i korsningen där vi träffar våra okända grannar en gång per år.

Själv hade jag vid påklädningen nylonstrumpekris. Nylonstrumpor må vara sköra som läskpapper och obekväma i grenen och fyinitusan fula när de har förstärkt tåområde och man inte orkar ha på sig sina finskor längre – men de gör de flesta ben vackra. Mörka skuggor liksom accentuerar eventuella muskler och … ja.

Men jag hade inga. Då stod valet mellan nätstrumpor (ja, det hade jag minsann!) och guld-tajts som aldrig någonsin ens hade provats.

Här borde jag skriva en förklarade bildtext. But oh no, jag låter er blott bländas av det vackra.

Men ni vet vad som händer när man är guldig? Porerna proppas igen och så dör man. Så det gjorde jag bortåt morgonkröken.

——
Helt frisk är bloggen inte. Kommentarerna verkar lagga — de kommer liksom när man tittar på en dubbad film i otakt med tiden. Tiden, tiden är förvriden.

Share
12 kommentarer

Gott Nytt År!

Köksbordet rymde hemifrån, en skotte tog över matlagningen, jag är iklädd guldtajts och det kommande året blir det bästa av alla!

Uppdatering? Jo. Fast inte. Eller ja, jag kanske kan uppdatera nu – 02:42 – med målande beskrivningar av allt som har hänt, men inte med bilder, för dem spottar bloggerbludder ut som vore de den där allra sista drinken som man inte borde ha svalt. En bild på tajtsen … huäääärk! En bild på tolvslaget, en kilt som dansar can-can och en frackman i combatbrallor … huääärk. En bild på den rosa champagnen som jag glömde kyla och som kl. 00:04 bubbelsprutade ut ur min näsa … uhuhuäärrhoosstäääschnys.)

GOTT NYTT ÅR!
—-

Share
31 kommentarer

Jag ska bli matbloggare när jag blir stor

Fast vid närmare eftertanke ska jag inte alls det. Det var då själva tusan vad svårt det var att stava till morgondagens meny här i huset. Så här är det. Jag och Bästisgrannen ska ställa till kalas med vit duk och vikta servetter samt … lite mer planering är vanligt.

Typisk dialog när vi planerar (och männen röker cigarr och slår små barn eller vad de nu gör):

– Hur många blir vi? säger jag.
– Bara nio. Fast sjutton inklusive barnen, svarar Bästisgrannen.
– Ok. Äta här inne eller i stora salen?
– Stora salen?
– Ja, vardagsrummet!
– Sa du stora salen?
– Ja, men vi äter i köket va?
– Varför kallade du ditt vardagsrum för stora salen?
– Här, var tyst och ta en klunk vin.

Men nu har Bästisgrannen slutat snusa. Livet är inte som det brukar vara. Hon har inte snusat sedan hon somnade på julafton. Det är nästan 300 kronor snus, det! Dialogen nu:

– Hur många blir vi? säger jag.
– Har ingen aning, svarar Bästisgrannen.
– Ok. Runt nitton? föreslår jag.
– Va?
– Vad ska vi äta?
– Äta? Nu?
– Nej, på nyårsafton!
– Varför pratar vi om nyårsafton?
– Här, var tyst och stoppa in den här papperstussen under läppen så kan du kanske tänka bättre.

Kolla nu på menyn och räkna alla konstiga stavningar och utrikiska fnuttar på bokstäverna och fatta hur lång tid det tar att skriva sådant som har tolv vokaler i rad staplade på varandra. Tacka vet jag pölsa och palt, dem vet man var man har.

 

FÖRRÄTT FAST FEL

Rosa champagne.
Löjromstoast – triangelmacka utan kanter men med majonnäs gräddfil, citron, dillvippa, hackad rödlök och crème fraîche
Löjromstoast utan löjrom för gäster som inte begriper att uppskatta detta guld. Ketchup finnes.

HUVUDRÄTT PÅ ETT FAT

Tjeckiskt öl och diverse viner.
Entrecôte med kantarellsås och fänkålsspäckad fransk potatisgratäng med amerikanska stänk.
Fläskfilé med champignonsås utan champignoner grönpepparsås för svampallergiker och till detta en potatisgratäng gjord på vatten och bröd för alla som går på diet.

 

DESSERTEN I ÖKNEN

Citronfromage med krossad ananas och Cointreau, ett hårigt citronmelissblad, en med kärlek utkarvad, snygg chokladflaga samt en klick äkta grädde.
Chåckelaaapudding à la poussière.
Kaffe och hinkvis med te.

Reservation för av trötthet orsakade ändringar och hårstrån i såsen.

—
Hur ska vi vika servetterna? Som doggy bags?

Share
39 kommentarer

Saker man säger

Kanske går man efter ett par blogg-år i cirklar och skriver samma sak som man skrev nyss. Men fastän det känns som igår, var det länge sedan jag berättade om saker man säger.

(Visserligen kanske det hade varit mer intressant att vända på tårtan och istället prata om sådant man inte säger som ”Du kör ju bil som min mamma” eller ”Nej tack, inte mer, du lagar ju helt smaklös mat”, men det får vi ta en annan gång.)

Hösten 2006 skrev jag om ”Hilfe” och ”Markeeera” och våren 2006 skrev jag om ”att vara i tvättkorgen”, då jag av R Skriverier lärde mig det så användbara uttrycket ”… och levande hjortar”.

—-
Nu ska ni får er ännu ett användbart uttryck, som jag började yra om redan för flera dagar sedan.

Den i våra moderna ögon väldigt teatraliske skådespelaren Anders de Wahl (1869–1956) är inte särskilt känd idag. Men på sin tid (bilden är från 1919) var han stormigare än Persbrandt, Malmsjö, Ramberg och Stormare tillsammans. Ett kort citat ur Nordisk Familjebok (Uggleupplagan, 1907):

”Han är en scenisk realist, som förstår att göra sina framställningar trovärdiga, men på samma gång stämningsfulla, hvarvid man för hans känslas omedelbara värme och djup gärna glömmer vissa öfverdrifter och små maner i det mimiska m.m. I alla händelser är han stadd i fortgående utveckling.”

Anders de Wahl var som man säger lite svår på spriten. Under en fest i de mer fashionabla kvarteren i Stockholm skulle han vingla ut på toa, men utan att han själv insåg det, hamnade han ute på balkongen. När han småhummande lättade på trycket så att det skvalade ner på gatan, råkade ett förbipasserande par få några stänk på sig. Naturligtvis började de skrika och hojta, hötta med näven och försöka skaka av sig de fasansfulla dropparna från hovaktören i ovan. Anders de Wahl sade då lugnt med sin kraftfulla tordönsstämma:

– Å fan. Det är folk i pottan.

—–
Därför säger jag stundom ”Det är fullt med folk i pottan” när jag blir förvånad av folksamlingar som borde ha annat för sig. Men mycket få förstår vad jag menar.

Jag har inte hittat denna historia nedskriven någonstans. Om jag har fel, får ni gärna rätta mig!

Share
27 kommentarer

Bilhjälm mitt i natten

Jag kan inte sova, och inte hjälper det att jag ligger här och fnissar med datorn uppslagen.

Jag diskuterade nämligen igår bilhjälmar. Av vad jag minns, hade mina föräldrar runt 1970 bara säkerhetsbälte när vi åkte bil. Men både min djefla man och Bästisgrannen minns sina föräldrar iklädda bilhjälm. Rökande förstås.

Bilhjälm från 1969, hittad på Tradera.

Barnen var på denna tid osårbara, så de behövde varken bära huvudskydd eller sitta fastspända. Nu är frågan om vi inte ska införa hjälmtvång i bil bara för att det skulle se så roligt ut och skapa krigsstilsrubriker i tidningarna. (I filmen ”Benny & Joon” ser man väl en bilhjälm? )

Produkten ”gånghjälm” saknas ju helt ute på marknaden. För att inte tala om tandskydd för Fia-med-knuff-spelare. Var är alla driftiga människor ?

Share
27 kommentarer