Lotten Inlägg

I Lund finns gamla kyrkor och trånga gränder samt hus ”med anor från” mummelmummel-hundratalet. Nu är jag på väg dit för att föreläsa om svenska skrivregler inför blodtörstiga kunskapstörstiga sekreterare. Jag ska passa på att springa hem till en kompis och vakta hans barn medan han går på vinprovning och hälsa på gamla kolleger sedan tiden på Nationalencyklopedin och köpa en speciell tekanna och gå in på Akademiska Föreningen för att lukta på stentrapporna som är impregnerade med öl. Jag ska konversera och dricka kaffe på Grand samt släpa rullväskan full med böcker över kullerstensgatorna.

Fast egentligen vill jag bara vara 2 år igen och sitta i skotskrutig kjol på Stäkets trappa.

Känner ni det så här ibland? Att det hade varit skönt att bara vara liten och omhändertagen? Med plåster på knäna och två lösa tänder? (Ok, stundom har jag plåster på knäna och lösa tänder kommer jag säkert att drabbas av igen vad det lider.) Jag skulle vilja omyndigförklaras, helt enkelt!

Efter att ha hittat Stäket-bilden bläddrar jag vidare. Från min barndom i Lund finns det väldigt många foton från ”bjudningar”. Man ser mamma och pappa med idel okända ansikten, vinglas och kaffekoppar och prydliga frisyrer. När jag granskar bilderna, ser jag att ansiktena inte alls är obekanta. Jag minns allt!

Här sitter mamma med Broder Jakob i knät, på Vildanden i Lund. Hon konverserar de finska grannarna och den japanska barnflickan Takako Watanabe. Tänk ändå, att ha knäppning i nacken.

Man tänder förstås pipan redan när första vinglaset hälls upp? Tre av de fyra männen här kan flera av er ha haft som lärare – från vänster heter de Särnstrand, Malmros och Stålhandske. (Nr 2 från vänster minns jag inte.) Är inte vinflaskorna väldigt stora?

Nej, egentligen vill jag alls inte vara liten igen. Jag vill bara ha en tidsmaskin – är det verkligen för mycket begärt?

Underliga äro mina vägar these days. Efter en föreläsningssejour i väst (Göteborg), är jag nu på väg hem från Åbo i öster. Just nu ser jag Mariehamn.

Eftersom mobilklockan har ställt om sig automatiskt vet jag inte ens vad klockan är egentligen. Ölen flödar – trots lunchtid – och alla har nätstrumpor.

Koppla upp mig kan jag alls inte, så detta är via mobiltelefon och den djefla mannens hjälp.

Dialog år 2013:

– Och veeeet ni! När jag 2008 åkte finlandsfärjan, så … (konstpaus) … fanns det inget internet!
– Åh fan. Vad … vad … men vad gjorde du då?
– Kopplade upp via modem! Eller sms:ade!
– MODEM? 2008? Hahahhahahaaaaa!

Jag är alltså här på båten med mina nya arbetskamrater på SR. (Den 1 februari inleds min nya karriär som radiopratare i P4. Jag ska vara de vana radiorattarnas ”side kick” i fem månader utan att ha en susning av vad som är tillåtet och inte. Mitt mål är att inte bli radionämndsanmäld granskningsnämndsfälld.)

Här på färjan är andelen jeansklädda ben betydligt mindre än den nätstrumpsklädda.

Hej, kära Silja Line. Det här är mitt fönster. Inte bra reklam – en inte på några villkor förtroendeingivande fönsterkarm i min hytt. (I hytten hörde jag dessutom musik som om någon spelade musik högt i ett par lurar intill mig. Under trumsolot kom jag på att det var en väggfast gammal radio som bara behövde stängas av.)

På färjan får man nya kompisar i varje hörn. På bilden nedan dansar jag och min nyvunne vän Markku en båtdans. Markku tog i sin krafts dagar 1,91 m i höjd och 7,01 m i längd innan han blev koreograf och producent samt 317 andra saker.

Det här är jag och min kompis Markku.

Nu måste jag sova skönhetssömn … koncentrationssömn … middag så att jag strax under planeringsmötet inför vårens radioprat kan säga smarta saker. Nu ska jag öva:

– Aaah, vi har ju implementerat förankringen i pipeline.
– Flödet ligger i batchen.
– Nej, vi måste cleara det konkreta värdet med ledningen först.

Jo alltså nu åker jag ju mycket tåg, va. Man får rutin på tidpassning, väsksläpning, snabba perrongbyten och rycket i handtaget i precis rätt sekund (efter ett diskret pfft-ljud i dörrlåset).

Och så upplever man Sveriges väntsalar.

Jag skulle kunna bli till en sådan där tåggalning. Ni vet att det vimlar av dem? Människor som räknar tåg, lär sig 1922 års tidtabell utantill och som kan rabbla alla järnvägsstationer, deras tillkomstår, tillbyggnader och modeller? (Byske, Gnesta, Partilled och Sparreholm. Ja, Partilled.)

I Falun (stationsbyggnad från 1875 om jag har läst rätt), som jag klagade på i måndags, fanns det ett hörn för bagageförvaring (se bild). Sorgligt nog lurades alla på väskor släpande resenärer in i en ödslig cul-de-sac. Alla sa förvånat oj! eller va? eller nämen! följt av ett snabbt:

– Men vad det ekar här! Hoho! (hoohoohoohoo)

Istället hade förvaringens vackra, smäckra, diskret formade samt i miljön insmältande möbel placerats …

… framför ett fönster. (Baksidan som man ju såg genom fönstret utifrån var lika vacker den.)

I Katrineholm (av samma sort som stationshusen i Osby, Älmhult, Alvesta och Hallsberg) är den gråa klumpen exakt likadan.

Katrineholms förvaringsboxar. Som ser ut som på stationen i Uddevalla!

Och det är nu alla företagsamma ska få snilleblixtar och rusa åstad och starta nya förvaringsboxföretag! Vars produkter är så vackra att även de blir K-märkta om några decennier! Ni vet, det finns många som månar om järnvägen. ”Järnvägsstationerna har en strategisk roll i arbetet med att skapa ett hållbart transportsystem i Sverige med en viktig knutpunktsfunktion som underlättar resandet mellan olika transportslag.”

Gnesta stationshus runt år 1900.

 

Tillägg på morgonkvisten:
I tidningen står det idag att SJ – för att minska antalet förseningar – har beslutat att från den 1 februari låsa alla tågdörrar 30 sekunder före avfärd. Man kan alltså inte längre kasta sig på tåget i sista sekunden och man kan inte kämpa med biljettautomaten tills tåget ska gå. Avskeden genom fönstren kommer att bli segdragna. Kan man stämma SJ om de låser dörren 31 sekunder före avgång? Och ”signalfelen” då, hur ska man låsa dem ute?

Uppdatering
Ack, så fel jag mindes:

Uddevalla har en miniversion. Fast med imponerande sladdhärva uppepå. Och många telefoner!

Ni vet försäkringskassefusk? Jag har en egen variant av denna företeelse:

Jag glömmer hela tiden att anmäla att jag är hemma med sjukt barn. Jag vabbar gratis ideligen och ständigt – och hur går det med BNP dårå? Och hur rättvist är det? Vi med dåligt minne och kass framförhållning känner oss kränkta för att man måste anmäla sig i tid, visst då?

Men vad gör man då, hemma med den sjuka Åttaåringen? (Hon har en hosta som påminner om falsk krupp eller gammal hund.)

Man äter upp pepparkakshuset. Som smakade härsket, dammigt och allmänt trist.

Man anordnar en väckarklockshappening till den svårväckta djefla mannen.

Man byter ut den ruttnande brevlådan till en plåtdito. (Man tappar även i farten alla tänkbara skruvar och muttrar i lövhögarna runt omkring och måste krafsa omkring bland äckelpäckel bakom soptunnan.) Tillägg: ”Brevlåda” kallar vi den, men det heter egentligen postlåda. Brevlådan är den gula som alla använder när vi skickar post.

Apropå gammal hund. Ser ni cementgrindstolpen till höger på bilden? Det är grannskapets hundtoa. Varje morgon när vi hämtar tidningen kliver vi över en floooood av hundkiss. Det ser ut som femlitersspill, inte något litet stänkande. Jag satte upp en lapp med ”hundkiss – nej tack” på stolpen, men hundarna verkar inte hinna läsa när de är morgonnödiga. Har ni några tips? Elstötar? Illaluktande pepparkorn? Älgstudsare? Bara ett oändligt tålamod?

—-
Harkl. Tänk om det inte är hundkiss.

Fråga:

Jag har kontrollerat att ordet ”vd” ska skrivas med gemener. Men då är frågan … om man skriver det i början på en mening – borde det då vara ”Vd”? Och om man skriver det som nedan, hur ska det vara då? Räknas det som en ny mening?

Det är alltså en underskrift i en folder det handlar om.

”Välkommen

Erik Johansson Vasa
vd för Rydboholm Country Club”

Hur ska det vara med vd i det här fallet?

/Undrar A.

Svar:

Hmm, ”verkställande direktör” … Jag kan omedelbar konstatera att detta inte är lätt!

Enligt Språkrådet ska det i ditt fall, dvs som underskrift, heta antingen ”Vd” eller ”vd”. Men det egendomliga är att enligt min erfarenhet är ”VD” vanligast. Och jag tycker också att det är snyggast. Dessutom ska man ju t ex skriva titlarna filosofie doktor och filosofie kandidat ”FD” respektive ”FK”.

En lösning är förstås att skriva ut titeln, och då föreslår jag

Verkställande direktör för Rydboholm Country Club

Låter pampigt, tycker jag.

/Per Stenson

På stationen i Falun kan man inte köpa något. Det finns en stängd restaurang och en stängd biljetteria, men inget mer. Detta finner jag underligt. Var om inte på järnvägsstationer drabbas man av hunger, sug och tristess? En liten kiosk med det nödvändigaste hade inte på några villkor kunnat gå med förlust, hallå alla driftiga falubor! (Det finns fler sådana stationer, bl.a. i Sala.)

På väg hem från Sundborn igår eftermiddag var tågen fulla. Och inte bara de, skulle det visa sig.

Först såg vi två killar med en relativt stor väska.

Burberry?

Väskan visade sig vid en undersökning vara full med cyklar. Jag ville sammanföra de två killarna med den lilla tanten som hade en liten chihuahua sin lilla väska, men tonårsbarnen tyckte att jag var pinsam.

På tåget fanns också en stupfull kille i 22-årsåldern som tappade nycklar och mobiler och trillade omkull och bytte plats hela tiden. Han var helt klart ett orosmoment i tågvagnen där alla försökte låtsas som ingenting eftersom de ju var nyktra. Just då i alla fall.

En annan stupfull kille i 19-årsåldern satt och halsade ur en burk med starköl. Han förmådde endast rapa, inte byta plats eller rota efter nycklar. Platsen bredvid honom var tom och trots att folk stod upp i trängseln, satte sig ingen just där.

(Jag och alla andra funderade förstås över hur det kom sig att två unga killar var stupfulla en söndagseftermiddag. Men det var inte riktigt läge att be om en utredning.)

Plötsligt råkade den förste fylltratten – när han bytte plats för tionde gången – hamna bredvid den andre fulle. De kände inte varandra, det var helt klart. Och eftersom båda två hade tappat artikulationen förstod de inte varandra även om viljan var god.

– Schkarf åka. Åka. Åka hem?
– Scharu?
– Schänneru schänneru …?
– Tjänare själv du. Haru en schnusch? Vaffan sa ja? Schnuuus? Schn?
– Nej. Tystpårej själv. Schänneru schänneru Robban …?
– Nä. Vart bor durå?
– Inte här i allafall!

Och så skrattade de så att snuset yrde och raparna flödade. Ack, den ljuva ungdomen.

Det underliga var att de kändes så bekanta. Hade jag träffat dem förut? Omöjligt att säga, tänkte jag, jag är ju bedrövlig på att komma ihåg människor. Och så somnade jag en liten stund.

Men nu måste jag sluta skylla på ansiktsblindhet när jag för femte gången glatt presenterar mig för en och samma människa. Jag genomförde nämligen ett av alla dessa test. (Prova själva!) Jag hade i de olika momenten skyhöga poäng – och när det gällde barnansikten 100 % rätt. Va? Vad ska jag nu skylla på? Att jag inte känner igen folk kanske bara beror på nonchalans? Hu då.

—
(Här finns terapi för chockerande ansiktsinsikter och trista januaridagar. Tack, Vajlan.)

Det ska fan ha mig som gäst i huset. Särskilt i hus som detta i Sundborn. Väggarna viskar saker till mig, men jag förstår inte. Allt är ömhet, allt är smekt av hantverkarhänder. Inget är mitt, och allt kommer att tas från mig – när vi åker hemåt igen kommer allting att tas från mig. Allt är målat med ljuvlig linoljefärg, allt är underbart och vackert och jag jagar information som en fyraåring.

– Vad är det här?
– Kan jag gå in här?
– Varför står den här?
– Kan jag kolla bakom den där?
– Får jag bläddra i dom där?
– När var hur varför och varför inte samt hurdå?

Den djefla mannen diskar år 2008 i samma kök. Diskbänken är förstås i knähöjd eftersom diskpersonalen var pygméer.

I matsalen satt jag idag i flera timmar utan kontakt med internet. Jag höll nästan på att börja umgås med folket runtomkring mig i ren frustration.

Detta är Carl Larssons säng, kallad ”kungasängen”. Hade jag haft mina nya stöfvlar hade jag ställt dem just så.

Helt tokig vinkel, men här sitter jag i detta nu.