Lotten Inlägg

Under flera dagar har jag gått omkring med en mobiltelefon som vägrar ställa in sig på ljudlöst läge och som inte heller vill stängas av. Volymen vägrade också att rucka på sig, precis som på min gamla faster. Jag har tryckt och tryckt och letat nya genvägar och svurit över mina stukade basketfingrar. Under radiosändningarna på morgnarna har telefonen fått ligga på en specialhylla utanför studion och på biblioteket packade jag in den i tre lovikkavantar.

(Stavningspaus. Jag kan inte vänja mig vid att lovikka stavas lovikka och inte lovika. Ah well.)

Häromdagen satt jag som bevakande inspektör på ett underligt möte och såg alla andra viktiga människor nogsamt stänga av sina kära nallar. Själv lindade jag in min i jackan och lade den på golvet strax utanför dörren. Tre gånger knackade tre olika personer på och undrade vem som hade tappat sin jacka.

Så fick jag av VBK höra att man ibland måste ”starta om” sin mobil. Jag borde bett om ett tecken som ”låtom varningsklockorna klinga om detta är ett felaktigt steg” eller bara kanske tänkt lite logiskt:

– Om avstängningsknappen inte funkar och den är samma knapp som påsättningsknappen (oj vad det lät fel då), så finns det en viss risk att du inte kan sparka igång mobilen igen efter en brutalavstängning.

För nu är den inte mer. Inte ens med en choke hade jag kunnat få igång den. Mobilen is no more, it has ceased to be – den har expired and gone to meet its maker. Bereft of life, it rests in peace.

Men vad gör man inte med ett hem fullt av oanvändbara ting ”för säkerhets skull”? Man gräver förstås fram ett gammalt ånglok till telefon som inte är av det märke som man är van vid och konstaterar att det idag tydligen är den 1 januari 1970 och att jag under sju mobilfria timmar har missat ett (1) samtal.

Kuriosa:
Den 1 januari 1970 förbjöds proffsboxning i Sverige. Detta beslut har verkligen inte påverkat mig ett dugg.

Tillägg:
Om ett antal timmar är det enligt mobilen förmodligen den 2 januari 1970. Då gjorde Beatles sin sista studioinspelning tillsammans. Detta har nog påverkat mig lite.

Igår kväll åt vi hamburgare. Jag insåg plötsligt att huvudrätten och efterrätten var kusiner eller i alla fall bryllingar. Klart att man då tänder ljus och häller upp en öl och tar en bild.

… om han bara inte hade dött, förstås.

När Hasse & Tage var igång som mest, gick vi omkring och ryckte på axlarna och tyckte att det var helt normalt. Javisst, serru, en revy här, en film där och ser man på där kom en ny bok. Min favorit – ”Grallimatik – struntpratets fysiologi och teknik” – kom 1966, och den har jag citerat förut. Så nu gör jag det igen. I ämnet ”varför ska man ha gemensamma skrivregler” skriver han:

”Nu är det klart att det är mest praktiskt att vi använder orden i den betydelse som vi har kommit överens om. Det blir så besvärligt annars, och man kan lätt bli missförstådd. Å andra sidan är naturligtvis ingen tvungen att använda alla ord i överenskommen betydelse — särskilt som ju varken du eller jag har fått vara med och bestämma från början att limpa ska heta limpa och krasse krasse. Du och jag kan ju till exempel komma överens om att kalla en tur- och returbiljett Stockholm—Malmö för en åtsittande aftonklänning med svarta tofsar. Men jag lovar dig att vi får ett helvete i biljettluckan på Centralen.”

Men se på JAS!

Efter en hysterisk vecka när jag enligt min djefla man betedde mig som en kung på stråtrövarresa i fyra olika städer, åkte jag hem till ett nytt jobb och en födelsedag. Detta kräver förstås några reflektioner.

1. Knäövningarna som ska göra mina fötter brukbara igen, var svårast att utföra i båthytten på väg till Åbo. Det var lite som att spela plockepinn i en tändsticksask.
2. Gåstavarna som jag fick istället för en cykel igår, har visserligen pulsmätare, mellantid och andra tävlingsfinesser, men kommer ändå att gå tillbaka till affären. Ska här promeneras, ska det göras snabbt, kvickt och motvilligt – utan pinnar. Om jag vill motionera spelar jag basket.
3. Radiojobbet innebär väldigt lite prat och väldigt mycket musiklyssning och detta på alldeles för mycket musik som jag inte gillar.

– Nämen alla kan inte gilla just dina favoritlåtar, Lotten!
– Nämen ingen kan gilla den här och den här och d…
– Målgruppen tyc…
– Men målgruppen har fel!

(Här lägger jag mig ner på studiogolvet och sparkar och skriker tills någon ger mig en napp.)

En sak som jag har lärt mig är att ”lyssnarna” (citattecknen beror på att det är en oformlig grå massa med okänt innehåll och man ju omöjligtvis kan dra dem över en kam) inte gillar att få information om låtarna. I fredags skulle vi ha spelat den ständigt snuviga Kim Wilde med ”Kids in America”:

Då tänkte jag snabbt efter låten berätta att den är från 1981 och att det var Kim Wildes brorsa (Ricky, som syns på keyboard i videon) som 1972 fick en brottarhit med ”I am an Astronaut” och titta här finns en intervju med den då 11-årige Ricky. Men låten var tvungen att strykas för att något annat tog för lång tid. (Att jag pratade pitemål, kanske. Eller att vi utredde skillnaden på kyssar och pussar.) Därför var jag nu tvungen att pysa ut informationen här.

Men hörni, stämmer det – att man inte vill ha information som årtal och kuriosa om låtar som spelas på radio? Varför tacka nej till kunskap?

Ja, den andre i andre är min och ingen annans dag.*)

Därför åkte min djefla man igår klockan 19:03 som vanligt (lätt överraskad av tidens snabba gång) till stadens enda ännu öppna köpcentrum. Jag har önskat mig

• en cykel
• ett par 501:or till
• granatsmycken
• en Pippi Långstrumphandväska (ni förstår när ni ser den)
• nya knän.

Nu kom jag på att jag även vill ha en webbkamera att placera i köket, how exhibitionistic of me. Inför den ska jag laga mat, dricka vin, dansa en lustiger dans och servera en miljard måltider i veckan för att sedan inhysta lådvis med applåder.

Men förutom den dag som komma skall (med basketmatcher och pizzamiddag), vilken var min bästa födelsedag någonsin? Den där häromåret när VBK ordnade med överraskningsparty med allehanda barndomskompisar, släkt och gamla kolleger och de klädde mig i en 80-talsklänning? Eller den där när vi hade finmiddag och alla blev förfärligt berusade på stulen whisky och Bästisgrannen förförde en högst motvillig skotte? Eller nioårskalaset när jag fick ett hudfärgat pennskrin? (Kameralinsen blir suddig, jag kliar mig på hakan och tittar snett uppåt – som jag alltid gör när nostalgin attackerar.)

Hur som helst är det faktiskt himla kul att fylla år. Jag ska nu tillverka en jagfyllerår-skylt att klistra fast på min egen rygg och sedan se jätteförvånad och glad ut när alla gratulerar mig.
Uppdatering: Detta är väskan som jag ska köpa. Passar fantastiskt väl ihop med plommonstopet.

——-
*) Ok. Även hakke fyller år idag, men ingen annan, ok?

Titta

Jag ligger här och funderar. Ska man spola om man gå upp och kissar mitt i natten?

Ska man stänga dörren eller ha den öppen?

Ska man vika ihop lakanen i en fin hög på morgonen?

Ska man gå ner till frukosten i pyjamas eller klä på sig och borsta tänderna först?

Klockan må vara mitt i natten och min kropp må skrika efter sömn och vila … men jag måste ju rapportera att jag ligger på dessa lakan.

SJ!

Husets innehavare (tillika den man som sammanförde mig med min djefla man när vi var 20 år) blev på sin svensexa i lindrigt nyktert tillstånd placerad i en sovkupé med en biljett Stockholm–Malmö. Endast iklädd ett par röda skor.

Han hade inte funderingar om nattlig spolning eller dörrars öppnande utan mer blottarrelaterade problem. Men inte stod han rådlös, inte. Iklädd en ljusblå SJ-toga gick han på Malmös gator och torg tills han kom hem till någon som upplät sin gästsäng till honom. Och lakanet har han kvar.

(På min möhippa strippade jag på gågatan i Malmö. Vad är det med Malmö och nakenhet?)

Tillägg, tillägnat oroliga puritaner:
Nejdå, jag strippade inte så att jag blev så himla naken. Det var en sorts Gilda-stripp som markerade nakenheten utan att man såg den. Jag blev inte ens kall om rumpan.