Lotten Inlägg

Jag sitter här och klockan är före sex. Med gröten och teet och morgontidningen och så lilla radion med den dåliga antennen … Och plötsligt spelas ”Sailing” och jag blir 11 år igen.

Precis så här i ottan och ensam satt jag ju när jag var liten! I trean, fyran och femman gick jag nämligen i en skola som innebar promenad och buss eller låååång cykeltur medan resten av familjen hade närmare till jobb, skola och dagis. (Och ja, jag hade förstås halm i skorna fastän det varje dag var snöstorm.)

Men nu ska jag ju inte till skolan utan få åka till mitt morgonradiojobb och prata strunt.

Halå, hörni. Musik på radio. Vad vill man inte höra? Jag blir nämligen alldeles matt när i mina öron helt fel musik spelas där jag står i studion. För att inte färga era åsikter, ska jag inte berätta vilken musik jag menar.

1. Vilken musik vill man inte höra?
2. Byter man kanal om ”den där jävla dunkadunka” eller den där mesproppslåten återkommer för tredje gången samma vecka?
3. Struntar ni helt i radiomusik kan ni väl berätta om ny, bra musik istället!

Ser man på, nu kom den djefla mannen upp ur sänghalmen (samma halm som när jag var liten förstås).

– Morrn. Vad du är tidig!
– Mhm. Jag vaknade av att jag hade en cd-skiva innanför tröjan.

Jodå, när jag var utbytesstudent i USA imponerade jag på omgivningen genom att skriva runstil. Jag minns idag inte varför jag lärde mig konsten eller när jag glömde bort den eller varför jag inte istället satsade på ett utdött språk som latin. Naturligtvis trodde alla i Dallas att vi i ”Schweiz” hade ett alldeles eget alfabet och efter någon månad slutade jag att säga emot.

Nu har jag trillat över en sajt som listar sådant som man kan eller kunde men som man nuförtiden faktiskt kan glömma. Obsolete skills. (Fast först med idén var Scobleizer.)

Utan att tjuvkika på sajten ovan för mycket kommer jag på ett par exempel:

• Jag minns hur det var att sätta in en ny film i en kamera och dra den precis lagom långt så att den inte flärpade loss och stod och stampade på ett och samma ställe. Vi väntade i eoner av tid på att den löstagbara blixten med ett högt pip skulle orka ladda om för ett nytt ”fotografi”.
• Att ringa med en nummerskiva trodde jag var busenkelt. I lördags lärde jag mina tre yngsta barn denna färdighet, vilket kostade en och annan peng till Melodifestivalen. Jag försökte få dem att förena nytta med nöje och ringa till gamla släktingar, men ”nej, vi vill inte prata i telefon”.
• Tänk er att med darrande händer sätta på en LP-skiva eller stoppa in en hålförminskare i en EP. Vår skivspelare gick sönder för tio år sedan och alla plattor ligger i två stora flyttkartonger i källaren. Förmodligen har de möglat i nederkanten … och ingen bryr sig.
• Vem har inte layoutat en tidning med sprejklister och gnuggbokstäver?
• Att hantera en rullbandspelare var enkelt – men minns ni spaken som man spolade fram och tillbaka med?
• Det är en bedrift att snyggt pensla tip-ex ur en flaska som har fått stå lite för länge så att färgen är lite klumpig och torr. För att inte tala om att sätta in ett nytt raderingsband i skrivmaskinen!
• Mangla lakan har jag inte gjort många gånger, men jag vet att det är viktigt att vika rätt från början. (När jag var tio år manglade jag pappas skjortor i tvättstugan på Hertsön, vilket var mindre lyckat.)
• Att poppa popcorn i kastrull var kul. Fastbränningsrisken var hela tiden stor och så fort man lyfte på locket för att kolla, hoppade några popcorn ut.
• Varje kväll skulle man vrida upp armbandsklockan, men inte för långt för då gick fjädern sönder.
• Träskokunskap! Alltså att obehindrat gå med en till hälften lossnad sula, att inte halka med träskor utan sula baktill, att springa ifatt bussen utan att tollorna föll av. Allt kunde vi!
• Men det svåraste av allt var att äta Eterna utan att sätta damm i halsen.

Rullbandspelare. Those where the days.

Nå. Vad hette apparaten som var stor som en trea på Söder och som man lade en bok i så att whoooff, syntes den uppslagna sidan i jätteformat på en filmduk? (Här är det alltså inte kunskapen att sköta apparaten som har gått förlorad utan mitt minne som har kajkat ihop.)

Uppdatering: Episkop! Eller balloptikonapparat! (Tack Örjan!)

Ända sedan hakke förra veckan berättade att han har en skruv lös som tycker att jordnötssmör passar bra med kaffe, har jag funderat. Jag måste ju ha en skruv lös jag också. Om inte annat så vill jag ha en skruv lös bara för att få berätta om vad den tycker om. Ok:

Jag gillar verkligen inte nötglass och verkligen inte kolasås. Men tycker att det är helt ok med regnväder.

Fast hur vrickat är det? Inte särskilt. Så jag funderade en stund till.

Så kom jag på det – jag skulle trots att jag har fem barn ändå vilja ha fler. Den djefla mannen är på min order steriliserad, så det är alls inte aktuellt. (Det var ungefär som när någon som är begiven på vin säger ”Åh, öppna inte en till, då kan jag inte låta bli att dricka” eller som när folk inte tar ut pengar för att de då måste göra av med dem.)

Jag sneglar på små barn i barnvagn och tänker att jag nog skulle kunna sno hem dem utan att skämmas. Jag går omkring och hoppas att jag ska möta ett en liten flicka med svavelstickor som behöver räddas av mig och jag njuter som mest när grannbarnen kommer hem till oss så där så att alla toaletterna är upptagna samtidigt, alla bananerna tar slut och joller blandas med målbrottsröster. Häromdagen, när jag fick en ovanligt oansenlig hicka, kändes det lite grann som när jag var höggravid och barnet där inne hickade. Plötsligt tänkte jag helt seriöst att jaaaaa, jag är nog gravid igen, vad kul, redan i nionde månaden. Ett marsbarn!

Pfuh. Jag har en skruv lös.

I släkten här har vi en av sjutton veterinärer. Han lär under tidigt 1900-tal ha dött en hiskelig död av kobett. Som sedan visade sig vara galopperande syfilis. Men man skyllde på en infekterad spene som hade gett honom blodförgiftning. (Hej alla läsande släktingar som kanske vet bättre – mejla mig.)

Och så har vi finsläkten på mammas sida – en massa Eurenius. Den stora anfadern (f. 1625) som var den duktigaste och mest upplyste skrev långa drapor om hur han hade varit med häxor. Britta Magdalena var en mystisk kvinna som utan förklaring ”blev av” med sina barn, som istället uppfostrades av någons moster. För att inte tala om en annnan av mammas förfäder som ”dog av åskan”, men som inte är ihågkommen för något under sin livstid.

Men moster Rut! (Min mammas moster, that is.) Hon, som kallades ”faster Snutte” åkte motorcykel på väggar i Ryssland, men dog i en bilolycka i Schweiz. [schveits]
moster rut i rysland bilolycka faster snutte schweiz

Fråga:

Hur kommer det sig att man säger:

• i Irland men på Island
• i Globen men på Hovet?

Tack för svar på förhand!

/Alex, Stockholm

Svar:

Irland heter det om man menar landet, dvs Eire. Menar man Den gröna ön ska det heta på Irland, liksom på Island. Regeln är att en ö är man på.

Den andra frågan är knepigare. Att säga ”på Globen” är väl inte helt otänkbart, och jag får 41 500 träffar på den varianten i (på?) Google. Men jag får förstås ca en miljon träffar på ”i Globen” …

”I Hovet” ger 9 000 träffar och ”på Hovet” 130 000 st. Och då har jag kollat att det allra flesta träffarna gäller just idrottsarenan. En viss osäkerhet här också.

Normalt använder man i om det är fråga om inuti. Men regeln håller inte alltid. Man säger ju i en taxi, men på en buss.

Den enda förklaring jag kan tänka mig är att om man säger att man är på en glob så är man på utsidan. I en glob betyder inuti. Och i Globen är man ju inuti. Ordet Hovet kommer ju från stadsdelen Johanneshov, och en sådan kan man förvisso bo på. Ett närliggande exempel är att man bor på Söder (men i Vasastan).

Still confused, but on a higher level?

/Per

Abbes pappa formar händerna till en tratt och ger oss alla order att berätta om vad vi till mans har för yrke. Jag drar som vanligt vid ordergivning något gammalt över mig, ynkar en liten stund och gör sedan som jag ska.

Så här hade jag velat skriva:

”Jag är som ni alla vet en världsberömd skådespelerska. Sedan fem år jobbar jag endast med Johnny Depp. Kalla mig petig, men så är det när man faktiskt inte längre måste jobba för brödfödan.”

But no. Jag jobbar helt enkelt häcken av mig.

1. Radioprat februari–juni. Det innebär att jag kl. 07–10 står i en radiostudio och lattjar med lyssnarna och spelar inte särskilt upphetsande musik. Som jag inte själv får välja.

Att hitta på pratämnen och formulera sig är bara roligt och intressant samt okomplicerat. Att inte somna stående kl. 10:15 är däremot nästintill hopplöst – detta jobb sliter på hjärnfunktionen som en rejäl fylla, vilket komplicerar planeringstiden fram till 12:00 när jag får gå hem. (Jag hoppas att tröttheten bara beror på att jag är ovan.) Betalningen är kass om man som jag bara jobbar fem timmar per dag och är frilans med eget företag som kostar pengar.

2. Skriverier för t.ex. Språktidningen. Det är hur lätt som helst och en dans på rosor. Och ger yttepyttiga kaksmulor när det gäller betalning. Om jag fick välja, skulle jag skriva en artikel per dag och sälja dem för 100 000 kr styck. Realist har jag aldrig varit.

Det sker numera oftast rakt in i datorn, men jag tycker mest om att skriva röda korrekturtecken på papper. Det får mig nämligen att se kompetent ut, vilket jag alltid är men inte ser ut att vara. Betalningen är ok eftersom jag njuter så vansinnigt av att inte behöva resa mig ur sängen för att börja tjäna pengar. (Pun not intended.)

4. Föreläsningar om moderna skrivregler – om hur man skriver roligt, om hur man skriver i största allmänhet och hur man gör för att i skrift göra sig förstådd på ett informativt sätt. Och mina föreläsningar äro de roligaste. Därför tjänar jag relativt bra på dem. Problemet är bara att nu när jag jobbar i radio så mycket, måste jag tacka nej till föreläsningar. Nä, jag kommer aldrig att bli rik på pengar.

5. Bloggand… eller nej, det räknas kanske inte som jobb? Eller kan man ta upp sådant som tar tid och som man har nytta av men som inte genererar någon inkomst? Ok, nej.

Ni som nu svarar på denna s.k. utmaning, kan väl lägga till vad ni skulle vilja ha för yrke? Jag gör så här:

6. Basketproffs i USA hade jag velat vara.

– Äntligen fredag! tjoar man.

Sedan blinkar man till och så är det måndag morgon.

Denna helg (liksom alla andra) är det basket och basket och basket. Ungdomsmatcher, damligamatcher, herrmatcher och kioskförsäljning samt golvsopning. Ideellt arbete is my middle name. När basketen tar slut, är det orienteringssäsong. Då städar vi djurparken.

Här sitter jag i sekretariat med en tidtagningsdil… pinne. Men det gäller att inte titta på den, för då blir logiken helt fel. Sedan när är rött färgen för start?

I pausen mellan två matcher hittade jag och en tvåmetersman (vars fötter inte fick plats på bilden) en soffa med perfekt utsikt mot planen och uppvärmningen. Klart att man tar fram datorn då.

Snart ska vi gå in här och hämta vatten till kaffekokning åt sponsorerna. (Nu kommer den egentliga anledningen till att jag bloggar direkt från basketläktaren.)

Stans sporthall är inte ny. Den byggdes 1956 och borde liksom Borg & Stenmark ha pensionerats för ett tag sedan. Speakern måste artikulera som en talpedagog för att publiken ska höra. Man ser extraväggar som är uppbyggda av omålad plywood, damm och smuts i många hörn samt handbollsklister överallt … men man ser inte många tekniska finesser. (Det är alltså samma hall som jag var i på Kentkonserten i torsdags.)