Lotten Inlägg

Se här, ett ämne som jag inte vet något om emedan jag är så himla ung: sexdagarsvecka för skolbarn!

Wikipedia påstår att regeringen den 19 mars 1968 (jubileum!) lade fram en proposition om övergång till femdagarsvecka i skolan. Vid en snabb faktakoll visade det sig däremot att förvirring råder:

”Från 1930-talet pågick strävandena att förlänga skolåret från 34 till 39 veckor. Detta blev nationellt giltigt från 1959. År 1968 förlängdes skolåret med ytterligare en vecka. Samtidigt bör vi hålla i minnet att femdagarsveckan infördes 1967.”

Nå, det är tydligen snurrigt i luntorna för att man på prov införde femdagarsvecka för di små under 1967, och trots demonstrationer mot påfundet lyckades klubba igenom det 1968 för att sedan genomföra det i hela Sverige under 1969.

(Förklarande parentes: under 1960- och 70-talen demonstrerade man ganska ofta. Jag – som alltid har varit för betyg – hetsades i sexan till att under en vårlig snöstorm skolka för att istället demonstrera mot betygen. Dock drabbades jag plötsligt av en besvärlig snuva och fick stanna hemma.)

Jag frågar runt lite om hur det var att (så underligt) bara vara ledig på söndagar. Tänk bara på alla basketmatcher som inte hann spelas! Min pappa berättar:

”När jag läste två betyg (40 poäng) i kemi på Stockholms Högskola, som det hette på den tiden (1957) laborerade vi till kl 20 må–fr, men på lördagar fick vi sluta redan kl 17! He ble söm mötje laborerande, he.

En uppenbar skillnad i samhället som helhet var att fredagskvällen inte var en inledning till helgen, utan precis likadan som övriga vardagskvällar. Man fick som vanligt läxor till på lördag.”

Tant Britt, som var inneboende i Sundsvall, slutade 14:50 på lördagar. Det innebar att hon fick springa till bussen som gick hemåt kl 15. Hon fick alltså vara hemma endast ett litet skruttigt dygn per vecka.

Min svärmor berättar:

”Jag minns bestämt att jag i andra ring hade undervisning till 15:25 på lördagar. Veckans sista lektion var matematik – absolut bortkastat!

Jag cyklade varje dag hem på frukostrasten och mamma hade lunchen redo. Men på lördagar hjälpte hon till i som biträde i sportaffären och då gick jag hem till moster Elsa som bjöd på pannkakor (något min mamma aldrig hade tålamod att göra).”

Ok, man lider ju inte av något man inte vet att man saknar, som t.ex. lediga lördagar. Sägs det. (Mina barn lider förmodligen av att jag inte gör pannkakor.) Men jag lider banne mig av att inte alltid ha lediga fredagar. Och torsdagar. Kanske en och annan måndag? Äh, som man säger på skånska: ”jubbet bara sinkar”.

Nej, jag har inga djupare tankar om lördagsskola, annat än att det låter uschligt. Men jag har hittat ett klipp om en skola med fyradagarsvecka. Och en bild från när jag gick i 7A! (Men alltså aldrig på lördagar, för då spelade vi basket hela bunten.)

Övre raden från vänster: Mats J, Mats P, Bittan, Anki, Karin, Sussie, Ann-Catrin, Gun, Lattjo.
Mittenraden från vänster: Kicki, Maggan, Eva Se., Lotten, Eva Su., Lena, Helen, Janne, Johan W.
Nedre raden från vänster: Lars-Erik, Roger, Johan S, Raimo, Maria, Helena, Katta.

Se, massa eftertraktansvärda, ovanliga förnamn som man kan ta istället för Chonnie, Zahndrah, och Rhobijn: Ann-Catrin, Lars-Erik, Mats, Eva och Jan!

Jag tar bussen hemifrån vid halv sju på morgonen. Rutinmässigt har jag numera via mobilen på radion i öronen så att

• jag hör mina radiokolleger säga ”snart kommer Lotten Bergman inrusande i studion”
• jag hinner bilda mig en uppfattning om det som har hänt i nyheterna
• ingen på bussen ska inbilla sig att jag är pratbar.

Jag säger hej till busschauffören (säg alltid hej till dem, rätt som det är kan du behöva vara kompis med en chaffis – och så kör de bättre med snälla passagerare) och sätter mig snabbt med imaginära skygglappar så att jag inte ska råka se någon som jag de facto vill prata med. Sedan hystar jag upp datorn, kopplar in modemet och mejlar i expressfart i en kvart.

Igår började busschauffören tuta hej vilt redan efter två minuter. Det var en liten bil som i hundra knyck kom över på fel sida i en kurva. Brööööööööööl! Sedan var det ett barn som gick över gatan. Bröööööööl! Lite senare var det en bil som vid ett rödljus inte startade med Anja Pärson-reflexer. Brhöööhööööööööööl! Maledizione inferno, svor jag på hemgjord italienska som sutte jag på en skoter.

Idag hann vi bara en knapp kilometer innan bussen bara sa skraaap, skriiiiitsch, huff, stånk och suck. Och inte kunde starta igen. Jag fattade ett sekundsnabbt beslut, hoppade av bussen, sprang hem samtidigt som jag ringde till radiostudion och flåsade:

– H-h-h… huff … huff … Lotten här. Bussen huff är trasig, huff. Kommer så fort jag hinner. Huff.

Sedan ringde jag hem och väckte den djefla mannen:

– H-h… huff, vakna … huff, jag behöver skjuts till radion, bussen gick sönder. Huff.

När jag en liten stund senare sprang in i hallen, förväntade jag mig en god make som i startgroparna stod med isskrapa och ett älskligt leende. Men jag fann bara en nyvaken, sovskrynklig, lågsockrig flåbuse som noggrant granskade busstidtabellen.

– Ööööööh. Kandunte ta nästa buss?

I radiolurarna hörde jag samtidigt min kollega, som till hela Sörmland fnös:

– Jahaja, nu får vi se om Lotten Bergman kommer hit idag. Hon ringde nyss och påstod att bussen hade gått sönder.

Karlar, alltså!

Nu har jag ”svarat” på uppmaningsinspirationen!

… såg det ut så här:

Lägg särskilt märke till

• de komplett onödiga dansarna (speciellt trappövningarna till ”Gomorron”)
• Arjas ”sång”
• Lena Ph:s bröst som fortfarande var små som svalor som häckar
• Carola som ännu inte hade börjat skrika.

Jag, som ju faktiskt har följt festivalspektaklet sedan Eldkvarn brann, är ledsen för att jag inte längre är lika engagerad. Jag har i mina gömmor alla kvällstidningar med vinnare sedan jag-vet-inte-när och spelade till runt 2000 in alla tävlingar på video. Men nu? Äh.

Hoppas att det händer något riktigt, riktigt lattjo ikväll. Men vinner Christer Sjögren ska jag äta upp min blogg.

Jag (som alltid har fel) tippar: (med hur mycket fel inom parentes)

1. Pirelli Perelli Perrelli med den lilla, lilla klänningen och de höga, höga klackarna. (rätt)
2. BWO med den vackre, lille sångfågeln och skäggtrollet samt anonyma kuttersmycket. (3:a)
3. Nordman med trallalalala-refrängen. (6:a)
4. Sanna som väl egentligen sjunger bäst av alla? (2:a)
5. Frida M som … jag inte minns. (10:a)
6. Sibel med mest fladdertyg. (7:a)
7. Rongedal som jag verkligen gillade eftersom min musiksmak tydligen suuuger. (4:a)
8. Linda Bengtzing som var väldigt snygg i det skotskrutiga. (5:a)
9. Amy Diamond som ju borde ha fått en mycket bättre låt. (8:a)
10. Christer Sjögren som … oj, jag måste gå på toa. (9:a)

OBS – Tippandet speglar alltså inte min musiksmak utan är bara ännu ett försök till framtidsseende. Smaken finns i kommentatorsbåset och är av allt att döma frapperande dålig.

Lyft blicken nu, koncentrera er och gissa vilken plats jag menar i rubriken. Ok, läs nu vidare.
Jag är på väg hem efter en tillställning i ett av de mer märkbara och kända landmärkena i Sverige. Det var för att fira ett avslutat redigeringsjobb som handlar om något som under de senaste tre åren har påverkat nästan varenda svensk.

I entrén möts jag av vackra ting.

Älgarna demonstrerar inte.

Lite längre in i byggnaden tryckte jag på knapp 28. Nästan som i N.Y. va?

Mot min vana älgade jag inte in i festlokalen i jeans och hoodie utan var klädd som en normal människa. Och normala människor presenterar ju normalt sett sin normala klädsel som en s.k. dagens outfit. Ok, jag är inte den som är den.

Utanför toan tog jag tio helt misslyckade bilder till alla andra kissande damers förtjusning. När de erbjöd sin hjälp, var jag ju tvungen att tacka nej eftersom fotograferingsassistenter inte ingår i outfitkonceptet.

Empireskuren klänning från Cubus, dödskalleamulett som Trettonåringen har lånat ut, ribbstickade kalasbyxor och rea på rea-stövlar från … öh, har jag glömt.

Under middagen lärde jag mig att alla gotlänningar (och inte vi i gnällbältet) är gnälliga av naturen, att XX-partiet är orsaken till all ondska i världen men att XX-partiet är orsaken till allt gott i världen.

– Men hörni, vad tycker ni om hockeyslutspelet? försökte jag.
– Men skulle inte Paggan komma ikväll? sa någon annan.

Och nu till mobiltäckningen. Under middagen var vi alla som vanligt beroende av våra mobiltelefoner – men all täckning var som bortblåst. Vi jämförde antal pinnar och några operatörer verkade ha effektivare vågor än andra. Men att få kontakt med yttervärlden var som att försöka ringa instängd i en blylåda i en tunnel i Petiknäs.

Var var jag?

I Kaknästornet.

Ring ring!

Det ringde i den vanliga telefonen hemma. Då är det 1) en säljare av något slag 2) någon som vill tala med de minsta tre barnen. Det spelar ingen roll – jag svarar motvilligt vem det än vara månde.

– Lotten Bergman.
– Öh … hej, det är Robin. Jo att vahettere …

Det blev tyst och jag hörde musik i bakgrunden. Jag känner ju ingen Robin, men tänkte att det nog är någon som är lite blyg och tänkte att jag skulle kunna hjälpa honom:

– Hej Robin, vem söker du?
– Jo alltså sommarjobb, har du … ni … ni … menar jag … sånt?
– Nej, tyvärr, vårt företag är så litet och vi bru…
– Jomen alltså jag letar efter sommarjobb. Jobb på sommaren.
– Jo, jag förstår, men vi jobbar nästan inte alls på sommaren eftersom förelä…
– Men kan jante … alltså, vad skulle jag kunna göra?

Sedan följde en absurd ordväxling där Robin hela tiden avbröt mig och jag tålmodigt förklarade att vi varken hade råd med eller behov av sommarjobbare.

– Du, Robin, hur gammal är du?
– Nästan 17.
– Ok, du vill inte ha lite ströjobb med gräsklippning och …
– Nä, fan heller! Jag ska bara jobba med data.

Nu är Robin inte den ende som ringer till oss. Men hej och hå allihop: presentera er med för- och efternamn, berätta tydligt om era kunskaper och acceptera ett nej!

Vi får mejl också:

kan ja ringa dig ?
är du bra på att skriva CVn?
jag skulle jätte gärna vilja göra ett och tralalala.
har tänkt på nåt inom data kanske?

Jag ska banne mig skriva en vett- och etikettbok. ”Det var annorlunda förr ..?”

Gittos länk där upp funkade inte.

Klicka här, nu ska det funka.