Jag sitter just nu i en gigantisk föreläsningslokal (Conventum) i Örebro och försöker hitta tangenterna. Är ju nämligen beroende av att kunna se knapparna för att kunna stava rätt. Den allra nyaste MacBook Pro har självlysande tangenter. Hm. Hallå, psst, alla tjuvar, jag ställer datorn här och går på toa nu.
Men det var inte Örebro jag skulle redovisa, utan gårdagen i Stockholm. Klockan 20:20 skulle jag som sagt ställa mig på en scen på Berns och prata till 20 egna bilder som visas blott 20 sekunder i stöten. Det bli sex minuter och fyrtio sekunder. En baggis. Pah, att prata i åtta timmar kräver inga förberedelser medan sju minuters tal tar en vecka att planera.
Alltså var jag nästan inte kontaktbar, där min djefla man och jag vandrade omkring i Stockholm och besökte intressanta människor. Jag – som aldrig är nervös – var nervös på gränsen till sammanbrott.
Jag funkade helt enkelt inte.
Den djefla mannen driver ett mystiskt filmprojekt med sin lumparkompis Stig Bergqvist. Snart kommer förlåten att dras undan, sedan tilldelas han förstås en Oscar. (I vanliga fall hade jag tagit en bild på the storyboard och afrofrisyren som låg i en bokhylla istället för den här tråkiga vyn.)
I Gamla Stan gick vi förbi de här roliga stolarna. (I vanliga fall hade jag beställt ett glas vin och inspekterat hur pallarna var gjorda istället för att bara fotografera från magen utan att stanna. Man får vara glad att jag tog av linsskyddet i alla fall.)
Vi åt på en restaurang i Gamla Stan – i en källarlokal från medeltiden eller om det var 1970-talet. I vanliga fall hade jag fotograferat alla livsfarliga sladdar som hängde nakna från taket och sedan ringt upp tjifen och frågat hur han tänkte. Nu har jag bara ett vagt minne av att lokalen var orange. Eller blå.
Utanför Berns var det otroligt nog tjockt med folk och kändisar. Alla var förstås där för att se mig prata i 6,40 minuter: Loa Falkman, Christine Meltzer, alla i Let’s Dance, alla som någonsin har spelat mot Mikael Persbrandt samt alla som på sin tid blev intervjuade av Hagge Geigert.
Babsan kom trippande med hårsprejen sprutande hela vägen mot entrén. (I vanliga fall hade jag tagit en närbild på skorna.)
Aha. Det är tvåååå tillställningar på Berns, konstaterade jag och klämde av en bild på den stora skylten. (I vanliga fall hade jag faktiskt zoomat in på Lill-Babs skor och frågat henne om hälsenorna.)
Titta! Tumba! TUMBA! (I vanliga fall hade jag lagt märke till att han barskt stod och diskuterade något med Arne Weise, som ju här på bilden ser riktigt levande ut.)
Så tog jag mig då in i ”min” lokal – baren i källaren. Där såg jag till att bana vägen fram till baren så att alla skulle få i sig så mycket som möjligt innan jag ställde mig framför dem.
I vanliga fall hade jag faktiskt inte fotograferat publiken.Jag ställde mig på scenen, sa vad jag skulle säga och kom varken av mig eller trillade av pinn. Det hela var mycket annorlunda, intressant och givande. Efteråt kom helt okända arkitekter i drivor och ville prata med mig om … vårt fula hus. Ingen av dem ville dock köpa våra blommiga plastmattor. Slutsats: Pecha Kucha är ju kul!
När det hela var över och jag stod där med en japansk öl i handen, återvände livsandarna. Jag vände mig mot Den djefla mannen och sa:
– Det gick ju bra! Tog du många bilder?
– Jättebra! Fantastiskt! Va? Bilder?
– Du har ju kameran runt halsen.
– Va? Har jag? Oj!
– Men …
– Men det gick ju jättebra!
– Fast har jag verkligen gjort det? Nu finns det ju inga bevis! Finns ett träd som brakar i skogen?
– Så heter det inte, det hete…
– Snyft. Jag finns inte.
På väg mot Centralen började jag tänka som vanligt igen. Trappan ner mot tunnelbanan hade en i mina ögon välfungerande reklam för Superstars på TV3: påklistrade löparbanor! Jättekul ju!
Men när såg man en löparbana med mattveck? (Puckot som har klistrat ska ha stort tack, annars hade jag inte kommit mig för att ta en bild.)
Nä, nu står min pappa på scenen framför mig och påstår att man ska säga ”e-post” istället för ”mejl”. Ursäkta, måste gå fram och protestera.
