Men Lund! Vad har hänt? Trots alla hurrarop och tjolahopp, har vi bara fått in hälften så många anmälningar som vi skulle vilja. Naturligtvis genomför vi allt oavsett antal deltagare – för så dumma och oekonomiskt sinnade är vi. Men om ni, kära läsare, kan muta någon, övertala en chef, tjata på en kompis och … öh, trolla med knäna och hjälpa oss så kommer jag att återgälda vänligheten med extra välformulerade ord i bloggen.
Läs mer här och boka plats här. (Eller mejla mig om anmälningsformuläret känns läskigt.)
1. Informatörens verktygslåda med Olle Bergman (09:00–12:00, Lilla Hotellet) – en förmiddag med snabba tips
Skrivteknik och publicering
Skriv notiser, webbtexter, pressmeddelanden, foldrar m.m.
Bild & text i samspel
Redigering och korrekturläsning
Medielandskapet
Bloggar, Twitter, Facebook – hur kan de användas?
Värt att veta om Google
Bra att tänka på när du möter media
Presentationsteknik
Tio tips för bättre PowerPoint-bilder
Retorik i tredje årtusendet
2. Moderna skrivregler med Lotten Bergman (13:00–16:00, Lilla Hotellet) – värdefullt vetande för dig som skriver
Vem bestämmer vad som är rätt och fel?
Krångel- och kanslisvenska.
Vanliga misstag
Skiljetecken, förkortningar, datum m.m.
Litteratur & fortbildning
3. After Work
(19:00, plats meddelas senare)
Kom som du är, ta med dig vem du vill, mingla loss och ställ alla de frågor du glömde ställa under seminarierna.
______________
Nä, nu ska jag öva på mina talade, välformulerade ord eftersom denna torsdag ska spenderas i Stockholm – på ett äldreboende. Enligt uppdragsgivaren ska jag kåsera om mig själv i en timme, men komma ihåg att ta hänsyn till alla som inte kan höra vad jag säger. Jag funderar på att strippa medan jag dansar jenka.
______________
Uppdatering. Det kom ett mejl med en skärmdump från Twitter. Jag är mållös.
Det vet man ju, att för 100 år sedan gick allt svart-vitt. Alla gick med struttig gång och hade hatt. Ja, alla var helt enkelt Charlie Chaplin. (Därför skulle det ju bli väldigt svårt för oss färgglada att smälta in om vi reste i tiden.)
Igår gick jag vilse på nätet och hamnade i en färgfilm från 1926. (Det står 1927 på Youtube, men fler och mer pålitliga källor säger 1926.) Det handlar inte om kolorering i efterskott, utan om en teknik som kallas Biocolour. Filmaren är Claude Friese-Greene, och han
slutade gå i skolan när han var 14
skickades till fronten (första världskriget) i 17-årsåldern
blev stridspilot när han var 19
filmade London när han var runt 25
dog när han bara var 45.
Jag förstår dåtidens filmares frustration. Där ligger hela världen framför dem, full av färger och ljud – men när de avbildar den, är den tyst och grå. (Det är lika frustrerande som att vi idag inte kan få tag i fungerande rullgardiner, är beroende av batterier och eluttag samt måste flyga till N.Y. istället för att teletransporteras. Jag vill tro att allt kommer att ordna upp sig inom, säg, 20 år.)
Nu ska ni ta en paus i livet och titta på filmsnutten här nedan. Den är knäpptyst samt barn- och kontorssäker. Det är London vi ser, och efter ett tag tänkte jag att ”det måste vara en fejk”. Men det är ju inte det. Se på kläderna, hattarna, ansiktsuttrycken, människornas gång och trafiktempot … och njuuuut.
London 1926. (Själv hakade jag upp mig på kvinnornas kjolar, ben och skor.)
Om jag vore lärare, skulle jag visa detta för eleverna omedelbart – även om mitt ämne var matematik eller träslöjd.
_________ Tillägg efter att Niklas i kommentatorsbåset påpekat att jag kunde stryka 30 % av bokstäverna i ordet ”teletransportering”. Kolla så fint och lovande det står i NE om teleportering (min kursivering):
”Teleportering av personer eller vardagliga föremål förekommer i science fiction men är med känd teknik omöjlig i verkligheten.”
Men nu ska jag inte berätta ekivoka historier om vighet från ungdomen utan om vår kära, stora, klumpiga silverpil till bilskrälle. Det är en Volvo 745 från 1987 som till för sju år sedan ägdes av en gammal skånsk bankir som bara körde den på söndagar och som resten av dagarna putsade på den, där den stod i ett varmt garage. Sedan hamnade stackarn (bilen, bankiren dog nog) i en fembarnsfamilj utan garage, utan mekanikerkunskaper och utan allmänt bilvett eller känsla för biltvätt.
Häromdagen lämnade vi in den till en verkstad eftersom det säger ”bump” i ratten när man svänger åt vänster och motorn liksom harklar sig som en gammal bankir inför ett middagstal.
– Nämen det är ju en fin bil, sa bilmecken.
– Mhm, vi gillar den skarpt.
– Nämen nåt fel kan jag inte hitta.
– Inte? Så trevligt!
– Nämen jag fyllde på olja och spolarvätska.
– Tack!
(Nu vet jag att det är hål i spolarvätskebehållaren och att allt kommer att sippra ut på tre timmar, men det borde jag kanske kunna fixa själv på något sätt. Silvertejp?)
– Men … sa bilmecken och rynkade pannan.
– Ojoj, vad har du hittat?
– Nämen alltså när tvättades bilen senast?
– Öh. Tjugohundr…
– Ni måste tvätta bilen. Den mår inte dåligt av det.
– Ok!
Det där med biltvätt är för oss som att använda tandtråd eller stretcha efter träningen samt knipa efter en förlossning: det blir bara inte av. Men ni ser – jag lyder när jag blir åthutad av proffs.
I biltvätten såg det ut som vanligt, fast bilen åkte framåt av sig själv i en tvätt-tunnel och stod inte stilla som det brukar vara. (Jag sitter faktiskt och fnissar som ett skrämt barn i detta läge.)
När jag kom ut ur skumtunneln, kastade jag mig ur bilen för att skåda undret – det skulle liksom se ut som i tecknade filmer med gläns- och lyseffekter överallt.
Men. Då fick jag en chock. Bilen såg nämligen ut som en gammal disktrasa. Biltvätten hade fått bort all normal smuts, men inte sådant som vanligtvis endast växer på Jätten Jorm eller Storsjöodjuret.
Det växer något på bilen!
Nej! Vad händer där bakom listen?
Min teori är att bilen under många orienteringsresor och parkeringar på orienteringsvänligt inställda bönders fält, har acklimatiserat sig såpass att den har börjat anta en annan form. Den håller på att förvandlas till en levande organism med mossa och lav i ögonbrynen. Precis som den möglige mannen, som vi ju har diskuterat så många gånger förut. (William Hope Hodgsons ”Voice in the Night” är en skräckis som filmades 1958 och som många minns som en Hitchcockrysare. I slutscenen kommer en svamp roende.)
Eller … vad heter den underbara barnboken om en gammal mossig trästock som förvandlas till en flygande drake? Uppdatering: Jag hade bara behövt gå 25 meter bort till min djefla man och fråga: Resan till landet Längesen av Elsa Beskow var det ju jag menade.
Om tre år blir silverpilen en äkta sekrutt: veteranbil. Kommer vi ens att kunna se att det är en bil då?
Alldeles tokigt – det där är ju inte en korrekt basketsko.
Korrekt basketsko. (Dock togs bilden under min studentmottagning 1984.)
Jag tänkte bara berätta hur det går till när man är basketspelare fastän ”folk” anser att man är på tok för gammal för sådant trams. ”Folk” säger att det där, det kan bara inte vara nyttigt. Sedan påtalar de mina två sydda ögonbryn, på mina krokiga fingrar och svullna knän samt knastrande fotleder. Och säger att jag borde motionera på något annat sätt.
Då slänger jag på luren, stänger av mejlen eller vänder på klacken och knycker på den likaledes knastrande nacken och avslutar samtalet med mitt långsinne. Och så gläds jag åt denna helgs match!
Äntligen lördag. Vi samlades i arla morgonstund och klämde in oss i två gamla bilar, åkte fnittrande iväg och såg till att vi när det var ungefär 70 minuter till matchstart drack termoskaffe eftersom det anses vara lämplig doping på vår nivå.
Domarna på bilden är korrekt klädda och sekretariatet riktigt kompetent. Ibland är det inte så, och ibland är det så.
I omklädningsrummet berättar vi alltid gamla minnen om tjejen som dök upp och skulle träna med oss fastän hon var barfota och hade jeansshorts. Och om matchen när vi var fem utfoulade, två skadade och bara tre spelare kvar på planen (man är fem i vanliga fall) och om när jag fick åtta foul i en match (man åker ut efter fem foul). Samt om strumpmodet på 70-talet.
Strumpmodet 2009 är inte särskilt strikt. Man kan spela i långa knästrumpor eller korta fjollsockor. Annat var det när vi alla hade tredubbla tubsockor med olikfärgade ränder.
Jag är ballast av alla för jag spelar fortfarande i Wigwam-tubsockor från slutet av 1980-talet. (Märket är inringat för alla strumpkännare.)
Vi bytte om och kände oss omåttligt coola och sa saker som:
– Vi måste svinga bollen minst två varv.
– Fast snabba uppspel är ok, Mirre.
– Vi byter till zonförsvar om de inte skjuter bra.
– Eftersom bara Lotten och Bell är centrar, får Louise och Malin hoppa in i den positionen.
– Bigge och Marie turas om att spela guard idag, va?
– Näe, jag tänker inte ta upp bollen! Jag vill vara forward!
– Ok. Har nån mer tejp?
Så tog en spelare på sig pannband, och så kan man ju inte ha det idag. Hon ställdes i skamvrån och förbjöds spel tills hon satte upp håret med klämmor istället.
När matchen idag skulle ha inletts, var motståndarna bara fem till antalet. Och domarna noll. Vi väntade tålmodigt (det är i alla fall bara division III), och så dök en redan svettig domare upp och bad om några minuters dispens medan han värmde upp och letade upp en kollega. Javisst sa vi, och såg motståndarlaget fyllas med stressade ungdomar som måste ha fått fel tid för sig. Och så stretchade vi lite till.
Jag stretchar de stela baklåren. (Jag kan nästan gå ner i spagat! Kolla! Vänta, hur kommer man upp? Uhuuuf.)
– Ett-två-tre: kämpa! Det här kallas pepping och görs flera gånger per match. Bästisgrannen står där med en ispåse på ögonbrynet. (Hon fick nämligen en foul när hennes öga hamnade på en annan tjejs armbåge.)
Och så duschar vi. (Ni förstår att hurraropen skallade när jag tog nakenbilder på mina lagkompisar?)
Vi vann matchen, analyserade den bedrövliga fjärdequarten (man spelar 4×10 minuter effektiv tid), stretchade lite mer, berömde Jenni som skällde ut tjejen som spelade som en ryggsäck, jämförde skador och skrapsår och invaderade sedan närmaste affär i den vilda jakten på återhämtningsmål som vi alltid glömmer att ta med oss.
Detta har jag hållit på med i 30 år. Och jag kommer att hålla på i 30 år till. Rollatorbasket, anyone?
____________
Språklkorigerigsuppdattering:
Jag hade kallat strumporna där ovan för ”sockar” i plural. AB påpekade helt korrekt att det inte var korrekt, och att endast gamla skånska präster säger ”sockar”. Jahapp. Så nu vet ni vem som döljer sig under min pseudonym – en gammal skånsk präst i korrekta sockar.
____________ Uppdatering: Jag har fått tips från USA: Granny-basket! (De finns på Youtube också, men min lidande basketsjäl vill inte skicka d
it er – de skjuter nämligen förfärligt dåligt.)
Holyfield har precis vunnit över Tyson och kan inte sluta prata om Gud och Jesus. Men reportern ger inte upp.
Då och då – med väldigt underliga intervall som inte alls verkar förtroendeingivande – skickar min djefla man och jag ut ett nyhetsbrev med fem tips om något bokstavsrelaterat. Idag försöker jag sålla bland mina 396 tips till alla som någon gång måste intervjua någon.
– Intervjutips? Vabaha? Ska du som inte är journalistutbildad ge tips i ett ämne som du ju inte på några villkor kan behärska? – Javisst. Det finns så mycket som jag tror att jag kan.
För även om man inte är journalist, kan man ha nytta av att känna till intervjuteknik. Det kan handla om att skapa nya kontakter inom eller utanför företaget, att finna rätt person till en ny tjänst eller bara om en presentationstext till intranätet. Eller ett blogginlägg för tusan bövlar!
1.
Se till att intervjuoffret (som man verkligen inte borde kalla ett offer egentligen) känner sig bekväm i situationen. Om det kräver att du sitter synnerligen obekvämt på ett bord i skräddarställning, så ok.
– Vad roligt att du sover i en vattensäng, får jag lägga mig bredvid dig medan vi fortsätter att prata?
– Visserligen brinner det lite i ditt hår fortfarande, men här – ta en isbit på.
2.
Eliminera störande element. Det kan vara omkringrusande kolleger, gråtande barn i bakgrunden eller en ständigt sms-pipande telefon. Men tänk också på att de störande elementen kan fungera lugnande för att ”allt är som vanligt” med dem i närheten. Det finns människor som till och med mår dåligt och inte kan fokusera om de blir tvungna att stänga av mobilen eftersom de då får en känsla av att de står utanför ”verkligheten”. Eliminera alltså inte nödvändigtvis det som stör dig, utan sådant som stör den som intervjuas.
– Ni flackar med blicken, är det något som är fel, herr Pirat?
– Ja, jag saknar min papegoja så. Kan han få sitta på min axel under intervjun?
3.
Ett självklart tips som passar i alla tänkbara situationer i livet, är att man bör förbereda sig. Alla tipslistor med självaktning har med punkten ”förbered dig”. När det inte går att förbereda sig, kan man i alla fall skriva upp frågor som kanske kommer att ställas – hur självklara de än är. Men bara för att det finns färdiga frågor, kan man inte slappna av helt: du måste vara vaken och lyssna på svaren så att du inte missar självklara följdfrågor. Så här t.ex.:
– Ja, det var ju då jag förstod att min mamma … inte var … som andra mammor … – Och vilken är din favoriträtt?
4.
Formulera frågorna så att de varken är vinklade eller mesiga. Tyvärr definierar alla jag känner ”vinklad” och ”mesig” på olika sätt, men ungefär så här menar jag:
Vinklad fråga – Tycker du att det är rätt att stora, starka, rika ishockeyspelare ska få bättre träningstider än stackars små, fattiga konståkningsflickor?
Mesig fråga – Blev du inte ledsen då? Och kränkt?
Dum fråga (som tyvärr ofta funkar bra) – Hur känns det?
Öppen fråga utan vinklingar och färdiguttänkta svar – Jag är lite nyfiken på den nya landskapsflaggan som har ett spöknippe i mitten. Berätta hur den kom till!
5.
Våga använda din egen personlighet. Är du en slarver med ägg på slipsen eller en petimäter med benan i raka vinklar kan du kanske göra en grej av det. (Men förvänta dig inte att den som du intervjuar hurrar och älskar dig bara för att du är dig själv.)
– Titta, jag har förberett mig med 125 frågor, en bandspelare och sjutton nyvässade pennor med perfekt hårdhet. Sådan är jag!
– Jag har då rakt inte tid att svara på 125 frågor.
– Oj och hoppsan, spillde jag rödbetssaft på din vita klänning igen? – Jag har inget ombyte och måste åka hem och byta, du har fem minuter på dig från och med nu.
Såja.
Det sägs att Ulf Elfving (som inte stavas med w) fortfarande är Sveriges skickligaste intervjuare. Jag tycker att det är svårt att bedöma numera, när man inte är riktigt säker på om det finns en intervjufrågemakarstab i bakgrunden. Själv gillar jag Ruby Wax och Michael Parkinson, men det känns ju sådär lagom originellt.
Uppdatering
Har nu fått från säker källa (kollega till Ulf) höra att han inte har hjälp med frågorna utan sköter vjuandet helt själv. (Ja, i branschen skippar man ”inter-”.)
När jag blir stor ska jag ha ett yrke som heter ”studiebesöksrapporterare”. Detta yrke kommer att vara lukrativt och givande. Jag ska ha en agent som portionerar ut mina planerade besök på olika arbetsplatser i en annars behagligt ofylld almanacka. Och världen kommer att bli en bättre plats med antika klädavhängningsställen som jag har inspirerat till!
Se bara! Och tänk att här samlades politikerna förr i tiden när de inte hade tillgång till lika fina arbetsrum som idag. 1. Plats för plommonstop. 2. Plats för käpp eller paraply. 3. Plats för galoscherna. (Det var bättre förr!)
Igår hamnade jag alltså i Riksdagshuset för att se hur förste stenografissan Cruella sköter sig på jobbet. (Utan kamera. Alla bilder är tagna med mobilen. Suck.) Det lät så här:
– Det här är första kammarsalen, där soss…
– Ååååååh!
– Och här är andra kammarsalen, där mod…
– Meeeen tittaaaa!
– Till höger har du plenisalen, men vi f…
– Wow! Wow! WOW!
– Och där gick Baylan förbi oss.
– Men kolla vilken häftig stol!
Ja, jag är lättimponerad i vissa sammanhang. Och då hade jag ännu inte sett stenografiblocket.
Stenografens handstil. Strax efter MS där i mitten står det: ”Jag ber att få hänvisa till det utdelade svaret.”
– Mina stenograferade kråkor ser ju inte ut som andras kråkor. Jag kan knappt läsa mina egna anteckningar om de är ett par veckor gamla, förklarade Cruella.
– Men ååååh! Ändå! Det är ju underbart!
– Här står det nog … äh, vi tar en annan. Oj vad svårt, vänta, här kanske.
– Och hur skriver du in allt i datorn sedan?
– Då öppnar jag ett dokument och sätter samtidigt igång det inspelade ljudet och så lyssnar jag och skriver samti…
– Han pratar! Datorn pratar! Och du skriver! Wow!
Cruella har här tolkat sina kråkor.
Riksdagshuset är ljuvligt, överdådigt pyntat, allmänt fantastiskt och väldigt intressant. När man först kommer förbi de inte alls bistra vakterna i entrén, kliver man in i en väldig sal som en gång i tiden rymde Riksbanken – men som är nyrenoverad och nu hyser Sveriges sista regelrätta postkontor. Där kan man telefonera också. I en riktig telefonkiosk med sladdtelefon!
När jag stod här och poserade, ringde min mobil på riktigt. Så jag har nu talat i telefon i en telefonkiosk för första gången på säkert tio år.
Första kammarsalen är röd och brukar hysa Socialdemokraterna. Andra kammarsalen brukar hysa Moderaterna – men är också röd.
Cruella (i bildkanten ovan) är en av 25 riksdagsstenografer som går på ett rullande schema och som skriver ner precis allt som riksdagsmännen säger. I plenisalen (där alla får plats) pallar de bara att stenografera i tio minuter i stöten, medan de i mindre lokaler som Första och Andra kammarsalen kan sitta i uppåt en halvtimme. Allt som sägs spelas även in på digitala bandspelare (se röda ringen).
Riksdagshuset byggdes 1897–1905, delvis under inflytande av Lunds stolthet Helgo Zettervall (som jag hoppas kunna återvända till en annan gång). När huset stod färdigt, var de som hängde med i arkitektursvängen förgrymmade eftersom det såg så ruskigt omodernt ut. ”Byggnaden hade kommit till i en brytningstid mellan nationalromantiken och nyklassicismen” säger Wikipedia. Man borde alltså ha låtit jugendstilen dominera, inte nybarocken. Må så vara, jag gillar jugend också – men Riksdagshuset är fantastiskt i sin pompösa stil!
Överallt finns det förstås konst – både modern och inte så värst modern. Men ojojoj, den gamle talmannen hänger snett. (Och inte vågade vi rätta till honom.)
Nu till scoopet!
Den entré som man inte använder idag (den som vetter mot Operan) är grön och ser ut som om den är marmorklädd – men är bara marmoreringsmålad. Det känns lite som att sitta inne i en pyntad pistagenöt. Men plötsligt, när jag stod där och ooooade och aaaahade, såg jag mitt scoop – en lite smutsigare del av den målade marmorn. Hade någon månne kastat en politisk kombattant i väggen?
Ser ni, visst ser det lite ostädat ut där?
Jag och min fjuttiga mobilkamera klev närmare väggen. Cruella hängde på och sa att nä, det där hade hon inte lagt märke till tidigare. Vi behövde inte kisa, inte ta fram ett förstoringsglas och heller inte fylla i med medhavda pennor. Marmorn talade sitt tydliga språk:
Ingvar Carlsson was here. So was Lotten Bergman, the superscooping woman.
OBS: Han är inte datormanipulerad i efterskott, jag ljuger inte och överdriver aldrig. Alla politiker som läser denna blogg (jättemånga förstås) kommer att intyga äktheten.
Jag hade ingen aning om vad ”I Seraillets have” var och The Real Group är … ehrrm. Inte min kopp te. Däremot kan jag fonetiska!
Lektion 1: sätt hakar runtom: [fonetiskan]
Lektion 2: hitta på, kör på med vanliga bokstäver med barnslig stavning!
När jag blir stor ska jag ha ett yrke som heter ”studiebesöksrapporterare”. Detta yrke kommer att vara lukrativt och givande. Jag ska ha en agent som portionerar ut mina planerade besök på olika arbetsplatser i en annars behagligt ofylld almanacka. Och världen kommer att bli en bättre plats.
Igår var jag alltså i Riksdagshuset för att se hur förste stenografissan Cruella sköter sig på jobbet. Det lät så här:
– Det här är första kammarsalen, där soss…
– Ååååååh!
– Och här är andra kammarsalen, där mod…
– Meeeen tittaaaa!
– Till höger har du plenisalen, men vi f…
– Wow! Wow! WOW!
– Och där gick Baylan förbi oss.
– Men kolla vilken häftig stol!
Jag är lättimponerad i vissa sammanhang. Och då hade jag ännu inte sett stenografiblocket.
– Mina stenograferade kråkor ser ju inte ut som andras kråkor. Jag kan knappt läsa mina egna anteckningar om de är ett par veckor gamla, förklarade Cruella.
– Men ååååh! Ändå! Det är ju underbart!
– Här står det nog … äh, vi tar en annan.
– Och hur skriver du in allt i datorn sedan?
– Då öppnar jag ett dokument och sätter samtidigt igång det inspelade ljudet och så lyssnar jag och skriver samti…
– Han pratar! Datorn pratar! Och du skriver! Wow!
Riksdagshuset är ljuvligt, överdådigt pyntat, allmänt fantastiskt och väldigt intressant. När man först kommer förbi de inte alls bistra vakterna i entrén, kliver man in i en väldig sal som en gång i tiden rymde Riksbanken – men som är nyrenoverad och nu hyser Sveriges sista regelrätta postkontor. Där kan man telefonera också. I en riktig telefonkiosk med sladdtelefon!
Huset byggdes 1897–1905, delvis under inflytande av Lunds stolthet Helgo Zetterwall, som jag hoppas kunna återvända till en annan gång. När huset stod färdigt, var de som hängde med i arkitekturmoderniteter förgrymmade eftersom det såg så ruskigt omodernt ut. ”Byggnaden hade kommit till i en brytningstid mellan nationalromantiken och nyklassicismen” säger Wikipedia. Man borde alltså ha låtit jugendstilen dominera, inte nybarocken. Må så vara, jag gillar också jugend – men Riksdagshuset är fantastiskt i sin pompösa stil!
Den entrén som man inte använder idag (den som vetter mot Operan) är grön och ser ut som marmor – men är bara målad. Det känns lite som att sitta inne i en pistagenöt.
Jag vaknar, klämmer lite på träningsvärken och sträcker mig efter datorn. Så känner jag efter – vad är det för dag? Är det en dag när jag har en ocean av tid på förmiddagen och eoner av tid på eftermiddagen? Eller (jävlar) har jag
telefonmöte kl. 10:15
lunchmöte kl. 12:00
fika med chefen på Storföretaget kl. 14:40
föräldramöte kl. 19:30?
Ni som jobbar som jag – filosoferande vid datorn – ser meddetsamma att en sådan dag som ovan är en bortkastad jobbdag. Det kommer inte att skapas något. Dessutom måste jag ju komma ihåg att faktiskt ta mig till alla dessa möten. Och klä på mig! Fika mig hit, fika mig dit! Jag vill ju jobba! Räck upp handen alla som inte vill sitta på möte!
Måndagsmöte, tisdagslunch, onsdagsplanering, inlämning av bilen för besiktning på torsdag och jag kommer inte att komma igång förrän halv elva, fredagstårta.
Lisa tipsade mig om Paul Grahams ”Maker’s Schedule, Manager’s Schedule”. Det handlar om kreatören/tänkaren/skaparens schema kontra det ”normala” schemat med timsindelade dagar som t.ex. chefen på Storföretaget lever efter. Och tjong i kastrullen, vad jag kände igen mig.
Mina dagar är indelade i två stora sjok – två enorma, oskrivna ark som heter förmiddag och eftermiddag. Ett möte mellan 10:05 och 11:03 gör att jag knappt hinner tänka före tio, än mindre skapa något vettigt. Inplanerade möten gör mig helt enkelt mindre ambitiös.
– Men Lotten, jag trodde att du var ett under av effektivitet!
– Men Lotten, kan du bara skapa under perfekta förhållanden?
– Men Lotten, vem tror du egentligen att du är – ska hela världen anpassa sig efter dig?
Nej, men vi kan kanske kompromissa lite?
Med möten tidigt på morgonen och sent på eftermiddagen, hinner jag ta på mig tänkarmössan, veva igång den och till och med köra den varm. Men vad ska vi kalla de två olika schematyperna på svenska?
The maker: tankejobbaren, teoretikern, the almighty skapare?
The manager: kalenderbossen, chefen, den korrekta ledaren?
Nähäpp, inte så fyndigt. Har ni några andra förslag?
Sammanfattning:The manager är effektiv med många möten inplanerade i almanackan. The maker är effektiv med många timmars arbete på raken. Låtom oss alltså kompromissa med möten tidigt eller sent på dagen.
Länk till inlägget, om ni vill sprida detta evangelium: https://www.lotten.se/2009/10/motesteknik-liksom.html
Jag har gått i demonstrationståg (är gubevars uppvuxen på 1970-talet i Luleå) och stått bland gulblåa supportrar för att komma in på Råsunda samt klämt mig ut ur Stadion efter en Coldplay-konsert. Men det är numera riktigt sällan som jag med likasinnade ute i verkligheten strävar mot ett gemensamt mål.
Matkö i Canada på 1930-talet.
Vaccinkö i Sverige 2009.
Att jag får den stora äran att vaccineras före nästan alla andra, beror på att jag pga. en liten diskret astma befinns vara i en riskgrupp. Det känns lite fånigt eftersom jag måste äta en kattpäls eller springa uppför Mount Everest i minusgrader för att få ett anfall. Men vad gör man inte för att få ett tillfälle att få blogga om sina upplevelser?
I kön var jag banne mig 30–40 år yngre än alla andra. Det var rollatorer, det var permobiler och det var foträta skor samt gigantiska handväskor. Strax framför mig stod en urtjusig 80-årig dam med röd basket basker. Bredvid och bakom mig stod grånade män med plirande ögon och moderna, jättestora glasögon samt tageltofsar ur näsa och öron. Alla ville de förstås konversera den unga flicka som jag ju i sammanhanget hade förvandlats till.
– Det här är förfärligt. Skandal. Jag har då aldrig varit med om maken! knarrade den tjusiga på lunda-skånska.
– Määäääään inte äääääär det så faaaarligt inteeeee, gnällde de tre männen nästan i korus.
– Titta på träden – så vackra, försökte jag, som ju inte bryr mig särskilt mycket om vackra träd.
– Men det var bättre förr, sa tjusiga damen.
– I alla fall bilarna, sa en man.
– Men inte datorerna, sa en annan man.
– Eller medicinen, sa en tredje man.
– Ja, fast precis så här stod vi och köade när vi skulle få poliosprutan 1957!
Och så stod vi där och fullkomligen öste minnen ur oss. Mina barndomsminnen krockade med deras medelåldersminnen och under hela diskussionen bidrog den tjusiga med ”usch” och ”näe” samt ”det tycker jag då rakt inte”.
Inne i lokalen fanns 20 sprutstationer och sköterskor med operationsgröna kläder.
När vi hade stått i kö i 15 minuter, insåg den tjusiga damen att det ju skulle komma att gå kvickt, det här – och blev på ett sprudlande humör.
– Men klä på den stackars nakna statyn där borta något. Här går det undan. Titta på löven! Jaja, det regnar i alla fall inte på oss. Jag har varit så nervös för det här, men nu ser jag att …
(Min vetenskapliga undersökning säger än en gång att 91 % av alla surpuppor bara är rädda.)
Här får jag sprutan samtidigt som jag skrattande försöker ta en bild och konversera den skrattande sjuksköterskan, som även hon var i 80-årsåldern. (Min underliga frisyr begriper jag inte. Hade jag en tofs rakt upp? Hade jag nyss tagit av mig mössan? Är det ens jag på bilden?)
Det dukade bordet. Sticket gjorde inte ont, insprutningen gjorde inte ont och inte har jag ont i armen idag.
Avslutningsvis, är det så att jag har fattat ett beslut om att jag ska ta vaccinet. Efter att ha läst på och frågat alla som ”är i branschen”, fann jag att för mig var det ett riktigt beslut att jag skulle tacka ja till sprutan. Basta.
Men ni får ändå fylla kommentatorsbåset med avskräckande historier om kusiner som har tappat tänderna, mostrar som måste gå baklänges, kompisar som har varit förkylda sedan de fick sprutan och gärna dra paralleller till … poliovaccineringen i mitten av 1950-talet? Eller så låter vi diskussionens vågor gå höga och räknar ut hur många som kommer att ta sprutan. Och inte.
1)
Den 19 november håller jag och min djefla man två seminarier på en dag. I Lund. Det är bara att läsa här och boka plats här. (Eller mejla mig.) Vi har formulerat kursinnehållet så att era arbetsgivare kommer att tycka att det låter helfräsigt och superseriöst fastän vi förstås bara kommer att prata strunt och fnittra samt dricka öl i kvällningen.
2) Läs bara! En man med ett skägg blödde nästan ihjäl. I Malmö.
Under orienterings-VM i somras, fick den då ledande Martin Johansson plötsligt en inte alls imponerande pinne i låret. Inom orientering måste man hjälpa skadade medtävlare, annars kan de ligga och dö i skogen medan de andra går i mål och får lagerkrans.
Alltså bromsade tvåan, trean och fyran medan den svenske ettan med blodet sprutande bedyrade att han nog skulle klara sig ändå. [Jfr Mannen med skäggets upplevelse.] Fransmannen slet av sig tröjan, snörpte till det pulserande såret, norrmannen gav sig iväg som Tsarens kurir mot tävlingscentrum medan den halvnakne fransmannen tillsammans med tjecken bar ut den bleke Bellman Martin till en stig.
När ambulansen hade hämtat den blödande, sprang de tre hjältarna färdigt loppet och kom sist på en tid som jag nästan hade kunnat slå. Martins mamma kom i målområdet fram och grät och kastade sig om halsen på fransmannen. Slutsats: när man blöder ur ett lår blir man inte riktigt klok i huvudet.
