I förra veckan var det cykling (ett ord som i mina öron alltid låter som ”kyckling”) på schemat. Söderut trampade vi mot slott och herresäten, vilse i pannkakan men med underbart sjöbad, fnitter, skoj och inga missöden. Fyratimmarscyklingen (ah, fyratimmarskyckling skulle kunna vara nåt tjälknölsliknande recept) hemåt mot norr i hällande spöregn var en helt annan upplevelse.
Komna till Gnesta, klev vi in på Frösjö Värdshus, plaskade oss fram till ett bord och installerade oss som vore vi hemma runt köksbordet.
”Förlåt” sa vi till personalen när vi drog av oss jackor och tröjor, som fick vridas ur ute vid entrén. ”Pffft”, sa personalen leende, som tydligen hade varit med om att ta emot trötta cyklister förut.
– Jag ber om ursäkt för pölen här, det ser nästan ut som om jag har kissat på mig, sa jag.
– Vill ni att vi tänder en brasa åt er? sa personalen lugnt.
Men vi kom obegripligt nog – trots förbiskvättande lastbilar på 80-vägar – helskinnade hem.
Och så gick ett par dagar. Vips, hamnade jag med den djefla mannen i en bil som for tvärs genom Sverige till en båt som tog oss till en krabbfylld fiskebod på Hästvom (Hästvam, Höstvomb, Höstvamb) på Västkusten.
Solen skiner, krabborna står som spön i backen och de vita skrattrynkorna avtecknar sig numera som modern konst i hela ansiktet.
På Hästvom kom Försvarsmakten en dag för många år sedan och sprängde bort ett värn, som hade funnits på platsen sedan åtminstone andra världskriget. Pang bom tjoff, så var det bara massa sten kvar av bunkern.
Det är Tjugotvååringens pojkvän – Starke Arvid – och hans familj som hyser oss i detta skärgårdens himmelrike. Men är allt verkligen bara idyll, skönhet, god mat, båtfärder och spännande klippformationer i dessa trakter runt det mordfyllda Fjällbacka?
Här ligger jag i en smal säng medan folk utomhus vandrar omkring i morgonrockar med öl i fickorna. Utom de som sitter som packade sillar i enorma badtunnor alldeles intill havet. Så här:
Vädret är obeskrivligt ljummet och solen går ner som ett proffs.
Allt är så löjligt vackert att jag bara behöver lyfta kameran och rikta den lite på måfå åt än höger, än vänster. Bilderna blir därefter: vackert, trist hus & vacker, trist solnedgång & vacker, trist himmel & vacker, trist vattenyta och titta så vackra färgerna blir i grådiset! Gäsp.
Jag är anlitad av ett företag som har kick-off här ute i paradiset – de ska alltså peppas och inspireras av en skrivregelsföreläsning. Maken till förnuftigt företag har jag då aldrig hört talas om! Det är god mat, dans halva natten, spa, bastu, morgonrockar och frottétofflor samt faktiskt allt man kan önska sig. Men man kan inte leva på vackra ting allena, så jag gick ut på en huppegupptäcksfärd och träffade en arg katt.
På vägen gick jag förbi en snygg traktor med motorn blottad.
Eftersom jag ville gå till vattnet, blev promenaden en s.k. turåreturpromenix där man går tillbaka i samma fotspår.
Ute på bryggan tog jag ännu fler solnedgångsbilder (gäsp) och höll på att trilla ner i vattnet när en planka på bryggan gav vika. Om jag hade trillat i plurret, hade jag landat på … vaddå?
Jag pratade med en man som sa att min kamera var fin, en kvinna som sa att mina skor var fina (det var de faktiskt inte alls) och en liten flicka som sa att hon hade fått en ny cykelhjälm och att man egentligen borde ha hjälm på sig alltid. Alla var oförskämt trevliga och glada och inte alls irriterade på att bastuområdet med alla morgonrockar fungerade som en tratt eftersom vi hörde skrålet flera kilometer bort.
Jag gick vidare.
Och så fann jag avslutningsvis ett intressant dike. Eller … intressant och intressant. Skylten var i alla fall intressant.
Och nu halvblundar ni nog av rädsla för att en bild på blånageln i rubriken ska dyka upp. Nä. Den är liten och ful och utstrålar hämndbegär och vrede för att jag tjongade den i en på golvet liggande hantel i morse.
När jag har föreläst färdigt och inspirerat åhörarna med fiffiga semikolon och långa tankstreck samt konstiga citattecken ska jag vända kosan mot Göteborg, för att där ta in på hotell. Jag och den blåa tånageln ska sedan vila oss i form inför resan mot Ulricehamn, där vi ska fortsätta denna skrivregelsturné över fyra städer.