I förra veckan var det cykling (ett ord som i mina öron alltid låter som ”kyckling”) på schemat. Söderut trampade vi mot slott och herresäten, vilse i pannkakan men med underbart sjöbad, fnitter, skoj och inga missöden. Fyratimmarscyklingen (ah, fyratimmarskyckling skulle kunna vara nåt tjälknölsliknande recept) hemåt mot norr i hällande spöregn var en helt annan upplevelse.
Vi var så fullständigt plaskplöta inifrån och ut, att det kippade i bh:n.Men ändå var det för somliga oerhört viktigt att sadeln var torr.
Komna till Gnesta, klev vi in på Frösjö Värdshus, plaskade oss fram till ett bord och installerade oss som vore vi hemma runt köksbordet.
Våra vattenlik till fötter samsades under bordet med två vilsna chilinötter.
”Förlåt” sa vi till personalen när vi drog av oss jackor och tröjor, som fick vridas ur ute vid entrén. ”Pffft”, sa personalen leende, som tydligen hade varit med om att ta emot trötta cyklister förut.
– Jag ber om ursäkt för pölen här, det ser nästan ut som om jag har kissat på mig, sa jag.
– Vill ni att vi tänder en brasa åt er? sa personalen lugnt.
Tio minuter senare stekte vi skor och en ljuv doft av gummi spreds i restaurangen.
Men vi kom obegripligt nog – trots förbiskvättande lastbilar på 80-vägar – helskinnade hem.
Och så gick ett par dagar. Vips, hamnade jag med den djefla mannen i en bil som for tvärs genom Sverige till en båt som tog oss till en krabbfylld fiskebod på Hästvom (Hästvam, Höstvomb, Höstvamb) på Västkusten.
Båtbild! (Vi har inte åkt särskilt mycket båt någon av oss, så det här är en ovanligt syn.)
Solen skiner, krabborna står som spön i backen och de vita skrattrynkorna avtecknar sig numera som modern konst i hela ansiktet.
Den djefla mannen tittade maten djupt i ögonen. (Det konstaterades snabbt att den här var på tok för liten. Han fick gå till säters och äta sig fet.)Men de här godingarna … Krask, knak, slurp och smask. Sa inte krabban.Uppe på den öde ön Trinisla (förr kanske tre öar, numera tre ötoppar) hade ett mystiskt stenrep klämt sig ner i en skreva.
På Hästvom kom Försvarsmakten en dag för många år sedan och sprängde bort ett värn, som hade funnits på platsen sedan åtminstone andra världskriget. Pang bom tjoff, så var det bara massa sten kvar av bunkern.
Men till platsen kom Herr Gabriel efter en tid och började lägga stenarna snyggt runt betongen. (Han är dock inte helt färdig än.)
Det är Tjugotvååringens pojkvän – Starke Arvid – och hans familj som hyser oss i detta skärgårdens himmelrike. Men är allt verkligen bara idyll, skönhet, god mat, båtfärder och spännande klippformationer i dessa trakter runt det mordfyllda Fjällbacka?
Här ligger jag i en smal säng medan folk utomhus vandrar omkring i morgonrockar med öl i fickorna. Utom de som sitter som packade sillar i enorma badtunnor alldeles intill havet. Så här:
Fast den här bilden har inte jag tagit; jag vågade inte närma mig alla halvnakna människor med kameran höjd.
Vädret är obeskrivligt ljummet och solen går ner som ett proffs.
Kolla så skickligt!
Allt är så löjligt vackert att jag bara behöver lyfta kameran och rikta den lite på måfå åt än höger, än vänster. Bilderna blir därefter: vackert, trist hus & vacker, trist solnedgång & vacker, trist himmel & vacker, trist vattenyta och titta så vackra färgerna blir i grådiset! Gäsp.
Men kolla vilken intressant tunna i förgrunden!
Jag är anlitad av ett företag som har kick-off här ute i paradiset – de ska alltså peppas och inspireras av en skrivregelsföreläsning. Maken till förnuftigt företag har jag då aldrig hört talas om! Det är god mat, dans halva natten, spa, bastu, morgonrockar och frottétofflor samt faktiskt allt man kan önska sig. Men man kan inte leva på vackra ting allena, så jag gick ut på en huppegupptäcksfärd och träffade en arg katt.
Eller vad vet jag? Det kanske var en glad kameleont?
På vägen gick jag förbi en snygg traktor med motorn blottad.
Det tackar vi för! Röd motor – som ett hjärta!Jag störde även dessa gäss, som skällde ut mig efter noter och gav mig mördande blickar.
Eftersom jag ville gå till vattnet, blev promenaden en s.k. turåreturpromenix där man går tillbaka i samma fotspår.
Bö i Klövedal klingar väl precis lika vackert som Gullfjäll?
Ute på bryggan tog jag ännu fler solnedgångsbilder (gäsp) och höll på att trilla ner i vattnet när en planka på bryggan gav vika. Om jag hade trillat i plurret, hade jag landat på … vaddå?
Ser ni bland sjögräset? Är det porslin?Krabbskal! Så fiffigt! Där ligger de ju och kan inte lukta!
Jag pratade med en man som sa att min kamera var fin, en kvinna som sa att mina skor var fina (det var de faktiskt inte alls) och en liten flicka som sa att hon hade fått en ny cykelhjälm och att man egentligen borde ha hjälm på sig alltid. Alla var oförskämt trevliga och glada och inte alls irriterade på att bastuområdet med alla morgonrockar fungerade som en tratt eftersom vi hörde skrålet flera kilometer bort.
Jag gick vidare.
Har vi någon här som kan tala om för mig vad det är för röd signallampa som detta okända skjul (?) har på taket?I gräset låg något mystiskt. Aha, tjära. Men varför? Är ett tjärmord begånget och borde jag kanske ha plockat upp beviset?
Och så fann jag avslutningsvis ett intressant dike. Eller … intressant och intressant. Skylten var i alla fall intressant.
”Artrik vägkant.” Hmmmm.Och nageln låter sig inte fotograferas, hur blå den än är, varför ni får en symbolisk blånagelbild.
Och nu halvblundar ni nog av rädsla för att en bild på blånageln i rubriken ska dyka upp. Nä. Den är liten och ful och utstrålar hämndbegär och vrede för att jag tjongade den i en på golvet liggande hantel i morse.
När jag har föreläst färdigt och inspirerat åhörarna med fiffiga semikolon och långa tankstreck samt konstiga citattecken ska jag vända kosan mot Göteborg, för att där ta in på hotell. Jag och den blåa tånageln ska sedan vila oss i form inför resan mot Ulricehamn, där vi ska fortsätta denna skrivregelsturné över fyra städer.
The Lotten World Tour of 2014:
¿Vem tusan , bryr sig om skiljetecken
Frukostuppdatering!
Den bästa äggröra jag har ätit på länge! Jag måste hämta mer!Men vänta. Vad är det som ligger där? Hallå, personalen! Ligger det en fisk i äggröran?– Oj, ursäkta, jag ordnar det! sa personalen … och ordnade ”det”.
