resor – Lotten

Basketbubbel och skyddsnät

Publicerat av Lotten Bergman den 29 augusti 2024 22:35

Jag sitter iklädd basketkläder på Stortoget i Lund och svettas.

Rödmosig, kissnödig och lite fundersam eftersom jag har en besvärlig kycklingbit mellan två kindtänder.

I Skåne är inte sommaren meteorologiskt slut förrän runt 12 oktober, så man kan kanske säga att jag åkte söderut för att förlänga sommaren. Men så var det ju inte; jag åkte faktiskt hit för att träna basket i två timmar.

Se här – ett basketfoto från 1990. Det är jag närmast kameran.

Mitt Lugi-lag från runt 1990 samlades nämligen här i Lund för att spela basket utomhus … och dricka lite bubbel samtidigt. Det är förstås en på alla upptänkliga sätt mycket olämplig blandning med tanke på att idrottsrörelsen ska spola kröken, trajadiraaa.

Men ååååh, så kul det var! (INGEN slet av hälsenan!)

Sommaren har inte blott varit en sorgesam period med saknad och askströssel, utan minst lika mycket sågande, skrattande, skuttande, bakande, badande och basketbollande. Sedan i maj har jag åkt till Brighton, Olseröd, Köpenhamn, Lund, Visby, Horndal, Byske, Runmarö, Hästvom, Öland & Öland och nu Lund igen. Om jag hade cyklat överallt utan att åka hem till Eskilstuna en enda gång, hade jag cyklat i ungefär 300 timmar.

Men vad finns då på alla dessa platser? Jo, mitt skyddsnät. Jag fångas upp av släkt och vänner när jag faller – och så ligger jag där och vaggar i deras famn tills det är dags att hugga ner ett träd, måla ett tak, tapetsera ett rum, dricka en öl, äta en soppa, heja på Sverige i OS, klämma en kräfta på magen och förstås spela basket med bubbel.

Tack, tack och åter tack!

Bildrapport!

Pappa, 86 år, trivs på sitt alzheimerboende och får mig att bli sugen på att spela pingis. Hans skruvar är komplett obegripliga och går inte att mota i grind. Jag har bättre kondis, men förlorar 100 % av matcherna.

På basketträningarna blandar vi unga med gamla och pyttesmå spelare med en skäggig 208 cm-karl.

Plötsligt lade jag märke till den här FÖRFÄRLIGA och övertejpade kontakten som gick sönder häromåret när jag visst prioriterade nåt annat. Jag köpte en ny och pillade loss gammelkontakten …

… och fann att det var 13 (tretton!) år sedan den pajade! (Den nya kontakten passade inte och väggen måste målas om, så nu sitter bara ny silvertejp på plats. Gah.)

Jag beslutade mig för att rensa bort Olles kläder och ge bort rubbet. Men plötsligt hade jag rivit ut mina egna kläder, gett bort hälften och lagt Olles i en resväska istället. (Om det är en tyllkjol i förgrunden? Jomenvisst.)

Minnesavdelningen!

Olle och jag träffades 1985, och 1986 flyttade vi ihop i en helknäpp, ickeisolerad tvåa utan fungerande toa på Michael Hansens kollegium i Lund. Dessutom låg sovrummet precis under en stentrappa som ledde till korridorköket på andra våningen, och detta hände sig på den tiden när många fortfarande bar träskor inomhus.

Därför satte vi in en annons i Sydsvenska Dagbladet.

”Oavbrutet träskoklamp från korridorköket ovanpå! Kan du hjälpa oss hitta 2–3:a? Olle o Lotten 046-11 56 59.”

Man betalade för varje tecken i annonsen, så vi filade länge på formuleringarna för att ha råd. (Och det var inte vi som tyckte att ”Du” skulle skrivas med versal.) Några veckor senare fick vi napp och flyttade in i en stor, central vindslägenhet på Skolgatan 4.

Där råkade jag en gång tappa en hel kastrull med indonesisk gryta på en orange ryamatta strax innan gästerna skulle serveras. Inget fick förfaras, så jag slevade tillbaka maten i kastrullen.

Under hela måltiden pillade vi sedan med glatt humör ut små, tunna, orange garnbitar ur munnen. Det var tider, det!

19 kommentarer

Sommartema: mobiltrassel!

Sommartema: mobiltrassel!

Publicerat av Lotten Bergman den 18 juli 2024 23:16

Jag vill tjoa i högan sky.

– PRISA WI-FIN!

– HYLLA DE FUNGERANDE MOBILERNA!

– PUKOR OCH TRUMPETER!

Förklaringen kommer här med ett sammanbitet leende, blixtrande ilskna och likaledes sammanbitna ögon samt knutna nävar i alla upptänkliga fickor.

Den 4 juli stängdes alla mobiler och routrar av i vår familjekonstellation. Idag – den 18 juli – fick vi tillbaka alla funktioner. Orsaken är oklar, syndaren är inte funnen – men det har definitivt att göra med min stundande konkurs. (Mer info om detta kommer senare. Jag har inte misskött mig, men vårt livsverk sedan 29 år – Bergmans Bokstäver AB – finns inte längre.)

Här stod jag och sågade när alla barn började ringa i mina kompisars telefoner för att fråga vad som hade hänt med familjens mobiler.

Här sågade jag vidare när Telenor ringde till en kompis och sa att de skulle koppla tillbaka Lottens alla telefoner ”om en timme”.

Här blev jag opererad på när konkursförvaltarens assistenter beklagade det som hade hänt med mobilerna. Stickan kom ut i höjd med ”men vem beordrade att mobilerna skulle stängas av?” och bubblet slösades på den stora, av mina kamrater skapade, kratern i fotsulan.

Här triumferade jag över rönnen när det hade gått 15 timmar sedan Telenor sa ”en timme”.

När jag kapade ett annat fällt träd i lämpliga bitar, ringde barnen och berättade hur de tyckte att det ju var riktigt spännande att lösa krångliga situationer utan fungerande mobil.

När jag inte fällde träd, satt jag i telefon – alltså i mina kompisars telefoner. Nästan allt skulle kanske kunna lösa sig om inte om, t.ex.

”identifiera dig med Bank-ID” (går inte på min kompis mobil)
”vi använder tvåstegsverifiering för din säkerhets skull” (går inte på min kompis mobil)
”kryssa i rutan om att du vill byta ut ditt nuvarande mobilnummer ska bytas ut till ett nytt” (men nej, aldrig i livet)
”fyll i den fyrsiffriga koden som vi skickar via sms” (jag får ju inga sms)
”vi ringer upp dig på det telefonnummer som du har registrerat hos oss” (mitt nummer är för fan bortkopplat).

Jag måste ha börjat släpa med fötterna av dessa tunga bekymmer, för vips fick jag en till sticka i foten. Och en till. Nya operationer, nya kratrar, mera sprit. (I såret dårå.)

Tiden har i viss mån stått still i denna stuga på Svinön utanför Byske, så av oklar anledning dokumenterade jag med frenesi dessa gamla förpackningar, samtidigt som jag svor ve och förbannelse over digitaliseringen.

När alla dessa reliker hade fotograferats, beslutade jag mig för att köpa en svindyr flygbiljett och åka hem eftersom mobiltrubblet satte alla upptänkliga käppar i alla hjul som tänkas kunde. Jag kunde helt enkelt inte jobba (korrläsning & redigering) utan mobil och effektiv uppkoppling.

Att jag åkte – FLÖG!!! – hem i förtid kostade mig mer än en resa till USA, och … oh the irony … inte ens wifi fick jag på köpet. Vart jag mig i världen vänder, möts jag av ett stort, fett error.

Wifin på tåget från Arlanda hade också pajat, så det slutade med att jag inte kunde köpa tågbiljett och fick fladdra med ögonfransarna samt be på mina bara knän om att inte bli avslängd.

En liten ängel på ett annat mobilföretag hjälpte mig till nya simkort och tillfälliga mobilnummer som hjälpte oss i drygt en vecka. Sedan blev det fel på korten, så vi fick nya. Av misstag skickades en dubbel uppsättning. Samma dag skickade Telenor nya simkort för att de trodde att jag ville fortsätta anlita dem. Av misstag skickade även Telenor en dubbel uppsättning.

Nu har jag självklara julpynt – simkortsgranen kommer att slå världen med häpnad.

När jag stod så här i drygt en timme i en mobiltelefonsbutik längtade jag blott och enbart efter att få fälla några träd.

Efter Svinön väntade vedstapling på Runmarö i Stockholms skärgård. Våra värdar envisades med att man ska ta det lugnt på semestern, medan jag ansåg att den där vedstapeln var på tok för liten.

På Runmarö fanns inte något wifi, så vi fick roa oss som på 1980-talet. (Mat, vin, båt, bad och lekstuga samt utedass kommer man långt med!)

Nu befinner jag mig på Hästvom i Fjällbackas skärgård eftersom Moa (den nuvarande 24-åringen) ska gifta sig här.

Moa är jätteglad för att hon har fått mig att gå med på att kapa klänningens släp och korta den både här och där. Själv darrade jag på handen eftersom det är heeeeeemskt att klippa i dyrt tyg.

… som Moa ett halvt dygn senare vittjade!

Inte ett träd i sikte här på de vindpinade klippöarna – men nästa vecka åker jag till Öland, där det väl behövs en motorsågskunnig trädfällare?

I 15 dagar försmäktade jag på dessa öar utan ~~snus~~ mobil. Men som ni ser; allt är inte mobiltrubbel! Temat i rubriken kunde lika gärna ha varit ”öar jag mött” eller Svinön–>Runmarö–>Hästvom–>Öland …

16 kommentarer

Ruskiga äventyr

Ruskiga äventyr

Publicerat av Lotten Bergman den 10 april 2022 22:35

En gång i 19-årsåldern åkte jag helt solo på en ospecifierad resa till Rivieran. Jag hamnade i Italien, där jag blev uppraggad av en förtjusande ung man som bad mig följa med när han skulle stjäla grannens jättemonster till motorcykel. ”Javisst”, kvittrade jag eftersom jag

inte förstod vad han menade
var jättekissnödig och inte riktigt kunde fokusera på annat.

När jag åkte på klassresa till Leningrad fick vi nästan ingen mat, höll på att frysa ihjäl och sov högst två timmar per natt. En dag hällde jag en hel tallrik fadd kalops i mitt eget knä. En klasskompis klättrade en natt in i en garderob, som gick i baklås.

När jag åkte på klassresa till Rhodos (ja, jag har alltid gått i klasser som har gett järnet vad gäller resor), blev jag nästan kidnappad av en liten rhodes som höll mig i ett järngrepp och skulle ha mig att följa med i hans bil. Jag sparkade honom resolut mellan benen och sprang så fort jag kunde de 7 kilometrarna hem till hotellet på mina då inte alls skröpliga knän.

(Här tänkte jag publicera bilder från de tre nyss nämnda resorna. Men antingen är jag topless eller så ser man inte att det är jag pga vinterkläder [Leningrad] . Så det blir inga bilder.)

Med andra ord: det är spännande när det händer grejer på resor. Det här var bara tre exempel, men ni har förstås liknande och helt andra historier som ni vill fylla kommentatorsbåset med.

Men varför berättar jag nu detta? Jo, för att det ju finns banala reseäventyr. Och så finns det seriösa ÄVENTYR!

Tjugoettåringen som bor i Lund, berättade plötsligt att hennes pojkvän och dennes pappa skulle åka till Polen för att leverera pryttlar och grejer till behövande precis på gränsen till Ukraina. Vår reaktion på denna nyhet kan jämföras med när Butter spelar musik på julafton och Snövit dansar och alla ”orgelpiporna” hakar upp sig och gapar samtidigt.

Vi var storligen förvånade. Och imponerade. Samt lite avundsjuka.

Projektet organiserades av välgörenhetsorganisationen Solögat-Chamania, som samlar in pryttlar, planerar, fixar pappersarbete och som har kontakter i Ukraina. De två körde en modern, proppfull folkabuss med lika proppfullt släp: sanitetsprodukter, 40 lådor desinfektion, rullstolar och mycket mer.

En sån där bil vill jag ju ha. Men hippieblommor på.

– Berätta! Vad hände? Var det spännande? Gick det bra?
– Allt gick bra!
– Allt?
– Ja!
– Men gah.
– Okej, vi hade sommardäck och överraskades av ett plötsligt snöoväder strax efter Krakow. Det var ju inte så bra förstås.
– KÖRDE NI I DIKET?
– Nej. Men allt på släpet blev plaskblött så vi fick stuva om allt i svarta sopsäckar.
– Jamen … åh, så … eh … spännande …
– Nu kom jag på en grej! Vi fick stå i kö i ett par timmar på gränsen; de tittade på våra pass otaliga gånger, de tittade inuti bilen, t.o.m. under motorhuven.
– Gränsen …? Vilke… Men – åkte ni alltså in i Ukraina?
– Ja, vi lastade av inne i Ukraina vid 03 på natten.
– VAVAVA?!
– Det enda som vi inte överlämnade var en trasig påse socker och blött knäckebröd.
– Ni var inne i Ukraina. Wow. Sanslöst.

– Såg ni något mer spännande?
– Näe. Eller … jo …

I förgrunden: ett stängsel med taggtråd. Innanför stängslet: en rad amerikanska surface-to-air-missiler, förberedda för inkommande luftangrepp.

Och vad gör vi på vår front för att hjälpa till? Inte mycket, måste jag tillstå. Eskilstuna Basket skippade entréavgiften och lät alla betala med pastapaket och konservburkar, som gick raka vägen till Stadsmissionens Ukraina-insamling. Det var bra. Olle (aka den djefla mannen) håller kontakt med alla sina vänner i Ukraina, och några som har flytt till Polen kommer han att hjälpa med lite förnödenheter.

Förhoppningsvis dyker det upp ett behov som jag kan tillfredsställa, för jag vill verkligen dra mitt strå till stacken. Nån som vill ha en rättstavad text?

29 kommentarer

Etikett: resor

Basketbubbel och skyddsnät

Bildrapport!

Minnesavdelningen!

Sommartema: mobiltrassel!

Ruskiga äventyr