När detta skrivs sitter jag på ett stillastående tåg i Västerås. Det är signalfel söderut och tåget som står alldeles bredvid vårt har stått där i en timme. Nyss sa min mage till på skarpen och krävde akuta insatser, och jag som alltid går omkring med ägg och te samt choklad i ryggsäcken måste erkänna: jag har varken ägg, te eller choklad i ryggsäcken … för det har tagit slut.
Lite senare:
Eftersom vi stod stilla och ingen ljusning syntes i horisonten, gick jag fram till lokföraren och berättade att jag var så hungrig, så hungrig. Han sa att det var han också, så jag erbjöd mig att springa till Pressbyrån och handla lite skaffning. Och han sa ja!
Sprintelisprint på dåliga knän och klumpiga skor, via rulltrappor och FOLK MED HÖRLURAR SOM STÅR PÅ FEL SIDA och swisch, swosch, högg jag två BLT-mackor och ställde mig i kön. Där hann jag stå i hela fem sekunder innan en okänd banarbetare i brandgul, oljig väst knackade mig på axeln:
– Hej, ursäkta, din lokförare hälsar att du måste komma tillbaka omedelbart. Tåget avgår.
BLT:arna slängdes tillbaka, rulltrappan attackerades med stora kliv och (igen) vad är det med FOLK MED HÖRLURAR SOM STÅR PÅ FEL SIDA och som inte hör när man säger ursäkta? Perrongen togs i två sjumilakliv och pffffuuuuuuuh sjänk jag ner på min plats. Jag hann. För sedan tog det tio minuter innan tåget verkligen kom iväg.
Vad kul! Nu går tåget ju!
Efter en dag i Örebro och en dag i Sandviken känns det som om jag måste häva ur mig ett par bilder. I Örebro fanns det nämligen en gammal (?) skylt som inte såg ut som skyltar plägar göra. Analysera gärna språket och bilden.
Ser ni? Inte? Då tar vi en förstoring!Snygg, antik nyckelsymbol? El.öppnare? Hm. Var?
En dryg meter till höger hittade jag nooooog det som avsågs … eller?
Ahaaaaaa. Hääääär. Hm.
I Sandviken fanns bara jag. Ja, det var ”De överlevande” all over again.
Hej gågatan, hoho?Titta en liten människ… nej, en papperskorg.Hoho, Folkets Hus, någon där?
Sandviken hade dock inte blott tomma gator.
En möglig brevlåda!Bussavgångs-tv:ns baksida var intressant.Oerhört vackra omgivningar!
Jahaja. Nu sitter vi fast med signalfel i Kolbäck.
Och så en finfin sportbar som satt ihop med Stadshotellet där jag sov (i en onödigt smal säng). Malmö FF vann med 2–0! (Fast på min bakhuvudsselfie äre ju hockey.)
Jahaja, nu sitter vi fast med broöppning i Kvicksund … JAG KOMMER ALDRIG ATT KOMMA HEM!
Uppdatering
Jag kom faktiskt hem, sent omsider. Och kan nu dessutom lägga ut en bild på mig som seriös föreläsare.
Vad säger jag här? Jo, att nystavningar är ytterst intressanta.
Jag vaknade igår morse i Kiruna med ett lite svullet öga som skavde och ryckte. Förmodligen är det en en alien i någon glaskroppsnerv. Eftersom jag sov på en folkhögskola, fanns det ingen anledning att fotografera frukosten ity folkhögskolefrukostar är som frukostarna hemma i köket.
Matsalen på folkhögskolan.
När jag skulle börja föreläsa, ville min dator inte kommunicera med kanonen. Efter en kvarts fäpplande och grejande, gav jag upp och fick exportera Keynotepresentationen till en annan dator och i ett annat format (PPT, usch). Det gick inte alls bra eftersom formateringen blev helgalen, och jag längtade efter forna tiders OH-apparater. Mina föreläsningar bygger väldigt mycket på textexempel från den tokiga verkligheten, men jag inser nu att jag nog måste skapa en reservföreställning så att jag klarar mig utan bilder om jag måste.
När jag i godan ro satt och åt lunch efter föreläsningen, kom en andfådd, högröd taxichaufför inspringande. Flygtaxibolaget hade nämligen gett mig fel hämttid och eftersom jag inte har telefonen på när jag föreläser hade de inte fått tag på mig. (”Åtta missade samtal.”)
De hade då vänt på hämtrutten och plockat upp alla de andra resenärerna först och sedan väääääääntat på mig och när jag till slut sprang in i taxin och sa ojojojoj, blir det panik och missar vi flyget nu?, möttes jag av en kompakt tystnad. Och ett tyst näe.
Svälj.
Flyget flög sedan i motvind till Stockholm och tåget tågade lite långsammare än beräknat till Örebro och kl. 18:00 förlorade jag rätten till mitt hotellrum eftersom jag inte hade meddelat ”sen ankomst”. Visserligen återfick jag rätten kl. 18:08, men allvarligt: är man ”sen” om klockan inte ens är kvällsmat?
På tio minuter krängde jag så på mig en klänning och klackeskor samt jättemycket kajalpenna som, tänkte jag, skulle ta fokus från ögonryckningen. Sedan småsprang jag till Örebros jättecoola slott.
Slott med tandställning.
Inne på slottsgården var det champagnemingel, där jag eftersom jag inte visste bättre konverserade personalen och ställde frågor om slottet. Det byggdes redan på 1300-talet, men gjordes relativt radikalt om så sent som på 1800-talet. På vissa ställen kan man se medeltida spetsbågefönster, men det mesta är falsk barock. Det nästan häftigaste är namnen på fyra av byggherrarna arkitekterna:
1573–80 Mäster Ludvig
1580–96 Herkules Midow
1596–1604 Mickel Byggmästare
1604–27 Jakob von Brüssel
Den obligatoriska champagnebilden.
Inne i slottet hade arrangörerna spritt ut grönsaker. Nu talar vi inte om en och annan liten tomat och några ärtor i kors, utan drivor av palsternackor, morötter, potatisar, purjolökar, kronärtskockor, selleri och majskolvar. Lampor lyste i grönt på människofigurer i naturlig storlek som såg ut precis som ståstillaartisterna som står och är guldsprejade i världens storstäder.
”Man och grönsaker i grönt ljus” kallar jag denna installation.Det bästa med mingelvingel är nog hängafastglaset-grejen som man knäpper fast på tallriken.
På minglet träffade jag massa människor som trodde att jag flirtade med dem och som dyrt och heligt medan vi skålade tittade mig djupt i ögonen och lovade att de skulle infinna sig till min föreläsning klockan halv nio på morgonen. De frågade också vad jag skulle prata om, så jag berättade om svenska skrivregler och den moderna svenskan och rättstavning och finurliga formuleringar, men ville egentligen bara svara:
– Alltså jag är egentligen bara här för att få äta hotellfrukost.
Sedan packade jag ihop fem kronärtskockor, tio sparrisar och en purjolök i handväskan och lät dem posera framför slottet.
Mitt hotell (Scandic Grand) i Örebro var finfint med hissar, mjuka mattor, platt-tv, kortnycklar, jättebar, trevlig personal, designade lampor och en bred säng.
Men kolla så dumt väggkontakten sitter: datorsladden räcker bara preciiiiiiis och åkte ut hela tiden så att jag inte kunde blogga!Jamen kolla: man flyttar sängen lite bara. Häpp!
Som bekant brukar jag ju be om tekokare på rummet eftersom jag är en tetoka. På hotellen svarar man då
nej, vi har inga extra tekokare
javisst!
nej, men du kan under hela dygnet ta te ute i tv-rummet
nej, men du kan köpa te för 35 kr i receptionen.
Örebrohotellet svarade rappt:
”Jag har bokat in dig natten mellan den 24-25/9 med avtal visa Sitevision.
Jag har även lagt in önskemål om tekokare på ditt rum. En bekräftelse är skickat i ett separat mail.”
Men när jag kom fanns det ingen information om ”avtal Sitevision” utan jag fick lägga ut för betalningen. Däremot kunde jag glädja mig åt en tekokare. En tekokare! Hurra!
Men … nu är frågan vad hotellpersonalen trodde att tetokan skulle göra med tekokaren eftersom det inte fanns något annat än en tekokare. Ingen mugg, inga tepåsar …
Men tadaaaaa! Hotellets bidrag till vänster, tetokans beredskapsutrustning till höger.
Det häftigaste under gårdagen var kanske ändå asfaltsavskalningsmaskinen som jag träffade på ute på gatan. Blink, tut, skrap och imponerade mojänger. Men när och varför gör man så här?
Fotnot 1
Baconfrukosten och äggröran var alldeles utmärkt, men det var så fullt att jag blev tvungen att sitta och armbågsknuffas med synnerligen pratsamma hotellgäster som inte gillade bacon.
Fotnot 2 Jag och ögat ryckte i takt under hela föreläsningen som gick alldeles utmärkt eftersom datorn och kanonen var kompatibla. Nu längtar jag inte alls efter OH-apparater och kommer säkerligen att glömma bort att skapa en reservföreläsning.
