Jag kavlar upp ärmarna och lägger pannan i djupa veck i dessa dagar, för jag försöker hitta på en ny karriär. För den gamla har tatt slut. Jag harklar mig och säger med myndig stämma till hela världen:
– Hej på er alla, ni som blir bekymrade över att ”folk” inte längre kan skriva begripliga meningar eller ens läsa enkla instruktioner på sitt eget modersmål!
Hm. Nä. Nu har jag ju vänt mig till fel målgrupp. De som är bekymrade är ju bara … bekymrade. Jag kanske ska vända mig till ”di unga”, alltså människorna som verkligen lider av att inte kunna skriva och läsa i flygande fläng. Nu ska vi se vad just dessa personer säger om svårigheter med bokstavsrelaterade aktiviteter!
– Va, nä, vaddå? Det är helt chill, säger en.
– Man kan googla, säger en annan.
– Och förresten är vi bättre på engelska, säger en tredje.
– Well, näe, en duktig svensk 20-åring som pratar engelska relativt obehindrat ligger enligt synnerligen vetenskapliga undersökningar bara på en brittisk tioårings nivå, säger jag.
– WTF, säger alla tre med fnys, ansiktsuttryck och axelryckningar.
– Men ställ frågor till mig!
Jag slår ut med armarna och ler med stort självförtroende, för jag kan svara på alla frågor om semikolon, stavningen av öppenhjärtig och hur man bäst lägger upp en informativ text. De säger:
– Vad betyder ärmar?
– Tar man loss och lägger sin panna i ett veck? Hur går det ens till?
– Vaddå ”tatt slut”?
– Vad är ett ”myndig stämma”?
Nu tänker ni ”äh, larva dig inte Lotten”, men jag överdriver inte alls. Frågorna ovan har jag den senaste veckan fått av ungdomar i övre tonåren – om än inte alla på en gång.
Men … ska jag alltså bli privatlärare till ”di unga” som inte ens vet att de lider? Hm.
Ska jag sälja digitala femminutersföreläsningar om semikolon, stavning av abonnemang och abborre … nej. Ska jag bli vårdbiträde som jag var 1982? Eller ska jag skriva en rättstavad kioskvältare om ond, bråd felstavningsdöd?
Häromdagen gick jag in på ett av Sveriges stadsbibliotek och fann i hyllan om svenska språket några gamla böcker.
– Hej! sa jag en minut senare till bibliotekariestackarn som stod till min tjänst i informationen. Öh, de här böckerna (duns!) ska nog stå i magasinet. Källaren. Arkivet. Eller … I alla fall inte i hyllan där. För de är liksom utgångna.
– Höh?
– Som sur mjölk, liksom. Inaktuella. Folk bör inte låna dessa, utan den senaste upplagan.
– Nya? Det tror jag inte att huvudbibliotekarien har köö… Förlåt. Jag ska naturligtvis kolla.
Kan man kanske söka jobb som bibliotekskontrollerararkivschef?
20 kommentarer
