Pappa fyllde 80 år förra veckan och behövde ett kalas med både filmtema och 70-talsmat, så jag och mina syskon ordnade maskerad, rostbiff, bakad potatis och rulltårta.
Vi kunde förstås ha fyllt på med halva avokador, päron med mintchoklad, glace au four, Harry Kuvert, morotstärningar, storsnibbade skjortor och lite ostfondue, men nån måtta får det ju vara på excesserna.
”Klär ut mig gör jag icke”, sa den envise Broder Jakob som vanligt (sedan 1973 ungefär) medan vi andra först hade storslagna planer och sedan liksom inte fick ändan ur. Vi klädde därför ut oss i vad som helst som fanns i huset, men upptäckte till vår förskräckelse att jag inte längre äger
- pipa
- rullskridskor
- käpp
- trenchcoat.
Alltså blev ingen Kapten Haddock, Papphammar eller Chaplin. Å andra sidan kunde vi medelst svarta kläder, blomgirlanger, pilbåge, hattar och morgonrock samt en tweedhatt klä ut oss till bl.a. Soldat Bom, Barbamamma, Hunger Gamesfigurer, Sven-Bertil Taube, Marilyn Monroe, Idas sommarvisa och Monsieur Hulot.
Vi berättade alla runt bordet om vårt allra första minne, som inbegrep bl.a.
- en rödhårig tjej i ett fönster
- rutiga galonbrallor
- Obla-di Obla-da
- ett drunkningstillbud
- leksakskassaapparat som föll nerför en trappa i ett suteränghus
- husmorsgymnastik på en slänt
- en rullbandspelare som hette herr Tandberg
- Pokemonkort på en kulle på dagis
- pang på en legogubbe och en dagisfröken som påstod att legogubben fick ont
- barnmorskan hade en fin väska när hon kom och levererade en lillasyster.
Sedan bad pappa allra ödmjukast om att få åka hem för att ladda batterierna inför söndagens pingismatcher i 60-årsklassen.
Men ack. Han lirade inte alls skjortan av 60-åringarna och föll på eget grepp när han hade matchboll och då beslutade sig för att serva extra svårt. Så här:
(Servarna for bortitok och matchbollarna likaså.)
Sjuttonåringen spelade också söndagsmatch och sedan satt vi i sekretariat (man skriver protokoll och tar tid och håller koll på 24-sekundersklockan) på en annan match och höll på att döden dö för att det var så rysligt spännande när grabbarna på planen for som små flipperkulor stora bowlingbollar över den halkiga basketplanen.
Sedan kom vi på att det ju var Fars dag. Men si det lärde jag mig redan som liten palt i Luleå att det är ett kapitalistiskt påfund som man ska ignorera. Så det gjorde jag, om än lite motvilligt.
Och hur mår ni allihop?
48 kommentarer
