Hoppa till innehåll

Etikett: fästing

Vaccinerad!

Efter att ha gett blod häromveckan, slog det mig att jag ju inte kan hålla på och vara oansvarig och gå omkring med massa fästingar överallt nu när mitt fina blod är så himla uppskattat.

– Vaddå ”massa fästingar”? undrar nu allmänheten med rynkad näsa.

Helt sant – det är ingen överdrift. Jag har plockat loss säkert 13 fästingar på min lekamen sedan i maj. Det börjar klia, jag kollar vad det är, ser en liten svart prick som sprattlar av glädje med näsan nere i skinnet mitt – och då kniper jag helt osentimentalt loss den. Sedan dödar jag den lilla illbattingen nogsamt. Ibland hörs ett litet, litet knak när jag knäcker en eventuell ryggrad. Eller nåt.

Mina fästingar är mindre och helt svarta.

Och hur gör man då när man vaccinerar sig mot TBE?

Efter radiopratet i morse befann jag mig inne i stan, där det är nära till allt. Jag googlade fram en vaccinationsklinik och cyklade till första bästa som hade DROP IN med stora bokstäver.

– Hej, här droppar jag in och undrar om ni har tid för en fästingsspruta.
– Eh. Nej. Eller. Alltså vi har ju inte drop in. Nu.

Tjejen i receptionen pekade på en stor skylt som deklarerade att kliniken i coronatider inte har drop in.

– Å fan. Men, men … sa jag och slog ut med händerna och log mitt vackraste leende.
– Ja. *suck* Jag ska kolla med sköterskan.

Jag satte mig ner i väntrummet som hade väldigt glest utplacerade stolar.

Den där gråa tavlan på väggen till vänster listade massa läskiga sjukdomar och tillstånd som man kan vaccinera sig mot. Dock var den synnerligen svårfotograferad, men ni får se den bara för att liksom få en känsla för hur mycket ni går omkring och INTE är vaccinerade mot.

Nästa gång ska jag kanske ta med mig ”eget vaccin”, för det är så himla mycket billigare.

Under över alla under; sköterskan hade tid med mig! Jag fick bevisa att jag var jag och lära mig att eftersom jag är så rysligt gammal, krävs extra många sprutor. Fyra under det första året och sedan en ny spruta vart femte år.

– Gulp. Det var många sprutor. Synd att vi blir så gamla i min släkt.

”Eftersom vi gör detta i coronatider måste jag be dig att vända bort huvudet och inte prata när jag ger dig sprutan”, sa sköterskan och röjde bland sina snyggt sorterade pryttlar.

Jag var då tyst i flera sekunder, kände ett stick, fick ett litet plåster, och så var det färdigt. Tänk va, så himla enkelt och så har jag skjutit upp det i 20 år!

Asterix & Obelix.

Min pappa gick för några år sedan omkring med en ovanligt svullen vänsterhand. Eftersom det inte var rackethanden, var han inte nämnvärt störd av sin rejäla karda. När jag till slut fick iväg honom till en läkare, visade det sig vara borrelios. Nu kommer jag väl inte att få samma erfarenhet – tyvärr. För han blev en bättre pingisspelare efter fästingbettet.

Nu ska jag också se till att vaccinera mig för bältros, så är jag redo för ålderdomen! Men något jag undrar över är hur det kommer sig att vi inte blev vaccinerade för mässling, röda hund och påssjuka när vi var små? Dessa sjukor hade jag ju hösten 1971, vintern 1973 respektive sommaren 1975.  Uppdatering: Man hade ju inte börjat vaccinera barn då! Jag är uppvuxen på stenåldern!

Nåväl. Berätta nu om era vaccinationsbestyr och skryt om hur ni genast beställer tid eller går på drop in som inte finns!

Share
42 kommentarer

Plötsligt betedde jag mig som funnes det ingen morgondag

Coronarädslan har i mitt fall plötsligt bytts ut till coronaförsiktighet med en gnutta oförnuft. Som mycket väl skulle kunna bytas ut mot coronaefterklokhet.

De senaste fem dagarna har innehållit:

1. Fika med två tjejer i Stockholm. Utomhus, inga kramar, försiktigt umgänge.
2. Intensiv, lång pratstund med en kindpussande kusin inne i en normalstor lägenhet på Söder.
3. Bilresa med en 196 cm lång karl som jag inte har träffat på ett år. Utanför Systembolaget i Värmdö fanns denna askkopp.
4. Båtresa i liten motorbåt med två män – det mest coronasäkra tillfället på hela helgen, känns det som.
5. Lunchbestyr – BLT – i ett litet lantligt kök ute i skärgården. Inga vidare avstånd att tala om.
6. Grillfest med fyra män som jag inte har träffat sedan i december. Inte ens en halvmeter mellan tallrikarna.
7. Kräftskiva inomhus på Runmarö med åtta män som jag inte har träffat på evigheter. Vild röra!
8. Waxholmsbåtsresa med minst 30 främlingar.
9. Bilresa med en annan (lite kortare) karl som jag inte har träffat på ett år. Vi lyckades tråckla oss genom Slussen och få en skymt av guldbron, som helt klart är senapsgul och inget annat.
10. Familjefest med diverse släktingar inomhus i ett normalstort radhus i Bandhagen.
11. Övernattning med kusinbarn i en lägenhet strax höger om Gröna Lund.
12. Bilresa till Västerås med en mig närstående dotter. Besök på ett mycket glest befolkat Ikea, där jag insåg hur det borde se ut i vårt skafferi.

Om man plussar på alla tågresor, ytterligare båtresor, minst fyra spårvagnsresor och en liten snutt på buss, har jag ju betett mig som en stolle.

Men tänk om det ändå är helt okej? Och tänk om den vackra naturstunden på promenad med åtta förtjusande karlar egentligen var det allra farligaste på hela långhelgen?

12 a. Söndagspromenad till Strindbergs Silverträsk. Vi gick över stock och sten och genom trånga snår samt ner i sankmark.
12 b. Vi tog av oss barfota och tassade långt in i ett kärr för att få titta på den här köttätande blomman.

Den där köttätande blomman skötte sig dock inte som den skulle, för idag upptäckte jag att jag hade fått med mig ett farligt husdjur.

Selfie med en fästing mitt på halsen.

Jag drog loss den lilla krabaten och lät den döden dö. Jag lyckades alltså hålla någorlunda avstånd från alla människor under de fem dagarna – men fästingen lät jag minsann komma inpå bara skinnet.

Share
22 kommentarer

Idag är dagen när kommentatorsbåset kommer hem till mig

Det finns de som inte läser kommentarerna utan bara ser att det har skrivits 37 stycken och då tänker ”Men gu va jobbigt!” och sedan går vidare till nästa blogg att läsa. Det finns de som läser allt och som inte kan hålla tyst och kommenterar allt – och gärna sådant som inlägget inte alls handlar om.

Men det finns även de som läser kommentarerna även om de inte kommenterar själva – och de är förstås invigda i hemligheten: kommentatorsbåskalaset äger idag rum hemma hos mig i det gulaste, fulaste huset i Eskilstuna.

Planeringen har pågått enbart och blott i just kommentarerna till inläggen, vilket förstås har gjort just läsningen av sagda kommentarer riktigt jädra trist för alla som inte planerar att komma. Samåkning från Karlskoga, samåkning från Stockholm, samåkning från Knivsta, bloggtofsar och bloggbåsorkesterplaner och jag vet inte allt. Jo, maaat. Det planeras mat som består av allt från surdegsbröd till ostron. Några ska sova över i några av husets 314 sängar, andra tar in på Stadshotellet för att få äta baconfrukost i lugn och ro. Själv är jag den obekymrade värdinnan som bara oroar sig för en enda sak: vad ska ni tro om mig som har ett sånt himla fult köksgolv?

Köksgolvet, den korta versionen.
Köksgolvet, den korta versionen.

Ni som inte kan komma ska ändå få vara med: vi kommenterar här i båset under kvällens gång och något slags rapport kommer säkert vad det lider. Under tiden tycker jag att ni ska roa er med nyhyten som borde ha haft rubriken

Oh, the Irony!

1.
Tag en fakir. Ja, en sådan som sticker knivar i halsen och spett i ljumskarna och som gärna äter champagneglas och sover på glödande kol.

2.
Placera sagde fakir (som heter Martin Lundström) bland ilbattingar till kravlande insekter monster– varför inte fästingar?

3.
Skåda uppträdet och repetera faktum: ”fakiren lider”.

tintin_fakir

Tyvärr har just denna artikel om fästingfakiren lagts bakom betalväggen på Aftonbladet, men jag hann läsa den i morse innan den gömdes. Fakiren skrek ”som en 14-åring” för att ”det var så himla äckligt”. Men han hade vett nog att ta en bild och lägga ut på Facebook innan han fattade att det var just fästingar:

Fästingfakiren är värd för en fästingfest.
Fästingfakiren är här värd för en fästingfest.

Nu ska jag tvätta köksgolvet. Eller måla det svart? Kanske bara bryta upp alla plank och säga hoppsan? Eller lägga mig i gräset, titta på molnen och ätas upp av chockmördarfästingsinvasionen?

Share
87 kommentarer