Ledbruten, men lamplycklig

Jag har ont i hela kroppen – som vore det en influensa som fräser och bubblar och lurar runt hörnet. Men det är det inte.

Tidigare i veckan tog jag tag i en av de 23 sakerna som står på fixalistan (där trivialiteter som att köpa nagelsax blandas med städa källaren, leta reda på fasadfärgsetiketten, ringa Samsung för att kylens handtag har spruckit, fixa hål i fasaden med plastiskt trä, hänga upp gardiner åt Trettiotvååringen, hälsa på min Alzheimerpappa och slänga de tre antika cyklarna som skulle ha renoverats 2007).

Det gällde en liten trappa som leder från en tvättstuga ut till en trädgård här i grannskapet. Nej, inte alls mitt ansvar men ju ett kul projekt!

Hopplöst dumt och vingligt konstruerad är ”trappan” – så jag tog en Ikeakasse med mina finaste verktyg och ett gäng brädstumpar från verandabygget och åkte till nyss nämnda vingeltrappa. Jag stoppade plastpluggar (blå, stl 8) i öronen eftersom hörselkåporna var kvar hemma, och ritch, ratch, fillibombombom – så stod en stadig ramp-trappa på plats, trots att skruvdragaren dog strax innan alla skruvar hade dragits på plats.

Mitt i bygget skulle jag med en geringssåg i handen bara ta ett stort kliv över en hög med brädor, men glömde bort att jag är följsam som ett järnspett och rätt kass på att lyfta på benen samtidigt som jag böjer på knäna. I slow motion nu:

Shit, foten fastnade.

Jag faller.

Bäst jag slänger sågen ifrån mig.

Bättre att inte landa på tänderna.

En liten saltomortal sidledes här blir nog bra.

Oh, på axeln.

Aj, rumpan.

Uff, handen.

Hur kan jag i detta läge sitta fast med foten i brädhögen?

Helveeeeteeeee! Jag är ju två centimeter från betongtrappsteget!

Allt gick bra!

Jag reste mig upp, gnuggade lite på några skrapsår, svor åt mig själv och betongtrappans hårdhet, fortsatte att snickra och gick sedan hem, åt kvällsmat, somnade sött och vaknade dagen efter med värk i hela den jädra gamla skruttiga kroppen som kan spela basket i en timme, men inte kliva över en liten brädhög.

Dagen efter fick jag efterlängtat besök av två elektriker som skulle sätta upp en arkitektdesignad jättelampa på fem meters höjd, där det inte fanns något uttag. Lampan är ett monster på drygt en meter i diameter, designad för offentliga miljöer på 1930-talet av Sven Markelius – och ”nej vi tar inte småjobb” är svaret jag har fått av alla elektriker i ett halvår.

– Men det är ju en STOR lampa! var inget hållbart argument.

Jag har med bilder och bokstäver berättat att det alls inte är ett fjuttigt jobb utan faktiskt ganska komplicerat, men tillgång och efterfrågan, yada yada.

De två elektrikerna som till slut kom krånglade, bänglade, åkte och hämtade sladdar och grejer, provade mina stegar, kom med en egen stege, började prata om fjärrstyrning via wifi, återgick till den ursprungliga planen, och plötsligt!

Elektriker har som alla vet ett farligt jobb som kräver koncentration och säkerhetsföreskrifter, så jag störde dem så lite som möjligt med frågor om hur ofta de får stötar, om de har kul på jobbet, om de inte tycker att lampan är störtcool eller om de ville ha en macka. Men ibland smög jag dit och tog en bild eller två.

När jag såg detta, var jag tvungen att reagera.

– NÄMEN! sa jag uppbragt.
– Jomen … sa elektrikern på trappsteget.
– Huff, sa elektrikern som vinglade omkring på drygt två meters höjd.

Jag sprang (eh, trippade eller hasade kanske är lämpligare ordval) ut till ännu en av alla brädhögar och hämtade hjälp.

Sedan prickade jag av ytterligare några punkter på listan, fick en jätteförkylning med feber och lade mig tillrätta för att vila ett par dagar.

Igår ringde en kompis och sa:

– Min reskompis har öroninflammation. Kan du åka till Paros med mig imorrn? Planet lyfter kl 07.45.
– Javisst!

Plötsligt började hjärnan glittra av förväntan. Jag funderade på solhatt, nästa veckas momsredovisning, radiouppdrag, knäröntgen och basketträningar – och slängde allt överbord. PAROS! Sol! Båtar! Värme! Ansvarstagande? Nääää, fast man lever bara en gång!

Men ack!

– Sorry, det var bara en vaxpropp! Men vi kan åka en annan gång!

Braaaa, den där röntgentiden måste jag ju ta vara på. Och hur har ni det, nu när hösten rullar in och jobbuppdragen sinar för alla egenföretagare, hyn bleknar, svampen lyser med sin frånvaro och maj ligger oerhört långt bort i framtiden?