Hoppa till innehåll

Etikett: ekonomi

Ett liv som dumsnål

Jag har aldrig haft gott om pengar (be mig nu inte definiera ”gott om”), och har därför inte någonsin köpt dyrt för att det ju håller bättre eller faktiskt är mer estetiskt tilltalande.

Därför har jag och min dyre djefla make under våra 30 år tillsammans betalat en och annan extraslant för

  • billiga bilar som man kan köra knytnäven genom plåten på och som måste paniklagas inför besiktningen
  • billiga skor som orsakar hälseneknaster och hälsporreskit och i förlängningen kostsamma läkarbesök
  • billigt virke med kvisttrubbel och spiralfunktion som är omöjligt att använda
  • billig fasadfärg i tre olika färgbrytningar och fyra olika kvalitetsnivåer
  • billiga teflonstekpannor som flagar som en nysolad rödhåring.
lottenlagar
Att laga sekruttbil med silvertejp.

Å andra sidan har vi sparat pengar för att ha råd med dessa dumheter på att

  • låta mig klippa barnen hemma i köket med kökssaxen
  • sprida ett rykte att vi kan användas som klädåtervinningsstation
  • aldrig ens komma på tanken att åka till Thailand över jul
  • cykla så mycket som möjligt innan cykeltjuvarna kommer och tar skrällena vi har.
erik_94
Stackars, stackars Tjugotreåringen i tvåårsåldern.

Är ni lika dumma som vi?

Fotnot
Detta skrivs som en svidande påminnelse till mig själv att aldrig mer köpa billiga joggingskor och sedan ha på mig dem i fyra år, lagade med silvertejp ”för att de ju är så sköna”.

trasigaskor
Av dessa skor orsakad hälsporre all over again är min diagnos.
Share
46 kommentarer

Nu ska vi lösa den ekonomiska krisen i Grekland

Det finns en gammal datorutvecklare, uppfinnare, föreläsare och allmän mentor som heter Werner Schneider. (Det finns många som heter just Werner Schneider, så han är lite svårgooglad. Länken ovan går till en artikel från 1994, där Werner berättar att han har ”svårt att hantera sin datorpost”. Jag ska fixa en Wikipediaartikel strax.) Werner är hur driftig och fiffig som helst och just nu sjösätter han ett projekt tillsammans med min pappa och den djefla mannen. Mellan driftigheterna, uppfinningarna och problemlösningarna smattrar lärorika samt sedelärande historier ur Werners mun.

Igår löste han på några få minuter Greklands små problem på detta vis (men här med mina många och långa ord):

En rödbrusig tysk vid namn Wolfgang på besök i Grekland tänker ta in på hotell i Aten eftersom han är trött och inte orkar åka hem till sin omysiga lägenhet. Han är inte bara petig med ölen och sauerkrautern utan även med rumskvaliteter, så han begär i hotellreceptionen att få kontrollera rummet innan han bestämmer sig.

– Javisst, men då måste jag först ha 100 euro som disposition deposition, säger den magre portieren Nicolas som just då står i receptionen.
– Aber jawohl, säger tysken och slänger upp en sedel som han haft med sig från München.

När tysken tar den skrangliga hissen upp till hotellets femte våning, tar portieren 100-lappen och springer på lätta steg till den svartmuskige slaktaren Vassilis, som han är skyldig 100 euro sedan han redan för tre månader sedan började handla på krita.

Den förvånade Vassilis – som är van vid att Nicolas inte alls betalar sina skulder när han ska – tackar och tar emot och tänker att jamen vad fint, då ska portieren få köpa souvlakispett av mig även nästa vecka. Sedan tar han samma gamla 100-lapp och går rakt över gatan till sin svåger med det stora, lockiga men numera gråa håret för det är han – Adonis – som sköter köttleveranserna i sin fina kylbil som han köpte på auktion år 2002.

Slaktaren har länge varit skyldig honom 100 euro, vilket har fått hans syster (som ju är gift med den skönlockige kylbilsmannen) att börja knorra och dra upp oförrätter från deras gemensamma barndom.

– Tssssst, mumlar slaktaren Vassilis, nu kommer kära syster inte att prata om hur jag drog henne i flätorna eller att hota med att berätta för mamma.

Kylbilsmannen Adonis tar cigarren ur munnen och skrattar ett bullrande skratt när han får den efterlängtade 100-lappen och han tänker att ”det var då på tiden”. När slaktarsvågern med lättat hjärta och små hoppsasteg har gått hem till sina skinkor och grisfötter, samlar Adonis sig och går till Sophia, som ju som vanligt står och hänger i gathörnet som hon kallar sitt.

– Pssst. Pengarna. Här, 100 jämnt. Närma dig inte min hustru – nu är vi kvitt!

Sophia stryker bort sin envisa hårslinga som har halkat ner och som vanligt kliar henne på näsan, ler mot Adonis och tar emot pengarna, som hon stoppar ner i dekolletaget. Visserligen har hon en fungerande handväska med portmonnä som hon fick av sin moster när hon fyllde 23 år, men det är så praktiskt med pengarna nära hjärtat. På höga klackar men med stadiga steg vandrar hon sedan iväg till det närbelägna hotellet, där hon brukar ta in på lunchen.

– Nicolas, säger hon. Jag hade inte glömt. Här är betalningen för rummet igår och förra veckan.

Och så lägger Sophia den vältummade 100-eurosedeln på disken och går iväg till sitt hörn igen. I samma ögonblick kommer den arge, ännu mer rödbrusige tysken Wolfgang ut ur hissen.

– Aber doch, den hissen schtannade halbwegs! Rummet var virkligen nicht in ordnung! Ich komme nicht här zu schlafen utan will istället gå till grannhotellet! Ge mig genast tillbaken alle meine pengar!

Tysken får sin hundring. Alla har fått sin hundring. Ingen har förlorat ett öre men alla har fått sina pengar och betalat sina skulder.

Häpp …?

– Nä, jag har inte gjort nåt! Vissel, vissel.
– Nä, jag har inte gjort nåt! Vissel, vissel.

Nu måste vi ju protestera mot diverse detaljer som att det faktiskt är väldigt besvärligt att samla alla som är skyldiga varandra exakt samma summa och att alla dessutom måste ha använda samma, smidiga betalningssätt som inte tar tre bankdagar att effektiviseras och att ingen får för sig att pruta eller lägga på ränta. (Brukar man förresten lämna deposition när man vill kolla på ett hotellrum?) Den lilla detaljen att den magre portieren Nicolas faktiskt använder pengar som han på inga villkor har rätt till och att han därför är kriminell får vi ju också ta med i bilden – men ponera att han först frågar den gode Wolfgang om han får låtsas att pengen är hans? Bara en liten stund? Är allt ok då?

Share
30 kommentarer

Håll i pengarna!

Visserligen får man inte som egenföretagare lön den 25:e som andra, men vi brukar fira “lönehelgen” ändå, med lite pukor, trumpeter, pizza och chips. När vi bodde i Lund var det O’Vesuvios gigantiska pizza med färska grönsaker. Numera ligger det en farlig massa kebabbitar under köksbordet efter pizzamåltiderna.

Sedan 1985 äter jag inte skinka på pizza efter att ha köpt en strax bredvid Skatteskrapan i Stockholm. I munnen hittade jag nämligen plötsligt ett väldigt, väldigt litet lårben. (Ja, jag vet, Råttan i pizzan och Bengt af Klintberg, men detta är faktiskt sant. Och så kan jag ju passa på att i sammanhanget berätta att min mamma har varit barnvakt till Manne af Klintberg, fast innan han blev clown.)

Men vad jag skulle säga är att jag är dålig på att hålla i pengar. De rinner inte mellan fingrarna och det är inte hål i börsen – jag vet mycket väl att det är mitt eget fel att jag inte har en årslön på banken. Eller en månadslön på banken. Eller en dagslön på banken.

Fast man kan ju göra som de gör hemma hos min syster.

Share
22 kommentarer