Hoppa till innehåll

Etikett: dumheter

Auktionsöverdos

När jag var liten kunde man titta på tv-auktioner från Skansen. En Karl-Erik Eriksson som egentligen var politiker (varför i hela friden jag nu lade det på minnet vet jag inte) pratade nån slags dialekt (som jag minns det), och detta var jag förstås komplett ointresserad av som liten palt.

Men oj, vad det tydligen gjorde intryck ändå!

I vintras köpte jag ett par nya (och, skulle det visa sig, dåliga) Jamie Oliver-stekpannor och fick i kommentatorsbåset veta att jag var en idiot samt att jag ju borde ha köpt gamla gjutjärnspannor på auktion istället. Sagt och gjort: jag ropade in tre stycken för ett par hundralappar. De funkar förstås utmärkt, men fasicken vad svårt det är att sluta gå på nätauktioner. Det förnicklade gjutjärnet har helt enkelt gjort hela familjen beroende av auktionerna.

Vi har råkat köpa fantastiska möbler där vi inte ens fattade att vi bjöd högst, varav en Carl Malmsten-hylla som är ful.

Ful!

Jag har köpt ett soffbord fastän vi redan hade tre, en PH-lampa (fynd!), hur många sekelskifteslakan som helst och känner nu ett starkt behov av att uppdatera kökshandduksbeståndet.

Men det är en västanfläkt jämför med vad min djefla man behöver. En eller två äkta mattor, gitarrer, dalahästar och några balalajkor suktar han efter. I söndags ville han prompt vinna kampen om en fyndlåda som var stor som en etta på Södermalm.

– Första … andra … tredje! Till den djefla mannen för 175 kronor!

Nu ser det ut så här i vardagsrummet.

Det vi nu måste göra oss av med (eller gömma i källaren) är sällskapsspel, schack, silverbrickor, kokböcker, flytvästar, små figuriner, speglar, små vinglas av tvivelaktig kvalitet, en alabasterlampfot, kuvertväskor, sjalar och så lite fler saker. Vill ni se?

Sju par örhängen i den här stilen.
Bä bä vita lamm.
I vårt underliga vardagsrum med trompe-l’œil-detaljer ser de här lampetterna nästan ut som om de har kommit hem.
En ohyggligt deprimerande sparbössa – jag skulle inte kunna fylla den ens om jag kämpade hela min kvarvarande livstid.
Karin Koutny gjorde dessa gipsreliefer 1955. Men vem är han? Och vem var hon?
Jag kan inte för mitt liv begripa vad dingel-donglet i nederkanten ska vara bra för.
Renhornstofs! (Ja, förmodligen är hornen det essentiella, men tofsen liksom drar blicken till sig.)
”Kom och sätt dig!” ”Men wtf, stör inte – jag ska sprita ärtor!”
Tydligen är denna spegel från sekelskiftet 1900. Men jag vill ändå inte ha den uppsatt.
Baksidan av spegeln – ”God morgon”. Egentligen ska texten synas genom spegelglaset, men den är renoverad nån gång och då blidde det så här.
Det där ser tungt och jobbigt ut. Ungefär som när vi bar hem dem; den längre är drygt en meter hög och väger multum. Den lilla verkar ha fått mjölkstockning.
En 1980-talstelefon med läderfodral behöver man ju. Not.
En terrakottakrigare som har hamnat på ett pusselbord.

Nu vette fåglarna hur vi blir av med allt på ett enkelt sätt. Om jag känner oss rätt, så kommer vi att sitta och stirra på alla saker och säga ”men kanske den här skulle kunna vara  i…” eller ”en sån här behöver nog nåt av barnen” samt ”den här måste ju vara värd massa pengar”.

Suck. Lås in oss.

Share
24 kommentarer

Finporslinet och det jädra silvret

”Akta parketten!”

”Nej, inte fintallrikarna!”

”Lägg på en duk! Det är teak!”

Men nu är det slutdaltat med finsakerna, ska ni veta. Det började i morse med att jag gick ner till källaren och grävde fram mina föräldrars på Isle of Wight 1973 inköpta teservis. Som, om man hårdrar det, faktiskt är hisklig.

scones
Brittisk frukost på fulporslin.

Rosa blommor, guldkant och krusiduller. Blärk! Men sconesen var delikata. Kluckandet av det skvalpande teet från tekannan ner i koppen andades Miss Marple och kramsiga grusgångar i mordiska samhällen. Vi försökte konversera:

– Lovely!
– Yes indeed, darling!
– I’d rather enjoy this every Sunday!

Nu ska vi titta in i finporslinsskåpet för att se vad vi inte heller brukar använda.

porslinsskap
Här skulle man ju kunna städa …

Blå eld, roliga konstnärsglöggmuggar, Koka, Berså, Orrefors’ Intermezzo samt i en skokartong Hampus Lyttkens’ whiskyglas. Och så förstås min farmors 1920 inköpta bröllopsservis i 40 delar (Edelstein). Det här är ju jättefånigt.

Vad väntar vi på, vi som sparar det fina porslinet till de stora festerna? Och som sparar på släktsilvret i lådor med fina knäppen?

silverred
Soppskedar från min mormor …
silverblue
Ännu mer silver från min mormors släkt.

Jag känner folk som har både brevpapper och lakan med monogram – som ligger i fina högar och väntar på brev som ska skrivas och på fingästerna som har vett att uppskatta monogram. Om de bara kunde förstå att de är inbjudna. Breven skrivs inte och gästerna bjuds inte in och där kommer dammet och lägger sig.

Parfym! Jag har ju parfym som jag bara använder när jag är på kalas! Hej, vad här ska sprutas parfym! Och de där allra finaste och dyraste träningstajtsen som jag har sparat på – dem ska jag springa orientering i! Yes!

silverprylar
Sockerströare och kaktång, drink- och dopskedar samt servetthållare. Och naturligtvis filmisar med Doris Day, för sånt har man ju alltid i finporslinsskåpet.

Ja, nu är det slut på det här fjantet. Vi ska i fortsättningen ströa socker via silver och redan ikväll ska jag dricka bubbel ur Intermezzoglas. Nu är nu och vem sjutton blir glad av att vi om 30 år sitter med porslin som inte är ett dugg kantstött bara för att det har bott i ett skåp. Oj, här kommer min djefla man och har en åsikt.

– Varför har vi ingen duk på köksbordet? Akta teaken, det är äkta 50-tal!

Uppdatering

farmorssoppa
Kvällsmat med farmors soppterrin, djupa tallrikar och assietter. Och pang, in i diskmaskinen for de!
Share
155 kommentarer