Hoppa till innehåll

Etikett: dialog

Bokstävlarna trilskas!

En annan lever fortfarande även om bloggen ligger här och möglar ihjäl!

Jag vikarierar så mycket på SFI att tiden, orken och bokstäverna liksom sugs upp av Hasse Alfredsons lettrosug. Det påminner för övrigt om när jag i 20-årsåldern jobbade som vårdbiträde ibland, brödpackare ibland; jag orkade helt enkelt inte något annat!

Är jag alltså månne ett skört kvinnoblomster som egentligen borde ligga på en ärta och dricka praliner hela dagarna? En svettig basketspelare skulle kunna komma och massera mina hälsenor då och då, medan jag bara skriver och skriver.

Japp, där ligger jag.

Men nu ska jag berätta om en dialog som jag hörde på bussen. Jag slet fram papper och penna och antecknade febrilt eftersom de talande var så ovanligt artikulerade – lite som om de läste ur ett manus till en scenprata. Bussresan hem är blott tolv minuter lång, och jag kunde bara höra mittendelen – så vad som föranledde replikskiftet vet jag inte.

I rollerna:

  • Dam 1 i rosa basket basker, orange brallor och lila brillor, lite av en Yvonne Lombard-typ. Vi kan kalla henne Fru Bunt, 68 år.
  • Dam 2 i helsvart från topp till tå och mer kajal runt ögonen än t.ex. Alice Cooper. Hon får heta Madame Svart, 72 år.

Hon var inte helt olik Nina Hagen av idag. [CC BY-SA 3.0]
Först talade Fru Bunt:

– … så då sparkade jag honom så hårt jag kunde på smalbenet. Och hörde ett jättehögt, ljud, nästan som en smäll och så ett knastrigt knak. Han kom av sig och började himla med ögonen och fnys-andas på ett jättekonstigt sätt, så jag började tro att jag hade orsakat en brejk.
– Brejk? Vad är brejk? sa Madame Svart.
– Brejk, du vet! En hjärnblödning. Eller strejk?
– Mig veterligen kallas de ”stroke”, sa Madame Svart med svenskt uttal och en akut accent på slutet.
– Troké? sa Fru Bunt, som tydligen inte hörde så bra.
– Japp, svarade Madame Svart som tydligen inte heller hörde så bra.
– Jahaja. Men i alla fall. Jag sparkade av honom benet.
– VA? Gick benet av? Varför sparkade du så hårt? sa Madame Svart, och jag inbillar mig att hon var lite imponerad trots allt
– Han var ju så inihelvete dum. Komma här och påstå att Putin är snäll och Biden dum och att Zelenskyj förmodligen luktar illa. Sånt kan ju ingen människa stå ut med på internationella kvinnodagen och allt, sa Fru Bunt bestämt.
– Men du kände ju inte honom!
– Han kan väl vara dum ändå fastän jag inte känner honom.
– Men benet? Hur gick det med benet?
– Äh, han lugnade ner sig och sa att det var okej, för det var ändå dags att skaffa ett nytt.

Här fattade jag det idiotiska beslutet att plinga (det är inte en plinga längre, det är ett jättehögt, digitalt PIIIIP) och kliva av bussen eftersom jag faktiskt var hemma. Men först vinglade jag iväg till den bussdörr som var närmast Fru Bunt och Madame Svart för att höra de sista replikerna fällas. Var det månne en enbent man med träben som de talade om?

MEN DÅ SA DAMERNA INTE FLASKLOCK!

OCH JAG VÅGADE INTE FRÅGA!

Ridå.
Share
27 kommentarer

Dialogövning

En av sönerna gifter sig om två veckor, vilket är fullständigt absurt eftersom han ju är blott 7 år gammal (sedan 1999). Jag vet inte hur mina föräldrar såg på mig när i samma ålder (27, inte 7) gifte mig, men mina barn är fan inte vuxna.

(Feel free to analysera denna min rubbning.)

Här är den äldste sonen Erik 1993. Man ser det inte bara på honom, utan även på min seglarsko. I bakgrunden syns min djefla mans av orientering sönderskurna lår.

Eftersom jag redan som barn var nostalgisk på gränsen till galenskap, förstår ni att det snart är dags för ättestupan eftersom jag inte på några villkor kan sluta dra paralleller till dåtiden. Som 12-åring pratade jag om det ljuva livet man lever i nioårsåldern. När jag fyllde 18 fick jag min hittills djupaste livskris eftersom jag inte längre hade livet framför mig. När våra fem barn gick i sexårs, trean, sexan, nian och tvåan på gymnasiet kunde jag alls inte njuta av att ockupera hela utbildningssystemet, utan tänkte bara:

– Hur ska Skolverket i framtiden klara sig utan oss?

Idag pratar jag om Björn Skifs när Måns Zelmerlöw dyker upp, och jag jämför Lady Gagas djup med Madonnas eventuella … eh, talang. Jag tar ibland fram mina dagböcker från 1970-talet och läser samtidigt som jag blundar med högerögat (jämför uppslagsordet >skämskudde).

– Kära lilla krumelur, jag vill aldrig blifva stur!

(Eller sur för den delen.)

Fast jag måste säga att just Pippis krumelurpiller var intill förväxling lika gula ärtor.

Tillbaka till den snart gifte sonen Erik (som stoppar in brudens väldigt ovanliga efternamn nånstans i mitten) och middagen med alla roliga tal. Jag måste gubevars också hålla tal, eller hur? Så då gräver jag i källaren efter inspiration. Och som jag gräver. Jag sliter mitt hår, undrar över tidens flykt och banaliserar och övertolkar så att stickorna yr och virknålarna rullar. Och så hittar jag bara andra saker.

Se här en skoluppgift för helt fel son. Den nuvarande Tjugoettåringen Oskar (som utbildar sig till speldesigner på Gotland) fick i skolan 2008 i uppgift att öva på att skriva en dialog.

Och då lämnar han in detta mästerstycke.

Tioårige Oskar skriver om en kontrovers med den 15-årige Erik.

Snyft, så fint.

Gah. Nu ska jag dra nåt gammalt över mig. Ååååh, Tjugofyraåringens snuttefilt! Perfekt!

Share
33 kommentarer

Stolthet och fördom

Kemisterna förföljer mig.

  1. Min pappa är kemist.
  2. Min första på-riktigt-pojkvän var med i Kemiolympiaden 1982.
  3. Den djefla mannen är kemist.
  4. Den som sammanförde mig och den djefla mannen är kemist.
  5. Vår Tioåring här hemma är fullständigt uppslukad av kemi.

Så, vad vet man lite fördomsfullt om kemister? De har förstås foträta skor, vattenkammat hår, närsynta glasögon och periodiska systemet i en rulle under armen och blandar salpeter med svavel så fort de kommer åt. Åh, ett citat, ett citat kommer farande!

Du som för att lugna och trösta oss lidande människodravel
har lärt oss att blanda salpeter med svavel —
o satan, hav misskund med mig i mitt eländes år!

(ur Dan Anderssons Baudelaireöversättningar)


Nåväl, så djupa behöver vi ju inte vara. Det handlar ju bara om lite kemi. I förra veckan kom Tioåringen hem med en läxa som utan att ha med kemi att göra löd:
”Skriv en dialog.” Aha. Man ska tänka på att ha pratminus, citattecken eller gåsfötter (ergo gåsögon) och försöka vara tydlig i vem som säger vad på ett inte alltför stolpigt sätt? Eller hur? Nå, han kommer väl och ber om hjälp om han behöver, tänkte jag och väntade. Men han kom inte.

Jag har svårt att låta bli att övervaka, och när barnen inte visar upp läxorna för att få beröm, brukar jag gräva i deras väskor på kvällskvisten. Mången gång har jag stått där i hallen med stoltheten översvämmande både i hjärta och tårkanaler.

– Åh! Hon kan minus! Som är så trist!
– Nä dra på trissor, en handskriven deckare på tio A4!
– Han har ritat av hela familjen! Jag döööör!
– Vad betyder NH4NO3 – hur kan han veta allt detta och dessutom tala latin?
– När lärde han sig att stava till ventriloquist?

Detta var vad jag hittade i Tioåringens läxbok:

Ett kemigräl.

När var mina föräldrar så stolta att de sprack?

Share
23 kommentarer