En annan lever fortfarande även om bloggen ligger här och möglar ihjäl!
Jag vikarierar så mycket på SFI att tiden, orken och bokstäverna liksom sugs upp av Hasse Alfredsons lettrosug. Det påminner för övrigt om när jag i 20-årsåldern jobbade som vårdbiträde ibland, brödpackare ibland; jag orkade helt enkelt inte något annat!
Är jag alltså månne ett skört kvinnoblomster som egentligen borde ligga på en ärta och dricka praliner hela dagarna? En svettig basketspelare skulle kunna komma och massera mina hälsenor då och då, medan jag bara skriver och skriver.
Men nu ska jag berätta om en dialog som jag hörde på bussen. Jag slet fram papper och penna och antecknade febrilt eftersom de talande var så ovanligt artikulerade – lite som om de läste ur ett manus till en scenprata. Bussresan hem är blott tolv minuter lång, och jag kunde bara höra mittendelen – så vad som föranledde replikskiftet vet jag inte.
I rollerna:
- Dam 1 i rosa
basketbasker, orange brallor och lila brillor, lite av en Yvonne Lombard-typ. Vi kan kalla henne Fru Bunt, 68 år. - Dam 2 i helsvart från topp till tå och mer kajal runt ögonen än t.ex. Alice Cooper. Hon får heta Madame Svart, 72 år.
– … så då sparkade jag honom så hårt jag kunde på smalbenet. Och hörde ett jättehögt, ljud, nästan som en smäll och så ett knastrigt knak. Han kom av sig och började himla med ögonen och fnys-andas på ett jättekonstigt sätt, så jag började tro att jag hade orsakat en brejk.
– Brejk? Vad är brejk? sa Madame Svart.
– Brejk, du vet! En hjärnblödning. Eller strejk?
– Mig veterligen kallas de ”stroke”, sa Madame Svart med svenskt uttal och en akut accent på slutet.
– Troké? sa Fru Bunt, som tydligen inte hörde så bra.
– Japp, svarade Madame Svart som tydligen inte heller hörde så bra.
– Jahaja. Men i alla fall. Jag sparkade av honom benet.
– VA? Gick benet av? Varför sparkade du så hårt? sa Madame Svart, och jag inbillar mig att hon var lite imponerad trots allt
– Han var ju så inihelvete dum. Komma här och påstå att Putin är snäll och Biden dum och att Zelenskyj förmodligen luktar illa. Sånt kan ju ingen människa stå ut med på internationella kvinnodagen och allt, sa Fru Bunt bestämt.
– Men du kände ju inte honom!
– Han kan väl vara dum ändå fastän jag inte känner honom.
– Men benet? Hur gick det med benet?
– Äh, han lugnade ner sig och sa att det var okej, för det var ändå dags att skaffa ett nytt.
Här fattade jag det idiotiska beslutet att plinga (det är inte en plinga längre, det är ett jättehögt, digitalt PIIIIP) och kliva av bussen eftersom jag faktiskt var hemma. Men först vinglade jag iväg till den bussdörr som var närmast Fru Bunt och Madame Svart för att höra de sista replikerna fällas. Var det månne en enbent man med träben som de talade om?
MEN DÅ SA DAMERNA INTE FLASKLOCK!
OCH JAG VÅGADE INTE FRÅGA!
