Hoppa till innehåll

Etikett: dialog

Dialogövning

En av sönerna gifter sig om två veckor, vilket är fullständigt absurt eftersom han ju är blott 7 år gammal (sedan 1999). Jag vet inte hur mina föräldrar såg på mig när i samma ålder (27, inte 7) gifte mig, men mina barn är fan inte vuxna.

(Feel free to analysera denna min rubbning.)

Här är den äldste sonen Erik 1993. Man ser det inte bara på honom, utan även på min seglarsko. I bakgrunden syns min djefla mans av orientering sönderskurna lår.

Eftersom jag redan som barn var nostalgisk på gränsen till galenskap, förstår ni att det snart är dags för ättestupan eftersom jag inte på några villkor kan sluta dra paralleller till dåtiden. Som 12-åring pratade jag om det ljuva livet man lever i nioårsåldern. När jag fyllde 18 fick jag min hittills djupaste livskris eftersom jag inte längre hade livet framför mig. När våra fem barn gick i sexårs, trean, sexan, nian och tvåan på gymnasiet kunde jag alls inte njuta av att ockupera hela utbildningssystemet, utan tänkte bara:

– Hur ska Skolverket i framtiden klara sig utan oss?

Idag pratar jag om Björn Skifs när Måns Zelmerlöw dyker upp, och jag jämför Lady Gagas djup med Madonnas eventuella … eh, talang. Jag tar ibland fram mina dagböcker från 1970-talet och läser samtidigt som jag blundar med högerögat (jämför uppslagsordet >skämskudde).

– Kära lilla krumelur, jag vill aldrig blifva stur!

(Eller sur för den delen.)

Fast jag måste säga att just Pippis krumelurpiller var intill förväxling lika gula ärtor.

Tillbaka till den snart gifte sonen Erik (som stoppar in brudens väldigt ovanliga efternamn nånstans i mitten) och middagen med alla roliga tal. Jag måste gubevars också hålla tal, eller hur? Så då gräver jag i källaren efter inspiration. Och som jag gräver. Jag sliter mitt hår, undrar över tidens flykt och banaliserar och övertolkar så att stickorna yr och virknålarna rullar. Och så hittar jag bara andra saker.

Se här en skoluppgift för helt fel son. Den nuvarande Tjugoettåringen Oskar (som utbildar sig till speldesigner på Gotland) fick i skolan 2008 i uppgift att öva på att skriva en dialog.

Och då lämnar han in detta mästerstycke.

Tioårige Oskar skriver om en kontrovers med den 15-årige Erik.

Snyft, så fint.

Gah. Nu ska jag dra nåt gammalt över mig. Ååååh, Tjugofyraåringens snuttefilt! Perfekt!

Share
33 kommentarer

Dagens dialoger

Jag har flängt mellan himmel och jord samt berg och dalar idag. Då finns det inte så mycket att berätta, varför jag bara vill tala om för er alla vad kommentatorn till Sverige–Vitryssland (fotbollslandskamp) sa nyss:

– Det här är en av de underligaste kommentatorssituationerna vi har varit med om. Vi sitter i ett trångt litet kontor och spanar ut över spelarna.

Va? Give me more! Vad är det som är konstigt? Vinkeln till planen? Ljudet? Avståndet? Att det är trångt? Att det är kontorsliknande? Var som en normal bloggare, människa, och berätta så att man fattar! Gah!

Men de spelar dåligt, Sveriges killar. Så jag kan istället för att yra om hur mittfältet kommer i kläm och hur Vitrysslands tv-teknik ligger på 1978 års nivå berätta om några dialoger som jag har fört de senaste 24 timmarna.

1.
Tioåringen sitter vid köksbordet och ser ut som en säck besviken vinterpotatis.

– *suck*
– Oj, hur är det med dig?
– Det var blodpudding i skolan idag.
– Mhm. Men blodpudding som är så gott ..?
– Precis. Men vi hade ju utflykt med matsäck. Jag ville inte missa blodpuddingen!

Övertydlig förklaring: jag har barn som älskar blodpudding.

2.
Jag ger Tolvåringen en chans att hänga med på en spännande happening.

– Om du vill så kan vi fixa ledigt till dig så att du kan vara med när Artonåringen “tar studenten”.
– Nej tack. Jag går hellre i skolan.
– Säkert?
– Om jag får välja, ja. Jag vill inte missa naturkunskapen förstår du. Men tack ändå.

Övertydlig förklaring: jag har ett barn som älskar skolan.

Jag går till ”Posten” på vårt någorlunda närliggande Ica med ett gäng t-shirtar i ett otympligt och riktigt fult, ihoptejpat paket.

– Jag vill skicka det här paketet.
– Som brev?
Well. You tell me – är det ett brev?
– Ja, men om det försvinner så kan vi inte spåra det.
– Försvinna? Varför skulle det här jättestora och bökiga paketet försvinna?
– Inte vet jag. Men om det försvinner kan vi inte spåra det.
– Men paket kan spåras?
– Ja. Som brev kostar det 83 kronor, som paket 150.
– Men varför skulle mitt så kallade brev försvinna? Och varför misstänker du att det kommer att försvinna? Är det numera vanligt att brev försvinner?
– Jag vet inte. Näe. Det händer ju väldigt sällan. Men det kan ju hända. Och då kan vi inte spåra det om det är ett brev.

Övertydlig förklaring: jag förstår mig fortfarande inte på ”Posten”.

____
Det är här och nu jag skriver något som ska göra att ni, alla läsare, vill kasta sig er in i kommentatorsbåset och berätta om era erfarenheter i ovanstående ämne. Så nu gör jag det: berätta om en dialog ni har fört som ni minns och kan sätta på pränt! (Gärna med övertydlig förklaring.)

Share
39 kommentarer

Stolthet och fördom

Kemisterna förföljer mig.

  1. Min pappa är kemist.
  2. Min första på-riktigt-pojkvän var med i Kemiolympiaden 1982.
  3. Den djefla mannen är kemist.
  4. Den som sammanförde mig och den djefla mannen är kemist.
  5. Vår Tioåring här hemma är fullständigt uppslukad av kemi.

Så, vad vet man lite fördomsfullt om kemister? De har förstås foträta skor, vattenkammat hår, närsynta glasögon och periodiska systemet i en rulle under armen och blandar salpeter med svavel så fort de kommer åt. Åh, ett citat, ett citat kommer farande!

Du som för att lugna och trösta oss lidande människodravel
har lärt oss att blanda salpeter med svavel —
o satan, hav misskund med mig i mitt eländes år!

(ur Dan Anderssons Baudelaireöversättningar)


Nåväl, så djupa behöver vi ju inte vara. Det handlar ju bara om lite kemi. I förra veckan kom Tioåringen hem med en läxa som utan att ha med kemi att göra löd:
”Skriv en dialog.” Aha. Man ska tänka på att ha pratminus, citattecken eller gåsfötter (ergo gåsögon) och försöka vara tydlig i vem som säger vad på ett inte alltför stolpigt sätt? Eller hur? Nå, han kommer väl och ber om hjälp om han behöver, tänkte jag och väntade. Men han kom inte.

Jag har svårt att låta bli att övervaka, och när barnen inte visar upp läxorna för att få beröm, brukar jag gräva i deras väskor på kvällskvisten. Mången gång har jag stått där i hallen med stoltheten översvämmande både i hjärta och tårkanaler.

– Åh! Hon kan minus! Som är så trist!
– Nä dra på trissor, en handskriven deckare på tio A4!
– Han har ritat av hela familjen! Jag döööör!
– Vad betyder NH4NO3 – hur kan han veta allt detta och dessutom tala latin?
– När lärde han sig att stava till ventriloquist?

Detta var vad jag hittade i Tioåringens läxbok:

Ett kemigräl.

När var mina föräldrar så stolta att de sprack?

Share
23 kommentarer