Hoppa till innehåll

Etikett: bästisgrannen

I Bästisgrannens stuga och omgivningarna

Hammock eller plaststolar? Vilket är snyggast?

Här vid samma stuga sitter Bästisgrannen 1978 och 2007. Då arg som ett bi pga. tonårshormoner och skor som var ”fel”, idag glad med kaffe och foppakopior på fötterna.

– Jävla bananskor! säger hon nu när jag visar henne (och jag trodde helt felaktigt att hon menade nya bilden).

Vi pratar i dessa dagar om Normans lägda, kaffepåsättning, snål-Nisse, kaffe på sump, musfällor, dricka kaffe på bit, palla upp komposten, dricka kaffe med sju sorters kakor, åka på schtaaaan … ni förstår att vi befinner oss i himmelriket och att himmelriket är fullt av kaffe?

Vi äter från hela kostcirkeln mellan kaffestunderna.

”På affärn” får man inte snus i kassan, där man betalar – utan i en maskin några meter bort. (Den rutiga dramaten där är inte vår, även om den hade passat bra till snuset.)

 

Här luktar det skit.

Dasset heter ”komposten”, medan avfallskomposten heter ”komposten”. Det skiljer tydligen på en grav och akut accent i uttalet, men jag är tammetusan inte männscha att höra skillnaden. (Granska gärna finsnickeriet inne på dass.)

Inne i schtaaan har de givit plats åt konstnärer med humor.

– Men du … sa konstnären fundersamt till sin konstnärsassistent. Det fattas något. Jag känner inte in den rätta känslan.
– Du, det ser lite naket ut på toppen, svarade konstnärsassistenten.
– Naket schmaket, sa konstnären. Ah … Du tror inte att vi kan leja några fåglar till att fixa det? De bajsar ju vitt?
– Lysande. Får min minifallos plats nertill ändå?

Share
26 kommentarer

Den perfekta dagen

Jag minns en dag i gymnasiet när vi satte upp ”Sandlådan” (av Kent Andersson) och jag fick tre blackouter och teckningsmajjen ändå kom fram till mig efter föreställningen och gav beröm för min s.k. närvaro på scen.

– Jag känner inte igen dig, är du ny på skolan? sa han.
– Nej. Du har haft mig i teckning i snart två år … svarade jag, som ju inte tecknar någe vidare.

”Närvaro på scen” kan visserligen betyda precis vad som helst. Kanske lade han bara märke till mig när sufflösen fick rycka in och hjälpa mig, och trodde i sin konstnärliga själ att jag då var synnerligen närvarande. Hur som helst, så nästan dooog jag av stolthet och lycka över att få beröm, och sprang hem och skrev om det stora undret i dagboken. ”Den bästa dagen i mitt liv” skrev jag med stora bokstäver.

En annan lyckad dag var när jag gick på high school i Dallas och förstod att jag skulle få gå på bal i en syntetklänning med skolans maskot – och samma dag blev invald i skolans ”honor society” (=plugghästeklubben). Lyckan gick över snabbt och dagen beskrevs inte med ett ord i dagboken.

Och så är vi då framme vid den allra senaste alldeles perfekta dagen. Igår.

1.
Jag hittade min djefla man alldeles lycklig på detta vis. Hans närvaro på scen är total och bilden är inte ens arrangerad.

Finn sju skärmar.

Ja, alla datorer är rättvända enligt fläng shåi så att hans inre lugn inte stör hjärnans harmoni.

2.
Tolvåringens basketlag spelade match mot sina föräldrar.

Finn fem föräldrar.

Japp, det är jag under korgen. (Kolla, jag springer så snabbt att kameran inte hänger med!) Av fjorton föräldrar kunde tre spela basket och vi … vi … vi … förnedrade oss och skäms över det … men vi spelade zonförsvar och vann med tolv poäng. Vår närvaro på planen var påtaglig. Förlåt, alla barn. (Vi sjöng ”We Are the Champions” i duschen också.)

3.
Jag hamnade med Bästisgrannen och VBK-Kicki i den förstes garage, pulandes med ett hemligt papier-machéprojekt. Vår närvaro grumlades endast av att jag fastnade under en boxningssäck.

Finn ett vinställ.

Att klunka vin i garage är ju ett synnerligen underskattat nöje. Tapetklistret som hamnade på vinglasen gav en robust känsla till dryckens bouquet och vår sensoriska bedömning av det hela blev: tummen upp!

Sådana här perfekta dagar kan allt hända. Till exempel detta.

Finn fem fel.

När jag nu funderar över livets perfekta dagar, är det inte alls dagarna när jag får ligga ensam i en säng med te och en bok som dyker upp i minnet. Underligt, för det är ju en sådan dag jag hela tiden längtar efter.

Share
25 kommentarer

Fullt hus

Vi är inte hemma. (Hej alla tjuvar.)

Igår packade vi oss iväg med elva kollin för att åka tåg till Skåne. I bussen på väg till tåget insåg jag att vi borde ha haft tolv kollin.

Kostymväskan var kvar hemma.

I denna finurliga väska hängde fem klänningar och en kostym, vilket behövs när man som vi är på guldbröllops- och 75-års-släktkalas i fyra dagar. Ära vare gud i höjden och prisa mobiltelefonen:

– Bästisgrannen, hej, är du nykter?
– Ja, men inte så länge till. Vinkade inte vi nyss till er?
– Snälla spring in i vårt hus, slit med dig kostymväskan som hänger på en garderob och kör till stationen och möt oss!
– Kommer!

Ska vi ta en snabb repetition av Veckan Då Jag Glömde Allt?

måndag: frisören (förlåt, jag vet att ni är egenföretagare!)
tisdag: datorns nätsladd (jag fick springa och köpa ny i Stockholm)
onsdag: plånboken (Min djefla man fick köra till stationen och kasta ut plånboken genom fönstret samtidigt som jag sprang mot tåget)
torsdag: en deadline (det ordnade sig, uppdragsgivaren hade också glömt)
fredag: kostymväskan med snyggekläderna

Nioåringen och Sjuåringen vilar i väntan på tågbyte. Där borta vid väskorna står Den djefla mannen och spelar gitarr för väskhögen.

 

 

Gitarren har hål som vore den maskäten.

Alla tågbyten fungerade, ingen kräktes, alla tolv kollina fick vi med oss och under den sista biten från Hässleholm var det rena rama nyårspartystämningen i tåget. Vi och 75 stupfulla 18-åringar samsades om 50 platser. Fyraåringen diskuterade Doc Oc, Spiderman och Venom med de coolaste killarna, som bjöd på öl.

– Nej tack, jag och pappa dricker bara läsk, sa Fyraåringen. Men mamma vill ha öl.

Under tiden i vårt hus:
Klockan 21.00 anlände tio orienterare. De sov i sofforna, gästsängarna, på golv och i fåtöljer för att idag springa Tio-mila. Vi känner ingen av dem. Det kommer att gå så bra sååå eftersom orienterare av naturen (pun intended) inte är bovar och banditer.

Klockan 22.15 anlände min lillasyster Orangeluvan med man och två barn. De lagade kvällsmat i köket (som ju redan var ockuperat av tio hungriga orienterare), kände sig som hemma, åt glass i dubbelsängen och försåg sig med kläder ur våra garderober.

———–
Hjälp mig: Var det Gunnel Linde som gjorde ett barnprogram med fabrikör Stensson och repliken ”nu kommer de coola killarna” till bompa-pa-paaa-pa-musik?

Share
22 kommentarer

Hur är det att bo i kollektiv?

Nu har Bästisgrannen med maken (Skotten) och två barn bott i vårt hus i en månad. Hur går det då att bo i kollektiv? Grälar vi om matkassan? Städning? Våra barn och deras ungar?

Nope.

Det här går löjligt bra. Men livet är faktiskt förändrat, för plötsligt har jag en handy man. Jag ber Skotten fixa en basketplan — och hinner inte ens tänka efter, så sitter det en korg där på 3,05 meter och precis där trottoaren är som bredast och minsann har han inte fixat så att staketet går att plocka av så att man verkligen kan göra en tvåtaktare utan skrubbsår.

Det finns alltid en barnvakt. Alltid. Men går vi på bio, besöker stadens krogar och vattenhål och slår klackarna i taket? Nej – för det är så mysigt att vara hemma. Hemma sitter det ju folk i varenda hörn, man vill liksom vara hemma för att inte missa något som kaaanske händer. Som i högstadiet, när vi drog ut med våra cyklar och stod och hängde vid Midsommarvägen/Vårvägen för att tääänk om det händer något. (Det gjorde det ju aldrig.)

Visserligen hittar jag ölburkar här och där (Olle är nykterist, medan Skotten är en skotte), visserligen vill de ha prickig korv, visserligen är det kaos i hallen, visserligen försvinner alla strumpor på ett helt nytt, mycket snabbare sätt och visserligen vill de att kläderna tvättas med något som heter sköljmedel som jag aldrig har använt förut och som göra att handdukarna liksom tappar sin sugförmåga, men … men … men … jag tycker att det här livet är toppen.

När Bästisgrannen och jag var 20 år bodde vi i kollektiv på Skånegatan 66 i Stockholm. Det klarade vi inte alls. Hon stökade, medan jag städade. (Nej, jag begriper inte heller hur det blev så.) Hon gav till slut upp, slog sönder mina vinglas och flyttade hem till Luleå, där hon utövade ett partypromiskuöst leverene – medan jag hittade min Olle och flyttade till universitetsstaden Lund.

Nu slår vi sönder vinglasen tillsammans och letar dagligen efter strumpor. Snart börjar vi säkert sitta på toa med dörren öppen. (Hjälp. När kommer första grälet?)

Några frågor? Ska jag ge tips på maträtter för elva personer? Eller berätta hur man fyller ett kylskåp effektivast? Ta foton på allas omatchande strumpor? Visa upp sängplatserna?

Share
21 kommentarer

Verktyg

Me like.

Jag gillar alltså inte bara snickare med snickarbälten och bara bringor utan även deras verktyg. (Är detta jag skriver nu kvinnlig härskarteknik och känner sig alla hantverkare kränkta nu?)

Nyss gick jag över till Bästisgrannens hus, som ju är fyllt av allt sådant. Fast påklädda bringor. Där stod en av dem och skruvade fast vassa klingor på ett multiverktyg som han skulle skära av en panel med. Jag dreglade lite, smög mig fram till honom och sade:

– Eh, vad heter den där? Oj, vad många skärgrejer, titta så små det finns och … OJ VILKEN JÄTTESTOR CEMENTVISP! Tycker inte ni att moraknivar borde ha sådant där skydd så att man inte halkar och skär sig i tummen … OJ HAAAAR DEN ETT SÅDANT DÄR TUMME-SKYDD? Kan jag låna det där spettet en stund och ta loss den där listen för där har Bästisgrannen gjort streck för barnens längd … MEN VILKEN … VILKEN GROV … KRAFTFULL DOMKRAFT, JAG HAR ALDRIIIIG SETT …
Lotten, kom nu, låt dem arbeta ifred, väste Bästisgrannen. Men vad har du … har du dragit loss listen?

Nu sitter jag här och längtar. Jag önskar mig ett vattenpass med laser inbyggt. Och ett verktyg som man kan skära av sina paneler med. Och en sån där moj som man liksom kan se in i väggarna med så att man inte hugger av vatten- eller elledningar. Tänk om man i framtiden har en moj så att man kan se in i … framtiden? Tänk om man i framtiden har en moj så att man kan se in i … folks hjärnor! Snickarnas hjärnor! Eller bara in bakom deras snickarskjortor.

Share
29 kommentarer

Bloggpaus från och med nu …

… men bara tills VM-finalen i ishockey är över.

(Vi är hemma igen från dåtiden och Bästisgrannenfamiljen har gjort grillspett till oss. Deras sjuåring suckar ”vad skööönt att ni är hemma igen”. Som tack sätter jag mig framför tv:n och är extremt osocial och o-ojulkalendrig.)

Share
7 kommentarer

Denna morgon – ett liv

Man vaknar till en ny dag och tänker inte för en sekund på vad den kan bära i sitt sköte utan försöker bara uppbåda lite krafter till vad som komma skall.

Havregrynsgrötsgalning är jag, men än har jag inte fått i mig en enda sked. Telefonen ringde i vårt elvamannakollektiv redan klockan 07.01 och störde grötkoncentrationen. Jag hörde Olle säga:

– Nämen oj, har Molly rymt!

Bästisgrannen har på sin tomt en kaninbur med en tråkig kanin som heter Molly – men är en killkanin egentligen. (Jag tror att det är deras bidrag till genusdebatten.) Kaninen hade rymt och skuttade omkring på gräsmattan och levde livets glada dagar.

Bästisgrannens make – Skotten – satt samtidigt och gnuggade gruset ur ögonen och funderade på vad han skulle få vara med om idag, på sitt jobb som fångvaktare. Flera gånger har det hänt att han och insatsstyrkan på fängelset på konstiga tider har fått rycka ut på upplopp och … rymningar. Hörde han att Molly hade rymt? Nej, han hörde att telefonen ringde på en konstig tidpunkt, och att Olle sa:

– Nämen …. mhfnnf … ffnpprk RYMT?
– Va? Vad? Hur? När? Vem? sa den halvklädde Skotten som med adrenalinögon hade rusat in till den leende Olle, som strax associerade händelsen till Glencoemassakern 1692.

Så satte jag mig med en text som ska handla om hur kul det är på banken, medan Olle försökte få ordning på en text om polymera plaster. Bara en liten stund skulle vi jobba, bara medan dagisbarnen petade i sig frukost. Då rusade Fjortonåringen in:

– Jag hittar inte mina skor!
– Ta mina, sa jag.
– Jag hittar inte mina nycklar!
– De hänger på Treåringens krok i hallen.
– Hejdå!

Klockan var nu 08.23. Då ringde telefonen.

– Hej, det är från dagis. Vi har glömt att tala om att Sexåringen ska åka buss till teaterföreställning. Om fem minuter. Men bussen kör ju förbi ert hus om sju minuter, så då kan ni väl stå där?

Jag sneglade på Sexåringen som med morgonrosiga kinder iklädd pyjamas åt en leverpastejmacka vid köksbordet.

– Javisst, det går jättebra!

Klockan 08.28 ringde telefonen igen. Det var Fjortonåringen:

– Jag har punka! Jag har punka! Jag kommer att komma försent till skolan! Jag har bara cyklat halvvägs! Det är galna spansklärarinnan första lektionen!
– Ta det lugnt, lås cykeln, halvspring till skolan, det kommer att ordna sig.

Jag flätade håret och borstade tänderna på Sexåringen ute på busshållplatsen, satte Treåringen på cykeln och leverade honom till dagis prick klockan nio.

Klockan 09.11 ringde min mamma.

– Din bror är sjuk och vägrar gå till doktorn. Jag är orolig.

Fem samtal senare hade jag pratat med Broder Jakob, som har legat i lunginflammation och knaprat olika antibiotikum sedan Valborgsmässoafton, talat med hans flickvän, resonerat med akuten i staden där han bor och ordnat en akuttid hos hans husläkare. Broder Jakob blev förstås arg och sade att jag var en mästrande storasyster, men vad har man annars storasystrar till?

Då knackade det på dörren. Det var hantverkarna som river i Bästisgrannens hus.

– Hej, det springer omkring en liten kanin i trädgården, vet ni om det är deras?
– Olle! Tar du kaninen igen?
– Men jag har deadline på två texter om fem minuter!

Slutpoäng: Jag har inte kommit ur pyjamasen än, vilket måste ha roat dem på dagis. Mot havregrynsgröten!

Share
16 kommentarer

Fredag i kollektivet

Elva personer bor i samma hus. Där står två tomma vinflaskor. Det är disk i hela köket. Jag (som gillar vissa bloggare mer än andra) har en undring och slänger ut den:

– Kan man söka på var en bloggare har kommenterat på andra bloggar?

Inget svar. Jag lyfter blicken. Fem personer sitter med varsin knähund (lap top) och stirrar in i skärmen. Nej, förresten. En sjätte ser jag inte – han sitter inne på toa och surfar. Det här är ju helt barrockt. Så här kan man ju bara inte umgås. Vad gör de andra fem? Ah, hoppar på studsmattan.

– Hoho. Kan man söka på var en specifik bloggare har kommenterat på andra bloggar?

Nej, det är tyst. Jag testar igen.

– Glass!!!

Puh. Vi är helt normala. Alla vill ha glass.

Två timmar senare.

Bästisgrannen sitter och läser i sin egen soffa, som nu har klämts in i vårt vardagsrum. I rummet intill sitter min man Olle och skriver på en artikel (med deadline i onsdags). Det är knäpptyst.

(Visserligen springer barn omkring i rummen intill, visserligen är det musik på i tvättstugan i källaren och visserligen körs det sprutt- och frääääscoolt med mopparna utanför huset, men det räknas för oss som “knäpptyst”.)

Men så hör Bästisgrannen ett bekant ljud.

– Ptrrrrrrrrrbrrrrrrrrrrrrtttttttttrrrrrrr!

Men vad nu? tänkte Bästisgrannen. Är min käre Skotte i närheten? Vem fes så att huset höll på att falla omkull? Men oj, det verkar som om det var Olle … vad gör jag nu? Hjälp, jag måste skratta!

– Mhhhmmmmpppffffffff iiihiiii hiiii hiiii mmmfff!
– Oj, förlåt, jag visste inte att du var här.

En generad Olle kryper slokörad till korset med svansen mellan benen – skamsen, stukad och rätt spak.

Nu är det de facto så att vi fiser, petar näsan, luktar illa, ljuger samt låter bli att använda tandtråd och glömmer att knipövningar lite till mans. Jag kliver in i handlingen och räddar situationen:

– Hörni. Jag vill leta reda på vad mina favoritskribenter har kommenterat på andras bloggar. Kan man det?

Ingen svarar.

Share
11 kommentarer

Fullt hus

Previously on the Bästisgrannen-flyttar-in-i-vårt-hus-story:


1. Vi träffas när vi börjar sexan år 1976, båda två nya i klassen. Hon är cool i stuprörsjeans och Stenmarkjacka. Jag är en tönt i mittbena, utsvängda Silver Dollarjeans och nerslitna träskor. (På bilden har jag en röd-gul stickad tröja som en granne hade gjort till min pappa medan Bästisgrannen strax nedanför har svart väst och vit trasa runt halsen.)

2. Vi spelar basket och är synnerligen okyssta.

3. Vi går ut nian och ser ut så här på avslutningen. Nej, jag minns inte varför.

4. Vi får stipendium och går på high school i USA. Bästisgrannen får en pojkvän som är bäst i skolans basketlag. (Ja, det är han på bilden.) Jag får gå i kyrkan i en klänning som mamman i den amerikanska familjen har sytt alldeles själv. (Ja, det är jag på bilden.)

5. Bästisgrannen lever livets glada dagar. Jag sköter mig klanderfritt och läser böcker.

6. Jag och Bästisgrannen bor i kollektiv på Skånegatan 66 i Stockholm.

7. Jag och Bästisgrannen blir ovänner och säger upp bekantskapen under två år.

8. Jag flyttar till Lund.

9. Bästisgrannen flyttar till Luleå.

10. Bästisgrannen med skotsk make flyttar med barn och allt in i huset bredvid vårt – halvvägs mellan Lund och Luleå. Vi har maskerad varje höst.

11. Bästisgrannens hus börja mögla; kreosotdimmor förpestar livet och skottens kilt luktar gammal källare istället för – som sig bör – öl. Huset måste utrymmas och totalsaneras.

12. Bästisgrannen, den skotske maken och deras barn samt 37 handdukar flyttar in i vårt hus den 5 maj 2006.

Plötsligt sorteras tvätten redan nere i tvättstugan.
Plötsligt sitter det en inramad veckomatsedel (ifylld sex veckor framåt) på väggen i köket.
Plötsligt är det slagsmål om datorerna.
Plötsligt är det rena rama partystämningen vid frukosten.
Plötsligt har det gått 30 år.

Share
31 kommentarer

Jag äger faktiskt fett

När jag nyligen hoppade in och vikarierade som tränare för ett basketlag, recenserades jag av de tolvåriga tjejerna.

– Du äger fett, Lotten.

Nu vet jag ju vad detta betyder eftersom jag i alla fall försöker hänga med. Men det var som med till exempel franska – jag fick vända mig till någon som behärskade språket bättre för att få berömmet bekräftat.

Ordet ”äger” dök upp i en kommentar från Skrivkramp och jag lovade att tillsätta en utredning om dess ursprung. Utredningen har nu dragit ut på tiden och resulterat i ingenting. SAOL svarade trevligt att de inte visste, men att jag skulle kunna fråga en tonåring eftersom de ju är experter på området. Svenska Språknämnden svarade bara ”Nej, vi vet faktiskt inte upphovet.” De andra instanserna har inte svarat.

Ok, det är inte alla ord och uttryck som har etymologier.

När jag och Bästisgrannen i tidernas begynnelse var på språkresa i Eastbourne, lärde vi oss av ett gäng Lidingökillar (från Larsberg-området) hur man kan uttrycka ”men gu va du e dum” eller kanske ”det där va de dummaste ja har hört”. Eller bara ”men åååh”. (Koncentrera er nu, det här är skön koreografi.)

  1. Slå lätt med höger handflata på din egen högerkind.
  2. Säg samtidigt ”saaaa… ” lite nasalt.
  3. Vik ner lillfinger, ringfinger och tumme så att du bara har kvar pek- och långfinger spretande som ett bakvänt V-tecken.
  4. Säg ”…schåååå…” lite nasalt samtidigt som du för handen bort från högerkinden, förbi näsan och stoppa när handen är framme vid vänstra kinden.
  5. Darra lite lätt på handen.
  6. Gör om rörelsen – allt går på en sekund och ”saschååå” sägs utan avbrott. Och nasalt.

Etymologi, anyone?

När jag gick i mellanstadiet sa vi ”men Suuuuune!” när vi blev upprörda. Några sa ”men är du helt jävla Aaaron?”, men den enda Aron jag minns, är en kille i ett barnprogram med en Aron som bodde i en skog … och skådespelaren var snygg, har jag för mig.

På dagis berättade en i personalen nyss att det absolut coolaste, mest nyskapande och uppkäftigaste ordet de kunde säga på femtiotalet var ”fräckt”. Alla vuxna blev naturligtvis jättearga av denna provokation.

(Churchill gör förstås helt fel, han har inte läst min koreografi i sex punkter.)

Share
26 kommentarer