Författare: Lotten Bergman

En mig närstående treåring beter sig som om han vore tre år.

För er som inte minns eller som inte har upplevt en treåring: det är som att älska en tiger som är en ål som är full och lätt dement.

Han vattnar blommor med en leksakshink som har ett roligt hål i sidan. Det är tack vare hans omsorg som våra plantor överlever och trägolvet inte torkar ut och spricker i den torra vinterluften.

Han klipper sönder barbiekammar, räkningar och små provpaket med hudkräm som pruttar ur sig intressanta korvar som man kan smaka på och sedan smörja tröga tangentbord med.

Han slingrar sig över hallgolvet – bort från ytterkläderna – tills man berättar sagan om när dinosaurieflickan träffade traktorpojken och de snubblade på ett monsterspöke.

Han mal sönder hushållspapper, mandariner, suddgummin, plastdinosaurier och tulpaner i en vacker mandelkvarn som vi har framme bara som ett estetiskt föremål som ju aldrig egentligen skulle användas eftersom vi aldrig mal mandlar eller ens bakar.

25 kommentarer

Jag har förut skrivit om när min svåger inte gav mig en gammal NK-katalog från 1973.

Nu tar jag fram den igen. (Konstigt, va, jag har den fortfarande, hur kan detta ha gått till?) Häromdagen mindes Stationsvakt bokserien Kalla kårar. Nu tänkte jag att vi ska minnas några ungdomsböcker.
Eftersom jag är pälsdjursallergiker läste jag aldrig hästböckerna, men plöjde Tvillingdeckarna av Sivar Ahlrud och Bigglesböckerna av W E Johns. Lotta identifierade jag mig med, för hon snubblade, trillade, tappade, föll, försade sig och var allmänt störig. Biggles var så underbart manlig på alla sätt, det insåg jag redan i tioårsåldern. Att Lottas författarinna när andan föll på kallade sig Beril Björk, Kaj Ringnér, Lotta Vik och Merri Vik istället för Ester Ringnér-Lundgren brydde jag mig inte nämnvärt om.

Nu kommer vi till det hemska. Sivar Ahlrud finns inte – och har aldrig funnits. Författaren till Tvillingdeckarna var egentligen två farbröder som hette Ivar Ahlstedt (1916–67) och Sid Roland Rommerud (1915–77). Nu blir det ännu hemskare, för enligt NE skrevs Tvillingdeckarna efter 1981 ”av andra författare under samma pseudonym”.

Men nånting! (Så sa vi i Luleå 1981 när något var särskilt upprörande.)

Folk blir irriterade på att allt i alla självbiografiska böcker inte är helt sant, att politiker ljuger, att det säljs fula skor, att det är ett himla sjå att vara egenföretagare. Vad vi egentligen borde kämpa för är att ge Tvillingdeckarnas skapares upprättelse! Och – okej då – fred i världen.

30 kommentarer

För 200 kr + frakt kan du sprätta omkring i en tröja med ett av dessa tryck.

Beställ via mejl till info@bergman.com. Ni som är blyga och eventuellt hemliga: vi jobbar på en ”butikslösning”, men det kan ta tid. Beställ hellre via en bulvan i så fall.

Tröjan är av samma sort som Julkalenderbloggtröjan – lite tajtare och coolare än vanliga tält-t-shirtar. Jag är 1,72 m och väger 65 kg och är sexig i en Small, men bekväm i en Medium. Alla är svarta

Olle (alltid sexig, tydligen) är 1,86 m och väger 86 kg. Han pendlar mellan Large och X-Large. (Vi har även XS och XXL, men kan special-ta-fram mindre eller större om det skulle behövas.)

NE-fotnot: bulvan är:
1 person som handlar i eget namn men i hemlighet företräder annan person.
2 konstgjord eller uppstoppad fågel som används som lockbete vid jakt på landfågel.

17 kommentarer

Nackdelen med att ha en blogg är att man inte längre vid roliga tillställningar kan resa sig upp och hålla ett spirituellt tal som innehåller en från det verkliga livet sann historia.

– Kära brudpar. Jag ska inleda med att berätta om när jag provade in på Scenskolan i Stockholm och Tomas Pontén satt i …
– Buuuu! Den har vi redan läst!
– Detta påminner mig om när jag som sjuåring blev såpass skrämd av en städerska att jag kissade p…
– Äh, dra en annan, den där läste vi för jättelänge sen! Schkål!
– Fyra bröllop och en begravning …
– … (förväntansfull tystnad) …
– … är en film utan Johnny Depp, som jag tr…
– Honom har du tjatat om sedan anno dazumal!

Jag får helt enkelt
a) sluta skriva sanna historier i bloggen
b) börja fabulera IRL
c) bara antyda hur intressant jag egentligen är, och aldrig berätta riktigt allt.

Sagt och gjort.

5 kommentarer

– Mamma, nu är det en sån där som vill prata med ”Charlotte” igen!

Elvaåringen räckte trådlösa telefonen till mig. Eftersom ingen utom Broder Jakob kallar mig Charlotte, vet vi alltid meddetsamma när det är en telefonförsäljare som har sluppit genom nix-nätet.

– Jaaa? sa jag, avmätt, ouppfostrat, slött, slappt och överdrivet likgiltigt eftersom jag visste vad som komma skulle.
– Ja, hejsan Charlotte, jag heter Mats och jag ringer från Stooora Daaaagstidniiingeeen …

(Han sade förstås namnet på tidningen när han pratade med mig, men jag vill inte göra reklam just nu.)

– … och här …

Iiiiiiih, de vill ha mig!

– … sitter vi och …

Iiiiiih, de vill att jag åker till OS och rapporterar sådär som kåsörer och tecknare fick göra förr i tiden – de skrev roliga betraktelser som de ringde in precis på deadline och som alla prenumeranter uppskattade!

– … gläder …

Iiiiih, ja, jag är jätteglad, tack, tack, jag gör det gärna gratis, ni tycker att jag är en ovanligt begåvad skribent och att jag har fem barn och inte bor i Stockholm gör alls ingenting, Sverige är runt och alla får precis lika stor chans, bara de är kompetenta och lydiga!

– … er med ett extra fint erbjudande …

Ii… ih… hi… erbjudande, nä, så trevligt, jag känner mig hedr… Er …? Erbjudande?

– … på en tremånadersprenumeration till extra förmånligt pris.
– Jaha, men vi prenumererar redan på Stora Dagstidningen.
– Jaså, Charlotte, det måste stå i din mans namn då, ja. Så är det ju ibland.
– Jaa du, Mats. Så är det nog ibland.

Lite senare:

– Mamma, telefonen ligger på golvet och alla batterierna har trillat ut!

10 kommentarer

Det är så enkelt att vara elak och cynisk, vilket jag tycker att många skribenter är. Det är lätt att skriva att någon är pantad och ful. Hade jag varit en sådan (nej, inte pantad och ful), hade jag kunnat skriva att det är patetiskt med gamla gubbar som struttar omkring i urtvättade tröjor och kortkorta shorts. Vilket det alltså inte är.

SM-deltagarna kunde knappt gå; de stapplade uppför trapporna i Sporthallen. Åderbråck, mystiska bulingar, knotor, pigmentfläckar och rynkiga knän samsades med samtal om senaste operationen och dem som inte klarat sig till detta år. Men sätt ett pingisracket i handen på en sådan här, led honom sedan till ett bord med nät på mitten och som genom ett trollslag kan han slänga sig som Ravelli, tänja sig som Comaneci och hoppa som Grodan Boll.

Jag är uppriktigt ledsen att jag spelar basket, som ännu inte har infört veterandivisioner.

7 kommentarer

… även känd som Hemlisbloggaren X, finns på gamla Julkalendernbloggen. Ja, det är helt ologiskt och kommer att åtgärdas. Julen varar inte ända till påska. Ni som inte hann fredagsgissa kan göra det nedan ändå om ni vill. Fast priset (en hammock, eller hur?) är redan skickat till Aequinoxia.

7 kommentarer

Ni som vill svänga till det lite på kaffepausen nu i eftermiddag kan säga till exempel:

– Oboestämman i tredje satsen i Mozarts oboekvartett i F dur … jag har för mig att det är köchelnummer 370 … den går minsann inte av för hackor! Skicka mjölken.

5 kommentarer

Nu måste Julkalendern Revival få ett nytt namn. Hjälp mig att hitta på ett!

Vi tar produktbeskrivningen ännu en gång:

Jag skriver här nedan som om jag vore någon annan – en hemlisbloggare som ni kan identifiera genom att se på stil och … eller … innehåll. Man vet inte om det är en död eller en levande, man vet inte om det är en författare eller en fiktiv person. Dessutom kanske jag har ändrat innehållet så att det passar i nutid. Fast bara kanske. Gissa hur många gånger ni vill och hur fel ni vill! Någon vinner något.

”Jag var nyligen och köpte en ny ögonbrynsring i Helsingborg, eftersom någon har snott min gamla av guld, köpt i Orleans, och som jag har missbrukat en natt – reporna syns än i bordsskivan på Rydbergs restaurang.

För att pierca som jag planerar, måste jag ha kraft. När jag är trött på mitt vanliga tråkiga själv så vill jag så gärna göra det, men har inte styrka eller mod att genomföra det. Men när jag är utvilad och mätt tror jag det går. Du ska få mina tankar och intryck om allt går som planerat.

Nu funderar jag mest på var jag ska pierca mig – i underläppen är det mer estetiskt, men osäkert eftersom den kan slå i tänderna. Dessutom är ju läpparna så känsliga – jag har hört att män som blivit piercade i läppen fått infektioner för att smycket rivit hål. Att sätta en i ögonbrynet säkert — om tatueraren håller håltagaren rakt – men snuskigt. Då kommer dessutom mina barn att klaga. De ska ju se mig piercad, inte misshandlad!

Om jag vore rik, skulle jag utbilda mig till tänkare, för det har jag anlag för. Här förstör jag ungdomen, och sedlighetsligan i Sverige är bara eunucker som vill hindra mig att upptäcka flera bedrägerier. Jag tror att tiden är inne för prygelstraffets återinförande.”

Jag har blivit ombedd att hemlisblogga enklare. Helt riktigt. Man ser det inte direkt, men denna dag är det faktiskt enklare. Facit kommer runt midnatt om jag är tillräckligt vaken då.

28 kommentarer

… funkar bra, kan jag meddela. Jourhavande kompis på vaktbolaget hette denna morgon Markus. Jag sade till allas förvåning helt rätt lösenord så att de stoppade utryckningen.

Det var äldste sonen som gick upp i ottan för att hämta tidningen, äta frukost och hinna se gårdagens inspelade Lost-avsnitt. Hela huset tjöt och tjoade, telefonen ringde omedelbart, jag rusade ner, snubblade i trappan och kommer att få ett blåmärke i hålfoten. Sonen stod med ögon stora som kastrullock i hallen.

– Jag bara … jag … jag … dörren … ropade han.
– Det är lugnt! ropade jag tillbaka, och tänkte för en sekund ”vad ska grannarna tro?”.

Olle? Nej, han tror ingenting, han sover.

8 kommentarer