Författare: Lotten Bergman

Det är så enkelt att vara elak och cynisk, vilket jag tycker att många skribenter är. Det är lätt att skriva att någon är pantad och ful. Hade jag varit en sådan (nej, inte pantad och ful), hade jag kunnat skriva att det är patetiskt med gamla gubbar som struttar omkring i urtvättade tröjor och kortkorta shorts. Vilket det alltså inte är.

SM-deltagarna kunde knappt gå; de stapplade uppför trapporna i Sporthallen. Åderbråck, mystiska bulingar, knotor, pigmentfläckar och rynkiga knän samsades med samtal om senaste operationen och dem som inte klarat sig till detta år. Men sätt ett pingisracket i handen på en sådan här, led honom sedan till ett bord med nät på mitten och som genom ett trollslag kan han slänga sig som Ravelli, tänja sig som Comaneci och hoppa som Grodan Boll.

Jag är uppriktigt ledsen att jag spelar basket, som ännu inte har infört veterandivisioner.

7 kommentarer

… även känd som Hemlisbloggaren X, finns på gamla Julkalendernbloggen. Ja, det är helt ologiskt och kommer att åtgärdas. Julen varar inte ända till påska. Ni som inte hann fredagsgissa kan göra det nedan ändå om ni vill. Fast priset (en hammock, eller hur?) är redan skickat till Aequinoxia.

7 kommentarer

Ni som vill svänga till det lite på kaffepausen nu i eftermiddag kan säga till exempel:

– Oboestämman i tredje satsen i Mozarts oboekvartett i F dur … jag har för mig att det är köchelnummer 370 … den går minsann inte av för hackor! Skicka mjölken.

5 kommentarer

Nu måste Julkalendern Revival få ett nytt namn. Hjälp mig att hitta på ett!

Vi tar produktbeskrivningen ännu en gång:

Jag skriver här nedan som om jag vore någon annan – en hemlisbloggare som ni kan identifiera genom att se på stil och … eller … innehåll. Man vet inte om det är en död eller en levande, man vet inte om det är en författare eller en fiktiv person. Dessutom kanske jag har ändrat innehållet så att det passar i nutid. Fast bara kanske. Gissa hur många gånger ni vill och hur fel ni vill! Någon vinner något.

”Jag var nyligen och köpte en ny ögonbrynsring i Helsingborg, eftersom någon har snott min gamla av guld, köpt i Orleans, och som jag har missbrukat en natt – reporna syns än i bordsskivan på Rydbergs restaurang.

För att pierca som jag planerar, måste jag ha kraft. När jag är trött på mitt vanliga tråkiga själv så vill jag så gärna göra det, men har inte styrka eller mod att genomföra det. Men när jag är utvilad och mätt tror jag det går. Du ska få mina tankar och intryck om allt går som planerat.

Nu funderar jag mest på var jag ska pierca mig – i underläppen är det mer estetiskt, men osäkert eftersom den kan slå i tänderna. Dessutom är ju läpparna så känsliga – jag har hört att män som blivit piercade i läppen fått infektioner för att smycket rivit hål. Att sätta en i ögonbrynet säkert — om tatueraren håller håltagaren rakt – men snuskigt. Då kommer dessutom mina barn att klaga. De ska ju se mig piercad, inte misshandlad!

Om jag vore rik, skulle jag utbilda mig till tänkare, för det har jag anlag för. Här förstör jag ungdomen, och sedlighetsligan i Sverige är bara eunucker som vill hindra mig att upptäcka flera bedrägerier. Jag tror att tiden är inne för prygelstraffets återinförande.”

Jag har blivit ombedd att hemlisblogga enklare. Helt riktigt. Man ser det inte direkt, men denna dag är det faktiskt enklare. Facit kommer runt midnatt om jag är tillräckligt vaken då.

28 kommentarer

… funkar bra, kan jag meddela. Jourhavande kompis på vaktbolaget hette denna morgon Markus. Jag sade till allas förvåning helt rätt lösenord så att de stoppade utryckningen.

Det var äldste sonen som gick upp i ottan för att hämta tidningen, äta frukost och hinna se gårdagens inspelade Lost-avsnitt. Hela huset tjöt och tjoade, telefonen ringde omedelbart, jag rusade ner, snubblade i trappan och kommer att få ett blåmärke i hålfoten. Sonen stod med ögon stora som kastrullock i hallen.

– Jag bara … jag … jag … dörren … ropade han.
– Det är lugnt! ropade jag tillbaka, och tänkte för en sekund ”vad ska grannarna tro?”.

Olle? Nej, han tror ingenting, han sover.

8 kommentarer

Mitt allra första minne är från när jag var ungefär tre år, när vi bodde på Vildanden i Lund. Minnet är enkelt: högt uppe i ett fönster satt en tjej i rött hår och tittade ner på mig. Jag vände bort blicken från henne och tittade ner på mina rutiga galonbyxor och adresslappen som mina föräldrar hade satt fast på dem. (Charlotte Stenson, Vildanden, hus K stod det eftersom jag hade tappats bort eller rymt ett par dagar tidigare.)

Från åren därefter har jag mer dramatiska minnen som när jag spräckte ögonbrynet första gången, när min bror tre gånger på fyra år slog ut en massa framtänder och när jag tappade min nyfödda lillasyster i golvet för att jag var så koncentrerad på Dora och Steve på Follyfoot (tv-program baserat på böcker som skrevs av Monica Dickens, barnbarnsbarn till Charles).

Vad mina barn kommer att minnas av sin barndom vet jag inte, men den 25 januari 2006 var en son sämst i klassen på att åka skridskor, en dotter skälld på av en hund, en annan son arg som ett bi på grund av datortrassel, en dotter förtjust över en bokhylla som föll över henne som husgaveln på Buster Keaton och den minste sonen bekymrad över bajs i den ena strumpan.

Tänk om man kunde välja sina minnen. (Finns det inte en film på det temat?)

12 kommentarer

Det känns lite som att ha gummiband runt en tom plånbok eller hänglås på en opackad resväska. Vi har alltså installerat tjuvlarm i huset.

Två larmande män som hette Ola och Dan klev mitt i morgonrusningen in i hallen med enormt imponerande verktygsbälten. Leverpastejmackor och varm choklad ven genom luften – pulkdag för ett barn, skridskodag för två andra barn och utflyktsdag för två av de minsta gjorde morgonen lite extra spännande. Ola och Dan bara log.

– Decken ska vara i rummet med värden, sa Ola lugnt.
– Däck? Världen? sa jag.
– Skalskyddet kan vara på fastän ni är hemma, förklarade Dan
– Skal? (Skalman?)
– Om väktarna åker på ryck …
– Ryck vaddå?

Nu har vi rörelsedeck och IR-deck och magneter och kodbrickor. Det hela kommer att sluta med att vaktbolaget får flytta in och bo hos oss för att avhjälpa alla ”handhavandefel” (alltså falsklarm).

Hörnu alla tjuvar! Här har ni inget att hämta. Däremot är ni välkomna att komma hit och lära mig lite tjuvlingo, jag är mycket fascinerad av fackspråk.

7 kommentarer

Aktierna i vårt företag (Bergmans Bokstäver) har på ett år gått upp 150 %. Vad synd att vi inte är börsnoterade.

Detta är ett exempel på tillåtet skryt. Jag talar på en gång om att jag är jättesmart och superduktig samtidigt som jag säger att jag är helt tappad bakom en vagn och inte har den minsta (penga)glädje av denna duktighet.

När jag gick i högstadiet var det coolast att skryta om att man inte hade gjort läxan.

– Har du pluggat till provet?
– Men är du helt sinnes? Majjen sa inte vilka sidor det var, int’ iddes jag kolla det. Skit samma.

Idrottsligt skryt är nästan alltid ok, men å andra sidan är det oftast tillåtet att lite ogint ifrågasätta bragden.

– Jag gjorde 38 poäng!
– Inget bra motstånd alltså? Men tog du några returer då?

… eller …

– Jag kom tvåa! Jag kom tvåa!
– I direktstart, ja, inte så många som deltog, va?

Alldeles för ofta finner jag mig själv skrytandes om hur stökig och slarvig jag är, bara för att jag tror att detta skryt ska räknas till kategorin ”idrott” och därför ifrågasättas. Önskescenario:

– Jag har så stökigt hemma, jag hittar nycklarna i kylskåpet och fjärrkontrollen i diskmaskinen!
– Inte då, äh, så farligt är det inte.

Realitets-scenario:

– Jag har inte dammtorkat på tre år och kan inte hitta mina kontokort och kolla, det där är ju julgardinerna som jag hängde upp för tre år sedan!
– Mmm. Ni skulle verkligen behöva en hemhjälp.

(Märk väl: jag har i denna text fått skryta om vårt företag, om att jag en gång i tiden var en duktig elev, om att jag har gjort 38 poäng i en basketmatch, om att jag i en orienteringstävling kom tvåa och att jag är en icke-streber när det gäller ordning.)

Vad skryter andra om?

26 kommentarer

När jag emellanåt inser att jag har tillkortakommanden – och accepterar dem – hemfaller jag en stund senare alltid åt bortförklaringar.

Jag är till exempel inte en Anja Pärson eftersom jag fick ärva min farmors knän, och de gör ont. Jag är inte en Katherine Hepburn eftersom jag föddes i fel tid och fel land och förresten är Spencer Tracy inte min typ. Att jag inte är en Jan Guillou beror på att han har lagt rabarber på alla lyckobringande skrivmaskiner som heter Adler. Att jag inte är en Astrid Lindgren beror blott och enbart förstås på att jag inte kan stenografera.

”Den snabba skriften”, utgiven av Melinska Stenografförbundet 1962.

Ok. Ska nog ta mig i kragen och lära mig att stenografera i alla fall.

20 kommentarer