Hoppa till innehåll

Författare: Lotten Bergman

Lotten Bergman är fembarnsmamma, frilansskribent, basketfantast, föreläsare, språkpolis och redaktör.

LHC i CERN och annat som jag inte behärskar

Känsliga fysiker varnas.
Nivån på detta inlägg är inte som fysiknivån som ni är vana vid.

Kommer världen att gå under för att tokiga vetenskapsmän bedriver mystiska experiment som vi vanliga människor inte begriper oss på? Kan man verkligen åka bil fortare än 50 km/h och vem bestämmer om man kan flytta partiklar fortare än ljuset eller bakåt i tiden? Och hur kan egentligen flygplan flyga och båtar flyta och hjärttransplantationer äga rum?

Typisk forskare och vetenskapsman: professor Kalkyl.

Fakta 1
LHC är inte bara Linköpings hockeyklubb utan även Large Hadron Collider. Nu behöver ni inte lägga det namnet på minnet, särskilt inte om huvudet redan är fullt av hockey.

Apollo 13 då, LHC nu.

Men läs gärna vidare här. Ni kommer kanske att lära er något.

Jag har varit på en ultrakort föreläsning med David Milstead, som bor i Sverige men som ändå är en av forskarna som är med om det där mystiska experimentet som ”ska få jorden att gå under”.

Not.

(Alltså, han är med. Men jorden kommer inte att gå under.)

Expressen är minsann en tidning att lita på.

I Geneve blev han mitt i forskandet uppringd av sina gamla studenter som berättade att i Sverige fanns det människor som var panikslagna och att många pga. tidningarnas artiklar hade blivit tokiga av rädsla. David hörde med sina forskarkolleger, som visste att berätta att den där rädslan var i särklass störst i Sverige – ingen annan befolkning i världen erfor samma känsla.

  • Så är svenskar skrajare än andra?
  • Är vi mindre upplysta än andra?
  • Tror vi på överheter som domedagsprofeter hellre än forskare, som ju bara går omkring i foträta skor och hummar (när de inte har strumpor i sandalerna)?
Typisk domedagsprofet: Pythagoras.


Fakta 2

Fysik är lite svårt. Johodå. Orsaken till att pennvässaren är blå är att pennvässaren suger åt sig komplementfärgen till blått (gult), så att den enda färg vi ser är den som reflekteras: blå. Hade den sugit åt sig blått, hade pennvässaren varit komplementfärgen gul. Det är väl svårt att förstå?

Inom fysiken har man (med viss hjälp av Einstein) kommit på en massa. (Höhöh – massa, fysikerskämt.) Till exempel att atomer – som man förut trodde var odelbara eftersom de är så pyttesmå – är uppbyggda av protoner, elektroner och neutroner.

Men! Vad består protoner, elektroner och neutroner av? Jo, kvarkar och leptoner – som ju låter som keso och rosa läppstift. Alla fysiker håller andan av spänning eftersom man nu med hjälp av världens största apparat (har inte faktakontrollerat detta med Guinness Book of Records) kanske ska få veta vad det finns inne i kvarkarna.

Men precis som när en grottmänniska slår en sten mot en annan sten för att få veta vad som finns inne i stenen (sten, duh), måste forskarna slå sönder kvarkar för att få veta vad som finns inne i dem.

– Tänk att man måste ha något så jättestort för att få mäta något så pyttelitet, sa David.

Fakta 3
Man måste ha en ohygglig massa (hihi igen) energi för att få till denna krock, som ska ske i närapå ljusets hastighet. (Ljusets hastighet är förresten en baggis att uppnå så länge inte materia är inblandat. Skugga på väldigt stort avstånd kan t.ex. röra sig snabbare än ljuset.)

Oj. Jättestort. (En vetenskapligt korrekt karta hade haft skalan tydligt någonstans.)

Apparaten ligger under jord i Schweiz och Frankrike och är lika stor som hela Stockholms tunnelbanenät (2,7 mil lång). Forskare från hela världen samarbetar otroligt nog alltså mot ett gemensamt mål. (Förutom några fransmän, som har ett annat projekt som heter ungefär ”eater”. Hjälp mig med namnet, ni som vet!) Tyvärr kan man då jämföra när hela världens fysiker fick order om att hitta på atombomben. Vilket de gjorde. Men nu glömmer vi det.

Fakta 4
Det forskarna vill upptäcka är mörk materia.

Simulering och pop art.

Så hur kan man upptäcka något som inte syns? Jo, precis som med Den osynlige mannen, så ser man hur andra saker rör sig i relation till den mörka materien. Lägger den osynlige sig på huvudkudden, så ser vi ju det även om vi inte ser honom. Och kan den mörka materien äta upp jorden som en blob eller triffid? Nej, det kan den (nog) inte – sådana där kollisioner sker naturligt varje dag här och där ute i rymden, och den mörka materien verkar försvinna lika snabbt som den uppstår. Som chokladkakor.

Typisk osynlig man längst till vänster.

Är fysikernas (särskilt då partikelfysikernas) forskning verkligen nödvändig för nutiden och framtiden? (Eller ooooooh, dåtiden om de nu lyckas förflytta materia i tiden, oooooh.) Ja, här skapar de kanske kunskapsbasen för framtidens farkoster och energikällor – osynlig
hetsdräkter och teleportrar. Har de gjort någon nytta hittills då?

Ptja, det var ju pga. fysikernas forskning som cancerbehandlingen blev mer effektiv. Och så var det den där uppfinningen som de kom på. Vahettere … vahettere … www, det börjar på www …

”Back-up dancers prefer anonymity.”

Brasklapp:
Ni som nu har orkat läsa ända hit och ser att jag har fel någonstans, får gärna påpeka det.

Share
52 kommentarer

Mördarbloggen / Dead Mouse Walking

Känsliga läsare varnas. Igen. Allvarligt talat. Det blir blod.
Läs inte om du är känslig.
Läser du trots att du är känslig, får du inte bli arg på mig utan på någon annan. Jag lovar att skriva om ofarliga saker imorrn.

Det var en gång en liten mus som hade byggt sig ett bo i ett gult hus i mellersta Sverige. I ett hörnskåp fanns det nötter, under diskbänken fanns ett utrymme som varje dag fylldes på med slarvigt ursköljda mjölkkartonger och i skafferiet fanns guld och gröna skogar samt stora mängder pasta.

Häromkvällen bestämde sig musen för att nu, nu var det minsann dags att visa vem som var boss i huset. Trots att männschorna satt och fnittrade vid köksbordet, var det läge för en uppvisningspromenad.

– Humdidum. Trarajdiraaa. Se där. Jaha. Vissel, vissel. Pfuh, ska bara vila en stund. Såja, nu går jag in dääär och sover.

Sedan mindes musen inte mycket mer. För vad som hände (nu byter vi alltså tvärt point of view, vad tusan heter det på svenska – berättarjaget?) var att jag och Åttaåringen satt vid köksbordet och fick se en ovanligt välgödd mus stillsamt vandra på sitt livs sista promenad alldeles bredvid oss.
Uppdat! Ulla förstod vad jag menade: ”det narrativa perspektivet”.

Den stannade till, tittade på oss, gick ett par steg, vände sig ett varv runt, promenerade framåt igen, tog ett par steg åt sidan och gick sedan vidare mot hallen. Vid tröskeln tvekade den – som Burt Reynolds eller Rödöga gör när de närmar sig ett vattenfall eller stup – och skuttade sedan vidare in i en vedlårsliknande sittbänk som vi har skarvsladdar i. Jag och Åttaåringen ropade:

– Kom! Kom!
– Kom! En mus!
– Stor som ett hus!
– Den är inte rädd!
– Kolla!
– Kom!

Alla kom – men lite för sent. Efter fem minuter var alla övertygade om att musen var stor som en liten ponny och att den nog var väldigt gammal.

Den djefla mannen gillrade sedan snabbt vår snällfälla som garanterat knäcker offrets nacke på det allra humanaste sättet.

(Djurvänsparentes: Det funkar inte att fånga dem och släppa ut dem långt bort. Fångafällorna är inte humana eftersom musen ju är rädd och skrämd och instängd under obestämd tid, vilket kan vara flera timmar. Och sedan är den ju helt vilse när den blir fri igen! Dessutom kan vi pälsdjursallergiker inte hantera mössen utan att drabbas av snor, snörvel, kli och andnöd. Var finns alla människovänsaktivister när man behöver dem?)

Fällan placerades alldeles utanför vedlårens musingång. Under tiden skrev Åttaåringen i sin dagbok:

Ja, dagböcker är hemliga. Men just denna sida har jag fått tillåtelse att visa upp. (Klicka gärna.)

Men det var inte slut där. Snällfällan fallerade under natten. De till frukosten nerdansande barnen möttes av en mus i kläm. En levande mus i kläm. Tjo och tjim och ropanden och den djefla mannens snabba agerande med sprint ut i trädgården och splatt och tjoff och pang med ett vedträ … så var musens saga all.

När den djefla mannen var forskare och skulle disputera på muskelfibrer, lärde han sig att man genom att klämma med två fingrar över musens nacke och ett snabbt ryck i musens svans kunde vara både effektiv och djurvän samt mördare. Men det var då det.

Åttaåringen och den … ehum … JÄTTESTORA musen …

Apropå bilden: i vilken film är det ett öga som inte riktigt sitter där det ska?

Share
22 kommentarer

Konduktörens tång – en baklängesassociation

Alla mina dagböcker är upp till nian fyllda av hemliga bokstäver. Tyvärr har jag inte kvar chiffernyckeln, men det står förmodligen bara ”Anki är dum” eller ”Micke är söt” eller ”Jag pluggade till biologiprovet men i skolan sa att jag inte hade gjort det”. Så här ser det ut på nästan alla sidor:

Naturligtvis kan man dechiffrera detta om man klurar ett tag. Men varför? Det får helt enkelt vara hemligt.

När jag ser de hemliga bokstäverna idag, tycker jag att schwungen i pennan påminner om mina nästan dagliga korrekturtecken. Och att jag kom att tänka på mina krumelurer, beror på att jag igår kom att tänka på några andra, korrekturteckensliknande streck:

Nämligen De dansande figurerna ( Sherlock Holmes).

Att jag kom att tänka på dem, beror på att jag på väg hem från Sundsvall igår inspekterade konduktörernas tänger. Många har dem, medan andra har övergått till trista pennor som de har för att krafsa ner en kråka på biljetten med.

Booooring.

Tängerna tillverkas inte längre och om man är tångälskande tåganställd, ser man till att kvittera ut en innan de tar slut och de elektroniska biljetterna tar över. Jag gillar tängerna. Ibland säger de iiiiiiiiiioiiiiiii som om de kände till sitt öde – att utrotas. Ibland kärvar de som om de har en egen vilja och bara inte har lust att knipa hål i sju biljetter på en gång. Ibland tar jag foto på dem.

För ibland ser de ut som dansande figurer.
Share
15 kommentarer

Det allra mest svårstavade ordet!

Adress och abonnemang i all ära, men det allra svåraste är ett annat.

Jag lärde mig att stava till dubbel i kanske sjuårsåldern, men det skulle dröja tills jag var 24 år innan jag förstod mig på detta:

dubblett

Då hade jag redigerat en 500 rader lång artikel på Nationalencyklopedins redaktion och på det snygga manuspapperet med två karbonkopior plitat och fixat och ändrat dubblett till ”dublett” 123 gånger. Jag fick bannor och skämdes. Stava fel? Jag? Som är bäst i världen på att stava? Ha!

Fotnot
Det är klart att vi blir förvirrade – konsonanter brukar ju inte dubbeltecknas efter obetonade vokaler. Språkrådet tar som exempel kotlett, rosett och fasett – fast då brukar jag skrika

– Pollett!

Duplett (som alltid får mig att tänka på ”dyblöt”, vilket dels är helt absurt, dels inte hör hit) betyder samma sak som dubblett. Vilket ju bara gör saken värre eftersom det stavas med ett p. Fan ska vara rättstavare.

Kuriosa
Nordisk Familjebok, den kära, har faktiskt felstavningen som alternativ hääär.

/Lotten

Share
8 kommentarer

Jag bor på finhotell och tittar på arkitektur

I våras hamnade jag på ett skumt patientmotellhotell i Göteborg – med möbler som hade rödmålade naglar och antika muskelmaskiner med damm överallt. Igår installerade jag mig helt tvärtom i ett gammalt, fantastiskt hotell i Sundsvall.

Jag provsprang här tyst som en indian Usain Bolt och höll på att få en öppnande dörr i ansiktet som vore jag Chaplin.
Här borde jag väl gå i en frasande krinolin och ropa på Clark Gable.
Här borde jag väl träna mina förtvinande muskler.
Min säng, min dator, mina hundra miljarder sladdar och temuggen. Samt ett meterlångt … pomadaskydd?
Och mitt i allt som är fantastiskt, har någon länsat minibaren inför min ankomst. Magnus Uggla hade förstås omedelbart ringt och bett om ett nytt rum. Jag stängde bara försiktigt så att inget skulle rubbas och satte sedan på lite tevatten.

Och nu: stadsplaneringsakuten!

Huset där borta är Sundsvalls Stadshus 1899. Det byggdes i två omgångar med en brand emellan av arkitekten Birger Oppman 1865 och arkitekten Andreas Bugge 1891. (De gamla bilderna här kommer från Sundsvallsminnen.)
De tre som inte är gulnade är från 1800-talet, det sista är från 1915.

När jag nu läser på om huset och dess storslagna arkitektur, famlar jag bland ord och uttryck som

  • konstrikt utformade smideskonsoler över dubbeldörrarna
  • kraftiga risaliter som ytterligare förstärker den centrala betydelsen för att skapa den pampiga inramningen
  • putsarkitektur
  • lisener
  • mittpartiets betoning och lanternin
  • takfotens konsolfris
  • fönsteromfattningarnas listverk
  • fönster med avgjord renässanskaraktär
  • slätputsad attikavåning och en takfot utan en gavelfronton
  • platt konstruktion med överljus av säteritaksmodell
  • skulpturgrupper som kröner de bägge mittrisaliterna.

De gjorde minsann ingenting slumpmässigt, de där grabbarna. Men hur är det numera? Hur har alla arkitekter det i dessa dagar? Frågan är hur man beskriver dagens pendanger:

Sundsvalls Stadshus idag. De små friggebodiska ciborierna kontrasterar kraftfullt mot huvudbyggnadens fialer, samtidigt som fristående mezzaniner accentuerar torgets kvaderstenar … kanske?

Låt höra nu – är jag ett gammalt surkart som inte tycker att detta är estetiskt tilltalande? Eller är jag bara avundsjuk för att jag också vill ha en korvmoj i trädgården?

Uppdatering
Kolla!

Man kan tappa en skruv, tappa förståndet, tappa kilon, tappa håret och tappa ledningen. Och i Sundsvall tydligen sitt vänstra öga snett nedåt. Foto: Lena, North of Sweden

Ok. Här kommer poseringen i trappan.

Vad gör man inte för sina kommentatorer?
Share
24 kommentarer

I första klass – en text utan röd tråd … men svart & vit

Lotten 1971. (Har visat bilden tidigare.)

 

Lotten 2008. (Är på väg till Sundsvall.)

 

Alldeles nyss: till vänster en pingvinpappa och till höger Rolf Fredriksson, som jag pryade med på Nordnytt 1979.

Originalet utan Rolf.

Igår såg vi ”Pingvinresan” med barnen. Det är en på alla sätt förtjusande film som får mig att tänka på ”Ängeln på sjunde trappsteget” eftersom man efter att ha sett dessa två aldrig mer kan klaga på hunger eller kyla, skav- eller munsår eller ens internettillgången i förstaklass.

Jag längtar 56K-modem, där barn jag lekt.

(Hade det funkat bättre, hade jag lagt ut bilder på pingvinliknande klänningar här. Jag säger bara Salma Hayek och Geena Davis.)

Förresten:
Ö-helena hittade en gång en frack av märket Pingvin. Det är humor.

Share
11 kommentarer

Cykelstöd i livet

I våras, när vi fortfarande hade den varma sommaren (pah) att se fram emot, tänkte vi cykla mycket. Ett gäng cyklar rotades fram från trädgårdens alla mörka hörn, och kördes iväg till cykelreparatören. Han sa skrnf och fnys samt eh och tog emot alla som vi gav honom och lovade att i gengäld laga min gamla vita springare från 1987. Byteshandel, liksom.

Efter en månad hämtade vi inte cykeln, för den var inte lagad. Än.
Efter två månader hämtade vi cykeln, som var lagad. Not. (Bakläxa!)
Efter tre månader hämtade vi cykeln igen, för den var lagad. Not.

Nu (när sommaren är slut, ja) letar jag cyklar (och cycklar och dam cykelar och herrecycke) på Blocket och banne mig även i diken och övergivna parkeringsplatser. Jag vill ha tre vuxencyklar som är gamla och fula men inte kostar en förmögenhet och dem ska jag fixa till själv, så det så.

Varför?

  • Nya cyklar har fiffigt nav med inbyggd dynamo och vadderade sitsar, men blir Ville Vesslas byte på nolltid.
  • Gamla cyklar är snygga.
  • Gamla cyklar har dessutom fungerande stöd.

Möte på cykelställsfabriken runt 1990:

– Jag tycker att cykelstöden håller för bra nuförtiden.
– Mhm. Cyklarna bara liksom står upp. Av sig själva.
– Kan man inte göra nåt åt det?
– Hm. Bultsaxmaffia?
– Mm. Stödsabotage?
– Jag vet! Vi tar bort foten på stödet och gör själva mekanismen mjuk som smör!
– Du är ett geni! Våra cykelställ kommer att ta över världen!

Se, min stödundersökning:

Stöd till salu idag. En med gummiploppen på, en där gummiploppen har trillat av redan i affären. En det-var-bättre-förr-komplott!

Cykelstöden i den nuvarande cykelsamlingen. Ett rätt, tre fel.

Share
17 kommentarer

Bananflugor och deras död


Visserligen är Salt den allvetande bananflugemördaren, men jag har mina tips jag också. Vill ni veta?

(En gång i forntiden satte jag på min arbetsplats varje vecka upp vintips från vinspecialisten Broder Jakob. En dag kom en mellanchef och sa att det skulle jag sluta med eftersom man inte ska ge sig på sådant som andra gör bättre. Det gav jag fullständigt tusan i och gör det fortfarande. Alltså klampar jag här och nu in på bananflugekännarnas område.)

Så:

  1. Mugg. Genomskinligt glas funkar som ett muggigt akvarium. Man vill inte se.
  2. Rödvin. Vitt vin Inte alla vita viner genomgår malolaktisk jäsning och bananflugorna är himla petiga med det.
  3. Bananskiva. Det hörs ju på namnet. Man måste ha banan. (Bananen innehåller amfotära balubaslipokomplex, som har en ytutvidgningskoefficient på inte mindre än 3,2 [enhetslöst] vid 298 K. Det betyder att en tillsats av 2–3 nanogram bananmateria förvandlar den stadiga vätskeytan till ett sugande gungfly som djuren inte kan gå omkring på som vore de Jesus.)

Om man vill effektivisera fällan, ställer man den bredvid fruktskålen – där bananflugorna möts för cocktailparty varje kväll kl 21:30. Om man inte har en fruktskål (utan alltså är en slusk som bara snusar, knaprar chips och äter praliner), kan fällan stå vid diskbänken. Där letar de inte så nogräknade bananflugorna – som under depressionen– mat och husrum i slasken.

Jag ber att få upprepa gamla råd härifrån:

  • Ställ slaskhinken utomhus.
  • Placera de sköljda mjölk- och filkartongerna utomhus. (Har man inte balkong eller veranda kan man hänga ut plastpåsar utanför fönstren.)
  • Sätt PET-flaskorna för återvinning utomhus.
  • Lägg öppnade vinkartonger (ja, plural) utomhus.
  • Proppa igen diskhohålen.
  • Placera bananerna som en annan bananhedning i kylskåpet.
  • Låt äpplena sitta kvar på träden.
  • Stäng diskmaskinen.
  • Ha dammsugaren beredd i bakhåll för oanade attacker. (Se bilden ovan.)

Evangelium enligt Lotten
Bananflugor är bruna och överviktiga – jämfört med blomflugorna ser de sfäroida ut. Fräls oss ifrån knott och ohyra. Om du palperar bananflugans abdomen eller klämmer en bananfluga mellan tumme och pekfinger känns kitinet lite obehagligt, varför man hellre bör klämma blomflugor på nyss nämnda sätt. Blomflugorna är inte en lika stor plåga utan är snyggt svartklädda, magrare och rör sig snabbare, varför de kan få leva i frid och ro. Bananflugornas lidande och död i fällor, slaskar och handflator kommer att åstadkomma trivsel och lägga en fulländad grund för att upprätta gemenskapen i världens bostäder.

Fotnot
Bananflugorna gökar för en större sak: genetiken och molekylärbiologin.

Tillägg
Taffel.se kallar dem slattflugor.

Uppdatering: Äpplena på Coop har skaffat husdjur. Komsi komsi.

Uppdatering igen
Pappa Brun rekommenderar denna fälla – med tillhörande pdf.

Share
25 kommentarer

Oh no – Clapton, Lennon, Ono

Tidningen Word publicerade i augusti två bilder. De är tagna vid en hotellpool den 14 september 1969 – två veckor innan John Lennon berättade för de andra Beatlarna att han ville hoppa av cirkusen. (Paul McCartney hämnades senare genom att gå ut i pressen och ensam meddela att Beatles hade splittrats. Pax! Liksom. Men det hör egentligen inte hit.)

Knasprojektet (ja, knas) Plastic Ono Band hade vid denna tid precis varit förband till The Doors, vars sångare Jim Morrison nyss hade släppts ur arresten efter att ha hotat att visa snoppen för publiken. Men det hör egentligen inte hit.

Med på bilden, där John Lennon ser glad ut och Yoko Ono dricker mjölk som smakar pyton eller bara tar sig en grappo och vill döda fotografen (Mark Hayward?), finns en 24-åring som heter Eric Clapton. Som iklädd spräckliga skor sitter och röker och också vill döda fotografen. Hans band – Blind Faith – föll i bitar eftersom instrumenten brann upp på scenen och alla bråkade med alla. Poliserna hade under dessa år ett fasligt jobb med alla konserter som ballade ur som dagens fotbollsderbyn. Och det kanske hör hit.

Trummisen Alan White (senare medlem i Yes), Eric Clapton, basisten Klaus Voorman (som designade Revolver), John Lennon och Yoko Ono. (Det vita strecket i mitten är bara mitten på tidningen som jag skannade in.)

 

Det här är väl värt att tittas närmare på.

Även Clapton kan granskas lite. Ibland vill jag också röka, bara för att få se ut så där. Kisande, blåsande. Sedan hostar jag till och kommer på att det vill jag ju inte alls.

Vad är det med musikerna från 1960-talet som gör att dokumentärer om dem är så vansinnigt intressanta? Faller jag för drogromantiken och de livslånga grälen samt de tusen dödfallen och sorgerna, det som alltid avslutas med reunion-konserter där alla faller i varandras armar?

Nåväl. Min egen fascination hör egentligen inte hit. Clapton visste där han satt vid poolkanten inte att han på väg mot ålderdomen skulle bli heroinist och alkoholist, att han skulle begrava vänner och kolleger samt ett av sina barn. Vi vet inte vad han tänkte där han satt eller vad de sa till varandra. Men på nästa bild kan vi ana:

Alt. 1: ”Alltså, hemma i England gör vi så här.”
Alt. 2: ”Vet ni vad jag tycker om er två just nu?”

Någon som kan ringa upp Clapton och fråga om han minns tillfället?

Kuriosa:
Det var alltså Winston Churchill som gjorde V-tecknet poppis under andra världskriget.

Ambivalent Churchill 1940 och 1944.

Först betydde tecknet victory med handflatan inåt. (Numera tycker vi nog alla att det är en obscen gest som möjligtvis kan tas till av en blyg men irriterad svensk i trygghet i sin bil.) Efter några år vände Churchill på handen – förmodligen hade han blivit tillsagd av någon pryd/allmänbildad.

Även i Tyskland tog man till sig V:et, men där skulle det betyda Vergeltung (’hämnd’). I USA började gesten under 1960-talet att användas i betydelsen peace. Och det är ju klart att när man vill ha fred i världen behöver man få utlopp för sina aggressioner och elda upp instrument och slåss mot poliser.

Eller kanske bara skoja till det lite. (Makarna Bush och Ford.)
Share
18 kommentarer

Mopsförtroenden och andra

När jag var runt fem år och bodde i höghusen (jättehöga – fyra våningar!) på Magistratsvägen 7a i Lund, bodde en ”rullstolstant” på nedre botten. Hon rökte och var arg, hade rosa läppstift och knotiga tår som låg som skedar på varandra.

– Nu får du den här glassen om du lovar att vara snäll! sa hon och gav mig en hemgjord isglass på plastpinne.

Jag har ingen aning om varför jag förärades en glass, jag som alltid var snäll.

– Men. Du får inte – inte – bita på pinnen. Hör du det? Bit inte på pinnen! Jag vill inte ha bitmärken på pinnen!

Jag minns tydligt min förvånade tanke: ”Varför skulle jag bita på pinnen? Jag är inte en pinnbitare”.

Tio minuter senare var glassen uppäten. Jag skulle lämna tillbaka plastpinnen till tanten och säga tacksåmycke. Men jag stod istället stel som en isglass och stirrade på en nybiten pinne. Hur gick det till? När bet jag? Varför hade jag bitit när jag ju inte fick?

– Förlåt, sa jag och lämnade fram liket av en glasspinne.

Jag fick sedan en utskällning som hördes ända ut på gården, där mina kompisar just då skrattade åt min lillebror – Broder Jakob – som nyss hade kissat på rutschbanan, stående högst upp. Trauma? Mjäh. Men relaterat till detta:

Tre dagar i veckan jobbar jag som morgonradiopratare i P4 Sörmland. Det allra lokalradioaste skedde idag, när vi idag blev uppringda av en förtvivlad dam som hade svikit ett förtroende som när jag svek glasspinnetanten i rullstolen.

– Jag skulle ta hand om min sons chefs mops och chefen har rest utomlands och jag har tappat bort mopsen och nu vet jag inte vad jag ska göra!

Inte försvunna mopsar.

Detta föranledde min kollega Jonas att berätta när han skulle ta hand om en grannes mops. Jonas egen hund blev så förvånad när han såg den lilla hundavarten att han gav till ett jätteskall, varpå den lilla mopsen blev så rädd att de jättestora ögonen trängde ut ur ögonhålorna. Tydligen är detta inte helt ovanligt när det gäller mopsar, sa veterinären som inte kunde göra annat än att avliva den lille.

Ja, så då kunde jag ju inte låta bli att berätta att

  • jag en gång i ungdomen skulle vattna åt en bortrest granne, som när hon kom hem möttes av döda krukväxter och en vattenskada på parkettgolvet
  • en kompis som heter Sara en gång skötte ett jätteakvarium åt en bortrest miljonär och lyckades ta kål på alla fiskarna genom att mata ihjäl dem
  • en kompis som heter Mårten en vinterdag på Östermalmstorg skulle kliva över en snödriva och på andra sidan satte ner foten rakt på en … knäckt … mops.

Det här är inte vandringssägner, då hade jag varit skrivit ”en systers kusins morbrors faster”. Nu är det upp till er: via mopsar eller inte – när har ni … liksom inte fullgjort ert uppdrag?

Share
35 kommentarer