bygga – Lotten

Källaren är ju himmelskt bra!

Publicerat av Lotten Bergman den 21 april 2020 22:49

Kolla! En basketbalett i solnedgången!!

Jag har fullt med plastblommor i håret för att pigga upp omgivningen.

I morse vaknade jag i svinottan mitt i en verklighetstrogen dröm. Västtyska ambassaden brann för fullt och ambassadören hängde ut genom ett fönster och ropade på hjälp:

– Hilfe-hilfe! Hilfe-hilfe! Hilfe-hilfe!

Orsaken var naturligtvis att jag nämnde ambassaden häromdagen och hade sovit med öppet fönster och att en duva satt och hohoade rakt in i sovrummet.

Ni som inte minns för att ni har blivit glömska – eller ni som inte vet för att ni inte vet: här kommer en förklaring.

Våren 1975 ockuperade plötsligt ett gäng ur Röda armé-fraktionen (RAF) Västtysklands ambassad i Stockholm. Väl där krävde de att vissa medlemmar ur Baader-Meinhof-ligan skulle släppas ut ur ett västtyskt fängelse, men det hela gick åt pepparn. Nära midnatt exploderade (av misstag, trodde man senare) en bomb inne i ambassaden, som började brinna. På tv-bilderna fick vi se eldhav, poliser, panik, brandkår – och genom allt hördes ett tyskt rop på hjälp. Väldigt olikt en duva.

– Hiiiiilfeeee! Hiiiilfe! Hiiiiiilfe! Hiiiiiilfe!

Jag somnade om, och vaknade igen när min djefla man trampade omkring och var otålig för att han skulle hålla en Zoom-föreläsning med massa polacker – och allt var fel.

– Bilden laggar, ljudet knastrar, jag måste byta rum för att få bättre mottagning och där är det jättestökigt och ljuset är helt fel.

Jag har ju numera inte ett enda jobbuppdrag, så jag hade all tid i världen att sprinta ner i källaren och

leta fram ett snyggt tyg fullt med bokstäver
snabbt sy ihop två längder och till och med sicksacka kanterna
skruva upp en gardinstång i bokhyllan
hänga upp alltihop
ta ett steg tillbaka och säga: Faaan va bra det blev!

Tyget, som har samlat damm i kanske 15 år.

Polackerna blev också nöjda. Och jag insåg då att vår källare – den ökända – ju har förberett sig på en coronakris i 20 år! Jag har idag (när jag letade efter material till en pergola) hittat njurformade rondskålar i papp (efter en fest med sjukhustema), 15 tegelstenar, massvis med ouppackade vinglas och en kaffeperkolator. Men om vi insjuknar kan vi inte bara kräkas, kasta tegelstenar på monster samt dricka vin och kaffe, utan roa oss med massa annat! Se bara!

Jag kan distribuera medicin i därför avsedda små plastbägare. (Eller dricka nubbe ur dem.)

Jag trodde handskarna var kastade! Jag kan nu dela ut plasthandskar till 200 enarmade personer!

Med dessa gångjärn kan jag sätta upp nästan hur många dörrar som helst i huset.

Jag kan framför allt bjuda alla sjuklingar på åtta skivor rostat bröd!

Men var är alla sakerna som man bygger en pergola av?

34 kommentarer

Husfru Bergman rapporterar

Publicerat av Lotten Bergman den 7 augusti 2018 12:01

Sedan vi flyttade in i det här ”Gula Huset” för snart 20 år sedan, har jag hållit på och donat som en liten amatörbäver.

Just här målar jag matta på det fula köksgolvet.

Jag har bl.a.

rivit upp plastmattor
rivit ner vävtapeter
installerat begagnade garderober (som först fick kapas på höjden)
byggt garderober av upphittat källarvirke
konstruerat ett kök
satt upp paneler i både tak och på väggar
stått vid spisen och fött barn.

Karriären har jag skött med lillfingernageln, kioskvältarna och generationsromanerna har tyvärr lyst med sin oskrivna frånvaro – samtidigt som verandan har förfallit och linneskåpet sett ut lite som om en påse lösviktsgodis.

Häromdagen tog jag på mig hårdhandskarna och oljade verandan strax före ett ösregn, slängde ett hängmappsplåtskåp som i väntan på bättre tider har stått i trädgården i fem år – och målade verandastaketet.

… efter. (Ja, nedre delen bör rengöras.)

Resultatet må ikke granskas med lupp, för då riskerar granskaren att drabbas av plötslig kritiklusta. Liksom så här:

– Jag ser att du inte har målat på undersidan av staketpinnarn…
– Scccchhhhhhhh.
– Här tror jag minsann att du har missat lite.
– Tyst.
– Du vet att man måste skrapa ordentligt, annars f…
– Håll klaffen.

Därefter tog jag mig an linneskåpet. Påslakanen låg förvisso snyggt inne i sina matchande örngott, men i en sällan skådad oordning. Underlakan och drapåunderlakan av olika bredd samt spetsöverlakan hamnade där de fick plats, inklämda bland allt annat

Det som inte fick plats i linneskåpet, lades i en bokhylla så här …

Och mitt i alltihop låg ett jättegammalt lucialinne! Va? Vems? Varifrån? Hur gammalt?

Steg 1 var att åka till en loppis och köpa en gammal kallmangel för 250 kronor. Det är som att köpa en Trabant eller platåträskor; det finns så himla många bättre produkter. Men den här mangeln fyller ju sin funktion just nu.

Steg 2 var att mangla.

Som jag berättade på Facebook, kom barnen ett efter ett och förundrades, för nåt liknande hade de aldrig sett.

Några barn sa:

– Är det en strykmaskin?
– En lakansvält?
– Printar den ut påslakan?

Resultatet må ikke granskas med lupp, för då riskerar granskaren att drabbas av plötslig kritiklusta. Liksom så här:

– Jag ser att du inte har använt dänkflaska eller en fuktat laka…
– Scccchhhhhhhh.
– Här tror jag minsann att du har vikt snett.
– Tyst.
– Du vet att man måste platta till och dra ordentligt, annars f…
– Håll klaffen.

Steg 3 var att stoppa in allt nysorterat på hyllor med informativa klisterlappar.

Tyvärr hade den moderna Dymoapparaten inte svenska å, ä och ö.

Jag tänkte först att vi skulle fylla i de saknade diaktiska tecknen med en svart overeheadpenna, men äsch. Här om någonstans ska väl även en enveten språkpolis revoltera lite. Yes!

[ågrenspaus]

Det känns inte alls bra. Inte ett dugg. Jag vill absolut korra klisterlapparna med en spritpenna nuuuu meddetsamma, men si jag har ingen som funkar eftersom overheaden inte har använts sedan ungefär 2010. Paslakan! Blaa! KBT!

73 kommentarer

Jag ska bara fixa verandastaketet lite

Publicerat av Lotten Bergman den 29 september 2016 21:11

Vårt staket på verandan ser sedan några år bedrövligt ut.

I maj kontaktade vi diverse snickare och händiga män (hittade inga andra händiga kvinnor än mig själv) – och sedan gick sommaren.

Fem gånger har olika snickare varit hemma hos oss för att humma och klia sig på hakan och föreslå än det ena, än det andra. På fixerilistan står nämligen

verandastaketet, som ju har drabbats av fläckvis benröta
köksgolvet, målat med fel färg (och därför suger det upp all skit)
nytt fönster i köket eftersom det är mörkt som i en ~~liten~~ stor säck
renovering av brunt plastduschrum som inte har sett en hantverkare sedan 1980 kallt
nytt golv i gästrummet (klinkern som ligger där är lite ogästvänlig)
trä istället målad plastmatta i trappan.

Sedan hände inget. Inga snickare återkom och när vi hörde av oss till dem var det både kris och panik och alla anställda hade blivit sjuka eller ”försvunnit”.

koksgolvet — Under tiden drabbades köksgolvet av färgavfall.

I måndags skulle äntligen verandastaketet snickras iordning av en gammal snickare med 103 års erfarenhet! Heureka! Då kan vi kanske sitta på vår snygga veranda i december?

Men inte kom det nån snickare, inte. Jag blev förbannad och tog fram spett och hacka samt hammare och tång och bände lite här och där så nu har jag brutit bort de värsta spjälorna och den odrinkvänliga överliggaren.

skrapetiskrap — Några slavar sattes att skrapa bort flagfärgen.

overliggare — Vem hittade på att överliggaren ska vara rundad upptill?

staketetoh — Se så vackert höstljuset stänker in mellan spjälorna!

– Själv är bäste dräng! sa jag idag och gav mig ut i världen för att köpa virke.

(Det har jag gjort i flera omgångar sedan 1994, men varje gång kommer jag hem med fel saker, för dyra saker och nästan en tår i ögat eftersom jag faktiskt inte alls behärskar konsten att köpa virke.)

Jag körde till brädgårn och gick in i butiken med en rutten bräda att visa upp och ha som förlaga.

– Jahaja, tolv tjutvå. Gå dit och säg att du behöver tolv tjutvå! sa en tjej i kassan.

Jag gick in ut till Det Jättestora Brädlagret och pratade med en man.

– Jag behöver sådana här spjälor. Sex stycken som är 84 cm långa. De heter tolv tjutvå.
– Vi sågar inte. De ligger på fyra å tjugo och med sex på åttifyra blir det … femåtrettifyra. Då får du köpa två.

Eftersom plankorna är 4,20 långa och jag behöver 5,04 måste jag alltså köpa 8,40 meter. Tänk om man var tvungen att köpa tyg med en sån jädra sömsmån …

– Och så en hyvlad snygging som överliggare, men inte välvd!
– Okej, det blir en tolv tjuåtta. De ligger på femåförti. Hur mycket ska du ha?
– Jag behöver 6 meter och 30 centimeter.
– Okej, två.
– Alltså 10 meter och 80 centimeter?
– Eh. Ja. Vi sågar inte.

Men det gör jag! Här ska sågas!

nyplank — Hm. Är det månne bra att ha årsringarna så här? Rätt snyggt är det ju i alla fall.

Jag hämtade bilen, lastade in virket, gick till kassan och betalade och skulle väl sedan bara köra ut på gatan?

Nooooo. För i vägen fanns en nedfälld bom.

bullock_buss — Sandra Bullock hade ryckt på axlarna och kört rakt på.

Jag ryckte på axlarna och började se mig om efter en Sesam-öppna-dig-knapp. En dam kom springande med en liten lapp i handen.

– Har du betalat?
– Ja …
– Men fick du ingen kod?
– Kod …?
– Du måste ha en kodlapp för att komma ut. Jag trycker in min. Kör sedan ut fort som fan så hinner jag kanske ut också!
– Oj, okej, TACK!

Damen tryckte in den magiska koden, jag körde ut på gatan fort som fan – och såg sedan bommen sänkas innan damen hann köra ut. Och då kunde jag ha kört till närmaste avtagsväg, vänt om och kört tillbaka för att höra om damen behövde min hjälp att komma ut ur brädgårn. Men istället körde jag hem! Bara sådär!

Det där verandastaketet kommer för alltid att vara en påminnelse om hur jag lämnade en dam i sticket bakom en bom.

Uppdatering!

Såja! Nu ska det ligga till sig och målas till våren! (Champagnen har jag fått av båsisten Örjan, men inte funnit rätt tillfälle för.)

113 kommentarer

Etikett: bygga

Källaren är ju himmelskt bra!

Husfru Bergman rapporterar

Jag ska bara fixa verandastaketet lite