Etikett: bilresa

Husbilsresan: Voegtlinshoffen–Eguisheim

Publicerat av Lotten Bergman den 16 oktober 2025 14:57

(Länk till dag 1 & dag 2 & dag 3 & dag 4 & dag 5.)

Nu har vi vant oss vid att husbilen kräver omvårdnad på olika sätt och vis – det är lite grann som att åka omkring med ett spädbarn. Vi behöver verkligen laddare för elen och tillgång till vatten, avlopp samt papperskorgar. Husbilsbebisen behöver dessutom lite pillerill med knappar och reglage på samma sätt som man far fram med en liten bomullspinne i spädbarnens veck och hålor.

Vi lämnade den förunderligt vackra utsikten i Voegtlinshoffen, som jag faktiskt inte fotograferade. Men Jesper var väluppfostrad nog att ta en bild på en av basketkorgarna som han mötte på sin löprunda.

Plankan ertappades liksom med byxorna neddragna. (Foto: Jesper Holmgren, som även har tagit bilden högst upp.)

Så gav vi oss iväg till en ny by – blott 4 km bort på slingrande vägar med obefintliga vägrenar, massa lastbilar och hårnålskurvor. Vi hamnade i en förunderligt vacker, pittoresk, gullig, brokig, färgrik, idyllisk, charmig och romantisk by: Eguisheim. (De många synonymerna beror på att vi tröttnade på att upprepa oss och kämpade hårt för att inte upprepa oss i våra berömmande utrop på den långa ringpromenaden.)

Den gulmarkerade sägen gick vi – jag med mina kryckor – under det att vi valde mellan massa restauranger. ”Lunchstängt nu, men öppnar igen kl 18” konstaterade vi säkert 15 gånger.

Eguisheim är alltså en rund by med två ellipsformade murar – som en dubbel befästning. När livet i byn på 1500-talet inte längre präglades av krig och annat tjafs, sänktes den yttre vallen så att de hus som står på plats än idag kunde byggas.

Övre teckningen: 1200–1300-talet. Nedre teckningen: 1500-talet. (Kanske 1400-talet var så fullt av byggnadsställningar att det inte behövde illustreras.)

Min förkärlek för trasiga, missköta och förfallna hus anas i min kamerarulle. De välskötta, pastellfärgade och välkomnande husen kan ni se på Wikipedia, tänker jag.

Detta är inte representativt för byn. Men så intressant! Vad hände? Tjivas släktingarna om arvet?

Huvudmålet med denna resa är (i alla fall enligt ungdomarna) att göra husbilen baktung med vinflaskor. Därför provas det ideligen vin. Vi sniffar, suger, silar mellan tänderna och gurglar – och skrattar så vi kiknar emedan seriositeten är på mycket låg nivå. Lisa charmar alla vinbönder så att de smälter och ger henne extraflaskor på köpet.

Här smakade vi på ett orangefärgat vin tillsammans med en islänning, en dansk och två från Nederländerna.

Vi varvar tyska, franska och engelska som vanligt på ett mycket charmigt sätt. Alla blev storligen imponerade när Lisa råkade säga att vi hade köpt drygt 800 flaskor vin på vår resa.

– Wir haben 140 Kisten gekauft!
– Mein gott!
– Sehr gut!
– Aber 140 kisten …? Wirklich? (Här tog vinmadamen fram miniräknaren.) Das ist 840 …
– Nein! Ich … aah, 140 Flaschen!

På Wolfberger får man smaka på max tre sorter. Det kändes som att 1929 gå in i en banklokal med mössan i hand för att be om ett litet lån.

Men här på vinhuset Les Decadres kände vi oss som hemma och fick utan prut smaka på dussinet sorter. (Foto: Lisa Bergman.)

Vinhuset Gruss var även det av den flottare sorten med massa regler för hur mycket man fick smaka beroende på hur mycket man sedan köper. Paret som servade oss och 15 andra gäster var i 100-årsåldern och mycket bestämda när vi råkade be om att få smaka ett vin i fel ordning. När vi så hade köpt hela tolv flaskor i två lådor (zwei kisten) var de så förtjusta att de skickade ner oss i vinkällaren för egna äventyr medan vinet paketerades och stämplades.

Vi häpnade och tog fram synonymerna igen: magnifikt, ståtligt, imponerande, sanslöst, otroligt och helt jävla fantastiskt.

Ja, här står jag och skakar galler. (Foto: Lisa Bergman.)

Min enda stora investering hittills (förutom vinet) var en ost (houblon), ett par barnvantar och hemstickade yllesockar – men plötsligt blev jag tvärförälskad. Gulp. Kär i en emaljerad lökbehållare från anno dazumal. Jag fick lära mig att det höga priset (€35) berodde på att den hade renoverats på alla upptänkliga sätt. Jag fick tunnelseende och kände mig yr och tog resolut alla mina medresenärers kontanter när jag hade prutat ner den €5.

Här ska jag lägga alla mina sjysta lökar.

Då var det dags att sätta sig på en av alla de restauranger som vi tidigare under dagen hade spanat in. Lisa har till och med pluggat in användbara repliker ur sin lilla parlör:

– Je veux commander …
– L’addition s’il vous plaît.

Men ack o ve.
Skit och pannkaka.
Bedrövligheters bedrövlighet.

Det var ju onsdag! Klart som korvspad att inga restauranger är öppna på onsdagar. Hur skulle det se ut om alla matställen i hela jädra Eguisheim var öppna på just onsdagar?

– Hamburgare i husbilen?
– Japp, det får bli hamburgare i husbilen.
– Med vin?
– Nä, nu är jag mätt på vin.
– VAAAAAAAAAAA?
– Är du HELT galen?

Så fick det bli. Klockan 20 låg vi nedstoppade i respektive husbilssängar och så sov vi sött i nästan tolv timmar och vaknade redo för nästa stopp: Kallstadt.

I både Frankrike och Tyskland välkomnar man klängväxtlighet på fula elskåp, bunkrar och betongfundament. Imponerande och vackert!

8 kommentarer

Skottland dag 3: i bil och badtunna

Skottland dag 3: i bil och badtunna

Publicerat av Lotten Bergman den 2 juli 2025 10:34

Om ni har läst om dag 1, så vet ni att vi är i Skottland, och att vi under dag 2 gick omkring och drack öl i Edinburgh.

Under denna den tredje dagen åt vi frukost hos det fortfarande så förtjusande läkar- och universitetsprofessorsparet och tog sedan taxi för att hämta hyrbilen inne i centrala Edinburgh. Att jag nämner denna till synes oviktiga detalj är för att det var en sån där stor, svart taxi som man bara ser i filmer.

Våra väskor är som synes alldeles för stora för en tolvdagarssemester, men vår tanke är att vi köper skotska skor, rutiga regnjackor och högar med haggis.

Efter att ha irrat runt i ett parkeringshus med enorma varningsskyltar om att man faktiskt inte fick irra runt i parkeringshuset precis som vi gjorde, installerade vi oss i en trevlig hyrbil och satte iväg.

Vi lyckades hålla oss till exakt denna rutt trots att bilens lyxiga gps ideligen försökte få oss att vända och köra österut istället.

Vi stannade till vid turistfällan Loch Lomond för att njuta av naturen och äta något litet. Det blev ”The ultimate scottish cheeseburger” för 7 pund, som verkligen var ”något litet”.

Men va faan, sånt här åt vi ju 1977 och det gick så bra så. (Vi lyckades inte få en definition på vad som var det ultimata med burgaren.)

Precis när vi skulle beundra Loch Lomonds skönhet och läsa på alla skyltar om historien, förirrade sig ett litet knott in i mitt vänstra öga. Väl där gick den på husesyn, väjde för mina ivrigt krafsande fingrar och slog sig till ro under ögonlocket som en husockupant.

Nu till ett kapitel som handlar om bilkörning på serpentinvägar. Jag har suttit i mången bil där hela min kropp skriker NEEEEEJ och TA DET LUUUUUUGNT samt BROMSA, men min mun bara piper ett litet ”oj”. För som passagerare styr man inte, som passagerare har man ingen ratt att hålla sig i och som passagerare känns det som om man nästan redan ligger i diket och lider med sprucken skalle och brutna ben. Så här lät det igår:

– Kör lite försiktigare …
– I’m an excellent driver.
– Oj, här kommer en hårnålskurva!
– Jag vet.
– Ta det lugnt!
– Jag tar det lugnt.
– Nu plånkar bilen för att du bryter mot hastighetsregl… begräns… iiiiih!
– Äsch, bara lite grann.

(Känner ni igen det?)

Vi stannade till för att pusta ut alldeles vid Kilchurn Castle [kilkhurn kasl], som är en slottsruin som är så vacker att man aldrig mer vill gå tillbaka till bilen och aldrig mer sitta i baksätet som är stort som ett vardagsrum, men som man åker omkring i som en liten vante så fort bilen knycker till eller ett stort ”pot hole” dyker upp.

Kilchurn Castle vid nordöstra änden av Loch Awe, i närheten av byn Lochawe. Det byggdes runt 1450 av Sir Colin Campbell, men har förfallit sedan 1700-talet. Vill man inte bara köpa det och ta hand om det till döddagar?

Underligt nog överlevde vi bilresan ändra till Fyne Glamping, där vi bor i en liggande trätunna, stor som en friggebod. (Den kallas ”pod”, så man kan säga att vi poddar.) Skotten (som är den som kör som en biltjuv) bor i det intilliggande huset som ägs av hans syster – men huset är kontaminerat av katt och därför olämpligt för mig.

Mobilens självutlösare var inställd på 10 sekunder, men jag hann inte ens sätta mig ner innan bilden togs.

Efter kvällsmaten satt skottarna och Kicki och kollade i fotoalbum medan jag hittade ett praktverk om första världskriget – på franska.

Skottens syster hade löst sättainfoto-prokrastineringen (alltså att insättandet aldrig blir av) genom att ta ALLA bilder och sätta in dem i vilken ordning som helst i tio olika album. Bara som ett tips till er andra: det funkar utmärkt!

Panoramabild med systerns hus och Loch Fyne, som frekventeras av militärbåtar och delfiner samt sälar.

Fotnot
Knottet grävdes ut en timme senare ur ett blodsprängt öga som inte förstod vad som egentligen hände. Ögat är okej, men knottet är stendött och har begravts under högtidliga former i en temugg.

7 kommentarer

Billarm och arbetsläger

Billarm och arbetsläger

Publicerat av Lotten Bergman den 27 september 2022 15:55

Stolleproven fortsätter – jag åker på arbetsläger varannan vecka nu! Den gångna helgen handlade om att köra hyrbil 30 mil söderut. Bilen var ett kapitel i sig eftersom den dagen före utfärden behagade larma ungefär var 20:e minut. Vi satt nervöst och åt i köket:

– Ssscchhh! Var det bilen igen?
– Nej, det var min mobil.
– Men nu då?
– JA! Mamma, spring ut!

Jag sprang ut, öppnade och stängde bilen och gick in igen. Vi googlade Volvo, vi googlade kontaktpersoner på Hertz, vi googlade fram bilproblemsforum och vi frågade en kompis kusin, vars farbror är bilmekaniker. Förutom att öppna och stänga bagageluckan på ett snillrikt sätt några gånger, var alla experter överens om att billarm nog i största allmänhet tillverkas av Microsoft och att de funkar bäst när tuppen gal, klockan slår och vinden vänder. Proceduren upprepades efter 18 minuter:

– Nu tutar det! Är det bilen igen?
– Nej, det var väl på andra sidan?
– Vilken andra sida?
– Nej, det är nog bilen igen.

Det var det: den larmade så fort en stor bil eller en buss körde förbi huset, och eftersom vi bor längsmed bussvägen var det lite besvärligt. Men bortåt midnatt slutade ju bussarna att gå … (Jag lade mig att sova i vardagsrummet för att vara nära bilen. Den höll sig lugn tills bussarna började gå igen vid 05-snåret i ottan.)

Orangeluvan (söstra mi) och jag fastnade i en bilolycka (en bil hade voltat) och i en singelolycka (en bil hade kört in i och knäckt en elstolpe så att elen rann ut på hela vägen eller nåt, slöseri måste det ju vara i dessa tider i alla fall) och körde i stora kringelikrokar på grusvägen ute i spenaten för att över huvud taget komma fram.

Mycket lyckat, alltså.

Japp, på sådana här vägar kröp vi fram samtidigt som vi fasade för att billarmet skulle köra igång vid eventuellt möte.

Huset som vi med iver och glädje skulle ta oss an denna helg byggdes 1909, men renoverades bortitok brutalgalet både på 1960-talet och i slutet av 1990-talet. Förre ägaren hade den ytterst goda smaken att lämna kvar allt lösöre i huset, så jag fick den stora glädjen att piptjuta av förtjusning inför dessa fynd:

~~KNALLPULVER!~~ **AMMUNITION TILL EN OLLONREVOLVER!**

Vissa ting anade inte ens Orangeluvan var betydelsefulla – för si hon är så ung, så ung. Hon var inte ens påtänkt en dag 1968, när vår mormor hade fallit omkull på dammsugaren och brutit lårbenshalsen och hamnat på sjukhus. Mamma skulle baka något till mormor för att göra henne lite gladare, och mitt i baket ställde hon en gul plastbytta på en varm spisplatta. Byttan smälte och förstörde spisen och lårbenshalsen fick inte någon bakad uppmuntran den gången.

Men jag kunde 2022 återskapa just denna situation!

Jag kan inte visa upp före- och efterbilder nu eftersom inget egentligen blev färdigt under våra två hysteriska dygn som gav oss blåmärken, skrapsår, färg i hår och på mohair samt gedigen träningsvärk i ljumskarna. Men några smakprov kanske?

Dessa golv och väggar slängdes. (Ni ser att det är 1960-talet som ligger där.)

Särskilt spikarna var fascinerande. Masonitskivorna sattes för 60 år sedan fast så inihelvete hårt med tretumsspik var femte centimeter. Varje utdragen spik tjöt av smärta när vi med världens vackraste kofot bände ut dem. Masoniten och plastmattorna på golvet satt fast med mindre spikar – fast på ännu kortare avstånd. Om jag hade kunnat väga all spik, hade det säkert visat sig vara ett ton. (Jag överdriver aldrig.)

Och så fanns det ju ett uthus!

Så här nära en höskulle har jag inte varit sedan jag blev allergisk 1973.

Vår mathållning var inte alls anpassad för de kraftkarlar vi ju är; mackor, ägg, pasta och tonfisk skyfflades in och sköljdes ner med kaffe på konstiga tider.

Ett trick när huset saknar peppar: chilistarka knörvlar (aka ”Flamin’ Hot Cruncherz”) ger både styrka och konsistens.

I köket hittade vi även denna guldgruva: bantningstips där avsändaren är en kaviarfabrikant. ”Sötsaker är helt förbjudna” stod det. Vi firade detta med 15 kakor var.

Huset var ännu inte redo för uppvärmning och sådana moderniteter, så vi hade en litet brunt kylskåp som vi satte utomhus på nätterna.

Avslutningsvis kan jag meddela att vi nu vet vad tjurarna vägde 1965 och att deras hull hade ökat med 34 kilo.

24 kommentarer

Ölandsförkylningen

Publicerat av Lotten Bergman den 29 juli 2018 01:55

Världen må brinna, torkan endast suddas ut av välsignade skyfall och eldningsförbudet hävas av förvånade makthavare – men inget är viktigare än den förkylning som vi har drabbats av.

Det är förstås Ölandsförkylningen from hell. (Eller om den kom från Öland, kanske.)

Artonåringen och jag såg den inte komma. Nä, vi bara …

… badade i ett sanslöst brutalvackert kalkbrott …

… larvade oss med kusiner i ett majsfält med konstverk och labyrintgångar …

… klättrade upp i Långe Jan och svettades ihjäl …

… och tillbringade resten av tiden i ett intimt förhållande med snytpapper.

Vi är förvisso hemma i Sörmland igen, men jösses vad vi snorar, hostar, ämlar och oss och knaprar diverse medikamenter. När vi igår kväll skulle ut och titta på blodmånen, vilade vi oss i form hela dagen för att i kvällningen först …

… och sedan klättra halvvägs till månen för att kunna se densamma bättre.

Alla inplanerade besök och irrfärder är nu inställda eller flyttade på, för den här förkylningen rinner fortfarande i våra näsor, rosslar i våra lungor och harkelkliar i svalget. Hade den satt klorna i oss i november hade jag banne mig lagt in oss på sanatorium.

Då hade vi bombis legat så här på rad med alla andra sjuklingar.

Vi hade då hostat och pustat och snörvlat ända till våren, och sedan hade vi antingen släppts ut, alldeles bleksiktiga och magra samt bedrövade – eller så hade vi dött. Och då hade jag …

… kommit tillbaka som spöke och av pur hämndlystnad skrämt livet ur alla ölänningar.

28 kommentarer

En ovanligt lång basketdag

Publicerat av Lotten Bergman den 16 februari 2015 09:10

Sedan 1978 har jag kuskat runt på helgerna och spelat basketmatcher i Kiruna, Överkalix, Tärendö, Kristianstad, Norrköping, Helsingbo… Ja, listan kan fortsätta i all evighet. Det underligaste är kanske med tanke på detta att jag inte spelar bättre basket än jag gör?

brutallotten — Nej, här fick jag inte foul.

Igår åkte åtta glada tjejer födda från 1964 (jag) till 2000 (Femtonåringen) i minibuss till Arvika, som ligger drygt tre timmar inåt landet. Matsäck åts inne i bilen, någon somnade, radion funkar som vanligt bara då och då (skrap och brus) och när vi väl hittade musik, var det den här låten som spelades.

Åtta gånger hörde vi den …

I Arvika spelade vi i en fantastiskt fin, gammal sporthall som var otroligt välhållen sedan glansdagarna runt 1990 när det spelades helt annan basket än den som vi presterade igår.

mirresitter — Vår spelare som sitter ner har här blivit mosad vid ett poängförsök, men inte heller där blev det foul.

Efter att ha konstaterat att vi för första gången den här säsongen förlorade, satte vi iväg hemåt. Strax utanför Karlskoga tog det tvärstopp pga. en bilolycka. Vi satt sedan i vår fina minibuss i två timmar och drack kaffe, te, läsk och vatten tills kroppen sa nej och några av oss helt enkelt fick erfara hur det känns att sätta sig mitt på motorvägen och kissa. När vi satt där och skvalade, såg vi fem toaletter på andra sidan vägen. Men mellan oss och dem var det en motorväg och två diken.

toandrasidan — Toaletterna. Så lång borta och ändå så nära.

Ur bilen framför oss stack ett huvud upp ur takluckan. Det såg roligt ut, så jag tog en bild.

En liten stund senare tog damen i bilen en bild tillbaka på oss. Och så klev hon ur sin bil!

– Hjäälp! Hon kommer hit!
– Har hon pistol?
– Det här är som i en amerikansk skräckfilm!
– Varför? JAG VILL INTE DÖ!

Men hon var bara på väg till toaletterna på andra sidan motorvägen. Med stor möda klättrade hon över mitträcket och tog sig över till de två dikena. Och där försvann hon ner i meterdjup, skitig, isig och otrevlig snö!

– Hon försvann!
– Var är hon?
– Ska vi hjälpa henne?
– BILARNA RÖR SIG!

För detta skedde i ett sådant där ögonblick när den stillastående bilkaravanen plötsligt och obegripligt rör sig tio meter framåt. Men bara för att stanna igen. Vissa bilister blir då hagalna och ger sig iväg i vänsterfilen i tron att avspärrningarna är borta, alla som har gett sig iväg för att gå till olycksplatsen (jodå) börjar jogga tillbaka till sin bil och kvinnor som har sjunkit ner i ett snöigt dike börjar skrika på sin andra hälft som sitter kvar bakom ratten.

Men allt gick bra. Alla överlevde, alla fick till slut kissa på toa och alla slickar vi nu våra sår för att ikväll åka till Västerås och spela en helt annan match.

Skidåkningen? Well, ptja, den ligger på is just nu, om man så säger.

41 kommentarer

Sveriges största beredskapsmuseum!

Publicerat av Lotten Bergman den 2 juli 2013 00:02

Jomen. Sveriges största beredskapsmuseum finns strax söder om Viken, som ligger mellan Helsingborg och Höganäs på västkusten i Skåne.

(Halva läsekretsen drar nu efter andan – den halvan som hänger i kommentatorsbåset och igår fick reda på att Tioåringen, Trettonåringen och jag har tagit flyget till England. Den halvan som ju nu förväntar sig fish’n chips-recensioner och dubbeldäckarbilder. Men som hamnar på militärmuseum. Så underligt.)

Jag har hängt i Höganäs-trakterna sedan 1985 i och med att min djefla man är uppvuxen i Viken och Nationalencyklopedins redaktion låg där 1986–99. Men inte en enda gång har jag kommit mig för att kolla in Beredskapsmuseet, som ju ligger blott ett stenkast från väg 111. Vilket, inser jag nu, inte är så himla konstigt; det invigdes nämligen så sent som 1997.

Man började med att gräva fram ett skyddsrum som hade murats igen och fylla på med gåvor och upphittade prylar som sådana som jag samlar på sig. Och det är verkligen intressant. Jag som verkligen struntar i all vapenhistoria, fann en vansinnig massa att titta på och läsa om. Att jag inte förstår mig på vapen beror förmodligen på ett renodlat ointresse och obildning. Om jag hade kunnat peka på en kanon och säga nåt om den, hade det säkerligen varit roligare.

– Jahaja, modell 187-B, den med alltför små hjul som tippade framåt när den inte fastnade i kaninhål. Det intressanta var att den häääär mittendelen visade sig med att ett enkelt handgrepp kunna förvandlas till en perfekt kastrull med inbyggt durkslag. Den yttersta delen av synnerligen hårt järn med små räfflor återanvändes som en del i Saabs förgasare under 1960-talet.

(Jag ska kanske för säkerhets skull tala om att allt i föregående replik är rappakalja.)

"Hallå, vad är det där?" sa ett barn nyfiket. "Jamen det är ju hylle", svarade jag. — ”Hallå, vad är det där?” sa ett barn nyfiket. ”Jamen det är ju hylle”, svarade jag.

– Det här, förstår ni barn, är madrass som är full av hästhår. Känn!

Den där tagelmadrassen ovan var storligen fascinerande för de små allergivana barnen i sällskapet. De var överens om att den trots allt var ganska bekväm även om hårda strån stack ut som överraskningar här och där. – Men hur klipper man av hästen allt hår? – Vad gjorde pälsdjursallergikerna? – Var hittade man så många hästar så att det räckte till alla Sveriges madrasser? – Vad trångt det är!

Det trånga utrymmet var Sveriges enda bevarade mobila logement. (Alla de andra brändes upp efter kriget.)

Den här tidningen låg på en pinnstol bakom glas. Jag försökte trycka mig genom avspärrningen för att klämma och känna på den, men misslyckades.

Kryddblandning och sill förstår jag, men vad är "val"? — Kryddblandning och sill förstår jag, men vad är ”val”?

Även känslan att gå ner i ett skyddsrum var fantastisk. Kallt, fuktigt, stort och trångt på en gång och väldigt … rustikt. En liten 40-talsbiograf fanns där nere, olika uniformer, skidor, pjäxor, fältpost, slantar och vapen. Och vapen. Pickadollor och gevär, kanoner och musketörer och kulor samt lite mer vapen.

Men det finns här som på alla museer med självaktning en genusgenomtänkt hörna – här med allt från bröllopskläning och klackskor till toalettpapper och virkade sanitetsprodukter.

– Men? Rapport från England? undrar ni nu.

Jodå, den kommer, den kommer! Imorrn ska vi göra Brighton osäkert, have a nice cup of tea 14 gånger och köra bil på vänster sida.

75 kommentarer

Några turistattraktioner senare

Publicerat av Lotten Bergman den 30 juni 2013 20:08

Jag pratade med en kompis som nyss har flyttat till Skåne och som säger att det är ju rent löjligt vad vackert allt är. Korsvirkeshus, platta åkrar med inslag av blåklint och vallmo, böljande kullar (om än väldigt låga) och stockrosor mot varenda jädra vitkalkad vägg! Efter att ha bott 23 år i Skåne, svarar jag alltid något i stil med:

– Och?

För Skåne är ju bara Skåne. Jättefint, verkligen. Har ni sett vad vackert det är i Jämtland? I en sörmländsk skog? För att inte tala om Jämtlands dalgångar och (gäääsp) Stockholms skärgård.

Men nu är det ju här i Skåne vi är, jag och de två yngsta barnen. Vi satte oss i bilen, styrde kosan snett sydöst från Olseröd … och körde lite vilse. Sedan hittade vi rätt, körde lite fel, körde rätt på en kungagrav, en chokladfabrik och en gammal borg.

Jag tror att det kan ha sett ut så här om vi hade dokumenterat alla stopp som vi borde.

Vädret är helt bedrövligt – det påminner ganska mycket om april eller oktober, men vi biter ihop och tänker ungefär ”det här kan vi ju berätta för barnbarnen” i stil med halm i träskorna och fem mil till skolan samt ”vi besökte varenda kyrka i hela Tyskland”.

Vi körde och körde och såg oss omkring. När det blev lite varmt i bilen, hittade vi en fläktknapp som visade sig vara en helt fungerande luftkonditionering. Särskilt vid ett litet, fascinerande blåshål kom nordanvindsk luft.

En neonskylt med CHOKLAD och texten "liten chokladfabrik" fick mig att tvärnita. — En neonskylt med CHOKLAD och texten ”liten chokladfabrik” fick mig att tvärnita.

I den lilla chokladfabriken köpte vi sju praliner och kom ut 100 kronor fattigare, nästan andfådda av upplevelsen att köpa något så fullständigt onödigt och så fasansfullt dyrt. Vi lade chokladen alldeles bredvid det särskilt kalla blåshålet och kände oss nöjda.

Plötsligt tvärnitade jag igen. Vi parkerade och vandrade genom en ramslöksskog med rotvältor till en kungagrav från bronsåldern.

Se hur den tämligen sällsynta ramslöken har lagt sig att vila bredvid stigen.

Kungagraven i Kivik är en jättejätteplatt hög med stenar (som ett stenröse) och en ingång till en stenkista med vackra inristningar. Den är svår att datera eftersom människor i bygden under århundraden sedan bronsåldern (runt 1500 f.Kr.) tog sten för att bygga murar och annat hemma i byn. När man hade tagit såpass mycket sten att allt liksom rasade samman, beslutades att graven skulle återställas till ursprun… men vänta nu. Man visste ju inte hur det såg ut. Hmmm, sa man och kliade sig på hakan medan man kontaktade alla som hade ”stulit” stenar och krävde att få dem tillbaka. Det blev ett evigt kånkande, men till slut blev det en trevlig turistattraktion av det. Men lite förvirrande är texten på plats:

Hövdingen var funnen! Men det var ju ingen där.

Själv gillade jag bronåldersmännens fokus på skiljetecken.

Vi tog sedan en tur till Kiviks musteri, där allt var vackert, gott, fullt av naturliga råvaror och för dyrt. Så vi körde mot närmaste hål i väggen i Simrishamn, där solen lyste och alla människor var vänliga och jag råkade köpa ett kuddfodral för 300 kronor för att jag trodde att det kostade 30.

Att jag vill ha just sådana här kuddfodral beror på att vårt vardagsrum går i färgskalan grönt, vitt, rött, blått, gult och svart.

Caesarsalladen var inte som caesersallader brukar vara, för den hade bland annat hamburgerdressing och riven hushållsost på … — Caesarsalladen var inte som caesersallader brukar vara, för den hade bland annat hamburgerdressing och riven hushållsost på sig …

På väg ut ur Simrishamn föreslog jag att vi skulle åka till Glimmingehus, men sedan körde jag fel och hamnade på avvägar, grusvägar, irrfärder och i återvändsgränder. Barnen tjöt av skratt och skrek att NU ÄRE SOMMAR!!!

Plötsligt dök ett stort, gammalt hus upp bakom en platt åker. Detta hus visade sig underligt nog vara Glimmingehus. Som var alldeles fantastiskt intressant med stora salar, två meter tjocka väggar, vallgrav, kanongluggar, stearinljus, dödsfällor, tygtapeter, fiendenedkast, försvarsutkast och jag vet inte allt. Borgen byggdes 1499 och användes bara som bostad i ungefär 50 år eftersom det var ganska opraktiskt och faktiskt svinkallt. I mitten finns en stor stentrappa, vilket var synnerligen modääärnt för medeltiden. I köket fanns två bakugnar (som har rasat) och rökgångarna fungerade som uppvärmningskanaler för hela huset, vilket kan liknas vid en tepanyakihäll vad gäller coolness.

När adelsmännen flyttade ut till bekvämare hus på gården, var borgen sädesmagasin (va!!!) i flera hundra år. Vallgraven fylldes igen och inga ramaskri hördes över nejden eftersom jag inte var född än. (Det finns mycket mer att berätta, men jag tycker att ni ska åka dit och kolla själva.)

I mitt gul-grön-vita-röda-blåa-svarta vardagsrum vill jag ha sådana där sittbänkar vid fönstret.

Caféet var även det alldeles rasande trevligt, om än slitet (precis som bron över vallgraven, som var fylld av varningsskyltar som fick oss att tro att vi skulle döden dö innan vi ens hade betalat inträdesbiljetten.

På cafétoaletten fick jag mitt lystmäte tillfredsställt vad gäller skamfileri, droppande rör och rostigt järn.

Något jag ännu inte har ältat är vår Doctor Who-vurm. (Det kommer, var så säkra.) Ni som inte vet vad jag nu pratar om kan bara luta er tillbaka, tända en pipa, peta näsan eller gå en promenad. Ni andra ska kolla noga, för i Glimmingehus’ tak finns Amy Ponds spricka:

Nu är vi på släktkalas i Viken, men nya äventyrsrapporter kommer vad det lider. Imorrn måndag ska jag nämligen ut och åka flygplan.

65 kommentarer

Bilresan söderut anno 2013

Publicerat av Lotten Bergman den 26 juni 2013 08:52

När jag var liten, stoppades vi barn in i bilen och så körde våra föräldrar oss till Tyskland och Frankrike. Vi bodde på hotell med dunbolster och levde livets glada dagar (och gick in i ALLA kyrkor) med restaurangmat emedan vi var barn till lärare, som ju hade bra lön och sommarlov precis hur länge som helst.

Idag stoppar jag in tre av barnen i bilen och så ska vi (med sprucken vindruta) köra ner till Olseröd för att hälsa på Ami (hon med Carl Larsson-boken). Men vad skaaaaa vi hitta på på vägen ner?

LL99 i båset säger att vi ska ta en tur till Kåserbega och Ale stenar och i Kåseberga äta laxburgare med pepparrotsgrädde. Vi vet att vi måste stanna på stationen i Kristianstad, annars är vi öppna för allt. Det sägs att det är 50 mil som tar 6 timmar, men inser att det mycket väl kan bli 70 mil som kan ta 12 timmar.

Ett av barnen (Tjugoettåringen) i bilen har sedan i måndags körkort, så det kan hända att jag till och med får till en och annan uppdatering här.

Uppdatering kl 13:02 på Burger King vid Östgötaporten

Kall wrap, halvbrända lökringar och ett vansinnigt plaskregn. Det är jättekonstigt att Burger King inte har något nätverk till oss och kaffeapparaten är trasig och piper i panik nu när reparatören närmar sig med en jättehemsk dammsugare som suger så att våra trumhinnor ställer sig i darrig givakt. Men – här sitter vi och trivs.

Omkörda av lastbilar blev vi hela tiden. Men vi hämnades genom att spruta vatten på en traktor.

Uppdatering i en säng i en fantastiskt snyggt stajlad friggebod mittinatten
Det bidde inga som helst besök på vägen. Regnet hälldes ner i sådana mängder att vi inte ens stannade för att gå på toa eller köpa glass.

136 kommentarer

Inte on the road längre

Publicerat av Lotten Bergman den 30 juli 2009 16:18

Kära dagbok. Måste återvända lite till gårdagen.

Det var här i det gamla badhuset vi bodde – strax under trampolinen där vinkar jag.

Jag kan absolut rekommendera plejset – det var tyst och lugnt, gratis kvällste med kakor och nära till allt. Fast i städer som Oskarshamn är det ju ofta så: nära.

När hotellet var badhus.

På väggarna satt foton så att alla kunde kolla hur det såg ut förut. (Ser ni, samma trampolin som ovan!) Jag stirrade och tittade och jämförde och granskade och ville ha en lupp.

– Ååååh, titta där är kaklet och där är samma kakel! Åååh!

Sedan utnyttjade vi med varsin dator det trådlösa gratisnätverket som gör att livet blir så enkelt och njutbart. (I framtiden kommer vi att skratta åt meningar som den förra.)

Vi är alltså inte längre på väg utan framme vid målet: Viken mellan Helsingborg och Höganäs. På grund av ett tajt tidsschema blev det inget turistande utan bara ett enda te-stopp igår. Men heeeeela tiden hamnade vi bakom hästskjutsar, båtsläp, husvagnar från 1950-talet, timmerlastbilar, traktorer och hattgubbar.

Jag håller så fint – ser ni tio i två? Ni ser däremot inte att jag gnisslar tänder.

Trafiksituation.

Husvagnen som hette Rapido här ovan körde såpass långsamt att traktorn körde om den. Om ni riktigt lyssnar och lutar er mot datorn, kan ni höra mig svära på italienska. (Men jag var inte så frustrerad egentligen, jag ville bara vara cool. Barnen anade inte att jag inte svor på riktigt utan bara sa ”det är farligt att luta sig ut genom fönstret” på italienska.)

Jag är som coolast när jag kör bil och svär på italienska. Fast å andra sidan känner jag mig sällan så cool som när jag kör bil. Så fort jag sätter händerna på ratten blir jag coolhetsdrottningen över alla bilister. Jomen vänta, coolhetsmätaren går ju i taket när jag meckar med bilen.

– Ta en bild nu när jag kollar oljan för jag blir inte coolare än så här!
– Men mamma, man ser ju inte …
– Tyst unge, ta en bild. Man kan aaana the coolness!

På vägen stannade jag vid en milsten för att berätta om hur det var förr i tiden, men trasslade in mig i betydelsen ”delmål” och fick ta fram datorn och läsa på.

Ur Wikipedia:

”Syftet med milstolparna var att få tillförlitliga underlag för beräkning av reseersättningar. Därför måste vägarnas mätning utgå från Stockholms slott, utan avseende på länsgränser och residensstäder. Denna princip tillämpades dock inte förrän från 1690-talet, vilket skapade viss förvirring.”

Reseersättning. Mycket intressant. Sedan åkte vi vidare och så fick jag peka ut mjölkbord … mjölkpall? Mjölkapall? Hur har vi det med mjölkterminologin?

Vad kallar ni denna, som nu är ombyggd till brevlådehållare?

Väl framme i Helsingborg, sammanstrålade vi med resten av familjen Bergman och Sexåringens gudfar David Sim – och upplevde med honom mer än på Gröna Lund. David är nämligen arkitekt (stadsplanerare), och för sådant folk är varje torg en lektionssal, varje gata ett helt uppslagsverk och varje fönsterbåge synnerligen intressant.

I parkeringsgaraget fanns speglar som gjorde oss längre, bredare, kortare och smalare. Samt roligare.

Nere vid hamnen finns en mikro-amfiteater. Om man ställer sig där i mitten, hör man sig själv i ett eko inne i huvudet. Gissa om vi sa ”jag hör röster”.

Maneter! Maneter! Överallt maneter! (Arkitekturlektionen fick i detta läge vänta lite.)

Mandomsprovet bestod denna dag i att hålla i en helt ofarlig manet. Alla blev med beröm godkända.

Och i havet, bland alla maneterna, låg två oöppnade ölburkar och flöt. För säkerhets skull plockade vi upp dem och öppnade för att kolla om 1) ölen var ok 2) det fanns ett hemligt meddelande där inne.

Nu laddar vi inför hemfärden, som kanske kommer att gå via Helsingør bara för att vi ska komma utomlands lite. Ja, och så var det ju det där med ölen … Mmmmums.

17 kommentarer