Hoppa till innehåll

Etikett: bilresa

Ölandsförkylningen

Världen må brinna, torkan endast suddas ut av välsignade skyfall och eldningsförbudet hävas av förvånade makthavare – men inget är viktigare än den förkylning som vi har drabbats av.

Det är förstås Ölandsförkylningen from hell. (Eller om den kom från Öland, kanske.)

Artonåringen och jag såg den inte komma. Nä, vi bara …

… badade i ett sanslöst brutalvackert kalkbrott …
… larvade oss med kusiner i ett majsfält med konstverk och labyrintgångar …
… åt på Lundgrens garage i Borgholm …
… klättrade upp i Långe Jan och svettades ihjäl …

 

… häpnade över Ölands rosa limousine …
… sköt pilbåge …
… och tillbringade resten av tiden i ett intimt förhållande med snytpapper.

Vi är förvisso hemma i Sörmland igen, men jösses vad vi snorar, hostar, ämlar och oss och knaprar diverse medikamenter. När vi igår kväll skulle ut och titta på blodmånen, vilade vi oss i form hela dagen för att i kvällningen först …

… tramsa på ett utomhusgym …
… och sedan klättra halvvägs till månen för att kunna se densamma bättre.

Alla inplanerade besök och irrfärder är nu inställda eller flyttade på, för den här förkylningen rinner fortfarande i våra näsor, rosslar i våra lungor och harkelkliar i svalget. Hade den satt klorna i oss i november hade jag banne mig lagt in oss på sanatorium.

Då hade vi bombis legat så här på rad med alla andra sjuklingar.

Vi hade då hostat och pustat och snörvlat ända till våren, och sedan hade vi antingen släppts ut, alldeles bleksiktiga och magra samt bedrövade – eller så hade vi dött. Och då hade jag …

… kommit tillbaka som spöke och av pur hämndlystnad skrämt livet ur alla ölänningar.
Share
28 kommentarer

En ovanligt lång basketdag

Sedan 1978 har jag kuskat runt på helgerna och spelat basketmatcher i Kiruna, Överkalix, Tärendö, Kristianstad, Norrköping, Helsingbo… Ja, listan kan fortsätta i all evighet. Det underligaste är kanske med tanke på detta att jag inte spelar bättre basket än jag gör?

brutallotten
Nej, här fick jag inte foul.

Igår åkte åtta glada tjejer födda från 1964 (jag) till 2000 (Femtonåringen) i minibuss till Arvika, som ligger drygt tre timmar inåt landet. Matsäck åts inne i bilen, någon somnade, radion funkar som vanligt bara då och då (skrap och brus) och när vi väl hittade musik, var det den här låten som spelades.

Åtta gånger hörde vi den …

I Arvika spelade vi i en fantastiskt fin, gammal sporthall som var otroligt välhållen sedan glansdagarna runt 1990 när det spelades helt annan basket än den som vi presterade igår.

mirresitter
Vår spelare som sitter ner har här blivit mosad vid ett poängförsök, men inte heller där blev det foul.

Efter att ha konstaterat att vi för första gången den här säsongen förlorade, satte vi iväg hemåt. Strax utanför Karlskoga tog det tvärstopp pga. en bilolycka. Vi satt sedan i vår fina minibuss i två timmar och drack kaffe, te, läsk och vatten tills kroppen sa nej och några av oss helt enkelt fick erfara hur det känns att sätta sig mitt på motorvägen och kissa. När vi satt där och skvalade, såg vi fem toaletter på andra sidan vägen. Men mellan oss och dem var det en motorväg och två diken.

toandrasidan
Toaletterna. Så lång borta och ändå så nära.

Ur bilen framför oss stack ett huvud upp ur takluckan. Det såg roligt ut, så jag tog en bild.

titut
Tittut!

En liten stund senare tog damen i bilen en bild tillbaka på oss. Och så klev hon ur sin bil!

– Hjäälp! Hon kommer hit!
– Har hon pistol?
– Det här är som i en amerikansk skräckfilm!
– Varför? JAG VILL INTE DÖ!

Men hon var bara på väg till toaletterna på andra sidan motorvägen. Med stor möda klättrade hon över mitträcket och tog sig över till de två dikena. Och där försvann hon ner i meterdjup, skitig, isig och otrevlig snö!

– Hon försvann!
– Var är hon?
– Ska vi hjälpa henne?
– BILARNA RÖR SIG!

För detta skedde i ett sådant där ögonblick när den stillastående bilkaravanen plötsligt och obegripligt rör sig tio meter framåt. Men bara för att stanna igen. Vissa bilister blir då hagalna och ger sig iväg i vänsterfilen i tron att avspärrningarna är borta, alla som har gett sig iväg för att gå till olycksplatsen (jodå) börjar jogga tillbaka till sin bil och kvinnor som har sjunkit ner i ett snöigt dike börjar skrika på sin andra hälft som sitter kvar bakom ratten.

Men allt gick bra. Alla överlevde, alla fick till slut kissa på toa och alla slickar vi nu våra sår för att ikväll åka till Västerås och spela en helt annan match.

Skidåkningen? Well, ptja, den ligger på is just nu, om man så säger.

Share
41 kommentarer

Sveriges största beredskapsmuseum!

Jomen. Sveriges största beredskapsmuseum finns strax söder om Viken, som ligger mellan Helsingborg och Höganäs på västkusten i Skåne.

(Halva läsekretsen drar nu efter andan – den halvan som hänger i kommentatorsbåset och igår fick reda på att Tioåringen, Trettonåringen och jag har tagit flyget till England. Den halvan som ju nu förväntar sig fish’n chips-recensioner och dubbeldäckarbilder. Men som hamnar på militärmuseum. Så underligt.)

Jag har hängt i Höganäs-trakterna sedan 1985 i och med att min djefla man är uppvuxen i Viken och Nationalencyklopedins redaktion låg där 1986–99. Men inte en enda gång har jag kommit mig för att kolla in Beredskapsmuseet, som ju ligger blott ett stenkast från väg 111. Vilket, inser jag nu, inte är så himla konstigt; det invigdes nämligen så sent som 1997.

Man började med att gräva fram ett skyddsrum som hade murats igen och fylla på med gåvor och upphittade prylar som sådana som jag samlar på sig. Och det är verkligen intressant. Jag som verkligen struntar i all vapenhistoria, fann en vansinnig massa att titta på och läsa om. Att jag inte förstår mig på vapen beror förmodligen på ett renodlat ointresse och obildning. Om jag hade kunnat peka på en kanon och säga nåt om den, hade det säkerligen varit roligare.

– Jahaja, modell 187-B, den med alltför små hjul som tippade framåt när den inte fastnade i kaninhål. Det intressanta var att den häääär mittendelen visade sig med att ett enkelt handgrepp kunna förvandlas till en perfekt kastrull med inbyggt durkslag. Den yttersta delen av synnerligen hårt järn med små räfflor återanvändes som en del i Saabs förgasare under 1960-talet.

(Jag ska kanske för säkerhets skull tala om att allt i föregående replik är rappakalja.)

"Hallå, vad är det där?" sa ett barn nyfiket. "Jamen det är ju hylle", svarade jag.
“Hallå, vad är det där?” sa ett barn nyfiket. “Jamen det är ju hylle”, svarade jag.
Forna tiders GPS.
Forna tiders GPS.
Forna tiders handsfree.
Forna tiders handsfree.
– Det här, förstår ni barn, är madrass som är full av hästhår. Känn!
– Det här, förstår ni barn, är madrass som är full av hästhår. Känn!

Den där tagelmadrassen ovan var storligen fascinerande för de små allergivana barnen i sällskapet. De var överens om att den trots allt var ganska bekväm även om hårda strån stack ut som överraskningar här och där. – Men hur  klipper man av hästen allt hår? – Vad gjorde pälsdjursallergikerna? – Var hittade man så många hästar så att det räckte till alla Sveriges madrasser? – Vad trångt det är!

Det trånga utrymmet var Sveriges enda bevarade mobila logement. (Alla de andra brändes upp efter kriget.)
Det trånga utrymmet var Sveriges enda bevarade mobila logement. (Alla de andra brändes upp efter kriget.)
Den här tidningen låg på en pinnstol bakom glas. Jag försökte trycka mig genom avspärrningen för att klämma och känna på den, men misslyckades.
Den här tidningen låg på en pinnstol bakom glas. Jag försökte trycka mig genom avspärrningen för att klämma och känna på den, men misslyckades.
Kryddblandning och sill förstår jag, men vad är "val"?
Kryddblandning och sill förstår jag, men vad är “val”?

Även känslan att gå ner i ett skyddsrum var fantastisk. Kallt, fuktigt, stort och trångt på en gång och väldigt … rustikt. En liten 40-talsbiograf fanns där nere, olika uniformer, skidor, pjäxor, fältpost, slantar och vapen. Och vapen. Pickadollor och gevär, kanoner och musketörer och kulor samt lite mer vapen.

Men det finns här som på alla museer med självaktning en genusgenomtänkt hörna – här med allt från bröllopskläning och klackskor till toalettpapper och virkade sanitetsprodukter.
Men det finns här som på alla museer med självaktning en genusgenomtänkt hörna – här med allt från bröllopskläning och klackskor till toalettpapper och virkade sanitetsprodukter.

– Men? Rapport från England? undrar ni nu.

Jodå, den kommer, den kommer! Imorrn ska vi göra Brighton osäkert, have a nice cup of tea 14 gånger och köra bil på vänster sida.

Share
75 kommentarer

Några turistattraktioner senare

Jag pratade med en kompis som nyss har flyttat till Skåne och som säger att det är ju rent löjligt vad vackert allt är. Korsvirkeshus, platta åkrar med inslag av blåklint och vallmo, böljande kullar (om än väldigt låga) och stockrosor mot varenda jädra vitkalkad vägg! Efter att ha bott 23 år i Skåne, svarar jag alltid något i stil med:

– Och?

För Skåne är ju bara Skåne. Jättefint, verkligen. Har ni sett vad vackert det är i Jämtland? I en sörmländsk skog? För att inte tala om Jämtlands dalgångar och (gäääsp) Stockholms skärgård.

Men nu är det ju här i Skåne vi är, jag och de två yngsta barnen. Vi satte oss i bilen, styrde kosan snett sydöst från Olseröd … och körde lite vilse. Sedan hittade vi rätt, körde lite fel, körde rätt på en kungagrav, en chokladfabrik och en gammal borg.

Jag tror att det kan ha sett ut så här om vi hade dokumenterat alla stopp som vi borde.
Jag tror att det kan ha sett ut så här om vi hade dokumenterat alla stopp som vi borde.

Vädret är helt bedrövligt – det påminner ganska mycket om april eller oktober, men vi biter ihop och tänker ungefär ”det här kan vi ju berätta för barnbarnen” i stil med halm i träskorna och fem mil till skolan samt “vi besökte varenda  kyrka i hela Tyskland”.

Vi körde och körde och såg oss omkring. När det blev lite varmt i bilen, hittade vi en fläktknapp som visade sig vara en helt fungerande luftkonditionering. Särskilt vid ett litet, fascinerande blåshål kom nordanvindsk luft.

En neonskylt med CHOKLAD och texten "liten chokladfabrik" fick mig att tvärnita.
En neonskylt med CHOKLAD och texten “liten chokladfabrik” fick mig att tvärnita.

I den lilla chokladfabriken köpte vi sju praliner och kom ut 100 kronor fattigare, nästan andfådda av upplevelsen att köpa något så fullständigt onödigt och så fasansfullt dyrt. Vi lade chokladen alldeles bredvid det särskilt kalla blåshålet och kände oss nöjda.

Plötsligt tvärnitade jag igen. Vi parkerade och vandrade genom en ramslöksskog med rotvältor till en kungagrav från bronsåldern.

Se hur den tämligen sällsynta ramslöken har lagt sig att vila bredvid stigen.
Se hur den tämligen sällsynta ramslöken har lagt sig att vila bredvid stigen.

Kungagraven i Kivik är en jättejätteplatt hög med stenar (som ett stenröse) och en ingång till en stenkista med vackra inristningar. Den är svår att datera eftersom människor i bygden under århundraden sedan bronsåldern (runt 1500 f.Kr.) tog sten för att bygga murar och annat hemma i byn. När man hade tagit såpass mycket sten att allt liksom rasade samman, beslutades att graven skulle återställas till ursprun… men vänta nu. Man visste ju inte hur det såg ut. Hmmm, sa man och kliade sig på hakan medan man kontaktade alla som hade ”stulit” stenar och krävde att få dem tillbaka. Det blev ett evigt kånkande, men till slut blev det en trevlig turistattraktion av det. Men lite förvirrande är texten på plats:

Hövdingen var funnen! Men det var ju ingen där.
Hövdingen var funnen! Men det var ju ingen där.
Själv gillade jag bronåldersmännens fokus på skiljetecken.
Själv gillade jag bronåldersmännens fokus på skiljetecken.

Vi tog sedan en tur till Kiviks musteri, där allt var vackert, gott, fullt av naturliga råvaror och för dyrt. Så vi körde mot närmaste hål i väggen i Simrishamn, där solen lyste och alla människor var vänliga och jag råkade köpa ett kuddfodral för 300 kronor för att jag trodde att det kostade 30.

Att jag vill ha just sådana här kuddfodral beror på att vårt vardagsrum går i färgskalan grönt, vitt, rött, blått, gult och svart.
Att jag vill ha just sådana här kuddfodral beror på att vårt vardagsrum går i färgskalan grönt, vitt, rött, blått, gult och svart.
Caesarsalladen var inte som caesersallader brukar vara, för den hade bland annat hamburgerdressing och riven hushållsost på …
Caesarsalladen var inte som caesersallader brukar vara, för den hade bland annat hamburgerdressing och riven hushållsost på sig …

På väg ut ur Simrishamn föreslog jag att vi skulle åka till Glimmingehus, men sedan körde jag fel och hamnade på avvägar, grusvägar, irrfärder och i återvändsgränder. Barnen tjöt av skratt och skrek att NU ÄRE SOMMAR!!!

Plötsligt dök ett stort, gammalt hus upp bakom en platt åker. Detta hus visade sig underligt nog vara Glimmingehus. Som var alldeles fantastiskt intressant med stora salar, två meter tjocka väggar, vallgrav, kanongluggar, stearinljus, dödsfällor, tygtapeter, fiendenedkast, försvarsutkast och jag vet inte allt. Borgen byggdes 1499 och användes bara som bostad i ungefär 50 år eftersom det var ganska opraktiskt och faktiskt svinkallt. I mitten finns en stor stentrappa, vilket var synnerligen modääärnt för medeltiden. I köket fanns två bakugnar (som har rasat) och rökgångarna fungerade som uppvärmningskanaler för hela huset, vilket kan liknas vid en tepanyakihäll vad gäller coolness.

När adelsmännen flyttade ut till bekvämare hus på gården, var borgen sädesmagasin (va!!!) i flera hundra år. Vallgraven fylldes igen och inga ramaskri hördes över nejden eftersom jag inte var född än. (Det finns mycket mer att berätta, men jag tycker att ni ska åka dit och kolla själva.)

I mitt gul-grön-vita-röda-blåa-svarta vardagsrum vill jag ha sådana där sittbänkar vid fönstret.
I mitt gul-grön-vita-röda-blåa-svarta vardagsrum vill jag ha sådana där sittbänkar vid fönstret.

Caféet var även det alldeles rasande trevligt, om än slitet (precis som bron över vallgraven, som var fylld av varningsskyltar som fick oss att tro att vi skulle döden dö innan vi ens hade betalat inträdesbiljetten.

 

På cafétoaletten fick jag mitt lystmäte tillfredsställt vad gäller skamfileri, droppande rör och rostigt järn.

Drippen dropp och drappen dripp.
Drippen dropp och drappen dripp.
Tvålrost.
Tvålrost.

Något jag ännu inte har ältat är vår Doctor Who-vurm. (Det kommer, var så säkra.) Ni som inte vet vad jag nu pratar om kan bara luta er tillbaka, tända en pipa, peta näsan eller gå en promenad. Ni andra ska kolla noga, för i Glimmingehus’ tak finns Amy Ponds spricka:

The Crack.
The Crack.

Nu är vi på släktkalas i Viken, men nya äventyrsrapporter kommer vad det lider. Imorrn måndag ska jag nämligen ut och åka flygplan.

Share
65 kommentarer

Bilresan söderut anno 2013

När jag var liten, stoppades vi barn in i bilen och så körde våra föräldrar oss till Tyskland och Frankrike. Vi bodde på hotell med dunbolster och levde livets glada dagar (och gick in i ALLA kyrkor) med restaurangmat emedan vi var barn till lärare, som ju hade bra lön och sommarlov precis hur länge som helst.

Idag stoppar jag in tre av barnen i bilen och så ska vi (med sprucken vindruta) köra ner till Olseröd för att hälsa på Ami (hon med Carl Larsson-boken). Men vad skaaaaa vi hitta på på vägen ner?

LL99 i båset säger att vi ska ta en tur till Kåserbega och Ale stenar och i Kåseberga äta laxburgare med pepparrotsgrädde. Vi vet att vi måste stanna på stationen i Kristianstad, annars är vi öppna för allt. Det sägs att det är 50 mil som tar 6 timmar, men inser att det mycket väl kan bli 70 mil som kan ta 12 timmar.

Skärmavbild 2013-06-26 kl. 08.33.18Ett av barnen (Tjugoettåringen) i bilen har sedan i måndags körkort, så det kan hända att jag till och med får till en och annan uppdatering här.

Uppdatering kl 13:02 på Burger King vid Östgötaporten

Ring, ring.
Ring, ring.

Kall wrap, halvbrända lökringar och ett vansinnigt plaskregn. Det är jättekonstigt att Burger King inte har något nätverk till oss och kaffeapparaten är trasig och piper i panik nu när reparatören närmar sig med en jättehemsk dammsugare som suger så att våra trumhinnor ställer sig i darrig givakt. Men – här sitter vi och trivs.

Omkörda av lastbilar blev vi hela tiden. Men vi hämnades genom att spruta vatten på en traktor.
Omkörda av lastbilar blev vi hela tiden. Men vi hämnades genom att spruta vatten på en traktor.

Uppdatering i en säng i en fantastiskt snyggt stajlad friggebod mittinatten
Det bidde inga som helst besök på vägen. Regnet hälldes ner i sådana mängder att vi inte ens stannade för att gå på toa eller köpa glass.

Share
136 kommentarer

Inte on the road längre

Kära dagbok. Måste återvända lite till gårdagen.

Det var här i det gamla badhuset vi bodde – strax under trampolinen där vinkar jag.

Jag kan absolut rekommendera plejset – det var tyst och lugnt, gratis kvällste med kakor och nära till allt. Fast i städer som Oskarshamn är det ju ofta så: nära.

När hotellet var badhus.

På väggarna satt foton så att alla kunde kolla hur det såg ut förut. (Ser ni, samma trampolin som ovan!) Jag stirrade och tittade och jämförde och granskade och ville ha en lupp.

– Ååååh, titta där är kaklet och där är samma kakel! Åååh!

Sedan utnyttjade vi med varsin dator det trådlösa gratisnätverket som gör att livet blir så enkelt och njutbart. (I framtiden kommer vi att skratta åt meningar som den förra.)

Vi är alltså inte längre på väg utan framme vid målet: Viken mellan Helsingborg och Höganäs. På grund av ett tajt tidsschema blev det inget turistande utan bara ett enda te-stopp igår. Men heeeeela tiden hamnade vi bakom hästskjutsar, båtsläp, husvagnar från 1950-talet, timmerlastbilar, traktorer och hattgubbar.

Jag håller så fint – ser ni tio i två? Ni ser däremot inte att jag gnisslar tänder.

 

Trafiksituation.

Husvagnen som hette Rapido här ovan körde såpass långsamt att traktorn körde om den. Om ni riktigt lyssnar och lutar er mot datorn, kan ni höra mig svära på italienska. (Men jag var inte så frustrerad egentligen, jag ville bara vara cool. Barnen anade inte att jag inte svor på riktigt utan bara sa ”det är farligt att luta sig ut genom fönstret” på italienska.)

Jag är som coolast när jag kör bil och svär på italienska. Fast å andra sidan känner jag mig sällan så cool som när jag kör bil. Så fort jag sätter händerna på ratten blir jag coolhetsdrottningen över alla bilister. Jomen vänta, coolhetsmätaren går ju i taket när jag meckar med bilen.

– Ta en bild nu när jag kollar oljan för jag blir inte coolare än så här!
– Men mamma, man ser ju inte …
– Tyst unge, ta en bild. Man kan aaana the coolness!

På vägen stannade jag vid en milsten för att berätta om hur det var förr i tiden, men trasslade in mig i betydelsen ”delmål” och fick ta fram datorn och läsa på.

Ur Wikipedia:

”Syftet med milstolparna var att få tillförlitliga underlag för beräkning av reseersättningar. Därför måste vägarnas mätning utgå från Stockholms slott, utan avseende på länsgränser och residensstäder. Denna princip tillämpades dock inte förrän från 1690-talet, vilket skapade viss förvirring.”

Reseersättning. Mycket intressant. Sedan åkte vi vidare och så fick jag peka ut mjölkbord … mjölkpall? Mjölkapall? Hur har vi det med mjölkterminologin?

Vad kallar ni denna, som nu är ombyggd till brevlådehållare?

Väl framme i Helsingborg, sammanstrålade vi med resten av familjen Bergman och Sexåringens gudfar David Sim – och upplevde med honom mer än på Gröna Lund. David är nämligen arkitekt (stadsplanerare), och för sådant folk är varje torg en lektionssal, varje gata ett helt uppslagsverk och varje fönsterbåge synnerligen intressant.

I parkeringsgaraget fanns speglar som gjorde oss längre, bredare, kortare och smalare. Samt roligare.
Nere vid hamnen finns en mikro-amfiteater. Om man ställer sig där i mitten, hör man sig själv i ett eko inne i huvudet. Gissa om vi sa ”jag hör röster”.

Maneter! Maneter! Överallt maneter! (Arkitekturlektionen fick i detta läge vänta lite.)

Mandomsprovet bestod denna dag i att hålla i en helt ofarlig manet. Alla blev med beröm godkända.

Och i havet, bland alla maneterna, låg två oöppnade ölburkar och flöt. För säkerhets skull plockade vi upp dem och öppnade för att kolla om 1) ölen var ok 2) det fanns ett hemligt meddelande där inne.

Nu laddar vi inför hemfärden, som kanske kommer att gå via Helsingør bara för att vi ska komma utomlands lite. Ja, och så var det ju det där med ölen … Mmmmums.

Share
17 kommentarer