Jomenvisst. Blind, skrynklig och jättegammal dog min favorit-Taube igår – Sven-Bertil.
Sicket namn, va? Sven-Bertil. Och ändå så självklart eftersom ”Taube” ju kom strax efter.
Anywhoo. Det vi har gemensamt, Rösten (som jag kallade honom) och jag, är öronen: de utstående. Jag har förvisso även utstående tänder, men det är just öronen som förenar oss.
Nu måste vi nog ha en musikpaus. Enjoy!
Och en till? (Kolla öronen på bilden.)
När unge Sven-Bertil hade upptäckt sin undersköna röst, ansökte han om en operation av öronen ity de stod ut som på en vingmutter. Vad han inte anade, var att jag ungefär samtidigt föddes.
Med utstående öron.
Min mor sydde åtsittande mössor till mig. Hon såg till att hennes förstfödda – Lilla Lotten – inte råkade vika öronen åt fel håll när hon ammades och mamma vakade över mig när jag sov så att inte öronens utåtstående accentuerades.
Men vad hjälpte det. Öronen stod i givakt och vägrade lägga sig – medan Sven-Bertil lade sig under kniven och fick sina fixade.
– Se här! sa mamma till sin väninnna Mona flera år senare, och lyfte upp min ena fläta för att visa upp mitt ena utstående öra.
– Ooooooh, sa Mona hänfört.
Åren gick, Sven-Bertil gjorde strålande karriär och jag fortsatte mitt liv som Dumbo. Och nu har både han och hans öron tyvärr gått till de sälla jaktmarkerna. (Jag vingmuttrar nog vidare i några år till.)
Nä, nu lyssnar vi lite till, väl?
Hejdå, du ytterst begåvade Sven-Bertil!
