En dag 1918 eller 1919 (källorna varierar), fick Helen Keller hälsa på Chaplin, som höll på med antingen A Dog’s Life (1918) eller Sunnyside (1919).
Eftersom Chaplin sedan länge var särskilt intresserad av hörselskadade och deras handalfabet, var han (enligt alla tillgängliga beskrivningar) alldeles till sig i trasorna. Han berättade hur han tänkte sig att filmerna skulle fungera för dem som inte hörde, och Helen Keller fick antingen en tolkning via Anne Sullivans teckenspråk i handen – eller så höll hon sin hand på hans mun för att själv kunna tolka det han sade.
Kommen så här långt, är det svårt att inte leta vidare efter känt folk som Chaplin träffade och det han sägs ha sagt till dem. Liksom Kar de Mumma kunde han ha gett ut en bok med titeln ”Folk som mött mig”.
När Einstein gick på filmpremiär med Chaplin, applåderade hela publiken som tokar. Enligt någon som var där (hur nu denna kunde höra detta, måste man ju fråga sig), gick dialogen så här:
Chaplin:
– De applåderar mig för att alla förstår mig. De applåderar dig för att de inte förstår dig.
Einstein:
–Vad betyder det?
Chaplin:
–Ingenting, absolut ingenting!
Men via irrfärder på internet hittade jag nyss den allra konstigaste kändis-möter-kändis-bilden. Nancy Reagan måste ju ha träffat alla möjliga celebriteter under sina år först i Hollywood, sedan under åtta år i Vita Huset. Särskilt varm och uppsluppen eller ens rolig lär hon inte ha varit – men man kan ju anstränga sig om situationen kräver det, kanske?
(Jag lovar att posera exakt sådär om jag får träffa någon av mina favoritidoler.)
33 kommentarer