Hoppa till innehåll

Månad: februari 2017

Jag har dragit mitt strå till stacken – tänk, ännu ett år på nacken!

När George Michael dog strax före jul förra året, var han 53 år. Vilket jag ju är från och med idag. Nu levde ju han ett liv som på ungefär 97 % av alla plan skiljer sig från mitt, men lika gamla var vi i alla fall … nästan.

Inte bara Baccara och Boney M fotograferades halvnakna runt 1985.

Andra döda 53-åringar som ni kanske känner till är (helt utan inbördes ordning, relevans eller utseende)

  • Lenin (1924)
  • Linda Lovelace (2002)
  • Vivien Leigh (1967)
  • Descartes (1650)
  • John Denver (1997)
  • Babe Ruth (1948)
  • Mary Shelley (1851)
  • Hermann Göring (1946).

En hittills hemligstämplad undersökning som jag har fått ta del av via mina kontakter i den undre världen, visar att man blir äldre än 53 om man bara låter bli att stå på scen, spela baseboll, skriva böcker under ångestpress, spela in porrfilmer och vara tysk nazist eller diktator i öst.

Så här hade jag sett ut om jag hade dött idag. Ungefär.

Och vad är väl 53 för ålder på en strakbent häst som just denna? För folket i Angola är medellivslängden runt 53, så jag ska inte klaga.

Putäll på er, grefvar och baroner! Nu äre party!

Share
66 kommentarer

”Jag är den enda som …”

Jag nämnde häromdagen att vi runt matbordet har en massa traditioner, men att ”jag är den enda som … ” är den mest långlivade. När alla barn väl flyttar hemifrån (uhuuuu) kommer jag och min djefla man att sitta så här mittemot varandra vid köksbordet:

– Jag är den enda som är kvinna.
– Jag är den enda som är man.
– Det här är ju jättetrist.
– Du kan va trist.

Men nu är det kul! Alla runt bordet säger i tur och ordning något som man är ensam om. Det är ett perfekt sätt att få skryta. Eller vara rolig. Eller bara tala om att man har omaka strumpor. Och man måste gå vidare och inte förklara det som nyss sagts. (Fast det gör vi ändå.) Det kan låta så här:

– Jag är den enda som har sprungit en mil idag.
– Jag är den enda som har orange tröja.
– Jag är den enda som pruttade nyss.
– Nää!
– Det är du inte alls.
– Men gaaaaah!

När vi har gäster runt bordet, kan det låta så här under första varvet:

– Jag är den enda som vaknade kl åtta.
– Jag är den enda som sitter precis just här.
– Jag är den enda som heter Peter.
– Du är den enda som rimmar.

Rimlig hjälp.

Normaltrist. Men. Redan under andra varvet blir gästerna varma i kläderna, och då kan det låta så här:

– Jag är den enda som har stulit pengar ur kollekten.
– Vaaaa!
– Sssch, fortsätt nu!
– Men peng…
– Jag är den enda som har kysst … åååh, nu … nu glömde jag hans namn!
– Nej, säg! Säg vem det var!
– Han … han som gifte sig med henne som … och som gillade han den där gamla filmstj… THOR MODÈEN!
– HAR DU KYSST THOR MODÈEN?
– Nej, Ulf Larsson.
– Men ä int’ han dö?
– Jo. Han rör int’ på sej.
– Jag är den enda som har borstat håret idag!
– TRÅÅÅÅKIGT!

Sedan börjar någon googla vad Thor Modéens kompanjon hette och sedan tappar vi tråden igen – och så håller det på ett tag.

Och vad gör ni vid matbordet?

Share
39 kommentarer