Hoppa till innehåll

Månad: juni 2010

Plötsligt händer det …

Publicerat av Lotten Bergman den 6 juni 2010 20:36

Att gå omkring och tänka på ingenting och inte ha några vidare krav på sig de närmaste timmarna, kan få oanade följder. Man humdidummar kanske och stannar till framför en förfärligt tråkig skjutdörr.

Inser nu när jag ser bilden att vi inte har städat bort allt från sjukhusfesten för tre veckor sedan.

Bakom dörren finns världens mest färglada vardagsrum med både röda och beigefärgade soffor, gröna och gula väggar och blåa och vita mattor samt uppslagsverk i all världens nyanser. (Vi skulle kunna skrämma slag på vilken inredare som helst.)

– Jahaja, tråkig dörr, sa jag.

Det var det. Så gick jag vidare i livet och hamnade i badrummet.

Nej, jag har verkligen ingen aning om hur den hamnade där.

Där på golvet låg en telefonkluddsteckning gjord av lillasyster Orangeluvan för någon månad sedan. Hm. Om man sku… Hm.

Tråkig dörr + finurlig teckning → idé.

En liten stund senare såg ekvationen ut så här:

Tråkig dörr + finurlig teckning + OH-kanon + färgburkar → målningsprojekt.

OH-kanonen i förgrunden och Orangeluvans klottertant på dörren.

Vad hör jag? Har inte alla en kanon hemma? Nämen så trist!

Färg som jag köpte för länge sedan för ”det kan ju vara bra att ha”.

Vilken färg ska vara på vilken rand och ska hon ha hudfärg eller ska hon vara blek som en trist dörr och jädrar vad svårt det är att måla konturer, hur gjorde Carl Larsson egentligen? Frågorna fick inga svar, men målade på tanten gjorde jag.

Plötsligt samlades fyra av barnen vid tanten som vore hon en radioapparat på 1930-talet. (Att de alla är blårandiga är en tillfällighet, men precis som det brukar vara.)

Jag inser att jag i och med färgläggningen har sabbat teckningen lite – den skulle nog ha varit svartvit egentligen. Tioåringen blev alldeles till sig av förtjusning och  ville också måla.

– Får jag också?
– Javisst!
– Var?
– Var som helst!
– Va? Får jag måla varsomhelst?
– Japp. Kanske inte på fina tapete… eh, nä det har vi inga. Nja, jag tror att du får måla var du vill.
– Men varför?
– Jag har väl blivit galen kanske?
– Ok, bra, mamma är tokig. Då målar jag hela familjen här på väggen där vi har alla viktiga papper, sa Tioåringen och skred till verket.

Så här ser väggen ut just nu medan processen pågår.

Vad tror ni nu om en trappa med steg i regnbågens alla färger? En hall med ett jätteansikte som ser ut som Storpotäten? En källardörr med påmålade råttor?

(Ja just det, jag målade en matta för tre år sedan.)

Share
29 kommentarer

Vem var John Wooden?

Publicerat av Lotten Bergman den 5 juni 2010 10:08

Jo, han var en amerikansk basketcoach som skulle ha fyllt 100 år i höst, men som dog igår.

John Wooden. (Men så här står man faktiskt väldigt sällan med sin basketboll.)

Spring nu inte iväg bara för att ni blir rädda och ointresserade när jag skriver ordet ”basket”. Det här är intressant. John Wooden var en spännande person. Snabbt nu:

  • född 1910 i en fattig familj
  • fantastiskt duktig basketspelare på 20- och 30-talen
  • fantastiskt framgångsrik coach på 40–70-talen
  • fantastiskt inspirerande talare nästan fram till sin död.
John Wooden sitter tvåa från höger i mittenraden. Observera gärna de symmetriska armhåleplaceringarna av dem som sitter med benen i kors.

Det roliga med John Wooden är att han var så väldigt noga med hur man var som människa – hans coachframgångar kom till stor del för att han fick sina spelare att sköta sig vid sidan av basketplanen. Han fick dem att tänka rätt, komma i tid och att fokusera på sig själva och sitt agerande istället för hur andra är och beter sig.

Och han är en citatmaskin; han drällde citat omkring sig som folk faktiskt inte gör i lika hög utsträckning idag. (Eller så är det bara jag som tycker att nästan allt redan har sagts av honom eller Oscar Wilde.) Här är min favorit – som inte är särskilt fyndig eller rolig, men som jag tror så innerligt på:

”Young people need models, not critics.”

(Jag tycker alltså inte att man ska skrika och skälla utan att man ska vara ett gott föredöme. Som förälder, som medmänniska eller som idrottstränare. Hm. Den här parentesen är ett tydligt bevis på att jag sedan i onsdags har snöat in på övertydliga förklaringar.)

John Wooden pratade väldigt mycket om att man måste ha tååålamooood och att unga människor vill ändra allt omedelbart, men att de glömmer att allt tar tid och att man måste ha tååålamooood. Jomen, jamen, jovisst, säger jag, fast vill ändå protestera lite mot den gode Wooden: för så är ju vi vuxna också! Allt ska ske utan ansträngning, helst utan ett enda nederlag, gå snabbt och ge stor tillfredsställelse!

Men jag och John Wooden är däremot helt överens om att:

”Failure is not fatal but failure to change might be.”

Idag hittade jag ett trösterikt Wooden-citat för mig som far land och rike runt för att berätta om skrivregler och som behagar kalla mig språkpolis (fast jättesnäll) och som för att inte irritera medmänniskorna biter mig i tungan istället för att vråla ”du sa fel!” eller ”det heter faktiskt ..!” eller ens ”så intressant, dubbel supinum, varifrån fick du det?”. Tadaaa:

”A coach is someone who can give correction without causing resentment.”

Fast vid närmare eftertanke stämmer det ju inte alls. Jag har tyckt innerligt illa om några av mina coacher. Äsch, aldrig får man vara riktigt nöjd.

Men nu vet ni i alla fall vem John Wooden var!

Ja, John Wooden stod 1969 på golvet precis som sina två spelare: Lew Alcindor och Sidney Wicks. (Lew Alcindor är mer känd som Kareem Abdul-Jabbar.)
Bill Walton, lille John och Kareem Abdul-Jabbar 1980. (Observera handväskan.)
Och år 2007 – ännu en gång med Bill Walton och Kareem Abdul-Jabbar (som håller handen).

Och nu till alla slitvargar som hamnar i skuggan av fixstjärnan och till alla ungdomstränare som har fattat fel:

”A player who makes a team great is more valuable than a great player. Losing yourself in the group, for the good of the group, that’s teamwork.”

Share
30 kommentarer