Igår kvistade jag över till Stockholm för bokbytarpicknick i Humlegården, alldeles framför KB. (Kolla vilken mening, man blir ju alldeles knollrig av alla positivt laddade ord!) Man skulle ju kunna tro att jag bor bortom all ära och redlighet, men det tar faktiskt bara en timme för mig att komma till Centralen – ungefär som att ta tunnelbanan från Alby. Alltså ”kvistar jag över”.
Orsaken var bokbyteriet – men inte för att byta någon speciell bok utan bara för att vara social och trevlig och träffa nya människor. Men som alltid annars, satte jag mig med dem jag redan kände: Anna Toss och Petra Jankov. Men så dök Deeped upp och så kom Bengoboy och så ringde twittrade vi till Sandra och så plötsligt pratade vi med både Metro och Råd & Rön. Stora Bokbytardagen är helt enkelt en förträfflig idé. (Jag hade med mig ungefär åtta böcker och blev av med alla utom en bedrövlig en, av Ulf Lundell, som vi till slut använde som sittunderlag. Den lade jag lite senare på en bänk på Centralen. Nya böcker med mig hem hade jag också: ”Eunuckens gåta” och ”Sighsten”.)
Vid sådana här tillställningar är det brukligt att en väldigt liten minister kommer. Under förra regeringen var det alltid Pagrotsky, igår var det integrationsministern Nyamko Sabuni.
Jag ber om ursäkt för att jag som en omogen fjant inte lyssnade på Sabuni – jag var fullt upptagen med att spekulera i vilka i publiken som var livvakter. Då såg jag dessutom att en av åhörarna var Magdalena Ribbing. Jag tänkte gå fram och ta henne i hand, knixa lite grann och tala om att jag tycker om hennes humor. Men så tvekade jag så länge att hon hann försvinna i vimlet.
När Alice Thorburn (bibliotekarie vid Stockholms Stadsbibliotek) skulle komma fram till micken och prata lite om poesi, presenterade Joakim Karlsson henne med orden:
– … och föra ett intressant samtal om poesi, vilket låter både kontroversiellt och motsägelsefullt.
Jag ville ställa mig upp och vråla PROTEST och som Majakovskij springa runt i gul skjorta och måla flygplan i mitt ansikte och deklamera Gråbergssång av Fröding bafatt … bafatt. (Kanske ska jag erbjuda mina tjänster som pekoralistpoet och visa hur kul det är med dikter?) Men istället för att protestera mot en medveten provokation blev jag strängt upptagen med att hitta papper och penna för att kunna skriva upp citatet exakt.
Fast jag har ju glömt att berätta om hur jag skådade framtiden! En av talarna var Alex Schulman, som berättade om sin morfar Sven Stolpe samtidigt som han bjöd upp till en lustiger dans.
Alex Schulman sade bland annat att Sven Stolpe hade ofattbart många böcker, ”tvåtusen eller så”.
Och det var då jag skådade framtiden! (Han måste ha sagt fel, för i runda slängar 200 000 böcker är mycket. Ungefär 2 000 är det inte.)
Så här kommer det att låta i framtiden:
– Du, ser du henne, hon där borta?
– Jaa … vadårå?
– Det är hon som har … sssccchhhhhh … nästan hundra böcker.
– HUNDRA BÖCKER?
– Inte så högt!
– Men hundra … hundra enskilda böcker? Vad ska hon med dom till?
– Vet inte. Kolla, det ser man ju på henne. Keff guss.
– Man kan ju inte hantera mer än en bok i taget, vad ska hon med hundra till?
– Vet inte, skäll inte på mig!
– Hon suger fett.
– Mmm. Kom, nu sticker vi och badar i Gamla Biblioteket.
Eller hur?
______
Uppdatering
Mina bilder på den dansande Schulman har publicerats även här av nyss nämnde Schulman i ett inlägg där han rättar sig och berättar att Sven Stolpe inte hade 2 000 utan 20 000 böcker.
