Filmen som jag lade in här envisades med att starta av sig själv. Så kan vi ju inte ha det, era arbetsgivare kan bli arga och tro att ni sitter och gör ickekonstruktiva saker på jobbet.
Ett varmt tack! Någon har redan gödslat vår gräsmatta ! Jag slipper! Ett fyrfaldigt leve för allt som göms i snö!
Nu undrar man ju: vad heter djuret?
Mina kunskaper i fekalieologi är inte fräscha. Katter gräver ju ner sin faeces, eller? Korvarna ser rätt stora ut, är det jättekatter som i The Goodies?
Exkrementer från hundar så här långt in på gräsmattan verkar en smula försumligt – de sitter väl oftast fast i ett koppel?
Kan det vara en älg som har bajsat? Nej, deras spillning ser väl ut som avlånga kulor? Vi som inte ens bor på landet! Men vad är det där i bakgrunden? Rester från nyårsafton!
Av detta drar vi Sherlock Holmeskt slutsatsen att korvarna kan vara flera månader gamla i alla fall. När de tinar fram ligger de i en grop och ser nya ut. Katt?
Stackars hundar, förresten. Några av deras mest använda toaletter är våra gjutna, jättemaffiga grindstoplar. Men där får de bara kissa när inte jag ser, tydligen. De gånger som jag står i trädgården, drar hundägarna sina kissnödiga hundar förbi stolparna så att det piper i struparna.
– Nej, kom nu, kom nu säger jag! väser matte.
– Men men men varför får jag inte kissa där just idag? piper hunden och spjärnar emot och sätter sig nästan på rumpan som vore det en tecknad film.
Under en bild på ministern med sin tvåårige son på väg nerför en trappa står:
”Biträdande näringsminister Ulrica Messing är en populär och avspänd politiker. När hon ryckte in i stället för statsministern i Eskilstuna i lördags och saknade barnvakt tog hon helt enkelt med sin son. En annan son var hemma och hade blivit lurad av mamma på första april …”
Inne i tidningen syns en bild från kongressen. Ulrica Messing står i talarstolen och lille sonen sitter på golvet i förgrunden och äter godis. En annan rubrik:
Messing utan barnvakt fick stående ovatoner
[—] ”Men Persson blev sjuk och istället kom en ledig och avslappnad biträdande näringsminister tillsammans med en 2,5-årig son i för stora gummistövlar. Och medan sonen åt godis reste sig partikamraterna i bänkarna och gav mamma stående applåder.”
Men nej. Så här stod det ju inte alls. Jag bara luras. Jag har bytt ut justitieminister Thomas Bodströms namn mot Ulrica Messings.
Nu är detta tankeexperiment slut. Hade tidningen uttryckt sig likadant om det hade handlat om Ulrica Messings godisätande son i för stora stövlar? Var det någon av er som läste som tyckte att det hela lät underligt? Var det någon som tänkte ”åh, dessa karriärkvinnor”. Ändrade ni er uppfattning när det handlade om Thomas och inte Ulrica? Eller är det någon av er som nu känner att jag är ute och cyklar?
Jag erkänner härmed att jag ibland faller i denna fälla. ”Vad han är duktig med sina barn ute på turné” och ”Nämen borde hon inte vara hemma istället”.
Jag har fått bokkontrakt och ska flytta till N.Y. eftersom jag har blivit krönikör på … äsch. Det var inte alls ett kul aprilskämt. Jag säger som många andra att det oftast inte är kul med lurerier. Jag försöker med något annat:
Man kan använda mobiltelefonen som tv-dekoder
Alla onödiga digitalboxar kommer att kunna eldas upp eftersom de är gjorda av solrosfr… Mäh, inte heller så kul. Men man kan ju drömma. När ska man kunna se på ett program och spela in ett annat som det var förr i tiden?
Melodifestivalen går om!
Carolas nya tänder klassas som doping eftersom hennes artikulation i och med den blev extra tydlig. Tja. Även om jag nu fnissar, så … näe.
Stavningsreform i år!
Det är i år 100 år sedan den förra stavningsreformen. Några exempel på nystavningar år 2006:
resturang
syckel
mäjl
abbånemang
omständig
öppenhjärtlig
Ah. Bra, den tar vi. Tihi, fniss och fnitter.
(Här hemma har vi nu på morgonen hittat en tejpbit på osthyvelns vassa kant och tejpbit på mynningen till vattenkranen, röd karamellfärg i mjölken och grön karamellfärg i filen.)
Nyss vann Plannja den andra av sju finalmatcher. Ja, det handlar om basket. Men lyssna nu, det kunde lika gärna handla om barnuppfostran eller allmänmänskligt vetande … och dito beteende.
Efter den tredje helt bedröööövliga tiominutersperioden (av fyra) fick vi i tv-publiken höra coacherna prata med sina spelare i några sekunder. Coacherna har alltså mikrofoner på sig, så vi hör precis hur taktiska eller arga de är i alla timeouter och pauser. (”Storebror ser dig” i ett skrämmande nötskal.) Ställningen var i detta läge 60-55 i Solnas favör.
Solnas coach sa ungefär: Passa bollen bättre, vi vinner inte matchen på att spela så här stillastående. Kom igen nu!
Plannjas coach sa ungefär samma sak: Fortsätt springa, vi måste fortsätta röra oss, annars kommer felpassningarna direkt. Bra!
Visst hade Plannja även efter detta ha kunnat fortsätta att ligga under och sedan förlora – men det som hände var att Plannja gick in till fjärde perioden och gjorde åtta raka poäng … och vann matchen. Jag vill tro att det till stor del hade att göra med Plannjas coachs positiva och konstruktiva kritik att göra.
Alltså: livet är som en basketmatch, joohodå. Att uppfostra barn är som att vara en duktig coach. Klämkäckt, säger kanske någon. Och om jag riktigt anstränger mig kan jag säkert komma med bevis för att ”att sköta ett hem på ett bra sätt är som att vara en duktig företagsledare”. Eller att det är som en ask chokladpraliner. Men just nu vill jag ju bara relatera till basket.
Jag vet inte hur ni har det hos er, men här är det tammesjutton snöstorm! Flingorna är stora som små handflator och flickorna på bushållplatsen utanför vårt hus försöker skaka lite värme i sina högklacksklädda fötter genom att slå ihop hälarna mot varandra.
Det påminner om när Soldat Bom (Nils Poppe) gjorde honnör. Spjiong i klackarna! (Ni minns när soldat Bom krälade i lera? Om inte: det är en klassiker som jag rekommenderar. Tom Cruise och hans stunttrick i skenande bilar kan slänga sig i väggen.)
Killarna ute på busshållplatsen har i alla fall mössa, men deras jackor ser för små ut. Alla har händerna i fickorna och gympadojor när de egentligen borde iklädas bävernylonoveraller i storlek 170 centilong.
Det var vädret. Vill ni ha lite åsikter istället?
1) Jag tycker att det är fel att publicera en bild på ”Hagamannen” – både i tidningar och på bloggar. Att han har varit osedvanligt grym, försvarar inte publicering. Innocent until proven guilty låter tydligen inte lika coolt på svenska. 2) Det är helt förfärligt att en 17-åring med kniv utanför en skola har stuckit ner en 15-åring i ett bråk om mobiltelefoner och att 17-åringens kompisar uppmanar alla att inte prata med polisen och dessutom kan rimma ”golare får inga polare”. 3) Det håller på att bildas ett miljöfarligt mobiltelefonberg eftersom folk dumpar sina mobiler ungefär vartannat kvartal. Det var ju inte kul. Nu kan man köpa komposterbara mobiler med inbyggda solrosfrön. Det var däremot jättekul.
Åsiktsmaskinen har levererat. Jag kan verkligen sticka ut hakan. Snön smälter nog snart. Hur många kommer att luras på sina bloggar i morgon?
Det var förvirrat här igår morse. Jag skulle iväg och föreläsa i Stockholm, Trettonåringen hade svårt att hitta gympashorts, Elvaåringen skulle praoa (hörni, var inte prya ett lättare ord att uttala?), och Sex- resp. Treåringen skulle lämnas till dagis i ottan.
Då kräktes åttaårige Oskar. Det var ingen okontrollerad katastrof- och sprutkräk som vi läser om så ofta. Nej, det här var med skål i handen och i-förvägen-varningar.
Problemen hopades:
1. Olle är fortfarande i Ryssland/Ukraina.
2. Man kan inte vabba eller sjukanmäla sig som föreläsare på en konferens.
3. Åttaåringar kan inte vara ensam hemma en hel dag.
Lösningen kom snabbt:
1. Bästisgrannen har en skotsk man.
2. Denne skotte jobbar skift.
3. Skotten var ledig igår och villa gärna ta hand om Oskar.
Som jag har berättat tidigare, har vi installerat larm i huset för att skydda alla våra gamla skor och trasiga femtiotalsmöbler från tjuvar. Detta larm gör oss hela tiden nervösa eftersom koder och nycklar tappas bort och försvinner. Ibland (hör upp alla tjuvar!) glömmer jag att sätta på larmet. Igår bestämde jag mig helt frankt för att strunta i det – Oskar eller skotten kanske skulle behöva hämta något i huset under dagen. (Nej, jag lovar, kära larmföretag, jag ska aldrig göra så igen.)
Sedan förflöt dagen helt utan problem. Shortsen hittades, praon på lekis gick bra även om en elak sexåring slog och nöp min elvaåring, de två minsta barnen fick vara ovanligt länge på dagis men överlevde även detta. Den sjuke tittade på tv, åt skorpor och drack nyponsoppa med skotten. Men Oskar var tydligen bekymrad över vårt hus, som stod där olarmat och helt tömt på folk. Någon gång på förmiddagen tog han (tydligen) saken i egna händer. När jag kom hem, satt det en lapp på dörren. Vi är en dröm för alla bovar och banditer. (Kolla: versaler, skiljetecken, ng-ljudet och dubbeltecknad konsonant!)
Jag läser tidningarna, jag ser på tv och jag försöker hänga med. Ofta åker jag och föreläser i Stockholm, så den staden känner jag väl.
Men vem har stulit ett helt hus på Drottninggatan? Stod det inte där nyss?
Den röda fyrkanten symboliserar en krater.
När revs senast ett hus i dessa kvarter som massakrerades på 1960-talet? Var det ett gammalt hus? Jisses, jag kan inte ens komma ihåg vilka affärer som hystes in här.
/Hälsningar från en förvirrad Lotten på Centralens kalla marmorgolv
Ett varmt tack! Någon har redan gödslat vår gräsmatta ! Jag slipper! Ett fyrfaldigt leve för allt som göms i snö!
Men vad är det där i bakgrunden? Rester från nyårsafton!
Vi är en dröm för alla bovar och banditer.