Lotten Inlägg

Nu kommer alla att tröttna på mig. Jag kommer att berätta om min helg i dåtiden (fast ändå 19–21 maj 2006) tills folk svimmar, somnar, flyttar hemifrån och åldras i förtid.

Detta var vad jag såg när jag vaknade på lördagsmorgonen. Ser ni vad det är?

(Sträckte jag mig omedelbart efter kameran och tänkte ”aaah, detta ska jag blogga om”? Ja.)

Jag har aldrig lyckats vinna fördelar pga. att jag känner rätt personer (nej, hur skulle det gå till, jag känner ju bara fel personer), jag har aldrig lyckats gå före i vårdkön (fast jag har försökt: ”jag är faktiskt elitidrottare!” funkade inte alls) och någon gräddfil har jag inte sett till – inte ens bussfilen har jag vågat mig in i.
Men nu har jag lärt känna några som har försänkningar i dåtiden. Och när man har släktband till denna dåtid – släktband som heter Carl och Karin Larsson – får man bjuda in bloggkompisar som man egentligen inte känner och låta dem sova i de gamla äkta sängarna på Sundborn, sitta till bords i matsalen (se nedan) och klappa väggarna och pussa golven samt gråta av lycka.
Detta var stort. Jag har alltså sovit två nätter i Carl Larssons (väldigt hårda) säng. Olle sov i Karin Larssons (mjukare) säng och barnen valsade på vanligt känt bergmanskt manér runt i huset och sov i sängar där till exempel Selma Lagerlöf sov med Sophie Elkan. Ingen kissade på sig.

Men redan 1901 infekterade genitivapostroferna Sveriges rike.

29 kommentarer

Detta var ju en utdragen pina. Med en tre dagar lång betänketid hann gissarna till och med hitta fel i texten: ett extrapris delas omedelbart ut till Anna, som (genom att använda korrekta, nördiga, enkla citattecken, hurraaaa) bevisade att något hade huggits av, stympats och brutalt lemlästats. Istället för …

Jag hotade honom med både det ena

”Du tror visst att jag är en djävul”, sa hon till mig med sitt ohyggliga skratt.

… skulle det ha stått:

Jag hotade honom med både det ena och det andra om han inte knallade sig iväg och gick direkt hem. Jag skakade på huvudet och gick fundersam in igen.

"Du tror visst att jag är en djävul”, sa hon till mig med sitt ohyggliga skratt.

(När jag blir störtberömd succéförfattare ska jag sona detta genom att i varje bok ha med citatet ”med sitt ohyggliga skratt”.)

Gissningarna var spretiga som paraplypinnar tills Helena via min konstiga Anna Paquin-ledtråd föreslog Charlotte Brontë. Hennes namne (och min) Charlott – the Goblin Girl hängde snabbt på. Nu var Charlotte visserligen inte rätt, men i alla fall så nära man kan komma utan att skjuta själva haren. När så Bästisgrannen (via spionage i mitt hus där hon såg att vissa böcker var borta eller låg utfläkta på golv och bord) försökte sig på en mycket mystisk basket-ledtråd, hände det inte så mycket mer än att Ica blev arg för att alla hemlisbloggare är så väldigt döda.

(Förklaringen till det är enkel: jag har tidigare julkalendrat en nu levande stor skribent som blev urförbannad och kallade mig ”slummig och dum”. Det vill man ju inte vara, och döda författare läser ju inte bloggar. Däremot kan jag lova att vara mer populistisk nästa gång. Nej inte populistisk, bara kanske lite enklare. Eller kanske mer levande. Eller kanske jättedöd och jättesvår när jag tänker efter. Ingen som vill muta mig?)

Men nu till svaret. Hemlisbloggaren är den i mina ögon trista Emily Brontë.  Stora händelser som till exempel ett häftigt slagsmål där jag skulle vilja läsa om omvridna näsor, brutala hårdragningar och sönderrivet kjorteltyg beskriver hon med några korta, föga målande ord som kanske ”Det blev mankemang …”. Däremot en kort blick från någon ståtlig karl kan beskrivas på tre fulla sidor … som följs av ett par sidor till med alternativa tolkningar av blickens betydelse och viktighetsgrad. Tydligen begriper jag ingenting och borde sättas på skolbänken igen, för Nationalencyklopedin beskriver Emily Brontës skrivsätt så här:

”Genom sin för tiden mycket ovanliga berättarteknik distanserade B. sig från stoffet på ett helt annat sätt än systrarna gjorde i sina ofta självbespeglande romaner. Natur- och människoskildring är intimt sammanvävda, ordvalet dynamiskt, i samklang med denna berättelse om obetvingliga känslor av kärlek, bitterhet och hat.”

Där fick jag så jag teg. Emilys mest kända verk är Svindlande höjder (’Wuthering Heights’), som först gavs ut under pseudonymen Ellis Bell. (Anna var ganska nära med förslagen ”Enid Blyton, Efrans G Bengtsson, Ejan Buillou och Eliza Barklund”.)

Själv minns jag en fransk film från 1979 om syskonen Brontë med Isabelle Adjani och Isabelle Huppert i några av rollerna. (Men det enda jag ärligt talat kommer ihåg på riktigt är att brorsan Branwell var full och ful.)

De här fyra (av sex) skrivande syskonen Charlotte (1816-55), Branwell (1817–48), Emily (1818-48) och Anne (1820-49) blev ensamma (sic) med sin pappa när mamman dog 1821. Visserligen fick de av honom en lattjo uppväxt med mycket fantasilekar, men de dog ju alla alldeles på tok för tidigt. (Förmodligen av C-vitaminbrist eftersom pappan var dålig på att ställa fram grönsaker på middagsbordet.) När suputen Branwell begravdes en kall decemberdag, förkylde sig Emily och dog snabbt i lungsot eftersom hon vägrade att skicka bud efter sin läkare – och dessutom vägrade att ta någon som helst medicin. (Hade hon haft mig som mästrande storasyster hade historien sett helt annorlunda ut.)

Ni som nu inte håller med mig och vill lära upp mig angående Brontë-kvalitéerna, är välkomna in i kommentarerna. Jag är öppen för förslag!

Nu ska vi se vem som vinner. Först beröm till Louise, som gissade helt rätt. Plommonstopet är fullt av namnlappar och jag sticker ner handen … ååå … nej. Man kan ju inte ge Anna både ordinarie pris och extrapris. En till … å hej! Mingman har vunnit en tröja!

6 kommentarer