Hoppa till innehåll

Lotten Inlägg

Skrivkramp

Jag lider inte av skrivkramp, för jag vet vad man gör åt den. I värsta fall kan man ju skriva om hur det är att ha skrivkramp. Lösningen:

Man stretchar, det gör man. Liksom.

Precis som när man idrottar och drabbas av kramp, avbryter man aktiviteten och stönar högt så att omgivningen hör att man lider. Då kommer förhoppningsvis någon fram och undrar hur det står till, och så pratar och tänjer man ett tag tills krampen har släppt. Då kan man skriva igen, eftersom man till exempel kan skriva något om den där vänliga människan som kom och undrade hur det stod till eftersom det är en synnerligen spännande människa som bara har tre fingrar på höger hand efter en hemlig resa till Inre Mongoliet.

Och skulle det inte vara fallet, får man helt enkelt bara hitta på. Så här kanske:

”Hon saknar sedan sju år sin högra stortå. Detta har gett henne en ovanlig gångstil som ingen vågar kommentera. Följaktligen vet ingen vart tån tog vägen, den där dagen för sju år sedan.”

Häpp! Man behöver inte ens avslöja hemligheten eftersom man inte känner till den och dessutom inte ens kan känna till den eftersom den är påhittad.

Idrottskramp orsakas alltså av syrebrist i musklerna. Skrivkramp likaså, eller … mäh … ungefär i alla fall. Skriv ut, laminera, sätt upp och memorera denna lista:

Jaså, du kan inte skriva?

  • Gör fem armhävningar.
  • Sätt på dig fingervantar.
  • Gå till en människa du aldrig förut tilltalat och be om en kopp socker.
  • Sätt dig fullt påklädd i badkaret och skriv för hand (nej, fyll det inte med vatten).

Såja. Redan på armhävningarna kom du på vad du skulle skriva om. Eller så hoppade du över den punkten och blev så varm och gosig av att leta efter fingervantar (utan grus som kryper in under naglarna), att blodcirkulationen satte igång ända upp i fantasiförrådet. Koppen socker fungerar på två sätt: den är numera en orsak till onyttighetsdiskussion och dessutom en sugarfix om den intages. Badkaret? Äh, man skriver himla bra när man är självironisk, vilket är lätt när man fullt påklädd ligger i ett iskallt badkar.

Share
13 kommentarer

Inne på toa

Inspirerad av denna bokhylla tänkte jag visa min toahylla.

På väggen till vänster ses en allmänbildande tavla med sädesslag, kastrulltoapappershållaren och en fortfarande fungerande larmanordningspryl (huset var församlingshem förr).

Men det var inte alls inspirerande att berätta om min nostalgiska relation till Svensk Teknisk Uppslagsbok, Tidens kalender 1972, Soldl Mtrl, Årets kalender 1992, Lek med Hyland, Kalender för Mosebacke Monarki och ett antal BLM.

Men vad ligger på golvet? Är det inte det allra första numret av Amelia från 1995? Johodå. Med kiss- och/eller kaffefläckar. Inne i tidningen ägnas tre hela uppslag till frågan ”Vad ska hända med prinsessan Diana, världens mest jagade kvinna?”. Fast det vet vi ju idag.

Jag tar fram en gammal Vecko-Revyn. Där står Glenn Hysén i rosa kostym och grön skjorta. Han är jättesnygg. Blädder, blädder.


I Vecko-Revyn nr 8/1988 sitter Lena Ph i ett badkar med charmigt håriga ben. Förlåt syftningen, det är alltså inte badkaret som är orakat.

Det var banne mig enklare förr, då kunde till och med Sophia Loren vara läcker med håriga armhålor. Om detta skrev jag redan år 2000. Ska vi inte ha en förstoring på benet också för tydlighetens skull? Jo.
Eller hade ni hellre velat se Glenn Hysén?

Share
18 kommentarer

Min passion

Igår körde jag 40 mil. Till Motala – spela basketmatch – hem igen med en vinst i bagaget. Helt normalt.

I Motala visade det sig dock att jag hade fått motståndarna att starta sitt lag i våras. Detta är helt onormalt, jag startar sällan basketlag 20 mil hemifrån.

Förklaringen är att jag i våras skrev ett mejl till alla basketklubbar jag kom på. Av dem gick säkert 98 % vilse i sajbern – men i Motala kom det till rätt person. Jag skrev ungefär så här:

”Man kan trots trasiga knän, söndervrickade fötter, påsar under ögonen ha vansinnigt roligt tillsammans. Vad vinner man då på att ha ett sådant här div 3-lag? Jo, chans till fler ledare. Alla föreningar har problem med ledarrekryteringen, men med ett motionslag samlar man ihop de avdankade som trots alla smärtor fortfarande älskar sporten. Vips, vill de förutom att spela själva även ta hand om ett litet flick- eller pojklag. Vips, har man fått in gamlingarnas barn i nystartade lag. Vips, har man fått en kontinuitet och slipper besvärliga generationsväxlingar. Dessutom: all denna kunskap ifråga om domare, sekretariat och ledare slösas bort om de som en gång lagt av inte kan slussas in i sporten igen.”

Nu sprider jag denna erfarenhet vidare till alla andra: ni måste inte sluta med er passion – om ni har någon – för att tiden går, det gör ont i knäna eller ögonen blir sämre. Starta gubbvolleyboll, kärringhandboll, stofilmountainbike och rollatorbasket. Pingisen och orienteringen föregår med gott exempel; där dör man knall och fall med en kompass eller ett racket i handen. Men man dör rätt glad.

Fotnot: i mitt lag är vi födda 1960–1985. Alla är alltså inte skumögda och rynkiga eller nära döden.

Share
14 kommentarer

På åttan …

… går just nu repriser av en ny talk show som heter Studio Virtanen. Det känns nästan som att se på de allra första Aktuellt från 1958.

Alla pratar i munnen på varandra och snabbare än Piff och Puff på julafton. De skrattar nervöst. Det är riktigt kul att höra programledaren snubbla ihop orden så här:

  • hypokndi
  • efsom de e måånda
  • filmrecent
  • sfolska viljatittap-ren
  • knstateeera.

När han förväxlar Shakespeare med Jane Austen, säger övergrepp när han menar övertramp och påstår att en gäst är 36 år när han är 33 tänker jag ”åh, detta måste jag blogga om”. Men så slår jag mig själv på fingrarna. Vem är väl jag att klaga? Hade jag gjorde det bättre själv? Jo, tammetusan. Nu säger programledaren:

– Jag råkar veta att travvärlden är väldigt dekadent. Eller, jag har i alla fall hört det.

Hiiih. Det är jättesvårt att bloggskriva samtidigt som man slår sig själv på fingrarna och håller på att spricka av motvilja. Man ska inte vara negativ, man ska vara positiv. Men jag sitter så säkert här på mina höga hästar.

Pssst. Jag var med i tv i julas.
Klicka på ”Om julen” och spola fram till 3,45 minuter – strax efter att Tomten har fått frågan om det ”inte är varmt med alla kläderna på sig?” är jag med bland andra f.d. Rikspolischef Björn Eriksson runt en sprakande brasa som senare i programmet dränker allt ljud.

Hoppsan. Där trillade jag av mina höga hästar.

Share
2 kommentarer

Larmtjänst

När jag nyss kom ner i köket, satt Olle där med en helt främmande kvinna i långt, mörkt hår, svarta kläder. I hallen stod ett par brutala, svarta kängor. Morticia i familjen Addams på besök? Vabaha?

– Det här är Lisa från Securitas. Hon vill att vi installerar larm, sa Olle.

Men inte bara det – Securitas tycker även att vi har behov av en larmtjänst. När som helst kan de rycka ut och kolla vem det är som bryter sig in i vårt hem.

– När tycker du, Lotten, att du skulle ha störst användning av en sådan tjänst? sa Morticia.
– Öööööh, sa jag som Torbjörn Fälldin ungefär.

Tänk efter själva. Du som läser här och nu – lyft blicken från datorn och formulera ett svar: när skulle du ha störst användning av en larmfunktion med utryckning?

– Ja, så klart när jag går ute i mörka parker och det lurar främmande farbröder i buskarna! svarade jag och var rätt nöjd.
– Mjae, vi sysslar ju bara med hembevakning. Fundera igen. Olle har svarat, jag vet vad han tycker, vad tycker du?

Ok. Jag funderade. När i hela friden behöver jag Securitasvakter? (Har du som läser formulerat ett svar?)

– Ja, ok, möjligtvis kanske när jag sover, annars är jag ju vaken och hemma och kan dänga stekpannan i huvudet på eventuella våldsverkare. Ok, larm på natten!

Då visar det sig att jag är kvinna. Olle är däremot en man. Föga förvånande för er, måhända, men jag brukar alltid säga att det är jag som är mannen i huset medan Olle är känslomänniskan – den som vill prata i telefon och dryfta känsloliv när jag är synnerligen upptagen med att borra, spika och såga.

För alla män svarar att de behöver en larmtjänst när de är borta och ingen vaktar det tomma huset som är fullt av dyrbara ting. Alla kvinnor svarar att de behöver larmtjänst på natten, när familjen sover oskyddad.

Share
14 kommentarer

Leendet

Det är som förgjort. Det kommer att gå rykten om mig. Ena dagen joggar jag skrikande runt i ett shoppingcentrum, idag störde jag gästerna inne på McDonald’s.

Jag hade inte ens ätit där – skulle bara passera rakt igenom, rapandes mycket nyttig sushi. Efter tre steg på det alltid kladdiga golvet, tog jag en sväng lite för snävt och fick in ena foten i barnstolsstapeln. Krasch, bang, bom. Stök och trassel, alla barnstolar har ju ben som spretar, nästan i spagat.

För att visa hur obrydd jag var över detta, städade jag bland de fallna stolarna och satte sedan leende (signalerande självironi, visst då, eller hur?) stegen mot dörren … när nyckelbandet runt halsen plötsligt utlöstes och föll som vorde det en alltför känslig skidbindning. Fortfarande leende, böjde jag mig ner för att plocka upp knippan – och slog på nervägen huvudet rakt i ett bordshörn.

– Aaaahaaaaaj! sa munnen på tok för högt innan självbehärskningsmekanismen slog till.

Leende sträckte jag på mig, leende gick jag ut, inte lika leende satte jag mig i bilen och inte alls leende gnuggade jag ynkligt min bula.

Fast nu ler jag igen, jag gillar när det syns hur ont jag har.

Share
13 kommentarer

Skönhetsbloggen

– Välkommen, Lotten Bergman, vi har några frågor till dig.
– Tack. Shoot.
– Vad använder du för att ta bort sminket?
– Schampo.
– Så annorlunda.
– Inte alls, jag duschar efter basketträningen och tvättar mig då även under armarna med schampo.
– Och balsam?
– Mja, jo, fast hudkräm funkar också bra.
– I håret?
– Visst. Skall sköljas ur.
– Såpass … Och underlagskräm?
– I håret?
– Nej, vi undrar om du använder underlagskräm.
– Nej, jag tycker bara att det samlar sig i de näsporer som inte är fyllda av maskar.
– Ja, hm. Ja. Plockar du ögonbrynen?
– Nej, de är så ljusa så de syns ändå inte.

Är det bara jag som fantiserar och hittar på sådana här låtsasintervjuer med sig själv?

Share
11 kommentarer

Den viktiga boken (uppdat.)

Det handlar mycket om gemensamma referensramar, det här med att skriva.

Om jag säger ”spring tre idioten” tror ni nog att jag förolämpat er på något sätt. Men en basketspelare med mina referensramar förstår att man ska utföra en viss övning på planen. Om jag säger ”gå in i litet huvud med kommando tre” kommer alla mina numera gamla kolleger på NE att skratta och få något vått i blicken medan ni andra tycker att jag är rätt fånig.

Nu till mitt problem. Varje gång jag vill berätta om hur trångt eller för litet eller sprängfyllt något är, vill jag associera till en viss bild i en bok av Richard Scarry. Det är ett flygplan som liksom spricker i sömmarna för att det är fullproppat.

Men ingen förstår vad jag menar! Ingen minns bilden! Jag umgås i fel kretsar! Sedan i förrgår har jag jagat land och rike runt efter denna bild, och inte funnit den. På biblioteket är alla Scarryböcker magasinerade eftersom de är sönderlästa och personalen väntar på en ny upplaga. (En snäll bibliotekarie hämtade upp de trasor hon hittade i källaren, men nej.) De hundra miljarder trasiga Scarryböckerna som vi har här hemma saknar alla denna viktiga bild. Och efter gårdagens äventyr (se nedan) har jag för en stund fått ge upp Jakten på den Viktiga Boken med Bilden med versalt B.

Är den månne för alltid censurerad för att den får människor att tänka på flygplanskrascher?

——————
Uppdatering!
Ser ni den lilla myran? Hon kliver på planet och då poooooff … Planet spricker! Men vad gör ormen Noak då? Han slingrar sig runt flygplanet så att sprickan går ihop och alla kan flyga till karnevalen i Rio i alla fall!

(Köpte jag hela boken för 179 kr bara för att kunna lägga ut bilden på bloggen? Ja.)

Share
14 kommentarer

Joggingrunda i shoppingcenter (lååång text)

Jag tror att det började med att jag tog på mig ett par byxor som var för små. Byxor ska inte plötsligt bli för små, nämligen. Det finns ingen anledning i världen att fullständigt korrekta byxor plötsligt krymper. Ett dåligt omen alltså.

Det fortsatte med att födelsedagsbarnet kom ner i köket precis när vi förberedde presentutdelning och skönsång. Hon hade blivit väckt av en vilsen väckarklocka som sedan den inköptes alltid har ringt en halvtimme senare än den ställts in att ringa. Och nej, vi har inte vant oss.

På förmiddagen skulle jag bara snabbt in och köpa en viktig bok (återkommer till den senare) och byta batteri i en klocka, och svängde med treåringen och den nyblivna sexåringen in på Tuna Park, ett ovanligt trevligt shoppingcenter, som det heter på ren svenska.

När jag betalade batteriet, sprang treåringen helt utan förvarning ut ur butiken. Det är lugnt, tänkte jag, vi är ju inomhus. Tre sekunder senare kom jag på att en treåring springer rätt fort, och sade till sexåringen att springa efter honom och bara vara med honom, inte slita och dra och få tillbaka honom utan bara liksom vakta lite. Hon sprang. Ytterligare fem sekunder senare lämnade jag min plånbok och betalkort och nyckelknippa på affärsdisken och sa ”vänta, jag måste bara kolla så att de inte springer för långt”.

Borta. Puts väck. Snabb action: i vinterkängor, tjockejacka och för små brallor lufsade jag runt hela affärskomplexet ett varv, stack in näsan i alla roliga affärer och ropade ”jag har tappat en sexåring och en treåring, håll kvar dem här om de dyker upp”.

På andra varvet reste sig en småbarnsmamma på ett café och sa att hon skulle springa ett varv åt andra hållet.

På tredje varvet började affärspersonalen ställa sig i dörröppningarna och se bekymrade ut.

På fjärde varvet bad någon på Stadium om mitt mobilnummer om han skulle hitta något barn.

På femte varvet kom tre uniformerade poliser emot mig. Jag delade snabbt och säkert helt olämpligt ut order:

— Jag har tappat mina barn! En på sex, en på tre! Flickan i prinsessklänning, killen med blåa kläder och rufsig frisyr. Kolla utomhus är ni snälla!

På sjätte varvet började jag få ont i hälsenorna. Det var bara jag som rörde mig. Alla andra människor hade slutat handla. Mammor hade slutat amma. Personal hade slutat personala sig. Jag hade själv tappat känslan för vad som såg lämpligt ut eller lät rätt och vrålade barnens namn och hörde hur rösten gång på gång vek sig och tänkte på alla filmer om försvunna barn som jag har sett. Halva Lotten ville sätta sig ner och bara gråta, andra halvan ville vara käck och rolig och säga ”ah, ett visst svinn får man räkna med”.

Hur kunde de försvinna på bara ett fåtal sekunder? Hur kunde jag prioritera batteribetalningen framför treåringens rymning? Hur …? Långt borta såg jag plötsligt en prinsessklänning med ryggen mot mig. Ja! Hurra!

(I en amerikansk film hade jag när jag vände barnet mot mig fått en chock och sett ett helt främmande barn i en identisk klänning. Men denna historia slutar lyckligt.)

Sexåringen hade gjort precis som jag sagt: bara följt med treåringen, som hade valt att springa in på tråkiga Lindex, där vi aldrig ens tittat in förut. Där hade han satt sig tillrätta vid ett legobord och byggt ett högt torn. När sexåringen tröttnade på detta, hade hon klokt nog ställt sig alldeles utanför affären som en signal för att visa var de var. De hade inte saknat mig alls. Jag presenterade barnen för ena polisen, som ropade i walkie talkien att barnen var funna. De skulle bara patrullera lite, och hade nästan fått göra en riktig utryckning och var nog nöjda.

Svettig tog jag och barnen sedan ett ärevarv, hämtade plånboken och tackade publiken. Segermiddagen (pannkakslunch med extra grädde) intogs på ”Basilica”, som hade följt racet och gratulerade mig genom att bjuda mig på en cappuccino.

På väg hem mötte jag en bil som utan anledning körde rakt mot mig på fel sida av vägen. Jag körde ut på vägrenen och stannade där i ett par minuter. Andades. Svetten rann i armhålorna. Håll humöret uppe för barnens skull! “En sån tokig bil, den körde ju fel!”.

Nu håller jag oss inne resten av dagen. Omen hit, omen dit, inte vet jag. Nu slänger jag byxorna i soptunnan.

Share
17 kommentarer

Janelings kondis

Det damp ner en födelsedagspeng från farmor och farfar eftersom femåringen i morgon förvandlas tilll en sexåring. Jag visste omedelbart vad vi skulle göra: från och med denna dag ska jag och de fem barnen gå på konditori en gång per år. (Olle gillar inte grädde och ville hellre vara hemma och sova.)

Mina barn kan koppla ihop en dvd-spelare med tv och parabol, men vet inte vad ett “konditori” vill säga. Är det inte skamligt att de inte kan uttala “Napoleonbakelse” och inte vet att man på kondis kan sitta hur länge som helst och läsa gamla veckotidningar?

Nä, nu blir det alltså bullar av. De fem barnen valde allt från de där runda, bruna chokladbollarna som ska kallas “havrebollar” till gigantiska prinsesstårtebitar. Det hela gick på 232 kronor, men när jag satte mig att sippa på min cappuccino blev jag förvånad. För den var, ja, det var underligt — men den var alltså inte varm. Jag provade igen. Nej, inte alls varm. Ljummen, på sin höjd.

— Ska jag klaga? viskade jag till barnen.
— Neeeej, sa elvaåringen som är känslig för pinsamheter.
— Ja! sa trettonåringen som tycker att det är lattjo med liv och rörelse.

Ok.

— Ursäkta, jag skulle vilja ha min cappuccino varm, sa jag till tårt-tjejen bakom disken.
— Va, jaha, då får du väl ta den i mikron där då, svarade hon med en axelryckning och pekade med hela huvudet mot barnmatsugnen som stod bland borden.

Ställde jag till en scen och påtalade de 232 kronornas värde och vikten av att ha oss som nöjda kunder eftersom vi skulle komma tillbaka en gång per år var det tänkt? Nope. Jag värmde kaffet i mikron. Mjölkbubblorna försvann och det liknade inte längre en italiensk kaffekopp. Men hämnden är ljuv. Vi går inte till Janelings Konditori igen.

Tacka vet jag Håkanssons Konditori på Klostergatan i Lund, där jag efter balettlektionerna fick (= mutades med) bakverk 1970–72.

Share
20 kommentarer