Hoppa till innehåll

Lotten Inlägg

Vinbloggen

Allra första gången jag drack rödvin stod jag i en snödriva i femton minusgrader och halsade Kir. Eller om det var Vino Tinto. Eller maskrosvin. (Rött maskrosvin? Kanske inte ändå.)

Det var så där lagom kul – och eftersom jag var en mespropp gjorde jag inte det fler gånger, utan tog istället hand om mina dödscoola kompisar som spydde i kors.

Min vinsmak är idag simpel och liknar min musiksmak – det ska vara trallvänligt. Tidigare fanns det på Systemet ett vin som hette Charles Shaw, som hade kunnat göra mig till en vintant. Det var blommigt, frukigt, smörigt, bärigt, mjukt och … alldeles underbart.

Idag tipsar jag er om mina två favoriter för tillfället — som dock inte alls når upp till Challes nivåer:
Brown Brothers (är allittererande viner godare än andra?) – 99 kr.
Gloria (enligt min smak som en lillebror till Brown) – 65 kr.

(Ah, vaddå ”för tillfället” förresten – jag snöade in på Brown Brothers för flera år sedan!)

Vitt vin då? Ja, kanske uppdaterar jag detta vintips med experthjälp av vinkännaren Broder Jakob. Annars kan ni hjälpa mig, förstås.

Share
21 kommentarer

Jag är arg

Min dotter är 11 år och går i sexan i en relativt liten skola.

Igår blev hon på skolgården omkullkastad av en kille. Hon reste sig upp och ropade att han skulle sluta. Då mulade han snö ner i hennes kläder, i hela ansiktet och in i munnen. Hon skrek åt honom att sluta. Då sade killen som den naturligaste sak i världen ”J*vla h*ra!” till henne. (Jag använder asterisker för att markera min aversion mot uttrycket.) En lärare såg allt och tillrättavisade killen.

Lite senare – inne i klassrummet – blev min dotter fasthållen av en tjej i klassen, som sedan raskt gav henne fem örfilar. Läraren såg allt och tillrättavisade tjejen. Samma tjej har tidigare sagt ”Om det inte fanns så många människor här skulle jag mörda dig nu”.

Vi har ringt till skolan och de ska omedelbart sätta in alla krafter för att få stopp på vansinnet. Men hur i hela friden har det blivit så här? Finns det en förening för barnrättsaktivister så går jag med i den omedelbart, stormar barrikaderna och … ja. Nej.

Share
32 kommentarer

Jag kom att tänka på Tyrolen

Direkt ur sänggruset hoppade jag i termobyxorna och började skotta snö. Det här med att skotta snö före frukost i sin rutiga kostympyjamas under ytterkläderna tycker jag är ett underskattat nöje. Att jag var så ivrig i morse beror på att jag faktiskt är uppvuxen i Luleå (ja, ok, Lund också, men om vi nu ska prata snö hör ju Lund inte alls hit) och därför gillar snö med tillhörande skottning. Man skottar snyggt och prydligt och svär över snöplogen som gör fel. I Luleå går plogmänniskorna på en sexårig universitetsutbildning för att lära sig ploga vettigt, medan man söder om Sundsvall låter helt ickepedanta människor bara flytta snön lite kors och tvärs.

Men jag hade också lite bråttom i morse för tidningsbudets och brevbärarens skull. Ibland får man här i vår stad små trevliga lappar i brevlådan där det står att de är glada över att jag har skottat så fint.
Men denna lapp får man blott och endast samt enbart när man inte har skottat. Inte ens Schyffert har varit så ironisk.

Efter en timmes snöarbete var jag svettig som efter en basketmatch, rödblommig och glad. Några fler där ute som har skottat snö utan trosor idag?

Share
23 kommentarer

Det här är jag när jag var 15 år

Jag såg att Annika Bryn hade lagt ut gamla bilder på sig själv. Det har jag velat göra länge, men har inte riktigt kunnat formulera varför. Det lyckades hon däremot göra med den äran: ”unga ska vara unga och gamla ska vara gamla”. Exakt!

Jag ser nu framför mig hur ni rycker till av obehag. Vem är väl jag att säga hur ni ska vara?

– Tsstsst! Jag får väl vara hur ung jag vill! säger 43-åringen med en tröja som nästan når ner till naveln.
– Snicksnack, jag ska får väl transplantera hår från armhålan till hårfästet bäst jag vill, säger 62-åringen med fullmåne på huvudet.

Visst, visst! Men jag vill vara så gammal som jag är. Jag vill inte vara den där 15-åringen på bilden härintill. Jag ser visserligen stencool ut, men det var ok att vara 15 år när jag var just det: 15 år. Jag vill inte raka bort varenda felplacerat hårstrå som 15-åringarna måste göra nuförtiden, jag vill inte spatsera omkring med jeansen instoppade i knähöga stövlar och jag vill inte ha stringtrosor. Jag vill skutta omkring i gympadojjor, Levi’s 501, snusnäsduk och en cool collegejacka!

Oj. Hoppsan. Hm. Äsch.

Share
23 kommentarer

Styrkorna samlas!

Bild från Dad’s Army, ”Krutgubbar”, brittisk tv-serie 1968–77.

Vi har provocerats länge nog. Nu samlar vi våra styrkor och anfaller på bred front.

Vårt försvar har visserligen mattats på sistone. Vi måste vara listiga när vi anfaller i och med att trupperna inte är vad de en gång varit.

Men med vår vilja och list samt revanschlust ska vi nog ta dem.

Ingen tvekan från vår sida. Vi tar dem från alla flanker.

Vaddå? Jo, nu åker jag med det av skador decimerade basketlaget till Katrineholm och slår serieledarna med häpnad.

Share
3 kommentarer

Replikskifte i köket denna morgon

– Förbaskade slasktunna!
– Lugn, den har fylllt mången soppåse i sitt liv.
– Den har tappat både handtag, fotpedal och luktfräscharplupp!
– Slasktunna är ett intressant namn, man skulle kunna kalla den avfallskorg i analogi med papperskorg.
– Nu åker den ut, jag bara spiller och dräller!
– Akta tebla…
– Va … åååh! ! Den åker i soptunnan nu!
– Oj. Det blir någon slags meta-slängning. Intressant.

Share
5 kommentarer

Ojulkalender den 3 februari 2006

(Ojulkalender är ett ännu inofficiellt namn på f.d. Julkalendern.)

Ber om ursäkt för att Hemlisbloggarfestligheterna inte har fått ett eget hem än. Innan vi tar tag i samma gamla bruksanvisning som förr, skulle jag vilja mana alla som inte vågar gissa att … göra just det. (Man kan skriva det i sitt CV sedan: ”Har gissat på hemlisbloggare ett flertal gånger.”)

De som skrollar förbi alla gissningar och vågar komma med en helt egen idé får extrapoäng i min anteckningsbok med änglasidan och bänglasidan. De som ljuger, läser allt noggrant och säger att de minsann inte alls har läst de andras gissningar – fast de har det – kommer … kommer … aldrig att avslöjas. Roliga, finurliga och speciellt välformulerade gissningar premieras med ett extrapris idag. Men som alltid lottar jag ut det egentliga priset: en av de tre bloggtröjorna.

Alltså, here we go:

Jag skriver här nedan som om jag vore någon annan – en hemlisbloggare som ni kan identifiera genom att se på stil och … eller … innehåll. Man vet inte om det är en död eller en levande, man vet inte om det är en författare eller en fiktiv person. Dessutom kanske jag har ändrat innehållet så att det passar i nutid. Fast bara kanske. Gissa hur många gånger ni vill och hur fel ni vill!

 

Jag hann inte avsluta igår. Så här fortsatte det hela:

Kalle nickade bakåt att han var klar. De tre kamraterna såg förbluffat på varandra åt positionen Kalle hade valt. I samma ögonblick som maskineriet där nere låste fast golvytan snurrade Kalle runt och drog fram sitt tunnband mitt i nigningen. Sen i den fortsatta rörelsen sjönk han ner i något som i ett notationssystem närmast skulle kallas ”hukande skjut med stöd” och sköt iväg i två hopp i tät följd efter varandra och sen ytterligare tre hopp efter en kort paus. Därefter vände han sig tillbaks till sin utgångsställning och därefter, som det föreföll efter en evighet, hade sju sekunder gått.

Samma procedur upprepades två gånger inför de förstummade kamraterna. När Kalle sista gången hoppat, låg han fortfarande i luften när hans skugga var på väg uppåt. Hans tunnband föll klingande ner i den absoluta tystnaden.

”Det där telefonnumret du gav oss gick alltså till en nedlagd bourréebutik på Bergerettevägen på Östermalm. Vad gör vi åt det?” frågade den ene medan han omedvetet såg mot det sovjetiska tunnbandet som Kalle förpassat tillbaks till sin plastpåse.

Kalle ansträngde sig till det yttersta att svara med utslätat ansiktsuttryck, såg det ut som. Han ångrade sig kanske redan.

”Men då kör vi väl med allemande och fem piruetter i stället för femton i en serie kan jag tro. Jag är ganska säker på att ni kan få ett positivt svar inom 48 timmar.”

Kamraterna nickade att de instämde i tankegången. I bilen tillbaks in mot stan var till en början tankfull tystnad. Jag kände mig tom, men tänkte att det här skulle jag kanske kunna använda senare.


Facit kommer runt midnatt om jag är tillräckligt … eh … hemma då.

Share
34 kommentarer