den skrattande språkpolisen
Om du har lärt dig att tänka gement och vant dig vid att skriva
skriver du kanske t-shirt och t-tröja med litet ”t” av bara farten.
Men om du tar en titt i SAOL 13 så upptäcker du att det ska skrivas med versalt ”T”. Det är inte särskilt konstigt. Vem vill ha en smal, böjd polotröja med korta ärmar?
Det ord som jag oftast i förbifarten nämner måste vara basket. Eller kanske spaghetti och köttfärssås. Kanske källartrappan? I tio-i-topp kommer säkerligen ”utstående” i kombination med ”tänder”.
I början av maj kom plötsligt ett brev hem till Trettonåringen. Det var en enkät från tandläkaren:
Trettonåringen svarade Va? och Nej! på alla frågorna, men vi enades om att vi i alla fall borde gå på det där besöket. Där visade det sig efter två sekunders undersökning att tandläkaren vid Trettonåringens senaste kontroll hade bestämt att hon behövde tandställning. Men oj, hoppsan, han hade visst glömt att tala om det för oss.
Tandagnisslan hördes då från mitt hörn, för det måste ju vara ett effektivt sätt att få en tandläkare att förstå frustration.
Idag var det så dags för inskrivning på tandregleringskliniken. Damen i receptionen måste ha fått direktiv om att hantera patienter med s.k. respekt, för så här lät det:
– Födelsetid för dottern?
(Kvart över sju, hurså? Jasså, personnummer!)
– Kan dottern de sista fyra själv?
– Och mamma heter?
– Och mors telefonnummer?
– Har mamma även mobil?
– Finns det nummer till far?
I väntrummet fick vi njuta av ännu en gammal tandläkarstol.
Lådan med vit översida var intressant, kanske kunde den lysa? Men vad är den där bollen?
Titta, där ser man ju mig! Men vad ääär det?
Bollen var ihopkopplad med denna grej på golvet. Hallå alla bloggläsande tandläkare, hjälp!Det underliga mamma- och mortilltalet fortsatte i undersökningsrummet, och blev alltmer absurt.
– Kan mamma sitta där?
– Nu kan mor sitta i väntrummet.
Jag ville skrika KAN VI INTE LÄGGA BORT TITLARNA OCH DUA VARANDRA? men tänkte att jag för en gångs skull skulle tänka mer på Trettonåringens utsatta situation än min egen.
Det som ska korrigeras är en hörntand som har kört vilse och därför inte puttat bort en mjölktand. Den lilla vita mjölktanden lyser som en hollywoodtand bland de andra normalfärgade vuxentänderna och måste dras ut, samtidigt som hörntanden på rymmen ska tryckas i rätt läge genom att hela munnen sätts i en tvångströja som kallas räls.
Eftersom jag fick en (synnerligen ineffektiv) tandställning när jag var elva år, minns jag undersökningen och avgjutningsproceduren mycket väl.
Kolla, avgjutningsmassan trycks ut genom formens hål och ser ut som maskar! Hm. Jag har inte lika snygga naglar som tandläkaren.Den där massan smakade lite mint på min tid. Efter den får man bita i en vaxmassa som är varm och mysig. Trettonåringen upplevde idag ingenting som mysigt, varmt eller gott, ska kanske tilläggas.
Ute i receptionen igen, hittade vi denna, lika mystisk som den blänkande bollen. Vad ska man göra? Jag tyckte lite i rör nr 2, och fick det inte på plats igen. Men betyget stämmer ju. Att vi hade tid att undersöka betygsapparaten berodde på att receptionisten var upptagen i telefon. Länge. Helt öppet och utan en tanke på sekretess, fick alla i kön höra detta av henne:
– Ja, han satt inne på anstalt till den 18 juni. Nu hittar vi honom inte. Finns det någon som vet var han … Nej, han har inte dykt upp på något återbesök. Nej, dessförinnan var han på XX (namn på anstalt). Personnumret har jag, men han har inte … Nej, han hade en tid i februari, men då dök han inte upp. Jaså på XX (annan anstalt). Kanske pastorsexp… eller Skatte… nej. Ja, det blir ju billigare för samhä… Ja. Fast på XX (namn på anstalt) är han tydligen inte längre. Nej, man vet ju inte hur det är med … Ja. Ja, 18 juni 2007.
Ryyys.
’Schäkta en yngling, men vart har det sunda förnuftet tagit vägen?
29 kommentarerBåde Saltstellan och Fast Food Lovers berättar idag om den nya produkten för oss som gillar enkel matlagning som kladdar och kletar och brinner i munnen.
Det är Old El Pasos nya tacovariant – som går på potensmedel eftersom den står av sig själv. Nu är det ju så att jag redan har testat detta. Jag som aldrig är först med något, har tydligen varit det.
Den gamla tacon har rundad bas; den ser ut som ett långsmalt U. När man biter till, lägger man huvudet på sned och om man sedan inte är snabb att vända huvudet rätt igen, har man snart sås rinnande in i örongången. Tricket är då att inte ha så rinnig köttfärs, långa grönsaker och guacamoleklister samt att klämma ihop den trasiga tacon lite så att det mesta stannar kvar. Eller i alla fall trillar ner på tallriken.
Den nya tacon har en platt bas. I och med att basen är bredare, ryms det mer i dem. Fine, bra, jag vill äta stora tuggor i stora lass, slabba och slafsa och inte alls låta vinet rulla i gommen utan bara plaska ner i magsäcken så snabbt som möjligt.
Men.
Eftersom basen är bredare, blir även avståndet mellan sidorna större. När man gapar efter mycket, måste man i detta fall svälja lite i taget. Man måste nibbla lite i tacokanterna och stoppa in tungan mellan tacoväggarna och skoooopa ut maten. Lapa som en katt. För om man biter i hela tacon – som vi ju har lärt oss att man ska göra – bryts basen omedelbart i två delar.
Det är som två sänggavlar som bara har täcken och kuddar emellan sig, ingen sängbotten. Om man redan förut hade problem med bordsskicket, kan detta i och för sig vara lösningen: alla äter lika slafsigt.
Nu blev jag sugen på Barry Lyndon.
Uppdateringsfundering
Eller är det en annan film jag tänker på? Är Barry Lyndon helt fel? En man och en kvinna äter så stekfettet skvätter upp i håret på varandra i en mörk taverna.
Uppdateringslösning!
”In a celebrated scene, Tom Jones and Mrs. Waters sit opposite each other in the dining room of the Upton Inn, wordlessly consuming an enormous meal while gazing lustfully at each other.”
Idag åker jag och barnen hem till min lillasyster Orangeluvan som har blivit vuxen och köpt ett nybyggt radhus. Tänk att lilla, lilla lillasyster har blivit så stor. Klarar hon amorteringarna? Vet hon att man måste lägga om lånen ibland? Kan hon veckohandla? Tänk om det är ett fuskbygge! Hon är ju inte mer än ungefär fyra år gammal, hur ska det gå?
Orangeluvan var ett år, jag var åtta.
På bilden ovan bor vi på Mätaregränden 8 i Lund. Jag har på mig barnflickan Astrids dödscoola, vita skinnjacka med lurviga ärmar. När Astrid slutade jobba hos oss, blev hon fotomodell i Frankrike. Sedan hittade vi henne i charkdisken på Jätten (en mataffär).
Vilken fin telefonbänk vi sitter på. På just den där telefonbänken deppade min pappa när han fick höra att han inte fick tjänsten på Högskolan i Luleå. (Sedan fick han i alla fall tjänsten och vi flyttade 160 mil.) På just den där telefonbänken satt mamma och grälade med sin mamma i telefon. På just den där telefonbänken satt jag med min lillasyster en dag 1972.
Och den där telefonen, den där Cobran, vart tog den vägen? Nu är jag äntligen framme vid dagens egentliga ämne: telefoner. Kommer ni ihåg hur det var förr när det ringde hemma?
Ring ring!
– Jag tar det!
– Nej, jag tar det!
– Jag tar det, det är till mig!
Alla rusade samtidigt till den telefon som var närmast och eftersom det sällan fanns fler än två telefoner, krockade två telefonsuktare på vägen, en trillade och slog sig blodig på den knottriga vävtapeten – för att inte taaaala om när det var sjögrästapeter som vid friktionskontakt orsakade svårläkta brännsår. Hemma hos oss svarade vi alltid med för- och efternamn och det var riktigt spännande att få höra vem det var som ringde. (Andra familjer svarade med sitt telefonnummer. Det var underligt.) När det idag ringer hemma hos oss, blir det så här:
Ring ring!
Ingen gör något. Sju personer visslar obekymrat och fortsätter med sitt.
Ring ring!
Alla lystrar … kanske vill någon annan svara? Inte ens Fyraåringen kan slita sig.
Ring ring!
Någon höjer volymen på radion för att inte bli störd av ringandet.
Ring ring!
– Kan nån ta det?
Ring ring!
– Svara!
Ring ring!
– Jamen det är inte till mig! Inte så här dags! Åh! ”Okänt nummer”, jag vill inte!
Ring ring!
– LOTTEN BERGMAN!
– Ja hejsan, jag söker Charlotte.
– DET ÄR JAG MEN JAG LYSTRAR INTE TILL DET NAMNET OCH JAG VILL INTE KÖPA NÅGOT!
Dessutom har vi sladdlösa telefoner så om man faktiskt offrar sig och ska svara, så tar det ofta såpass lång tid att hitta en fungerande telefon att den uppringande ger upp och ringer till mobiltelefonen istället.
– Svaaaara! Vems mobil är det som ringer?
33 kommentarerFörra inlägget handlade om mina släktingar och det gröndaskiga släktfotot. Helt logiskt kom då Stina med följande fråga i kommentarerna:
Jag skriver på min magisteruppsats och behöver en utredning angående det här att skriva ”internet” med stor bokstav eller ej.
Jag svarade:
Internet skrevs förr alltid med versal eftersom det var ett namn – och var därför inte med i SAOL, eftersom SAOL inte har med namn. Annars hade ju Lotten varit ett givet uppslagsord.
Men nu är ju inte Internet längre endast ett namn på det internationella datanätet utan en företeelse som diskmaskin eller bananpaj: internet. I SAOL (2006) finns alltså både Internet och internet med. Så: skriv som ni vill – men var konsekventa!
Cruella lade till:
Den s.k. branschen skriver än så länge Internet med stor bokstav, så håll er till det är min insiderrekommendation. Däremot behövs inte längre bindestreck vid ord som Internetanslutning.
Men minns ni när ni stötte på internet för första gången? Minns ni när ni skickade ert livs första mejl? Det gör jag. Jag höll föreläsningar om ARPA och DARPA redan innan Google fanns och grälade några år senare med kursdeltagare som påstod att Altavista var bättre än Google. Jag skrev till Ikea och talade om att de nog behövde en sajt och att jag skulle ju kunna göra den åt dem.*) I mitten av 90-talet ringde jag till DN för att mejla in ett kåseri som de inte ville ha.
– Hej, jag skulle vilja ha mejladressen till DN.
– Mej? Adress? Adressen till mej?
– Nej, elektronisk post!
– Internt? Sådana bruna kuvert med hål i?
– Nej, määäjl, brev som skickas via datorer.
– Vänta ett tag. Jag kopplar.
Och så hamnade jag på avdelningen för utrikesnyheter, som inte heller hade någon mejladress utan hänvisade till ett faxnummer. (Naturligtvis skrev jag sedan ett kåseri om detta och skickade det till SvD. Som inte ville ha det.)
Under åren på Nationalencyklopedin hade vi datormeddelanden som vi kallade ”plong”. Det sade nämligen plong när de gröna bokstäverna dök upp på den svarta skärmen. Det gällde att läsa och svara omedelbart – att återvända till ”plonget” senare var mycket komplicerat. Tänk er att jag sitter och redigerar artikeln om t.ex. akvedukt.
… bro som har till uppgift att föra en vattenledning med fri vattenyta eller en trafikkanal över en dalgång, en väg, en järnväg eller ett vattendrag. I vidare mening …
PLONG!
Vem har bestämt att vi ska ha uppslagsordet ”ficklock”? Glöm inte att det är du som ansvarar för matlaget imorrn. Har du sett Maggans strumpor idag? Är du färdig med ”autoklav”?
De var inte bra för koncentrationen, de där plongen. Nä, nu ska jag skriva några roliga mejl.
—–
*)
hybris, starkt överdriven uppskattning av det egna jaget och den egna förmågan.
——
Sju trasiga laptoppar, kassdisketter en masse, diskettläsare och en rullbandspelare tog tid att hitta eftersom de var placerade på ett ovanligt bra ställe i källaren.I mina digra samlingar av sådant som kan vara bra att ha, finns förstås även sådant som inte någonsin kommer att behövas. Kanske kan jag idag förmå mig att slänga
Nej, jag bara skojar. Inte ska jag slänga några foton heller. Förmodligen inte örhängen heller.
Produktidé: kan man skriva ut gamla foton, laminera dem och tillverka örhängen av?Bilden här ovan togs förmodligen när mina farföräldrar firade guldbröllop 1970. Ni ser min farmor som var pytteliten och min farfar som på sin tid var längst på kompaniet och de tre barnen. Min pappa är sladdisen den med de diskreta glasögonen (storasyster Ulla är 13 år äldre, storebror Sten 17 år äldre).
Jag försjunker i bilden och Faster Ullas klänning. (Tio år tidigare såg hon ut så här.) Farbror Sten (som var ursnabb på 100 meter) har slips men inte pappa. Hm. Revolterade pappa eller slapp han eftersom han var lillebror? Hm. Hoppas att jag ser ut som farmor när jag blir gammal. Hm. Tänk att farfar överlevde spanska sjukan. Hm. Farbror Sten ser ju ut som en filmstjärna.
Men hur kunde ateljéfotografen ställa upp familjen så här? Vad var tanken? Varför är männen allvarliga medan kvinnorna fnissar? Varför är inte farmor och farfar i bildens centrum? Jag vill ha en speakerröst som förklarar. Tidsmaskin hitåt! (=Jag ringer pappa.)
Uppdatering
Pappa berättar:
”Farbror Sten sprang 100 m på 11,1 sekunder och förstörde sina fötter i dåliga spikskor. Men han var bra i kula också! Nålen på min kavaj är en LUGI-nål (pingis).”
Mamma berättar:
”Faster Ulla hade nypermanentat hår och farfar var ledsen för sina ögon (starr). Farmor ohlala, så bedårande. Men hon var inte pytteliten utan normallång för sin generation (född 1895). Jag undrar om inte de som står längst bak är upphöjda på någon pall. Faster Ulla var rolig så in i vassen när hon pratade!”
För prick ett år sedan pyntade vi huset gult och blått och hängde fast flaggor på bilen och sparkade i kakelugnen så att Sverige vann den första VM-matchen. Jag mindes Fimpen och var helt tokig av spänning och förväntan.
Idag … gör jag inget. Men det kan man faktiskt också skriva om!
Eftersom jag måste ta tag i sovproblematiken har vi tillsatt en sömnutredning och beslutat att jag ska avlägsnas från den snarkande djefla mannen i ett par nätter. Jag har även broderat en tavla med mitt eget berömda citat:
(Nej, egentligen broderade jag inte. Jag skrev ut den på skrivaren och tryckte fast den på väggen med kluddklet.)
Därför var det med ironisk träffsäkerhet som jag kl 01:03 inatt blev väckt av Femtonåringen.
– Mamma? Sover du? MAMMA?
– Va? Va? Vad har hänt? Vem är det?
– Hör du mig?
– Ja, det är klart, vad har hänt?
– Jo, jag tänkte bara säga att jag ju inte ska passa någon tid imorrn, så kan du be alla andra att inte väcka mig?
Så ikväll ska jag instruera barnen att på lappar i köket tala om vem som ska väckas och inte väckas och de som de facto äger väckarklockor ska få batterier till dem.
Nu känner jag mig jättepigg. Jag tror att jag ska bygga en pergola, det gjorde alltid pappa när jag var liten. Sedan ska jag köpa hot pants, för igår såg jag en dam tant tjej kvinna mamma i min ålder ha på sig sådana. Hon såg så himla utvilad ut. Handla fil, mjölk och en bandsåg måste jag också. Slutligen ska jag städa hela Parken Zoo åt orienteringsklubben.
Nämen! Sover 15-åringen fortfarande? Honom måste jag ju väcka! ZZ Top passar bra som revelj.
—–
Militär allmänbildning:
Tvärtomrevelj heter tapto. Kan det vara något? Någon tutelituhuuutar när det är läggningsdags för mig?
Fåglarna i skorstenen har äntligen flyttat hemifrån. Vi vet inte riktigt om det är ett sammanträffande eller ej, men i samma veva upptäcktes en stel, liten blöt stackare till ungfågel … död i den uppblåsbara poolen.
Skatan är död. Men vi tror att det var kajor i skorstenen.
I skorstenen är det alltså tyst. Solen lyser och regnet regnar och barnen är inte uppe och går på nätterna längre. Men varför är jag då så trött? Jag vaknar varje morgon med den omedelbara tanken ”åh, vad jag är bakis” trots att gårdagen ju var en spiknykter dag.
Nu är det ju så att jag får vara trött. Som egenföretagare kan man utan besvär toffla omkring med skorstensfrisyr och svullna ögon samt en finne på hakan. Jag kan redigera som ett proffs även om jag tar tre middagslurar och inte ens kliver upp ur sängen förrän det är dags att hämta Fyraåringen på dagis.
Men inte idag. Idag ska jag nämligen åka till Stockholm för att fotograferas för en tidning som kommer ut i slutet av augusti. Jag ska se seriös och kontrollerad ut och samtidigt vara jätteläcker, har jag planerat. Hade jag varit med i utseendesvängen hade jag nu tagit till alla knep som finns, t.ex. att
Nej, jag har verkligen ingen aning. Nu ska jag tvätta mig under armarna i alla fall.
Skönhetstrick nr 1: hårgardin.
Långt före ”Twin Peaks” (1990) fanns det två män som hette Lynch, och som brukade utdöma straff utan rättegång. En hette Charles och en hette William och bägge sprang de omkring och gav order om piskrapp runt 1782. Dessutom finns det en plats som heter Lynchs Creek i South Carolina, där man inte heller var så pigg på rättegångar. Lynch hit, Lynch dit.
Etymologin till ordet ”lynchning” är alltså oklar, även om man kan ana att det är en eponym. (Alltså något som har fått sitt namn av ett personnamn, t.ex. bantning och becquerel.)
Det om detta. Vi följde ”Twin Peaks” slaviskt och jag äger fortfarande en t-shirt med texten ”I killed Laura Palmer” och alla inspelade videoband finns i källaren. Regissören David Lynch brukar i sina filmer ställa gott mot ont: den ljuva Laura Palmers mörka hemligheter, vackra, röda draperier med förfärliga mördare bakom, vackert hår på skallar som krossas … ja, ni förstår.
Jag har hittat en egen lynchstämning på Coop.
Ljuva blommor, förtal och ond, bråd död.Jag – som har internet overallt – sitter just nu i Sporthallen och väntar på en skolavslutning. Känner mig hemma, för det är här vi kollar på elitbasket i vanliga fall.
Sjuåringen och Nioåringen går idag ut ettan och trean på en skola medan Trettonåringen och Femtonåringen går ut sjuan och nian på en annan. Det är helt ok, för Fyraåringen är på dagis och det var en hel timme (nu!) mellan den ena och den andra avslutningen.
Men nästa år blir det lite tuffare.
Då har vi ett barn på dagis, ett på lågstadiet, ett på mellanstadiet, ett på högstadiet och ett på gymnasiet.
Uppdatering
Och så här såg det ut. Jättecoolt.
Uppdatering
Trettonåringen satt långt bort på en annan läktare och berättade att när de släckte i lokalen och sprutade rök i dörröppningen där niorna skulle komma in, var det en människa som syntes tydligt i mörkret.
Det var jag som lystes upp av datorskärmen.
Efter avslutningen mötte vi en trevlig man som var orolig för att mitt bloggande skulle göra att jag glömmer att upptäcka världen, att jag borde leva i nuet och därför se det som händer i verkligheten.
Men det är ju det jag gör: jag upplever allt intensivare och med större koncentration med malande ordformuleringar och kameraögon. Jag är en mycket nöjd och glad bloggare som mer än gärna upplever världen dels i verkligheten, dels i bokstäver på en dator.
Uppdatering
Bilderna här ovan är förresten tagna med datorn! (Photo Booth.) Skärmen riktades mot spektaklet och så klickade jag på den röda knappen, bara.
Den glada Femtonåringen i ”cap and gown” hade på sig finskor idag: 100 år gamla kängor som hans farfars morbror bar i ur och skur. Finns det någon bland läsarna som är skoantikvarie? Nu när jag skådar given sko i sömmen, tvivlar jag plötsligt på dateringen.
Kan de vara 100 år gamla?Eftersom skosnörena inte var uppdaterade på ett sekel, fick de krisersättas av den djefla mannens skosnören.
Dagens visdomsord:
Man bör gå med knipande tår när man inte har några skosnören.
