Hoppa till innehåll

Lotten Inlägg

Dum blondin turns criminal

Idag är dagen när jag berättar om mina kriminella handlingar. Tyvärr är jag en mespropp och min bästa kompis var i min ungdom dotter till polischefen i Luleå. Det är inte mycket man ostraffat kan hitta på då, inte. På sin höjd ljög jag lite då och då.

Nuförtiden ljuger jag hela tiden, men oftast får jag betalt för det. (Apropå det – jag vill ha fler uppdrag, fler jobb, fler föreläsningar, släng hit några beställningar, tack.)

Nåväl. Det var sommaren 1983, och jag hade sommarjobbat i fem veckor på Skogaholms. Mitt jobb: jag tog en limpa från ett rullande band med höger hand, flyttade limpan till vänster hand och lade den på ett annat löpande band. Så här drygt två decennier senare verkar det hela vara dålig planering – taskig logistik. Fast det kanske bara var löpande band av olika generationer som inte gick att koppla ihop? Med mina av limplyft vältränade armar och intjänade kronor åkte jag sedan på en restresa till Rivieran, och hamnade italienska Alassio.

Alltså: ensam, blond, blåögd svenska på 19 år solar topless på stranden. Heureka. Det första som hände var att två helt främmande italienska, svartmuskiga män bjöd mig på en bilresa upp i bergen för att ”kolla in en konstutställning på ett intressant galleri”. Visst, jättekul sade jag och satte mig i deras bil utan att först ringa hem till Sverige och höra med mamma om det var ok.

Bilden här till höger är ett bevis. Den togs just denna dag av en av de svartmuskiga. Ja, det är jag, och ja, jag är självlockig. I dag minns jag inte var jag var och blir förbryllad, det ser ut som en sänggavel i bakgrunden. Men det var det inte. Vad de två svartmuskiga gjorde? De körde mig till galleriet uppe i bergen, visade mig italiensk konst, körde hem mig till hotellet igen och sedan såg jag dem aldrig mer. På det hela taget var det en väldigt trevlig eftermiddag.

Den kriminella handlingen utfördes nästa dag på grund av tillfällig sinnesförvirring. Jag var nämligen omtöcknad av akut kissnödighet och när den charmige Franco (som jag träffade i en butik för korkskruvar) bad mig följa med och åka på en stulen motorcykel, sade jag bara ja. Jag satt på bönpallen och tänkte:

– Jag kommer att kissa på mig, herredumilde vad jag är kissnödig, vad heter kissa på italienska, vad gör jag här, jag måste ju kissa, vad heter stopp på italienska, har han månne stulit många motorcyklar den här charmknutten, hur ska jag få stopp på denna irrfärd, jag måste kissa, på franska kan man visst säga pi-pii och kaa-kaa eller vänta, var det han i Pomperipossa som sa så?

Och vad hände? Ingenting. Jag klev vid något skede av den stulna motorcykeln, satte mig i en skog och kissade, klev på igen, blev skjutsad till hotellet och såg aldrig Franco igen.

En annan dag ska jag berätta om polischefens dotter, det blir saftigare historier, det.

Share
9 kommentarer

Skrivkramp

Jag lider inte av skrivkramp, för jag vet vad man gör åt den. I värsta fall kan man ju skriva om hur det är att ha skrivkramp. Lösningen:

Man stretchar, det gör man. Liksom.

Precis som när man idrottar och drabbas av kramp, avbryter man aktiviteten och stönar högt så att omgivningen hör att man lider. Då kommer förhoppningsvis någon fram och undrar hur det står till, och så pratar och tänjer man ett tag tills krampen har släppt. Då kan man skriva igen, eftersom man till exempel kan skriva något om den där vänliga människan som kom och undrade hur det stod till eftersom det är en synnerligen spännande människa som bara har tre fingrar på höger hand efter en hemlig resa till Inre Mongoliet.

Och skulle det inte vara fallet, får man helt enkelt bara hitta på. Så här kanske:

”Hon saknar sedan sju år sin högra stortå. Detta har gett henne en ovanlig gångstil som ingen vågar kommentera. Följaktligen vet ingen vart tån tog vägen, den där dagen för sju år sedan.”

Häpp! Man behöver inte ens avslöja hemligheten eftersom man inte känner till den och dessutom inte ens kan känna till den eftersom den är påhittad.

Idrottskramp orsakas alltså av syrebrist i musklerna. Skrivkramp likaså, eller … mäh … ungefär i alla fall. Skriv ut, laminera, sätt upp och memorera denna lista:

Jaså, du kan inte skriva?

  • Gör fem armhävningar.
  • Sätt på dig fingervantar.
  • Gå till en människa du aldrig förut tilltalat och be om en kopp socker.
  • Sätt dig fullt påklädd i badkaret och skriv för hand (nej, fyll det inte med vatten).

Såja. Redan på armhävningarna kom du på vad du skulle skriva om. Eller så hoppade du över den punkten och blev så varm och gosig av att leta efter fingervantar (utan grus som kryper in under naglarna), att blodcirkulationen satte igång ända upp i fantasiförrådet. Koppen socker fungerar på två sätt: den är numera en orsak till onyttighetsdiskussion och dessutom en sugarfix om den intages. Badkaret? Äh, man skriver himla bra när man är självironisk, vilket är lätt när man fullt påklädd ligger i ett iskallt badkar.

Share
13 kommentarer

Inne på toa

Inspirerad av denna bokhylla tänkte jag visa min toahylla.

På väggen till vänster ses en allmänbildande tavla med sädesslag, kastrulltoapappershållaren och en fortfarande fungerande larmanordningspryl (huset var församlingshem förr).

Men det var inte alls inspirerande att berätta om min nostalgiska relation till Svensk Teknisk Uppslagsbok, Tidens kalender 1972, Soldl Mtrl, Årets kalender 1992, Lek med Hyland, Kalender för Mosebacke Monarki och ett antal BLM.

Men vad ligger på golvet? Är det inte det allra första numret av Amelia från 1995? Johodå. Med kiss- och/eller kaffefläckar. Inne i tidningen ägnas tre hela uppslag till frågan ”Vad ska hända med prinsessan Diana, världens mest jagade kvinna?”. Fast det vet vi ju idag.

Jag tar fram en gammal Vecko-Revyn. Där står Glenn Hysén i rosa kostym och grön skjorta. Han är jättesnygg. Blädder, blädder.


I Vecko-Revyn nr 8/1988 sitter Lena Ph i ett badkar med charmigt håriga ben. Förlåt syftningen, det är alltså inte badkaret som är orakat.

Det var banne mig enklare förr, då kunde till och med Sophia Loren vara läcker med håriga armhålor. Om detta skrev jag redan år 2000. Ska vi inte ha en förstoring på benet också för tydlighetens skull? Jo.
Eller hade ni hellre velat se Glenn Hysén?

Share
18 kommentarer

Min passion

Igår körde jag 40 mil. Till Motala – spela basketmatch – hem igen med en vinst i bagaget. Helt normalt.

I Motala visade det sig dock att jag hade fått motståndarna att starta sitt lag i våras. Detta är helt onormalt, jag startar sällan basketlag 20 mil hemifrån.

Förklaringen är att jag i våras skrev ett mejl till alla basketklubbar jag kom på. Av dem gick säkert 98 % vilse i sajbern – men i Motala kom det till rätt person. Jag skrev ungefär så här:

”Man kan trots trasiga knän, söndervrickade fötter, påsar under ögonen ha vansinnigt roligt tillsammans. Vad vinner man då på att ha ett sådant här div 3-lag? Jo, chans till fler ledare. Alla föreningar har problem med ledarrekryteringen, men med ett motionslag samlar man ihop de avdankade som trots alla smärtor fortfarande älskar sporten. Vips, vill de förutom att spela själva även ta hand om ett litet flick- eller pojklag. Vips, har man fått in gamlingarnas barn i nystartade lag. Vips, har man fått en kontinuitet och slipper besvärliga generationsväxlingar. Dessutom: all denna kunskap ifråga om domare, sekretariat och ledare slösas bort om de som en gång lagt av inte kan slussas in i sporten igen.”

Nu sprider jag denna erfarenhet vidare till alla andra: ni måste inte sluta med er passion – om ni har någon – för att tiden går, det gör ont i knäna eller ögonen blir sämre. Starta gubbvolleyboll, kärringhandboll, stofilmountainbike och rollatorbasket. Pingisen och orienteringen föregår med gott exempel; där dör man knall och fall med en kompass eller ett racket i handen. Men man dör rätt glad.

Fotnot: i mitt lag är vi födda 1960–1985. Alla är alltså inte skumögda och rynkiga eller nära döden.

Share
14 kommentarer

På åttan …

… går just nu repriser av en ny talk show som heter Studio Virtanen. Det känns nästan som att se på de allra första Aktuellt från 1958.

Alla pratar i munnen på varandra och snabbare än Piff och Puff på julafton. De skrattar nervöst. Det är riktigt kul att höra programledaren snubbla ihop orden så här:

  • hypokndi
  • efsom de e måånda
  • filmrecent
  • sfolska viljatittap-ren
  • knstateeera.

När han förväxlar Shakespeare med Jane Austen, säger övergrepp när han menar övertramp och påstår att en gäst är 36 år när han är 33 tänker jag ”åh, detta måste jag blogga om”. Men så slår jag mig själv på fingrarna. Vem är väl jag att klaga? Hade jag gjorde det bättre själv? Jo, tammetusan. Nu säger programledaren:

– Jag råkar veta att travvärlden är väldigt dekadent. Eller, jag har i alla fall hört det.

Hiiih. Det är jättesvårt att bloggskriva samtidigt som man slår sig själv på fingrarna och håller på att spricka av motvilja. Man ska inte vara negativ, man ska vara positiv. Men jag sitter så säkert här på mina höga hästar.

Pssst. Jag var med i tv i julas.
Klicka på ”Om julen” och spola fram till 3,45 minuter – strax efter att Tomten har fått frågan om det ”inte är varmt med alla kläderna på sig?” är jag med bland andra f.d. Rikspolischef Björn Eriksson runt en sprakande brasa som senare i programmet dränker allt ljud.

Hoppsan. Där trillade jag av mina höga hästar.

Share
2 kommentarer

Larmtjänst

När jag nyss kom ner i köket, satt Olle där med en helt främmande kvinna i långt, mörkt hår, svarta kläder. I hallen stod ett par brutala, svarta kängor. Morticia i familjen Addams på besök? Vabaha?

– Det här är Lisa från Securitas. Hon vill att vi installerar larm, sa Olle.

Men inte bara det – Securitas tycker även att vi har behov av en larmtjänst. När som helst kan de rycka ut och kolla vem det är som bryter sig in i vårt hem.

– När tycker du, Lotten, att du skulle ha störst användning av en sådan tjänst? sa Morticia.
– Öööööh, sa jag som Torbjörn Fälldin ungefär.

Tänk efter själva. Du som läser här och nu – lyft blicken från datorn och formulera ett svar: när skulle du ha störst användning av en larmfunktion med utryckning?

– Ja, så klart när jag går ute i mörka parker och det lurar främmande farbröder i buskarna! svarade jag och var rätt nöjd.
– Mjae, vi sysslar ju bara med hembevakning. Fundera igen. Olle har svarat, jag vet vad han tycker, vad tycker du?

Ok. Jag funderade. När i hela friden behöver jag Securitasvakter? (Har du som läser formulerat ett svar?)

– Ja, ok, möjligtvis kanske när jag sover, annars är jag ju vaken och hemma och kan dänga stekpannan i huvudet på eventuella våldsverkare. Ok, larm på natten!

Då visar det sig att jag är kvinna. Olle är däremot en man. Föga förvånande för er, måhända, men jag brukar alltid säga att det är jag som är mannen i huset medan Olle är känslomänniskan – den som vill prata i telefon och dryfta känsloliv när jag är synnerligen upptagen med att borra, spika och såga.

För alla män svarar att de behöver en larmtjänst när de är borta och ingen vaktar det tomma huset som är fullt av dyrbara ting. Alla kvinnor svarar att de behöver larmtjänst på natten, när familjen sover oskyddad.

Share
14 kommentarer

Leendet

Det är som förgjort. Det kommer att gå rykten om mig. Ena dagen joggar jag skrikande runt i ett shoppingcentrum, idag störde jag gästerna inne på McDonald’s.

Jag hade inte ens ätit där – skulle bara passera rakt igenom, rapandes mycket nyttig sushi. Efter tre steg på det alltid kladdiga golvet, tog jag en sväng lite för snävt och fick in ena foten i barnstolsstapeln. Krasch, bang, bom. Stök och trassel, alla barnstolar har ju ben som spretar, nästan i spagat.

För att visa hur obrydd jag var över detta, städade jag bland de fallna stolarna och satte sedan leende (signalerande självironi, visst då, eller hur?) stegen mot dörren … när nyckelbandet runt halsen plötsligt utlöstes och föll som vorde det en alltför känslig skidbindning. Fortfarande leende, böjde jag mig ner för att plocka upp knippan – och slog på nervägen huvudet rakt i ett bordshörn.

– Aaaahaaaaaj! sa munnen på tok för högt innan självbehärskningsmekanismen slog till.

Leende sträckte jag på mig, leende gick jag ut, inte lika leende satte jag mig i bilen och inte alls leende gnuggade jag ynkligt min bula.

Fast nu ler jag igen, jag gillar när det syns hur ont jag har.

Share
13 kommentarer

Skönhetsbloggen

– Välkommen, Lotten Bergman, vi har några frågor till dig.
– Tack. Shoot.
– Vad använder du för att ta bort sminket?
– Schampo.
– Så annorlunda.
– Inte alls, jag duschar efter basketträningen och tvättar mig då även under armarna med schampo.
– Och balsam?
– Mja, jo, fast hudkräm funkar också bra.
– I håret?
– Visst. Skall sköljas ur.
– Såpass … Och underlagskräm?
– I håret?
– Nej, vi undrar om du använder underlagskräm.
– Nej, jag tycker bara att det samlar sig i de näsporer som inte är fyllda av maskar.
– Ja, hm. Ja. Plockar du ögonbrynen?
– Nej, de är så ljusa så de syns ändå inte.

Är det bara jag som fantiserar och hittar på sådana här låtsasintervjuer med sig själv?

Share
11 kommentarer

Den viktiga boken (uppdat.)

Det handlar mycket om gemensamma referensramar, det här med att skriva.

Om jag säger ”spring tre idioten” tror ni nog att jag förolämpat er på något sätt. Men en basketspelare med mina referensramar förstår att man ska utföra en viss övning på planen. Om jag säger ”gå in i litet huvud med kommando tre” kommer alla mina numera gamla kolleger på NE att skratta och få något vått i blicken medan ni andra tycker att jag är rätt fånig.

Nu till mitt problem. Varje gång jag vill berätta om hur trångt eller för litet eller sprängfyllt något är, vill jag associera till en viss bild i en bok av Richard Scarry. Det är ett flygplan som liksom spricker i sömmarna för att det är fullproppat.

Men ingen förstår vad jag menar! Ingen minns bilden! Jag umgås i fel kretsar! Sedan i förrgår har jag jagat land och rike runt efter denna bild, och inte funnit den. På biblioteket är alla Scarryböcker magasinerade eftersom de är sönderlästa och personalen väntar på en ny upplaga. (En snäll bibliotekarie hämtade upp de trasor hon hittade i källaren, men nej.) De hundra miljarder trasiga Scarryböckerna som vi har här hemma saknar alla denna viktiga bild. Och efter gårdagens äventyr (se nedan) har jag för en stund fått ge upp Jakten på den Viktiga Boken med Bilden med versalt B.

Är den månne för alltid censurerad för att den får människor att tänka på flygplanskrascher?

——————
Uppdatering!
Ser ni den lilla myran? Hon kliver på planet och då poooooff … Planet spricker! Men vad gör ormen Noak då? Han slingrar sig runt flygplanet så att sprickan går ihop och alla kan flyga till karnevalen i Rio i alla fall!

(Köpte jag hela boken för 179 kr bara för att kunna lägga ut bilden på bloggen? Ja.)

Share
14 kommentarer