Lotten – Sida 264 – den skrattande språkpolisen

Produktinformation

Publicerat av Lotten Bergman den 4 juni 2007 08:30

Bäva månde OLW. Jag är en dansk skalle som liksom en noshörning rusar in i butiker och med rynkad näsa köper nya produkter. Jag är alltid fientligt inställd och betalar alltid mina varor plus moms med dubbelbeskattade pengar. Jag testar och är kritisk, men har inget forum där jag kan ösa ur mig provresultat. Men en blogg!

(Arla kan gott bäva de också, för särskilt nya mejeriprodukter testar jag. Utan fallskärm, skärp och hängslen har jag suttit och smackat i gommen som vore produkten ett rödvin och inte en besk grapefrukt- och nyponyoghurt.)

Nu vill jag tro att jag inte har gått på reklamen alls. När jag såg den lilla gula påsen (bredvid kassan, precis när jag skulle betala 30 liter fil och mjölk), tänkte jag bara ”nämen vad snygg den var, vad kan den innehålla, äh, skitsamma, måste testa”. Nu när jag skriver detta, hittar jag följande uttalande av den pr-ansvariga på OLW:

– Syftet med utomhuskampanjen är att vara närvarande vid konsumtionstillfället.

Attans. Ingen från OLW var närvarande när jag plockade upp detta för konsumtion.

Eftersom påsen sägs innehålla 70 gram, kan jag ju inte klaga. Men är det värt 14,50 kr? Och hur räknas procenten? På paketet står det att 50 % ska vara jordnötter, 30 % cashewnötter och 20 % frukt. Och nej, jag har inte lagt cashewnötter bland jordnötterna.

Marknadschefen på OLW är även han en robot:

– Att äta OLW Minimellan kan också vara en bra ursäkt för att få en skön paus i vardagen då ett tillfälle att njuta ett par ögonblick dyker upp.

Grrr. Jag hade varit en bedrövlig reklammakare. Jag hade klagat på stolpigt språk och tittat på reklambilderna med grottfolk som den unge reklamspolingen föreslog och rynkat på näsan som av grapefruktsnypon. Jag hade fnyst:

– Vaddå grottfolk? Anakronismer i all ära, men det här är väl att ta i? Och vad är det för klåpare som har fotoshoppat hennes armar? Gör om! Förklara varför salt och sött är gott ihop! Fast … den lilla skylten där, den var jättekul!

Ayla
Uppfinnaren av hjulet
800 123 f Kr

Hur smakade det? Jo, eftersom jag inte vill blanda sött och salt, åt jag frukten för sig och nötterna för sig. Och de smakade precis som frukt. Och nötter.

———–
Dagens dikt
En salt kille som heter Stellan
har även han testat Minimellan

31 kommentarer

Kycklingföräldrar

Publicerat av Lotten Bergman den 1 juni 2007 10:06

Ja, vi är kacklande hönor och galna tuppar hela bunten!

Jag minns – efter att ha läst om IT-mammans känslor idag – när vår äldste son var fyra år och skulle gå hem till en kompis.

Ensam.

Tre hus bort.

Med andra ord till en helt annan del av världen.

Jag stod på ovanvåningen och spionerade med den ena handen på det klappande hjärtat och den andra över min egen mun för att stoppa skriket som ville ut: ”KOM TILLBAKAAAAAA”. När han hade svängt runt hörnet ringde jag till grannen för att höra att han hade kommit in i huset. Det hade han. Pfuuuh.

När samme grabb (idag 15 år) åker iväg på ett läger i tre dagar, är jag kall och luttrad. ”Redan hemma?” säger jag slappt när han dundrar in och slänger sig på köksgolvet och med målbrottsröst exploderar ”Jag har inte sovit sedan i torsdags!”.

Jag vet att vi idag kanske måste vara mer beskyddande än vad våra föräldrar var när vi var små. Vi måste skydda barnen mot bilar som kör i 90 på 30-vägar, EU-moppar i 70 på gångvägar, mördare och banditer i buskar samt knivbärande mobbare i skolan. Att jag överlevde till vuxen ålder är ett mysterium, trots att jag ju var en mespropp som varken knarkade eller rymde hemifrån.

Jag cyklade utan hjälm tills jag var 33.
Jag hade inte säkerhetsbälte i baksätet förrän jag var 20.
Jag hade jeans som var så snäva att hovtång behövdes till gylfen.
Jag sattes på tåget i Luleå kl 17 för att i liggvagn med fem andra helt främmande karlar och kvinnor sova mig till moster Kickan i Stockholm och vara framme 15 timmar senare när jag var 11 år.
Jag sov sittande i torkskåpet de nätter som jag hade astma eftersom jag inte hade någon bra medicin.
Jag jobbade varje måndag i gymnasiet kvällsskift på ett bageri som låg så långt borta att jag inte var hemma med buss och tåg förrän efter midnatt (och därför var väldigt trött i skolan på tisdagar, men det dör man ju inte av).
Jag åt bröd utan fibrer.

Om utvecklingen fortsätter, hur kommer då våra barn att minnas sin oskyddade, livsfarliga barndom? Kommer de att blogga om att de

inte hade hjälm och knäskydd i bilen
var tvungna att dricka läsk med konstgjort socker utan reningsfiltrering
helt ohämmat serverades mat som hade grillats på öppen eld
tilläts se på bio utan öronproppar
fick ha datorn i knät utan plastgiftsisoleringsskydd för låren
tvingades till genustänkande i alla situationer
fick ta körkort redan i 18-årsåldern
bara behövde borsta tänderna två gånger om dagen
faktiskt fick äta mat med bestick av livsfarlig metall som skapade slaggprodukter i kroppen som sedan blev magnetisk och därför började stråla i kombination med s.k. mobiltelefoner som man bar med sig överallt?

Tänk om anledningen till att jag idag har så ont i knäna är att jag som liten hade så väldigt korta, inte alls värmande klänningar. Att de inte tänkte på det, mamma och pappa.

En 18 månader gammal Lotten.

31 kommentarer

Dumburksfråga

Publicerat av Lotten Bergman den 1 juni 2007 08:38

Fråga:

Hej!

Jag har haft en genomgång om våra skrivregler för mina arbetskamrater idag. Det kom upp en fråga om hur man skriver tv i olika sammanhang.

Skriver man en tv, flera tv-apparater?
Heter det tv:n eller tvn?
TV eller tv?

/S.R.

Svar:
Du, det konstiga är att SAOL vill få oss att skriva teve. Och det gör ju nästan inga. Om vi gjorde det, skulle vi dessutom skriva tevear och teven. Fast jag tror inte att det blir så. (Nu pratar vi alltså om pråkets utveckling – hur SAOL genom att föreslå nya varianter kanske kan få oss att börja använda dem. Som guss och keff, t.ex.)

Men tillbaka till dumburken nu. Skriv inte TV med versaler – det är i och med senaste upplagan av SAOL helt ute!

Så är det med förkortningar; när de dyker upp och är nya för oss, har de versaler. När vi har blivit vana vid dem (i detta fall efter endast 50 år, hrrm), duger det finfint med gemener. Se bara på AIDS, HIV, DVD och SMS, som ju idag skrivs med små bokstäver.

I klarspråk:
Skriv tv och tv:ar samt tv:n – och om du vill, är det helt ok med tv-apparater. (Lika ok är det ju faktiskt att skriva teve, men det ser man inte så ofta.)

———
Plattv är förresten ett på alla sätt roligt ord.

Lämna en kommentar

Läslektyr på toa

Publicerat av Lotten Bergman den 31 maj 2007 08:12

Jag är en snabbsittare. Skvätt, kläm, tork och färdigt.

Bästisgrannen sitter i evigheter på toa, den djefla mannen läser hela avhandlingar på toa och Nioåringen sitter så länge att fötterna somnar och han inte vågar hoppa ner på golvet igen.

Men igår när jag kom in på toan, såg det ut så här.

Jag hade inget med älgens död att göra.

Jag ansåg mig förorättad! Här har man städat och fejat och donat och så drälls det med toarullar och tröjor och böcker på detta vis!

– Hallååå hela familjen! Vad är det här för ordning? Vem har stökat till inne på toan?
– Jamen det är ju du, sa den förbipasserande Femtonåringen.

Ok, mattorna drog jag undan när jag skulle torka på golvet och hippietröjan hamnade där på väg någon annanstans, men böckerna! Böckern… hm. Jo, dem har jag ju läst. Och tydligen sittandes på toaletten.

”How I Overcame Shyness: 100 Celebreties Share Their Secrets”
”Quiet Places: How to Create Peaceful Havens in Your Home and Garden”
”Mera ordbruk. Lärt och lättsamt om språk”
”Ett svårskött pastorat och andra historier av Falstaff, Fakir”

Vad säger detta om mig? Jo, att boken om blygsel hade en hel sida om Michel Jordan och om jag läste om hur han slutade vara blyg, skulle jag säkert förstå hur man spelar basket som han. Någon gav mig ännu en bok om hur jag borde fixa trägården och jag läser den pliktfullt pliktskyldigt. Boken om språk och den av Fakiren … ja, de behöver inte förklaras.

Men … jag läser väl inte på toa? Jag är ju höjden av effektivitet! Jag springer än hit, än dit, jag sitter väl inte och läser på toa? På toa sitter jag väl dessutom väldigt sällan eftersom jag har en festblåsa?

Inte? Jaså. Är det kanske som att snarka? Man vet inte att man gör det och tror inte riktigt på det trots de tydliga bevisen. Tänk om jag inte är den jag tror att jag är. Huga.

31 kommentarer

En dag i bilder (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 30 maj 2007 00:34

Jag har så svårt att hålla mig kort. Nu sätter jag helt frivilligt en tvångströja av fotografier på mig. De ska ju tala av sig själva, bilderna.

Skrffffnffrblllrr!

Får. Inte Skriva. Sssssccchhh.

Frukost i sängen. Lite överskattat nöje, man får sota för det med smulor i trosorna och en oläst morgontidning.

– Jag måste ha vatten i gula muggen med mig för jag blir så törstig av att cykla och om jag spiller så spiller jag ju i den vita skålen! Kan du springa bredvid mig med den?

Men hjälp. Jag har fått stränga order att nypa av vissna blommor och blad, men vad gör man om alla blad är vissna? Stackars bladen mår inte bra. (Dubbelhjälp: sedan när bryr jag mig om trädgårdsväxter? Min hjärna har nog invaderats av en alien. Eller brunnit upp.)

Jag skulle bara lyfta upp det svindyra paketet med knäckebröd. Handen slant. Plötsligt låg allt på en annan kvinnas fötter.

– Ursäkta. Förlåt. Får jag ta en bild?

Tolvåringen lagar mat till sina fyra syskon. Själv vill hon ha sushi, thai eller pesto.

Och så säger de att alla ungdomar klär sig likadant.

På bio. Jag är med i förgrunden, resten av publiken är med som osaliga andar. Det hela är mycket konstnärligt.

Skor på tork. Så väldigt opraktiskt.
Uppdatering: Pernilla har i kommentarerna en helt annan tolkning och jag står här i min tvångströja, gapande och stum inför min obildning.

32 kommentarer

Mitt välordnade liv

Publicerat av Lotten Bergman den 28 maj 2007 22:22

När jag sent igår kväll lade mig under täcket, på rygg i sängen med huvudet på kudden och datorn på magen, läste jag att min besvärliga dag hade många kompisar. Och det känns ju faktiskt mycket bättre då!

Efter lunch hade jag tre timmar på mig att

fixa ny gasklump till grillen
köpa ny patron till vattenpyschmaskinen
lämna tillbaka en Ulvenstambok på biblo
hämta en lagad symaskin
handla toapapper och tvättmedel
köpa rhododendronjord och täckbark
slänga återvinning
köpa speciella torkdukar för datorskärmar.

Inte så farligt, väl? En komplicerande faktor i sammanhanget var att jag visste att det inte fanns miljoners miljarder på lönekontot, men att det nog skulle räcka. När jag skulle åka, kom jag på att min djefla man inte var hemma och att lördagsloppisen skulle komma och hämta några möbler som vi hade ställt fram i vardagsrummet. Så jag väntade. Och väntade. (=Läste Stieg Larsson.)

När lördagsloppisen kom, ratade de en fåtölj, en stol, en pall samt en tv och pekade sedan skrockande på en 50-talsmöbel som fortfarande hade lördagsloppisens prislapp väl synlig. Och tog den med sig. Möbeln alltså.

And off I went, på väg mot ett ordnat liv med välfyllda gasbehållare och papperslager. Så här bra gick det:

Efter två minuter upptäckte jag att bensinen var tokslut och svängde in på Norsk Hydro som alltid har gett mig bensin med hjälp av Ica-kortet. Så icke denna gång. Vanliga betalkortet åkte fram. Slurrrp, 500 kr väck.

Nästa instans var en bemannad mack med gasolbehållare. Mannen bakom disken bleknade och stammade när han såg att jag hade kört omkring med en inte helt tömd gasolbubbla i baksätet … utan lock. Tydligen hade jag kunnat sprängas i luften hur lätt som helst. Inte ”Die Hard” utan snarare Die Easy. Jag tvingades köpa ett nytt lock för 100 kr och fick bannor hela vägen ut till bilen.

Affären med kolsyrepatroner var smockfull och personalen oresonlig. Jag ville på mitt allra trevligaste sätt bara ha en förklaring till de A4-stora kvittona, men de sa bara att ”alla kunder älskar våra kvitton”.

På biblo visade det sig att Ulvenstam kostade mig 147 kr i böter trots att jag ju hade försökt att låna om boken via nätet. (Jag hade gjort fel, ja.)

Symaskinsaffären hade lunchstängt, så där sparade jag 700 kr.

Papper och jord kunde jag fixa i en och samma affär, men fy i pyton vilken tung vagn jag försökte att inte köra in i folk, hyllor och konservburkspyramider. I kassan visade det sig att det inte fanns pengar på kontot längre, så jag fick hysta fram företagskortet och det får man inte utan att betala straffavgift, skämböter och en skriven ursäkt i sju exemplar till revisorer och skattekontorister. (Jfr Toblerone- & blöjsyndromet.)

De tydligen mycket effektiva torkdukarna till datorskärmar var slut.

Återvinningen glömde jag bort, så allt ligger fortfarande och jäser i bakluckan. Med, oj, några säckar rhododendron och täckbark.

Som belöning för att ni har läst ända hit, kommer här en bild på vårt vardagsrum i detta nu. Snacka om vardag. Snacka om att blotta sitt innersta. Förstora bilden genom att klicka och njut sedan av era egna, välordnade, designade, feng shuiade och minimalistiskt vackra hem.

Tre soffor. Byggkuddar från VBK:s sons dagis. En stege. Staplade stolar sedan festen i lördags. Tre skrivbord och två soffbord. Klippdockeklipp. Blommig plastmatta. Två fåtöljer. (Det var den bruna vi ville ge bort, den gröna ägdes av min morfar som föddes 1878.)

32 kommentarer

Skyltar

Publicerat av Lotten Bergman den 28 maj 2007 10:16

Jag var jättekissnödig mitt på Drottninggatan. Närapå panikslaget kissnödig. För att distrahera mig själv, talade jag med mig.

– Måste ha toa nu. Kosta vad det kosta vill. Ah. Stoooort varuhus. Toa som kostar pengar, jäss, helt ok!

(Förmodligen trodde alla bara att jag hade en handsfree-telefon.) Jag ställde mig framför skylten och stirrade medan blåsan spändes som en spinnaker där inne i kroppen.
Ser ni? Ser ni att toaletterna faktiskt skyltas jättetydligt? Jag såg det inte. Jag var tvungen att med svetten rinnande i armhålorna hugga tag i en förbipasserande kund och med återhållen panik säga:

– Toooa? Toalett? Vet du … iiih … toalett? medan jag pekade på den stora, blänkande skylten.
– Me no speak. Dunno.

Jag tittade på skylten igen. ETT VARUHUS UTAN TOALETTER? Jag läste skylten igen. Jewellery. Sport. Café. Greta Garbo jobbade här, hon måste ju ha kissat någonstans! Kan ingen hjääää… aha. Längst ner. Bildspråk. Där ser man.

Pfuuuh. Toaletten var självspolande, styrd av toasitstyngd. Mycket förvirrande.

En liten stund senare hittade jag ännu en skylt att föreviga.
– Ursäkta, sa jag till en expedit. Men kostar brallorna allt möjligt FRÅN 149 kr … oavsett vad de kostade tidigare?
– Japp.
– Är inte det en underlig deal? Eller i alla fall en ointressant uppgift? Då kunde det ha stått ”brallor som kostar olika, och kanske inte vad de kostade nyss, men de billigaste kostar 149”. Eller hur? sa jag utan att vara otrevlig eller gnällig.
– Oj. Ja, det har du rätt i.
– Dessutom hänger det ju inte en enda byxa här, det är bara en massa tröjor.
– Nej, jag vet de är slut, sa expediten med litet, diskret fniss.

Här kommer från skrivihop.nu min favoritskylt:

29 kommentarer

Hårdrockstanten

Publicerat av Lotten Bergman den 27 maj 2007 11:32

Med Solusfemina, Ica och Alice intogs först bloggöl och bloggpizza på ett av innehaken i stan. Än en gång var jag en alien som storstirrar på krogar som har två hulkar till dörrvakter … men inga kunder. Jag fascineras av alla tjejer som har tights leggings och två killar blev jag faktiskt tvungen att dra upp byxorna på eftersom de höll på att tappa dem och kalsongerna de visade upp inte var det minsta snygga.

Plötsligt befann jag mig med Ica och högskolestudenter i en takvåning med dito ölbalkong. Inte särskilt imponerade blev de av att jag på rak arm visste att Tommy Nilsson vann med ”En dag” 1989 och att Yvonne Ryding då i direktsändning meddelade att hon var gravid.

– Ja, du var i alla fall född på den tiden! sa någon.

En stund senare befann jag mig på rockkonsert med tema ”läder och nitar” på Kåren. I publiken stod tre tjejer och en kille iklädda hudfärgade kroppsstrumpor med påsydda svansar samt en tjej i sköterskeuniform. Och jag. Eftersom bandet var bra och säkert hade gått i kommunala musikskolan, ville jag gå fram till dem och säga det och moderligt trösta dem för den skrala publiktillströmningen. Men se, det fick jag inte.

– Nänänä, sa någon som nog var arrangemangets boss. Du kan inte, stopp, jag kan inte släppa fram dig, tänk om alla skulle, nejnej, hur länge har du varit här, du kanske ska dra dig undan lite …

Därefter klev ett annat band fram på den lilla scenen: Blowsight.
Karismatisk sångare, cool trummis, mystisk basist och mullrande gitarrist – the whole shebang. När sista tonen hade brummat ut, tänkte jag på Streaplers och Hep Stars, som har berättat hur de i karriärens första, stapplande steg blev så vansinnigt glada av beröm. Nu skulle här berömmas!

Men … då kom samme boss som förut och grep mig i armen för att dra mig ut ur lokalen. Om det hade varit en amerikansk film, hade jag tittat på hans hand och väääst ”Don’t you touch me”.

– Kom nu med här, ut, du ska ut, vi stänger och låser nu. Ut, sa jag, ut! Vi stänger och låser dom här dörrarna nu! Kom nu! Ut!
– Aj, sa jag och pekade lite lamt mot de andra i den lilla publiken som inte blev tagna i armen.

Jag lydde och gick ut, men tänkte ”Nobody puts Lotten in a corner” och gjorde en snygg basketfint, vände och rusade in igen. Jag vinkade ”kom hit” med pekfingret mot sångaren, som stod och drog ut sladdar. Sedan gav jag honom det beröm han förtjänade.

– Jag heter Niklas. Tack. Tack. Bara man vet att någon har tyckt om … jag … ja. Tack! sa han och tackade än en gång med ett fast handslag.

My deed is done. Jag är språkpolis, maskingräsklipparmotståndare, fembarnsmamma och numera även för all framtid ”tanten som gav beröm”.

17 kommentarer

På krigsstigen är jag

Publicerat av Lotten Bergman den 26 maj 2007 11:30

Håll med om att motorgräsklippare är till för fjantar!

Solen lyser, det är en ledig lördag (tror jag i alla fall, det gnager fortfarande lite i ”vavadejaskullegöra-tarmen”) och jag tar på mig en minikjol som har krympt till en dito mikro. Sedan öppnar jag ytterdörren och

WRAOOOOOOOOM!
WWWRRRRRRAAAAAAAAAAOOOOOM!
BRRRRRRRRUHUUUUM!

Om jag hade varit en tecknad figur, hade jag sett ut som om jag stod i en vindtunnel. Fem grannar klipper samtidigt och plötsligt verkar (de fortfarande orörda) fåglarna i skorstenen inte så himla störiga längre.

Min djefla man är lika irriterad som jag, men försöker göra det bästa av situationen: han pluggar in och spelar på en elgitarr så högt han kan, för det kan han ju inte göra när det är tyst utomhus. Fyraåringen tar på sig hörselkåpor.

Gräsmattemanifest

Den som köper bostad med tillhörande gräsmatta på mindre än 2 000 kvadratmeter måste genomgå muskeltest. Antingen medelst biopsi eller kraftmätning.

De som i testet inte blir godkända för att de har förtvinade muskler och endast en halv lunga, måste söka dispens i

fem instanser
sju dagar
Kiruna
januari
förväg.

De med träben är alls inte undantagna.

De som trots allt envisas med motorgräsklippare måste installera en slang från klipparens avgasrör. Slangen skall leda till en renande skogaholmslimpa och vidare in i munnen på den som klipper gräsmattan. Invanda rökare har här stort försprång.

De som har motorgräsklippare och medlemskort på gym måste bära en dumstrut under dygnets alla vakna timmar.

———-
Jag är allergisk mot nyklippt gräs. Praktiskt, va?

32 kommentarer

Språkfrågor

Publicerat av Lotten Bergman den 25 maj 2007 09:39

Vi har haft som mål att lägga ut Språkpolisfrågor minst en gång i veckan.

Jo tjenare, det går ju bra.

Men nu! Nu stundar nya tider!

Mhm, hur länge dårå?

Sssccchhh! Positivt tänkande!

Fråga:
Jag träffade min svensklärare från gymnasiet på tåget till Stockholm. Naturligtvis diskuterade vi dagens gymnasieutbildning. Då säger hon till mig:

– Nu ska jag vara din lärare igen, det heter inte svenskalärare utan svensklärare.

Genant förstås för mig som är gammal humanist och än värre att det inte var något som jag visste var fel. Jag har helt enkelt börjat säga engelskalärare, svenskalärare etc.

Men när jag frågade min gamla svensklärare varför det skulle vara svensk- och inte svenska- kunde hon inte svara på det. Så nu ställer jag frågan till dig så jag slipper gå och muttra för mig själv på stan.

/Anette

Svar:
Aha, men det kan jag ju förstås. Faktum är att det ofta i språkpoliskretsar diskuteras just detta. Det är nämligen bara språkpoliserna som säger rätt numera — alla andra säger svenskAlärare.

Om du googlar på svensklärare och svenskalärare, kommer du att få upp miljaaaarder träffar. Och om du slår upp det i SAOL, finner du att de ”felaktiga” formerna är godkända, även om de inom parentes kallas för ”vardagliga”. (=Vardagliga ord är bara nästan ok. Enligt SAOL.)

Men jag sitter ju här med svaret!

När det gäller svenska, tvåstaviga ord på -a (och många på -e) är det oftast så att vokalen försvinner: flicka – flickkläder, duva – duvslag, måne – månsken, stolpe – stolpskott. Där vill vi alls inte stoppa in extrabokstäver och skriva ”stolpeskott”.

Det är endast när ordet ”svenska” betyder ’svenska språket som läroämne’ som ett extra-a har dykt upp: svenskalärare, svenskatimme, svenskaskrivning. Fast det ju är fel … eller bara vardagligt.

/Lotten

——
Kontrollkälla: Katarina Grünbaums språkspalt i DN

Lämna en kommentar

Lotten Inlägg