Hoppa till innehåll

Lotten Inlägg

Får jag vara i alla fall lite irriterad? (uppdat.)

Jag är arg på en yrkesgrupp. Alla drar jag över en kam utan att bekymra mig nämnvärt. Men får jag det?

Vilka yrkeskategorier får man gnälla på utan att åka med huvudet före i en PK-soptunna?

Ironiska tidningsbud?
Niande servitörer?
Pratande receptionister?
Rytande busschaufförer?

Jag vill att dammsugaren ska funka och om den behagar hosta och väsa utan anledning, blir jag sur och irriterad. Men kan inte göra så mycket eftersom dammsugaren inte är en levande, tänkande varelse. Om jag går till frissan, förväntar jag mig att h*n gör som jag säger. Ehum. Annars har jag rätt att klaga. Om jag … förlåt. Jag går som en sur villaägare runt en full soptunna, men nu ska jag komma till saken.

Det handlar om en enda meter.

Sopgubbarna kör ju numera sopbilar med tryckknappar och spakar och behöver aldrig gå ut ur bilen. När jag var liten åkte de två och två, hade handskar, var stora och muskliga och väldigt solbrända på sommaren. Snusade gjorde de nog också. Soptunnan stod i ett inbyggt litet fack vid garaget och hämtades av sopgubbarna, rullades till sopbilen, tömdes och rullades tillbaka till sitt lilla rum. Idag kör sopgubbarna sopbilarna tills arbetsdagen är slut, då de åker till gymmet och lyfter skrot för man kan ju inte se ut som en sparris om man är sopgubbe.

(Ja, jag drar fortfarande alla över en kam. Fly mig genast en bloggande sopgubbe som ser ut som en sparris.)

I villervallan som heter basket, barn, biltrubbel, banklån och begravning glömde vi att igår morse ställa ut soptunnan. Att alltså rulla ut den en enda meter ut på trottoaren.

Fel.

 

Rätt.

Vi klarar detta i runda slängar 25 gånger per år, men missar sisådär en gång vartannat år. En gång hann min djefla man ifatt sopbilen genom att springa med soptunnan på cykelvägar genom villaområdet och på så sätt genskjuta sopgubbarna. Deras kommentar var:

– Ja, vi såg att ni hade glömt att putta ut den.

Nå? Får man vara lite irriterad? Det vore ju en helt annan sak om sopgubbarna var blinda och lama – då hade jag inte kunnat vara arg. Nu står jag med en full soptunna i två veckor och massa framtida soppåsar att lura på någon.

– Jamen tänk om alla skulle ..!

Ja, tänk om alla skulle glömma att rulla ut sina soptunnor. Hur hade världen sett ut då? Tänk om jag kunde köpa mig en sopdrulleförsäkring hos ett konkurrerande sopgubbeföretag med initiativrika muskler.

Nu ska jag gå och örfila upp mig själv för att jag är arg på en yrkesgrupp som tar hand om soptunnor. Om de ändå hade varit börsmäklare.

——–
Uppdatering, 255 kronor fattigare:
Världens gladaste sopgubbe berättade att både den mekaniska och den där robotifierade sopbilen tar tag i samma framkant när lyftarmen ska häva ur soporna. Han jobbade med svin förut, lukt som lukt liksom, och dessutom känner man inte så mycket efter ett tag. Att vara sopgubbe är ett jätteroligt jobb, särskilt när man får jobba lite här och där och som vikarie och med bortglömda sopor och galna villaägare som tar foton på allt.

– Men va, men va, vad är det där vita som riiiiiinner överallt?
– Bara lite mjölk och fil.
– Va? Men slänger inte alla sina mjölkkartonger ursköljda i återvinningen?
– Hehehe.

Share
56 kommentarer

Min allra första lön

Om man räknar bort barnvaktande som gav islandsvantar i veckolön och sommarjobb i skift på bageri samt säsongsinhopp som frimärkesklistrare på Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien, fick jag min första riktiga månadslön 1984. (Det var bara 30 ord i den meningen. Andas nu.) Detta var på hösten efter gymnasiet när jag i ett halvår jobbade som sjukvårdsbiträde på Danderyds sjukhus.

De 5 700 kronorna var förstås en förmögenhet och lite till. (Enligt Kungl. Myntkabinettet motsvarar det 11 300 kronor idag.) Eftersom jag bodde med Bästisgrannen och Majtgudrun i ett litet kollektiv på Skånegatan 66, delade vi på hyran och maten och faktiskt även delar av garderoben … vilket gjorde att jag alltid hade en himla massa pengar. (Alltid = i sex månader, sedan började jag plugga och tog studielån och hade … ännu mer pengar.)

När min farbror (se gårdagens inlägg) efter fem års militärtjänst (1940–45) utbildade sig till folkskollärare, gick han på en särskilt förmånlig tvåårig utbildning eftersom det då i Sverige var fullt av män och pojkar som kunde kriga, men inte hade någon yrkesutbildning. År 1947 fick han sin allra första månadslön, och av den gav han hela 50 kronor till sin lille lillebror (min pappa) som bara var tio år gammal. (De 50 kronorna motsvarar drygt 800 kronor idag.) Pappa köpte då för 35 kronor en rostfri kaffepanna till sin mamma.

Detta gick i arv. När min kusin (farbroderns äldste son) fick sin allra första lön, köpte han ett par svarta skinnstövlar med kilklack till sin lilla lillasyster. Stövlarna finns förstås kvar – i släkten är det inte bara jag som fyller källare och vindsförråd. Det här är en trevlig tradition som jag ska se till att föra vidare: för sin första lön ska man göra något som gläder någon annan. Men jag vill inte ha en rostfri kaffepanna.

På min begravning om 50 år kommer ingen att berätta vad jag gjorde för min allra första lön. (Jag köpte en grå blus med axelvaddar på JC.) Vad min farbror gjorde 1947 satte inte bara spår i min pappas minne utan även i andras: ett av telegrammen till begravningen igår kom från hans allra första elever – dem han undervisade i Pålsträsk för 60 år sedan.

 

Hejdå, farbror Sten.
Share
28 kommentarer

Idag begravning (uppdat.)

Jag är ingen svartrockare – förutom då i mina svarta hårslingor – och ingen vidare finklädesmännscha heller. Men i eftermiddag ska jag gå på min farbrors begravning och visa respekt och framför allt smälta in bland släktingarna.

Jag har bara varit på fyra begravningar tidigare. Min farmor och farfar dog när jag var såpass liten att det där med begravning faktiskt bara var ett slags släktkalas med kusinerna. När farfar dog, var min lilla senila farmor mest bekymrad över att farfar ju inte var där, nu när alla släktingarna hade dykt upp och allt var så trevligt.

Jag beundrar Broder Jakob som lyckades somna på farfars begravningskaffe.

För nio år sedan dog min fullständigt fantastiska NE-kollega Margareta Ingvar strax efter pensioneringen. På begravningen satt jag stilla och oberörd i tre minuter och sedan hulkande, snorande och storgråtande i en dryg halvtimme. Jag – som i vanliga fall är lika lättrörd som gårdagens havregrynsgröt – fick snyta mig i tröjärmarna tills de var mättade och inte kunde ta emot mer fukt.

Problem idag:

  • Alla svarta byxor jag har är jeans, utom ett par i manchester som är helt omoderna med flairs flares indiantältsliknande nederdelar.
  • Alla mina svarta tröjor har krympt på längden så att jag måste dra i dem för att de ska dölja naveln.
  • Jag har inga svarta skor, inte ens gympaskor.
  • Den ack så vattenlösliga mascaran.
  • Frågan om man ska defilera förbi med en blomma, och i så fall vilken blomma.

Nej, jag är ändå inte särskilt bekymrad. Det löser sig. Min farbror var en glad spelevink som hade bara skojat bort eventuella brister i min uppenbarelse om han hade varit med idag.

—–
I kommentarerna tipsar Översättarhelena om begravningsetikett med Magdalena Ribbing.

Uppdatering med dagens outfit:
Vi är hemma i helskinnade torrskor och huset står kvar upprätt och allt. Den i panik inkallade barnvakten har skrivit en lysande rapport.

Vad håller jag i handen och varför?
Share
27 kommentarer

Klassfotografering

Denna vecka är det klass- och dagisfotografering för alla fem barnen. Alla är de strikt resultatinriktade medan jag mest försöker hitta kläder till mig själv. Barnen talar sinsemellan med varandra:

– Men hallå! Ska du ha den tröjan? Idag?
– Lugn, det är imorrn.
– Kan man ha randigt?
– Har inte du alltid randigt?
– Jag ska ha på mig dom här brallorna!
– Ja, dom hade ju jag när jag gick i tvåan! Coolt! Kolla här!
– Jag ska kamma mig.

Kam? Vi äger ingen kam. I morse flätade jag Sjuåringen med hjälp av en gaffel medan min djefla man med hjälp av en gurka som mikrofon intervjuade mig om det historiska i situationen. Eller som vi säger: ”affel och urka”.

Se: förstaklickare 1971! Min fröken hette Malin Kumlien och var fantastisk. Var sitter jag? Vem tror ni var buskillen? Vem tror ni var den jätteallergiska? Vem var alla tjejerna kära i? Vem blev vald sist i brännboll och … och … och …? (Jag minns alla namn, men har inte någon som helst kontakt med en enda i klassen och har inte börjat Facebooka eftersom jag alltid är sist med det senaste.)

Share
31 kommentarer

Arbetsplatsinspiration

Inte vet jag, men jag tycker mycket om att läsa om trivialiteter som att bloggare har fått en spik i foten eller fått foten i en potta och skägget i brevlådan på väg till publiceringssekunden. På samma sätt tycker jag att det är intressant med redogörelser för hur roligt det är att hitta internet på trådlös-lösa ställen. I vilken sorts situation texten kommer till – det är väl det som jag finner fascinerande.

I USA i somras kröp jag bakom affärsdiskar, klev in på restaurangkontor, lånade mackapärer och mojänger av okända människor och satt i grannars buskage för att få min lilla bloggfix. Här hemma på kontoret (alltså i sängen, där jag 98 % av jobbtiden sitter) är skrivandet alldeles för enkelt för att vara värt en beskrivning. Jag sätter mig, skriver, tar en klunk te, skriver lite till, snyter mig, tittar ut genom fönstret, svarar i telefonen och skriver lite till. (”Skriver” är en omskrivning för mejlar, förbereder föreläsningar, redigerar, rättar texter, svarar på frågor.)

Fast just nu jobbar jag ju inte för brödfödan. Jag blobbar.

Dagens boktips!
Lönande kunskap (1965) är ”Det praktiska livets stora handbok i kursform för självstudier”. Jag har bara två av de fem banden och kan därför inte lära mig allt jag behöver veta om t.ex. psykologi, form och stil, korrespondens, ekonomisk geografi eller (suck) stenografi.

Däremot kan jag berätta för er om kontorsteknik och (tadaa) skrivhjälpmedel. Jag har tidigare raljerat över datorer stora som lastbilar, men jag är inte den som är den. Jag kan raljera över nästan allt!

När jag nu sitter sängen (se ovan), är jag långt ifrån de jumperset och taxklackar som visas upp i kontorsmiljöerna i boken. När jag disponerar ett skrivbord, belamras det omedelbart liksom källaren och min hjärna av saker som kan vara bra att ha en regnig dag. Tänk, den som ändå hade en stencildupliceringsmaskin med vev.

Detta är en ”Justowriter” – en maskin som hjälper till med skrivning med rak högermarginal. Texten skrivs först på den vänstra maskinen, och en hålremsa stansas där nere till vänster. Hålremsan placerar man sedan i remsläsaren i den högra maskinen, som då automatiskt skriver hela texten med jämn högermarginal. Trolleri.

”Modernt kontorsarbete. Han gör kanske 10 mans arbete.”
(Det är därför jag har tid att blobba – jag gör när jag väl jobbar i mitt ultramoderna kontor ju säkert 900 mans arbete.)

Share
24 kommentarer

Inte lejon, men zebra (uppdat.)

Jag är som bekant blond och blåögd – i alla fall på utsidan. Igår gick jag till frissan. (”Frissan” …. ”Frissan”? Säger man ens så numera?)

När jag var liten gick mamma till frissan och kom hem med en jättefrisyr som var hård som pansar. Jag har på mig Hans & Greta-klänning och Broder Jakob vita träskor. (Bilden är från 1969.)

 

Detta är på Magistratsvägen 7a i Lund 1968. Barnflickan i mitten var inte nöjd med sin frisyr (som hon hade fixat själv), så hon gick till frissan. Som lyckades döda och bryta av håret såpass att barnflickan fick klippa av de återstående få, spretiga stråna. Jag minns hennes hulkande gråt.

Jag går så sällan till frissan att frisörskorna alltid med avsmak pillar lite i de splittrade hårstråna och säger:

– Jaha, när klippte du dig senast, då?
– Vaaaar har du klippt dig?
– Klipper du dig själv, eller?

Helt sanningsenligt kan jag ibland på sista frågan svara:

– Nehejdu, det gör min son. Han är fyra år.

Men igår var det dags. Jag ville dessutom få bort det allra ljusaste, det solblekta. (Sol? SOL? Denna sommar? Skrbnf.) Frisörskan och jag kom överens om klippning och några lite mörkare slingor, varpå jag satte mig och njöt av lektyren. Ingemar Stenmark är smal som en pinne och ska bli pappa igen, medan Björn Borg har blivit hundbiten och är lyckligare än någonsin och Pernilla Wahlgren gör reklam för nästan allt. Det var det.

En timme senare var jag randig i håret. Jag har svarta slingor. Svarta.

– Ska det … ska jag … är det inte lite väl mörkt? flämtade jag.
– Nejdå, de blir ljusare om ett par dagar.

Det konstiga är att fastän jag har gått från en lejonman till ett zebraskinn, är jag nästan helt obrydd. Jag vill verkligen inte vara randig i håret, men vad tusan spelar det för roll?

För bara tio år sedan hade jag slitit ut de mörka stråken av förtvivlan och stämt hårfrisörskan. Idag rycker jag på axlarna och svänger med håret ungefär som … Pernilla Wahlgren.

 

Uppdatering
Jag liknar tydligen dessa tre superhjältar:

Storm, Rogue och Lasse.
Share
42 kommentarer

Dagen då inte bara bokstäverna tog slut

Jaha, det här var alltså dagen då alla skrivämnen tog slut.

Jag har suttit i flera minuter och stirrat i bokhyllan framför mig. ”Puss”, ”Kram” och ”Love love love” stod där, men inte gav de heller någon anledning till formuleringar eller funderingar. Första kyssen när vi lekte ”Flaskan” är inte intressant att berätta om, den var ju bara slemmig.

Nu ska jag byta skrivställe. Tar upp datorn i famnen utan att sluta skriva, så d-e-t … g-å-r … s-å … h-ä-ä-ä-r… l-å-n-g-s-a-m-t … a-t-t …

Nu ser jag en oklippt gräsmatta och en vinglig veranda med snubbelbucklor. Nähe, det finns inget att skriva om det heller. Det måste ha varit i sådana här lägen som Hemingway tog sig en whisky. Och snubblade omkull ute på verandan.

Jag tar en mugg te. Och byter skrivställning igen. Stänger om mig. Sitter inte särkskilt bekvämt, brukar inte dricka te härinne eftersom hyllan sitter avigt till. Nu ser jag framför mig farmors symaskinsbord från 1922. Här har vi en hyllmeter gamla VeckoRevyn och Amelia. Kan man ju skriva om, alla roliga spretluggar, plastörhängen och buskögonbryn. Nej, vänta, måste … äsch. Åh.

– Min djefla man! Kom och hjälp! Papperet är slut! Nej, inte skrivarpapper! Toa!

Share
21 kommentarer

Jag är ingen estet, men …

… man kan väl ha estetiska åsikter? Nej, estetik-åsikter menar jag.

Som bekant går jag klädd som en sekruttbil, har mögliga naglar och bor i ett sedan två år halvmålat hus med blommiga golv. ”Estetiken sitter på insidan”, mässar jag för mig själv. När jag ska tillverka estetiska foldrar eller möblera som en arkitekt, måste jag läsa på.

Enligt Robin Williams (nej, inte den Robin Williams) finns det fyra grundpelare för grafisk formgivning. Men grafisk formgivning kan man faktiskt applicera på det verkliga livet också. (Är då grafisk formgivning inte en del av det verkliga livet? vrålar alla grafiska formgivare. Jag låtsas inte höra frågan.)

De grafiska grundpelarna som jag är så dålig på är

  1. proximity (gruppering – ställ fyra vaser i en klump tillsammans, se till att dina tre tydliga födelsemärken i ansiktet är samlade på ena kinden)
  2. alignment (linjering – alla bokhyllor bör vara lika höga och alla tavlor följa en osynlig väldigt rak linje på alla håll och kanter)
  3. repetition (upprepning – ha fem likadana lampetter i vardagsrummet, färgmatcha handväskan, skorna och ögonskuggan)
  4. contrast (kontrast, tydliga skillnader mellan sådant som faktiskt inte är likadant – två olika höga bokhyllor ska ha rejäl höjdskillnad, undvik sådant som är ”nästan likadant” förutom skor, där högerskon ju ska vara nästan likadan fast spegelvänd om man jämför med vänsterskon).

Nu till det konkreta. Det växer en låda på Centralen i Stockholm!

How high can it go? Vart strävar den? Varför, ooo varför fick man bygga detta ickelinjära schabrak?

När jag hade förundrats över lådan (som är ett kyrkliknande tak som alls inte hade behövt vara så högt om det inte fins någon regel om att matserveringar måste ha plats för en viss kubikmängd luft), letade jag efter tiden. Tiden, tiden, tiden är förvriden, citerade jag en stor svensk författare. Aha! Där var den!

Men framför allt är tiden väldigt, väldigt liten.

Jag kisade med ögonen och tänkte: Linjering? Gruppering? Kontrast? Repetition? Estetiskt tilltalande? Jamen … det här med klockor borde väl faktiskt prioriteras på ett ställe som en tågstation? Jag klev lite närmare.

Klockan har krympt! Vilket ju om något är ett tecken i tiden.
Share
13 kommentarer

Idag 3: Skolministern berättar

Jan Björklund berättar här på Kunskapens dag om hur den svenska skolan och lärarutbildningen har förändrats under åren. Han beklagar att lågstadielärarnas kompetens spolades när alla lärare skulle vara ett-till-nio-lärare och han och alla andra i panelen drar fram berättelsen som ett utmärkt sätt att lära ut kunskap. (Frank McCourt!) Sedan berättar han om en vän till honom, en gymnasieinspektör som för runt 30 år sedan hade som uppdrag att åka runt i Sverige och undersöka huruvida läroplanen följdes.

I läroplanen var det nya stora – och det som skulle revolutionera skolan – grupparbetet. Så hamnade inspektören på en svensklektion i Mjölby. Han häpnade och förfasades. Det var den bästa svensklektion han någonsin hade sett! Dock var den helt åt pepparn, för ingenstans fanns ett grupparbete där alla hjälpte varandra till kunskap utan blott en lärare som stod och höll ett brandtal. Eleverna satt tysta som släckta ljus och när lektionen var slut, brann de som tända ljus för ämnet. Men efter lektionen blev gymnasieinspektören tvungen att ta läraren åt sidan och banna honom för att hans undervisningssätt var föråldrat. Lärarens namn var Sven Stolpe.

– Uppriktigt sagt är lärarutbildningen av idag under all kritik! säger Björklund. Ämneskunskaperna har åsidosatts, processerna har ersatt kunskaperna. Läraryrket måste få en högre status, akademisk status!

(Alla i panelen nickar och alla lärare i publiken applåderar och busvisslar.)

Nu kommer Fredrik Härén (årets talare 2006/07) och berättar om sin tes: alla idéer är bara en sammanslagning av gamla idéer. Åhå. Han visar:

Idé = p(k+i) där p = person, k = kunskap, i = information.

(Mitt tillägg skulle kunna vara ”upphöjt till kreativitet”. Floskelvarning?)

Share
18 kommentarer