Lotten Inlägg

Lucka 5

Så ingen bryr sig om Gaffe?

Här har vi alltså ännu en barnboksförfattare. Jahaja. Vem försöker jag flirta med egentligen? Alla småbarnsföräldrar som hänger på Julkalendern? Eller är det bara ett banalt försök att vara populist?

Öh. Inte vet jag. Det blir vad det blir, helt enkelt. Och utan en enda association till Jacques Werup, Johan Wester eller John Wayne. (Men det kliade i fingrarna, ska ni veta.)

Dieva gissade så trevligt: ”Först var jag övertygad om att det denna gång var Lotten själv men ansluter mig gärna till Nicke Nyfiken-falangen”, medan söstra mi – Orangeluvan – blankt struntade i vem det var, men berättade att hon älskade vem det nu än var. Jag tar naturligtvis åt mig äran och kärleken eftersom jag fyllde på med så många allitterationer jag någonsin kunde utan att förstöra storyn.

Ska vi nu banna Översättarhelena för att hon omedelbart rusar in med rätt svar och sedan drabbas av ruelse och ånger och till och med frågar om hon kanske ska ta bort det rätta svaret? Nejnej. Vi ska bli irriterade, men bara för att hon läser mig som en … öh. Bok.
 

Richard Scarry (1919–94) hann skriva och rita mer än 300 böcker. Om jag blir lika gammal som Scarry, måste jag från och med idag ge ut tio böcker per år för att komma upp till hans nivå. Jag som inte ens kan rita.

Scarry blev som 23-åring inkallad och deltog i andra världskriget som skribent och redaktör tills han kom hem och kunde fortsätta rita. Kan ni tänka er hans dagböcker från skyttegravarna? Jag kan: tyska flodhästgeneraler, franska hermelinofficerare och italienska harar till malajer.

Det dröjde till 1963 (när han ju var i min ålder, trallala) innan han slog igenom stort med Best World Book Ever, som i dessa dagar har utkommit i en ny, genusreviderad upplaga. Sedan flyttade han konstigt nog till Schweiz, och hittade på en liten mask som jag beskrev så här:

”… den enbente med käppi. Och pompong!”

Dagge Daggmask till vänster.

Jag vet att ni har googlat er blå, men i alla fall: käppi är alltså den schweiziska tyrolerhatten som ser ut som en sned lidingömelitta. (Även om kommentatösen Ökenråttan när hon är arg på mig – för att jag skriver ”spendera” på modernt vis – biter ifrån med att det är ”… en sån där fransk militärmössa, modell surströmmingsburk, som på franska heter képi, ett av de få franska ord som börjar på k. I SAOL kallas den 'käppi' men i Natur och Kulturs fransk-svenska ordbok översätts képi med 'kepi'.”)

Pompong är inte det som amerikanska hejarklackstjejer har i händerna utan den lilla rakborstplymen som ofta sitter i schweizerhatten. För mig var lille Dagge Daggmask förstås favoriten i Scarry-böckerna. Jag struntade blankt i texterna om hur folk jobbade hela dagarna eller hur man räknar till apans tio bananstockar. Jag bara letade efter masken. Och precis som jag skrev här är det bilden på hur flygplanet spricker som har gjort allra störst intryck.

Nåväl. Jag har redan bestämt att Pärlbesatt ska få ett extrapris för sitt mod att å det vänligaste diskutera användningen av ordet ”spendera”. Bra! Men nu ska vi ju ha ett namn ur hatten också. Det blir … prassel prassel … Åsna! Som (hihi) gissade på I-or! Grattis! Mejla adress och storlek till info@lotten.se.

Gaffe? Ni undrar över namnet Gaffe? Nej, det verkar faktiskt som om ni struntar helt i Gaffe. Men det är så att en av Scarrys karaktärer på riktigt heter Gurk. Och om det finns en sång om ”affel och urka”, måste ju Gurk ha en kompis som heter Gaffe.

Morgondagens lucka kommer inte att öppnas förrän vid tiosnåret. Detta för att ni ska få ta igen er eller roa er på andra sätt inatt.

Lucka 4

Vi hade igår betat av:
1 Fay Weldon
2 Gunilla Wolde
3 Herbjørg Wassmo.

Detta fick Ö-helena att i förrgår med hjälp av Tillerosas initialfundering dra slutledningen att det på julafton kommer att vara Östen Warnerbring som hemlisbloggar. Allt enligt detta schema:

1 Fay Weldon, 2 Gunilla Wolde, 3 Herbjørg Wassmo, 4 Ian Wachtmeister?, 5 J.W., 6 K.W., 7 L.W., 8 M.W., 9 N.W., 10 O.W., 11 P.W., 12 Q.W., 13 R.W., 14 S.W., 15 T.W., 16 U.W., 17 V.W., 18 W.W., 19 X.W., 20 Y.W., 21 Z.W., 22 Å.W., 23 Ä.W., 24 Östen Warnerbring.

Särskilt den 12 december hade jag fått problem i så fall. Och varför fick inte Axel Wallengren och Elin Wägner vara med inledningsvis? Vilken underlig idé av hemlisbloggartjifen.

Men visst hade ni rätt. Min plan var att fortsätta med detta schema ända tills ni kom på mönstret. Av ingen anledning alls … initialspåret leder blott bort och alls inte mot någon röd tråd, är jag rädd. (Eller så luras jag bara.)

Hur som helst fortsatte ni att vara smarta; när jag idag inte kunde låta Ian Wachtmeister hemlisblogga eftersom mönstret var avslöjat, stoppade jag in honom i en annan mans kropp – precis som Åsna skrev: "Isaac Watts är kanske Ian Wachtmeister?" En psalmdiktande Ian … som förstås är polare med dagens svar: Bert Karlsson (f. 1945) vilket Ingela antydde redan efter en kvart, med Örjan i hasorna. Bert är Karlsson på taket, eller som Cruella skriver: "en dentally challenged pösmunk från schlätta."

Från Berts sajt. Svampplockningen, maten, fräckisarna och schlagrarna är hans liv. Om jag hade haft en så fin rullmeny skulle det ha stått barn, basket, blogg, bruten tå.

När det gäller ordet "sörru" i texten, så har jag hört karln säga det flera gånger. (Vi intervjuade honom i radio, vilket var hysteriskt. Och kul.) Flera av er tvekade och föreslog t.ex. "vettö", vilket lät mycket, mycket bättre och förstås gjorde mig bekymrad och bitter. Men så kom Sanna till min räddning: "Västgöte och Skaragranne som jag är tycker jag nog att 'sörru' skulle kunna vara bertskt. Fast då snarast uttalat som 'sörlnu'." Ja, jag skulle ha skrivit 'sörlu'!"

Aaah. Jag är med andra ord nöjd och glad igen. Sörlu.

Hur kom då texten till? Skriver han så där? Mjaehptja, han pratar ju så där. Han kan ju allt och har löst livets gåta på alla plan och har förstås jätterätt hela tiden eftersom han ju har lyckats med det han har företagit sig. När han har bestämt sig för ett nytt stjärnskott, nämner han denna sångfågel i alla sammanhang hela tiden och ideligen. Plattityderna förvandlas plötsligt till Stora Sanningar. Han är helt enkelt urproffsig på det han gör. Ett citat:

No shit. Jag har alltså bara försökt att härma Berts tal – till på slutet. För där kommer den bertska skrivstilen in. Check out his svampbok, som han tryckte i min famn under Bokmässan bara för att få bort och tyst på mig:

Du, Dig, Ni, Er in absurdum.

Nu är det faktiskt så att jag inte behöver förklara ett dugg egentligen: ni förstod att blomplockningen var en omskrivning för handplockade, blivande storstjärnor som ingen annan ska lägga vantarna på. Carola behöver naturligtvis inte vara Carola utan Lotta Engberg eller något annat namn som han hela tiden slänger in i alla sammanhang.

Och så har vi då kommit till punkten som alla väntar på: när lotten ska avgöra. Jag har ett fasligt sjå med lapparna. Tänk om man istället skulle programmera en slumpgenerator som skannar av alla kommentarer och väljer ut en? Men vad skulle i så fall plommonstopet ha för roll i sitt liv? Nä. Ok, här har vi … aha! En gammal trotjänare. Se det som en guldklocka – grattis, hakke!

Nu kommer för er nattsömns skull inte morgondagens lucka
att dyka upp förrän vid åttasnåret. Sov gott

Lucka 3

Den tredje luckan var en stiltrogen en. Melodin ur originalet var kvar, medan orden var lite förvrängda och de flesta ledtrådarna helt borttagna. Kissnödigheten var dock bara kissnödighet – den lilla flickan blev helt enkelt kissnödig jämt. En sedelärande kommentar kom plötsligt från Godiva:

Nä, för det var ju Tusenhjemmet.

Den som viskade det rätta svaret först var Ingela, efter blott 27 minuter av det nya dygnet: ”Jag säger inget om författaren men jag tror att Anni-Frid heter Tora.”

För så var det ju. Tora var tyskerunge (eller ska jag skriva tyskebarn?) och det var Anni-Frid Lyngstad också. I hennes – Ingelas alltså, även om det hade varit intressant att gå i Fridas – fotspår följde bl.a. Ö-helena (som antingen har tagit semester från jobbet eller sitter och spionerar på en pinne i mitt huvud), Mimm, Den Blyga, Ulla och Tillerosa. Egentligen skulle jag vilja citera er allihop och era gissningar på allt mellan Örjan Ramberg, Raph Erskine och Per Gessle för att inte tala om alfabetiska initialgåtor ända bort till Östen och alla synonymer till stand-in – men det har vi ju inte tid med. Måste rabbla fakta om Wassmo jue.

Huskorset kom med en iakttagelse om tiden: ”Cementkloss från sekelskiftet? En framtidsskildring?”

Mjah. Jag tänkte mig mer nutid. Boken Huset med den blinda glasverandan utkom 1981, men utspelas under 1950-talet – och i hemlisbloggarvarianten var det en cementklump som byggdes vid vårt sekelskifte. Även på 2000-talet pratar vi om främmande blod, vi går förbi karlar på bänkar och vi läser om rädda barn som utsätts för övergrepp. För det är det som Herbjørg Wassmo (f. 1942) skriver om – utan att handlingarna en enda gång beskrivs explicit.

Den kostade hela 95 kronor 1987. Det motsvarar i dagens penningvärde 156 … vilket låter helt rimligt. Så intressant.

Jag läste boken som kurslitteratur (fem poäng norska) 1987 och minns att jag tyckte att det var svårt att förstå vad som hände i boken. Men det visade sig sedan att det ju var svårt att förstå vad som hände i boken. Och nu berättar jag inte mer; den är väl värd en läsning.

Jag var en flitig student, ser det ut som. Alla glosor samlade jag på listor på linjerat papper som jag vek på längden när orden skulle läras in. Denna ambitionsnivå gick tyvärr över när jag gick fempoängskursen i danska.

På boken sista uppslag fortsätter fliten. Vem var hon, den lilla pluggande Lotten? borde jag tänka samtidigt som jag tittar snett upp åt vänster. Men äsch, spela roll.

Var man än läser om Herbjørg Wassmo, rabblas det priser. Sida upp och sida ner. Tydligen är det något i hennes stil som gör att man vill kasta priser efter henne: Kritikerprisen, Bokhandlerprisen, Gyldendals Dokumentarbokkonkurranse, Nordland fylkes kulturpris, Nordisk råds litteraturpris, Den norske Bokhandlerforenings pris for 1980-årenes bok, Gyldendals legat, Festspilldikter. Festspillene i Bergen, Bogklubben 12 bøgers pris, Amalie Skram-prisen, Jean Monnét-prisen, Den norske leserprisen …  (Men vad vet jag, de kanske är värda lika mycket som någonsin en plakett från en skidtävling?) Hon känner att Bibeln har betytt mycket för henne, hon behöver lugn och ro när hon skriver och kunde inte hålla ordning på persongalleriet när hon läste Dostojevskij. Helt crazy.

Nu ska vi i denna sena timma utropa, nej jag menar upplocka en vinnare ur stopet. Om alla ändå kunde gissa varje dag så att jag slapp plocka i och ur hela ti… Nej! Vi måste dela ut hederspriset först! Till Niklas! Grattis! (Ni som inte vet varför, får läsa på.)

Ok, nu tar vi upp … tredje luckans vinnare är … oh, dear. Nu blir det trubbel i paradiset eftersom denne kommentator sedan tidigare år har konkurrens av hela sin släkt och alla vänner. Ok: Statistikerns överdängare!

Mejla mig adresser och storlekar, hörni! Och öppna fyrans lucka om ni vågar.

Lucka 2

Ja. Ja. Ja. Jag har gjort en hemlisbloggare för andra gången! Jag tänkte

• servera en enkel en
• ha med konstiga referenser till religion och välkända poeter
• välja en som redan har varit med (2006) för att förvirra lite extra.

Men tji fick jag. Totte var rätt – och ni såg det. (Eller om det är Gunilla Wolde som är rätt – jag blir alltmer vilsen när det gäller vem som är skaparen: karaktären eller författaren, författaren eller karaktären?) Alfons hade faktiskt varit svårare att göra en poetisk version av eftersom den är så mycket mer resonerande. Tror jag. För att inte tala om hur svårt det är att glädja dessa gissare:

Ullah: Någon bokfigur av han den där polisforskaren, GW vad han nu heter?
Niklas: Bloggaren är naturligtvis Marcel Proust, vem skulle det annars kunna vara! Jag tror att det som åsyftas finns i femte delen av "På spaning…".
Görel: Men Totte var, åtminstone i den här boken, helt klart inspirerad av Ragnar Östberg.
Rikard: Jag tror Jean-Philippe Touissaint kallades för Totte som liten. Han är säkert kompis med Stephen Hawkins som väl inte är stum men kanske inte säger mer än nödvändigt och kan en del om svarta hål.

Beröm till rimmar-Loppran!

Nej, han heter bara Totte, och det var författarinnans son som bestämde det. Ullahs association till Leif GW var intressant, eftersom det var just de initialerna (GW) som jag försökte förmedla till Eva-L när hon i ottan bedyrade att hon visste svaret. Underliga äro kommentarorsbåsets vägar.

Jag passade idag på att mejla Gunilla Wolde, som är ungefär lika talför som sina böcker:

Jag är nyfiken på hur det gick till när Totte och Emma blev böcker. På nätet kan man läsa att du jobbade lite som Astrid Lindgren – inspirerad av dina barn. Och att du ju egentligen inte alls hade tänkt skriva, utan bara teckna.

– Ja så var det…det handlar mycket om det självupplevda som man blandar ihop lite extra med de egna barnen… Hästböckerna jag skrev och ritade var samma sak!

Fick du kontakt med ett förlag som insåg potentialen och omedelbart kastade sig över dig och tjoade hurra? Eller fick du kämpa? (Inger och Lasse Sandberg lär ha blivit refuserade gång på gång i flera år innan det släppte.)

– Jag bodde då i Stockholm och gick till porten bredvid där ett förlag som hette SAGA hade sin redaktion och det tände direkt…men hon ville jag skulle göra om lite bilder…

Har du kunnat försörja dig på författarskapet hela tiden eller har du jobbat med andra saker vid sidan av?

– Ja… dom försörjer mig än!

Har du fått negativa recensioner någon gång – och hur hanterade du i så fall dem?

Ja de två första totteböckerna fick omdömet… spretiga bilder och torftig text… Men men
förskolelärarna uppmärksammade barnens reaktioner och skrev sen om det… så den sura recentionen blev inte till förfång för mina böcker.

Coolt va? Nu vill jag bara hemlisblogga författare med mejladress och många utropstecken!

Totte, som fyller 40 år nästa år har en gammal sajt här. På bilden här kan ni se dem som jag kallade Modern och Fadren.

Göran Palm då? Nej han står ingenstans att finna, han var bara lika lugnt konstaterande som Totte, så jag tror att de hade kommit bra överens.

Och här ser Totte snart ljuset genom stora och små hål.

Min egen relation till Totte är bara ”stöhn, javillinte vabarnvakt!” eftersom lillasyster Orangeluvan är sju år yngre än jag och ideligen skulle läsas för. Böckerna var dessutom inbundna i en konstig plastspiralsrygg som sprack, sprättes loss och lämnade sorgliga Tottesidor med stora, fyrkantiga hål efter sig. (Dem gillade inte Gunilla Wolde heller.)

Men har vi någon vinnare då? Tyvärr har jag lämnat Godivas mamma ledsen och besviken efter gårdagens första rättgissning – hon trodde att man skulle vara duktig för att föräras ett pris. But noooo. Här vinner man hur tokigt man än gissar. Nu har jag en farlig massa lappar här i plommonstopet och klockan närmar sig midnatt … 00:00:00! Och så drar vi …. aaah. Nu blir hon glad. Jag är dessutom skyldig henne en tröja sedan förra året: Ica! Grattis!

Ska vi ta morgondagens redan nu vid midnatt? Ja! Så crazy! Rusa!

Måste bara kolla så att den här skorven går igång.