Lotten Inlägg

Lucka 15
Nu är det så att det finns de som är farligt nära att lösa DRT – men jag ignorerar er helt fräckt för spänningens skull.

Gissningarna var fruktansvärt roliga idag. Jag drar upp några här och ger samtidigt alla onämnda en applåd från den fåtölj som jag nästan sitter fast i under ett berg av böcker. (Det är en väldigt trevlig fåtölj – min morfars, han som föddes 1878 – så jag lider alls inte.)

Aequinoxia:

Ö-helena:

Niklas envisades med att gissa på herr Andersson– i tur och ordning Fritjof, Benny, Lars och slutligen:

Av vad jag kan se var Cruella först ut med det rätta svaret:

Fredrik I hängde på med:

Sedan hurrade hakke nio gånger så att vi skulle förstå att även han hade fattat. Mycket berömvärt diskret.

Suvi, däremot, raljerade glatt och helt korrekt över hur vi andra beter oss:

Men rättning i ledet nu!

Dante och Tvärsan var två figurer i Bengt Linders böcker från 1960- och 70-talen. Dante hade en syrra som hette Ginger, vilket naturligtvis blev ”Orangeluvan” och ”ingefära” på vykortet. (Fredrik, Niklas och några andra satsade på att det var den rödhårige Tage Danielsson som var Orangeluvan, vilket skapade en helt korrekt och förnuftig koppling till Mannen som slutade röka. Häftigt.)

När man talar om de största svenska författarna i världen, brukar man
ju förutom Ranelid nämna Shakespeare, Cervantes och Goethe – samt Dante.

Men det var ju inte Tvärsans kompis som hemlisbloggade, utan Dante Alighieri (1265–1321).
 

Swooosch, drrrrrrrr, åhhhuuuughh, där satt Amors pil rätt i hjärtat på Dante. Den sextonåriga Beatrice är så angeliskt vacker att han blir alldeles till sig i togan och nattmössan.  Strax ska han springa hem och skriva första sonetten i La Vita Nuova.

Yavlan ovan är målad av Henry Holiday. Han var pre-rafaelit, vilket inte är en Kapten Haddocksk svordom, utan ett slags målare som antingen tyckte att kvinnor var kyska änglar i vitt (se Beatrice) eller farliga förförerskor i rött (Madonna/Mae West som går bredvid).

Henry Holiday lade ner mycket jobb på tavlan, bland annat gjorde han en resa till Florens enkom för att rekognoscera (jag vill nu skämta om Holiday Inn). Trots det svänger balustraden mysko och kvinnan i blått är ju pytteliten. (Dan Brown kommer att förklara allt i romanen ”The Dante Enigma”.)

Tillbaka till Dante. Bara så att vi får ett grepp om hur vansinnigt länge sedan detta är (och en inblick i min stökiga historiehjärna):
När Dante var i 20-årsåldern grundades i England en lag som förbjud köpmän att sälja sina varor på kyrkogårdarna.  Å andra sidan uppfanns både sandpapper, knapphål och kondomer, som sällan listas i en och samma mening. Ungefär samtidigt kom Marco Polo till Kina och  i Europa använde man kanoner för första gången – innan digerdöden kom och tog över jobbet. Dante delar förresten dödsår med gamle svenske kungen Birger Magnusson (son till Magnus Ladulås). Man hade hosor, men inte snabelskor. Både män och kvinnor hade klänningsliknande dräkter – men männens var kortare. I och med knappen och knapphålets revolutionerande egenskaper, började man ha tajtare eller till och med figursydda kläder och … men nej. En modeblogg från år 1300 är detta inte.

Divina Commedia skrev Dante när han var runt 50 år, men den handlar om när han var vid livets höjdpunkt – alltså i 35-årsåldern. (Fast det var ju på den tiden så jag tror att höjdpunkten har förskjutits runt tio år, right?) Han beskriver sin vandring genom helvetet, skärselden och paradiset – där Vergilius (romesk poet som gillade biodling) leder honom på rätt väg. Dante själv kallade det gudomliga verket bara "Commedia", vilket ju låter kul. Boken skrevs helt crazy på italienska genom att Dante gjorde skriftspråk av toscanskan när alla andra lärde män ju fortfarande bara skrev på latin. Ledtrådarna i luckan var:

1. Vykortet skickade Dante till Julkalendern när han var i helvetet, som är uppdelat i nio kretsar där nästan alla syndare straffas nakna.
2. Kändisarna var Judas, Brutus och Cassius, som tuggas levande av Satan. Svälj.
3. Det var i den tredje kretsen som de omättliga tvingades ligga ner i gyttja medan det både regnade och haglade. Helt enkelt som vanlig skånsk vinter.

Stackars Dante är idag begravd på två ställen – både i Ravenna och i Florens. Undrar om jag kan begravas med ena foten i Lund och den andra i Luleå.

Slut i rutan! Kolla vad Heléne skickade till mig idag!

Uppdatering:

Jag glömde ju i nattyran helt bort Översättarhelenas listiga ledtrådar. Jag låter henne själv förklara (genom att kopiera det hon har skrivit i lucka 16, ibland gör man det lätt för sig):

”Nej, nu är nog hoppet ute.” Vid porten till Inferno hänger en skylt om att de som inträder där ska överge allt hopp. (Även Loppran kom på det.)
”Ribban blir lägre och lägre.” (Limbodans.)

En vinnare ska vi dra. Plommonstopet, stackars slitna plommonstopet (som även det ägdes av min morfar) sprätter ut … nehejdå, inte en Ulrika idag igen. Vi draaaaar … hupp, hakke har också vunnit redan. Ska jag kanske ta bort de som redan har vu… men det blir ju fel, de måste få vara med … hm. Ni kan få min kåseribok om ni vill ha den! (Gääääsp, gäspar hela världen så fort man säger kåseri.) Nämen nu tar vi … aaah, två som har fastnat i varandra … då tar vi båda: Saom & Pysseliten! Grattis! (Mejla mig – det gäller alla som vinner.)

Nästa kommer vid åttasnåret i morgon!

Lucka 13

God Lucia på er! (Säger man väl aldrig?)

I kommentatorsbåset var det till en början tomt på fakta som vore det ett ökenbås utan vatten men med en farlig massa hallucinationer. För ojojoj så fel allt var tills förstagångsgissaren A.G dök upp med: ”Det är ett grannland men jag är inte säker på vilket.”

När sådant händer, tror jag ju att ni alla ska haka på eftersom det är ”så uppenbart”. Men Husse tyckte bara att det var ett ypperligt tillfälle att berätta att Sverige idag vann 15 km klassiskt skidskytte (skidskytte klassiskt?) i Davos. (Vilket jag som satt i baskethallar hela dagen helt missade, så tack.) Niklas hängde däremot på med ”Han var född i ett land men verksam i ett annat så det är lite svårt att hålla reda på varifrån han kom”. Görel höll med, medan Aequinoxia krasst konstaterade att det ju var hon själv som hemlisbloggade. Andra gissningar, som är så spretiga att jag undrar hur jag egentligen är funtad vid tangentbordet:

Dagens viktigaste lärdom meddelas endast på detta sätt. Det finns ett synnerligen coolt namn som jag inte kunde: Blackie Lawless!

Så vad var det hemlisbloggaren försökte förmedla? Jo, Jantelagen. (Wickmanskan och Gunilla tipsade om Jäntelagen som funkar tvärtom, medan BéatriceBeaBeata och andra hittade fram till Jäntalagen.)

Aksel Sandemose (1899–1965) var en dansk skitstövel till karl som hette Axel Nielsen, som sedermera blev en norsk skitstövel till författare under mammans flicknamn. Under andra världskriget arbetade han med motståndsrörelsen och fick fly till Sverige. Hade han stannat här, hade vi väl kallat honom svensk såsom norrmännen och danskarna kallar honom norrman. När man läser de citat som har tillskrivits honom verkar han vara en snäll och rar tomte som läser självhjälpsböcker, tänder doftljus och ler:

• Det värsta brott föräldrar kan göra mot sina barn är att glömma bort sin egen barndom.
• Lyckokänsla och självaktning växer med vetande.
• Vetandet är inte det minsta farligt, det är en frigörelse och kan upplysa var och en, som törs, om att han inte är världens enda svin.

I En flykting korsar sitt spår, ställer han upp tio grundregler
som handlar om att man inte ska tro att man är något – den nyss nämnda
Jantelagen.  Ur den sprang gårdagens omvända dialog som lät som ett
gräl med försoningskaffe.

Reglerna om att man inte ska tro att man är något leder oss i Wikipedia blott bort – till i tur och ordning uppslagsorden

1. bruksmentalitet
2. bruksanda
3. inlärd hjälplöshet
4. depression
5. hypokondri
6. vanföreställningssyndrom.

Så upplyftande.

Att man nu vet hur det stod till med den ypperlige Sandemose, beror på att hans son Jørgen har tagit bladen från munnen och samlat dem i en bok: Flyktingen. Aksel Sandemose var enligt sonen en periodare som skrev bäst på nätterna. Han var en tautologiskt självupptagen narcissist. Och sadist. Orsaken att han blev så elak och besvärlig sägs vara de mobbande storebröderna och de hemska upplevelserna från tiden som sjöman i 17-årsåldern. Jaja, vilka av de stora giganterna inom konsten är helt normala, snälla och glada?

Men, förlåt, vem var det som hemlisbloggade idag egentligen? Jo, det var Aksel i nutiden. (Ser ni vad tydlig jag är när jag vill?)

Nu tar jag upp plommonstopet och leker med lapparna samt avvaktar tolvslaget. Notarius publicus är i Skåne, så jag har hållit Sextonåringen uppe så att någon ska kolla att jag inte fuskar. Han har massa effektiviseringsidéer som inbegriper datorer och automatik, men så kan vi ju inte ha det. Jag draaaaaar …  aha, en sällangissare: Pontus!

Nu kan ni öppna 14! (Ta’t lugnt bara.)

Lucka 11
Tänk att jag genom att lägga ut en text som är såpass trogen originalet ändå kan skapa så stor förvirring. Men, sorry, det var faktiskt inte meningen. Det var meningen att ni skulle tänka efter och leka lite stilanalys! (Stil, stilistik, stilanalys! tänker alla som har pluggat svenska.) Jag återkommer till det.

Först ut med rätt svar var den inte alls diskreta Goblincharlott. Men man kan faktiskt inte tala i gåtor hela tiden – särskilt inte med ett så fullständigt uppenbart svar. Det roliga var att Ica, som gnölar över sin okunskap, gissade rätt – bara för att sedan påstå att det nog var fel eftersom det var för lätt. Bland andra Mikael och Niklas höll med om det: ”Lite FÖR likt för att det inte ska finnas en hund begraven” respektive ”Det är som om Lotten antagit allas identiteter för att leda oss alldeles åt fanders.”

Ö-helena plockade bryskt ner sig själv från vår piedestal med orden ”Min sämsta gren är verkligen Sånt Som Alla Ska Läsa Nuförtiden.” Aren’t we all? svarar jag härmed.

Dagens favoritfelgissning kom Husse med efter att vi hade kommit in på ämnet felstavningar:

En klargörande parentes nu innan vi fortsätter: Jag må vara språkpolis, men inte i den meningen att jag är paragrafryttare när det gäller t.ex. skönlitteratur, fiktion eller poesi (det ska gu… ehum, embryo veta). Språkexperiment är lika spännande som någonsin ett komplicerat frisparksmål. Men precis som att en musiker som ska till att improvisera förmodligen har nytta av klassisk skolning, tror jag att man har nytta av att kunna skriva ”rätt” när man ska experimentera med bokstäver. Men inte förrän Vatten-Sanna frågade ”Vredens barn, menar du att felen i hemlisbloggartexten är (i stort sett) desamma som de i Den vidunderliga kärlekens historia? förstod jag att ni trodde att jag hade hittat på alla konstigheter. Lina hängde på med det förlösande: ”[—] men kan inte det elaka vara att påvisa att Den vidunderliga kärlekens historia faktiskt är en ganska förskräcklig bok …?”

Jo.

Vallgren med öga i nacken.

Det var därför jag gjorde som jag  gjorde med stackars Carl-Johan Vallgren (f. 1964 precis som många andra) – jag tog meningarna nästan ordagrant ur den hajpade Den vidunderliga kärlekens historia (2002), sidorna 32–36 … men slet dem bryskt ur sitt sammanhang för att accentuera den i mitt tycke underliga stilen. Undermåliga stilen. Som jag inte gillar. (Där kom det.) Jag tycker att ni i kommentatorsbåset ska få Augustpriset istället. Man kan läsa ingenjör hakkes (och några andra gissares) påpekanden i kommentarerna – jag ska inte upprepa dem här utan bara höja min tekopp till en skål för er. Multitalangen Vallgren som kan både spela och komponera musik samt skriva böcker kanske bara har drabbats av min elaka avundsjuka? Han kanske har den stilen medvetet? I så fall ska jag läsa Stil, stilistik, stilanalys igen. Äh, spela roll – jag läser helt enkelt andra texter så länge.

Nyord och nyuttryck i kommentatorsbåset denna dag:
Baudelaire-bil (Fredrik I)
Smädad av en slumpgenerator. (Mikael)
Pite-spalt (Smyg)

BéatriceBeaBeata  citerade en intressant recension, som jag i min tur citerar här:

Om Blecktrumman tycker jag däremot mycket. Fast vem är väl jag att komma med åsikter?

Nu ska jag dra två vinnare bara för att jag har lust. Nej, vänta. En. Äh, två! Hoppas att det är stora människor eftersom tröjorna är som smidiga tolvmannatält. Jag tar fraaaam … Mikael! Och … Ulrika! (Jahaja, som inte är Good-Ulrika utan recept-Ulrika.) Grattis!

Hoppas att ni får en trevlig dag med lucka 12!

______

Förresten: Det är meningen att jag ska försöka länka till alla som nämns och som har något att länka till – jag har bara varit slarvig med det. Ska fixa det i efterhand. My kind of blogroll liksom.

Lucka 10
Javisst skulle det just på Nobeldagen ha kunnat vara Jean-Marie Le Clézio (som stavas just så, blåstirra nu på bindestrecket och den akuta accenten ett tag). Men efter sju (7!) olyckliga kommentarer och mejl om ”jag kaaaan inte”, ”varför tar du bara så okända” och ”nu vågar jag inte gissa fel längre” så tänkte jag att det behövdes en vitamininjektion i form av

• ickelitterär form
• så många ledtrådar som möjligt
• en kort en.

Jag vet inte om det hjälpte, för Vovamomo hotar nu med att inte kommentera fler gånger. Och min mystiska uppmaning ”tänk utanför lådan!” var precis just det: tänk utanför boklådan. (Floskler ska man använda tills de dör, gärna i fel sammanhang och med konstig betydelse.) De som såg Niklas Strömstedt i skuggorna hade ju rätt – hans ”Dagensinlägg” inspirerade förstås.

Ni löste med finfint samarbete alla ledtrådar, så dem behöver jag inte rabbla här – det har ju Plastfarfar gjort i kommentatorsbåset också. (Men fråga mig gärna här nere om det är något ni undrar över.) Däremot måste ju Agnetas storartade insats lyftas upp i ljuset. Endast en halvtimme efter midnatt var hon näst först, och bara den som hade listat ut samma svar, förstod:

Nu vet jag ju att flera av er är precis lika diskreta och finurliga  i era svar – men (otack är världens lön) det är lättast att ge beröm till diskreta rättgissare. Och Lisa som skriver att Jobs ju nästan är Gud, har helt rätt när vi nu konstigt nog halkar in på det bibliska spåret nästan varje dag.

Några kommentarer:
Tillerosa: Jag gissar på Eva. 666 är djävulen/ormen och jag vill minnas att det fanns ett äpple med nånstans där. Jeans och svart polo är visserligen en väldigt fri tolkning av fikonlövet, men jag fattar. Det är december och 23 grader kallt ute. Klart tjejen ska ha ordentliga kläder på sig.

Det sociala spelet: Tycker dock att det mesta skulle kunna funka ihop med Liza/Annika. Det är bara det där 666. Hm…? Sen upptäckte jag på Wikipedia att Marklund är född 9/9-62. Om man tar bort tvåan och vänder upp och ned på talet man får kvar – blir det 666! Då så!

Christian: Men Gud vad svårt det blir att försöka koppla Sigge Fürst till jeans!

Görel: Det här är en place-holder för mitt svar som kommer senare.

BéatriceBeaBeata skrev en imponerande uppsats i sin livs första gissning och Crrly satte igång en filosofisk kommateringsdiskussion som fokuseringsadverbialsexperten Ö-helena omedelbart hakade på – roligare än så blir det helt enkelt inte.

Det var alltså Steve Jobs (f. 1955) som hemlisbloggade. Han är svår att tas med, han blir galen och skäller ut folk om han inte får som han vill, han är ett användarfokusgeni (galna genier är mumma) och en av världens bästa retoriker. Titta gärna på (eller läs) ett tal han höll inför collegestudenter 2005. ”This is the closest I've come to a college graduation”, säger han inledningsvis. Hans karisma och övertalningsförmåga har kallats Reality distortion field – vi får helt enkelt vara väldigt glada att han inte är diktator. Lyssna bara på publikens jubel när datorn från 1984 visar rörliga bokstäver.

Diskettöppningen 1984! Kommer ni ihåg känslan av att stoppa in en
diskett och chocken när datorerna 1998 inte längre kunde ta emot disketter?
Och hur många disketter har jag inte i källaren?

Jobs grundade tillsammans med sin polare Wozniak datorföretaget Apple trots att Beatles redan hade sitt Apple och har sedan dess bl.a. hunnit bli sparkad från sitt eget företag, skapa nya framgångsrika företag, sätta igång en ny era av tecknade filmer, bli återanställd på Apple, överleva cancer och få fyra barn. Liksom jag (man försöker hitta likheter med storheter, eller hur?) gillar han Beatles:

Lite som dagens samarbete i kommentatorsbåset. Och som det kanske borde funka lite mer på arbetsplatser och i familjer? (Vet inte om min slutledningsförmåga är patetisk eller djup.) Detta håller jag helt med om – med min lilla erfarenhet av kundundersökningar:

”It's really hard to design products by focus groups. A lot of times, people don't know what they want until you show it to them.”

Jag fick förresten en diskret fråga per mejl:

Mitt svar:

Vinnardags! Naturligtvis får Agneta en hederströja för listen och diskretionen. Plommonstopet svämmar över av skrynkliga, små fula lappar. Jag draaaaaaaaar … Wickmanskan! Grattis! Mejla storlek och adress! (Gäller alla vinnare.)

Ny lucka kommer i morgon vid sjutiden! (Och den är tillverkad på ett lite annorlunda sätt.)

Lucka 8

Mitt största problem med denna text var att försöka komma på om  det heter baklucka och motorhuv – alltså delarna som man öppnar. Kan man inte titta in även i motorhuven och stoppa in saker i bakluckan? Ett tag var jag inne på motorhuvslucka och bakluckedörr, men hejdade mig. Ett annat problem uppstod när jag insåg att min version av originalet byggde på en översättning som inte står att finna på nätet utan bara i den bok som jag blänger argt på just nu. Det är ju inte lätt för er att hitta spår på nätet som bara finns i en bok i min famn. Och hemma hos Cellolina. (Puh!) Då var det kanske inte så konstigt att Kristina af Knusselbo hörde tok-svaret: ”Peter Andersson läser ur en ljudbok av Dennis Lehane. Och bilen är naturligtvis Boston!” Jag ber om ursäkt för alla lysande gissningar på bilsånger och bilrim – men de var roliga att sjunga i alla fall!

En av de mer hemlighetsfulla gissningarna detta år kom redan efter en timme, när Hemliga Morsan satsade på en smash med ”Jag tror att bilen ska vara ett kadaver”. Smashen förvandlades vips till en snurrfint med fortsättningen: ”I varje fall gissar jag på Johnny Cashs Flesh and Blood.” Leopardia hängde på med ”Det första jag tänkte på var att bilen måste vara ett kadaver och gissar på den bästa av de bästa, när det gäller poesi”. Under tiden försökte jag få min gamla kompis Anna P – lärare i franska – att förstå. Så då drog hon till med Tacitus "Dialogus de oratoribus". Ack.

På eftermiddagen kom det äntligen: Ö-helena, som förmodligen hade suttit och skakat som en knarkare gone cold turkey hela morgonen, klämde ur sig författarens namn. Tillerosa exploderade i ett:

– Baudelaire. Charles Baudelaire. Nämen jag mår bra. Jättebra. Faktiskt.

Charles Baudelaire (1821–1867, tusan hakar vad de hann med mycket på kort tid förr i tiden) skrev 1857 en diktsamling som heter Ondskans blommor. Ett av de mer kända poemen är Kadavret, som beskriver hans älskade som … ett ruttnande lik. Men banne mig om inte Stagnelius (som flera av er nämnde) var inspirationskällan eftersom han hann före med detta runt 1818:

Baudelaire samplade bara lite, tror jag. Men det var väl ok – däremot blev han dömd till böter p.g.a. sex av de snuskigaste (mest sedlighetssårande) dikterna, som ju var fyllda av dekadens. Dekadens. Deekadaaaaans. Smaka på ordet, när får vi idag använda det? Baudelaires dikt representerar alltså urartning, förfall och kulturell nedgång. Hoho, fly mig lite mer dekadens.

I min version var liket en bil, förruttnelsen var rost och de lyfta benen blev en lucka och huv och formerna som suddades ut var ju bilen som blev allt mindre bil. Drottningen som multnar till jord blev en frustration över svunnen skönhet, den bevakande hyndan blev en antikhandlare och slutet blev en betraktelse över livet, som kan jämföras med en gammal bils … eh … levnad.

Här ville jag nu ha dikten uppläst. Så dekadent, hörni, det gick inte. Gå till Youtube och kolla eftersom jag inte kan få in filmen här. Det är Kadavret de läser – ett elevarbete från en datorgrafikutbildning som heter SUPINFOCOM.

Nu ska vi dra två vinnare. Det ska vi för att ni kämpat så väl och varit hemlighetsfulla samtidigt som ni är välformulerade och roliga. Jag tar en först … nähe, det blev två på en gång: Pseudonaja och … vikelivik … Anna. (Sorry, Anna P och Anna B, om jag gjorde er glada och besvikna i samma sekund nu men det var Anna T som vann.)

Lucka 9 kommer imorrn bitti!

Lucka 6

Jag inleder detta facit med en text som jag strök ur gårdagens lucka strax före publiceringen, men som var nästan ordagrant tagen ur hemlisbloggarens verkliga verk:

När man väl är inne i boken, läser man bara på och märker varken ord eller reagerar för darrande underläppar. Måtte ingen klippa ur småstycken ur mina texter och klä av mig naken på detta vis …

Dagen inleddes med ett gäng kommentatorer som tyckte sig ana Beckett i skuggorna. Och stackars Dieva hoppade högt av glädje i kvällningen när hon trodde sig ha hittat rätt:

Men det var ju helt fel. Trilok Gurtu gissade på Lisa Ekdahl p.g.a. förvirringen och meningslösheten medan Hemliga morsan faktiskt nämnde min favoritpjäs alla kategorier – "Sex roller söker en författare" – och Niklas fick flera att tro på Noréns memoarer som är fylligare än Silverbibeln. Glöm inte: Annas mönsterpassningsanalys av texten måste upplevas.

In på banan klev Orangeluvan efter en ledtråd från mig. Bombsäker och hemlighetsfull. Men det hjälpte inte eftersom man om man googlade på  deckare och korv, så dök Wallander upp. Men det ska ni veta: eftersom jag vet att ni googlar, försöker jag att se till att googlingarna inte ger rätt svar.

Svaret var alltså Åke Edwardson (f. 1953), som slog igenom stort 1997. Alltså Edwardson med ett s. Därför nämnde jag två andra med endast ett s i efternamnet: Henrikson och Alfredson. Och så stavade jag i kommentarerna med flit Bertil Pettersson fel – med ett s: Bertil Petterson. Vad hjälpte väl det – Björn F. gissade direkt på Tage Danielsson som varande den saknade länken. Det var förstås alldeles för klena ledtrådar, men om man kollar upp Åke ser man att han före berömmelsen hette Karl Åke Peter Edvardsson. Som om det skulle vara något att lägga märke till. Kanske är det bara jag – som hette Stenson som ogift – som lägger märke till sådant? Hm, jag skulle ha lagt in något om årstider så att ni hade börjat tänka på huvudkaraktären Erik Winter. Som för övrigt lider av en återkommande huvudv…ärk.

Dialogen är alltså inte den roliga om korven (även om den verkligen påminner om den) utan en sådan som Åke Edwardson skriver när poliserna ska resonera sig fram till en lösning. Ungefär som i kommentatorsbåset. På Norstedts sajt har någon intervjuat Edwardson, som svarar så här angående dialogerna:

Och korven den har två.

Huskorset föräras banne mig en bonuströja för sina envisa försök till att få kommentatorerna att samarbeta och för att hon inte gav upp utan till slut bara slängde ur sig rätt svar, fast felstavat. Men nu ska vi dra en vinnare ur plommonstopet! Usch så rörigt jag har det med alla böcker och lappar och skräp överallt. Vi tar upp … se där, Hemliga morsan! Grattis! Mejla adress och storlek till info@lotten.se.

Rusa nu mot morgondagens lucka, som jag tror är svår. Men med tanke på att jag trodde att Åke Edwardson var enkel, har jag väl helt fel. Fan tro’t.