Hoppa till innehåll

Lotten Inlägg

Med örhängen blir man snyggare i håret (uppdat.)

– Ha! Vad himla ful jag är i håret! sa jag till min spegelbild och funderade sedan på vad jag skulle göra.

  • Tvätta? Nä, det hjälper inte.
  • Rota fram locktången från 1976? Nä, den sprutar gnistor.
  • Klippa lite här och där? Nä, det är en del av problemet.
  • Sätta distraherande fjädrar i håret som för ett år sedan? Ptja, jo, för all del.
  • Beställa tid för klippning och slingning? Ja!

(Alla vet faktiskt inte vad slingor är. Jag känner att jag måste allmänbilda i ämnet: slingor är färgränder som man vill ha i håret för att göra det sådär intressant som 1990-talets svampmålade väggar eller billackering med fartränder.)

Så här såg jag ut i morse. På bilden här ser det alls inte alls så fult ut, hur tänkte jag nu?

 

I slingmössan är man däremot snygg! (Man trär på en väldigt blank badmössa med små hål i och drar ut slingor med hjälp av virknål och kleggar på färg och serveras sedan kaffe och veckotidningar.)

Det är i frisörskeskedet det är viktigt med örhängen, har jag kommit på.

Om man som jag byter frisörska endast när den gamla verkar har tröttnat, är det vid första dejten viktigt att göra ett gott intryck. Jag lufsar in med gympaskor och jeans, klädd i min sons hoodie och påsar under ögonen. Men! Om jag då har på mig örhängen, ger jag ju sken av att jag bryr mig om mitt yttre. Och blir förstås klippt snyggare än om jag är totallufsig. (Mina vetenskapliga undersökningar av denna typ är svåra att få bekräftade.)

Den nya, helt obekanta frisörskan utexaminerades 1978, hade ont i alla leder och kotor, led av eksem och handdarrningar … och frågade om jag ville ha en svinrygg när hon var färdig! (Svinrygg är inte en diagnos, det är en frisyr. En flott knut, liksom.) Sedan visade hon med extrem yrkesskicklighet hur man gjorde ”förr i tiden” och gjorde mig precis hur vacker som helst. Vilket jag glömde att fotografera.

Men så här ser jag ut just nu när håret är uppsatt för basketträning. Gäsp.

Tillägg:

”Det aktuella hårmodet vid 1950-talets mitt är i sin varierande form nästan idealiskt.” (Husmorslexikon, 1957.)

Grace Kelly i svinrygg (men riktigt nöjd är jag inte – man ser bara att det är snyggt och propert, inte hur det egentligen ser ut). Tack för tipset, Den Blyga! Hon i bakgrunden ser ut som Audrey Hepburn, men är det nog inte. Synd, annars hade jag ju kunnat berätta intressanta saker om henne.
Share
26 kommentarer

Rapport från Uppsala domkyrka (uppdat.)

Typisk klädsel i Uppsala. Och Lund.

Som jag berättade igår, hamnade jag hux flux i Uppsala och tvingades av mystiska krafter in i domkyrkan. Min bil drogs mot kyrkan, den korsade Fyrisån av sig själv och mot min vilja hittades en parkeringsplats. (För det kan ju inte vara så att jag frivilligt ville gå in i en kyrka efter att äntligen ha blivit vuxen och börjat få bestämma sådant här själv efter åratal av kyrkotvång?)

Kort sammanfattning om just denna kyrka: den är jättejättestor.


Uppsalas domkyrka byggdes under hundratals år och blev till slut färdig trots digerdöd, stadsbränder, väggras, kalla vintrar, förfrusna tår och andra katastrofer. År 1892 bestämde sig några av de dåvarande konstnärerna och hantverkarna att de skulle lämna ett minne efter sig och den senaste renoveringen. På en liten avsats (på en ”knippepelares kapitäl”) på 20 meters höjd, placerade de ett brev och några foton i en ask som de hade tillverkat av koppar från kyrkans tak. Läs långsamt och njut av hur man uttryckte sig (och påpeka gärna om jag har tolkat handstilen fel):

Den 1st Augusti 1892 plaserade vi, hvars porträtter äro inneslutna i denna låda, som äro förfärdigad av kopparplåten, hvilken täckte de gamla tornen på denna domkyrka, densamma på detta kapitel i förhoppning att den der måtte förblifva till dess att åter en restauration öfvergår kyrkan – Huru lång tidsrymd som kommer att ligga deremellan och hvilka I ären som bryta densamma kunna vi ju ej ana – men varen dock helsade! _______

”Sic transit gloria mundi” – vi känna den satsen och tvifla ej på att den här vidlag kommer att besannas.

Vi hafva gjort hvad vi förmått … dömmen därefter.

Sådär gör jag också. Den som plockar ner tapeter och paneler i vårt hus om 200 år kommer att hitta bl.a. klotter och utskrivna blogginlägg.

Uppdatering:
Jag hittade lite mer intressant information apropå orden i brevet ovan: ”Vi hafva gjort hvad vi förmått … dömmen därefter.” För NE skriver om just den här restaureringen:

”En ny restaurering skedde snart av tekniska skäl; det vid denna tid [1892] relativt oprövade materialet cement hade frikostigt använts i exteriören, vilket medförde att partier lossnade och föll ned.”

Slut på uppdatering.

Men någon har ställt in klappstolar i hela mittgången! (När jag frågade varför – eftersom det ju verkar finnas plats till halva stan i bänkraderna – fick jag vet att det var enklare så här. För bl.a. alla med rollatorer.)
I många (väldigt stora) prång och (gigantiska) utrymmen står pryttlar och grejjer undanstoppade som i min källare.
I ett av prången har de ställt in en smidig, liten orgel. Med friggebodar mellan benen.

Den orange-blåa orgeln är en knapp månad gammal och byggd av italienaren orgelbyggarföretaget Fratelli Ruffatti. Men det var inte han italienarna som bestämde hur orgelhuset skulle se ut, det gjorde en svensk arkitektfirma som har förklarat att orgeln rakt framifrån ska se nyklassisistisk ut – i 1960- och 70-talsstil – men att den snett från sidan ska ge ett helt annat intryck. (Osäkert vilket.)

Och hör här: orgeln har elva sekunders efterklang!

Tut! [Tu-u-uu-u-u-u-u-u-u-u-t …]
Share
23 kommentarer

Glasbitar i äggen också!

Jahaja. Inte nog med att glasbitar på ett mystiskt sätt har letat sig in i både färska och frysta kycklingbitar. Nu bor de även i äggen!

Förmodligen inte glasägg.

Eftersom det här var en lika stor nyhet för oss i Radio Sörmland som någonsin ockupationen på Västtysklands ambassad eller Frank Anderssons sensationella VM-guld via en halvnelson, satte vi in alla våra jannejosefssonska grävkrafter och hittade
1. en förvånad äggätare
2. en informatör på Jordbruksverket.

Allt kan höras här. Men om ni inte orkar lyssna:

1. Erica Hermansson åt som vanligt ägg i morse och dränkte ägget i kaviar. Plötsligt bet hon i i en lillfingernagelstor glasbit som liksom satt fastkilad mellan gulan och vitan.
2. Erik Berggren verkade helt skärrad, men kunde meddela att de på Jordbruksverket skulle ha krismöte, och att allmänheten så länge skulle kunna känna sig säker om alla stekte äggen istället för att äta dem kokta.

____
Naturligtvis
hade vi hittat på allt. Och naturligtvis blev folk arga. På telefonsvararen (ni måste lyssna!) fick vi skäll för att vi på detta sätt skrämmer upp både gamla och unga och det hela var barnsligt, dumt, taffligt och jag vet inte allt.

Själv tycker jag att det var lysande: man blir ju lurad bara så länge som man inte tänker sig för. Alla som klagade gjorde det dessutom å någon annans vägnar – alla stackare som ju blev lurade. Själva var de inte alls lurade, så det så.

_______
Den som föreställde Erica bloggar om det här.
Den som föreställde Erik bloggar om det här.
Många skämt blire.

Share
21 kommentarer

På väg mot Sundsvall

Här sitter jag och myser med te i pappmugg i första klass. Några dricker redan vin, andra pschhhhtar upp öl medan resten pratar i sina mobiler.

Själv har jag av misstag gett mig iväg på en tvådagarsresa utan mobiltelefonen. Det känns lika naturligt som att åka hemifrån utan näsa och lika bekvämt som att gå omkring med en potta på högerfoten. För jag ska

  • träffa Huskorset på ett ölhak ikväll, men vi har ju på modernt vis inte gjort upp planerna i förväg
  • se till att alla 16 i basketlaget vet om att det är träning och att de som ska träna vet hur många som inte kommer (ett himla sjå)
  • peppa Bästisgrannen att det kan vara kul att träna även när få kommer
  • få besked om jag ska köra Fjortonåringens basketlag till Uppsala på lördag
  • svara på om jag kan skriva protokoll på dammatchen på lördag, vilket jag inte vet förrän jag vet om jag ska till Uppsala
  • be alla jag känner om tips på roliga aprilskämt att utföra i radiosändning
  • svara på barnens frågor om allt mellan palt och klänningar och hur man lär sig att springa fort.

(Många av personerna ovan är ickemejlare, men ivriga sms:are.) Som en växeltelefonist sitter nu min djefla man och sköter den kvarglömda mobilen medan jag mejlar order. Föga anade han hur det är att arbeta som sekreterare. (Fjorton bollar i luften, feltolkningar, tumtryckningar, T9-hat och primalskriket ”varför kan din mobil inte lära sig ordet mejla?”.)

Så återkommer vi till den så vilt diskuterade frågan: blir vi ”dummare” av den nya tidens teknik och finesser? Jag har ingen aning, men helt klart är att vi utan mobilerna är bedrövliga på att planera några timmar in i framtiden och sedan komma i tid.

Share
13 kommentarer

Dialektfrossa

Ja … inte vet jag hur det gick till. Jag skulle bara ta en bild på min kompis där som syns i högerkanten. I bakgrunden ses … Nils Poppe?

Aha. Fredrik Lindström. (Bilden är väldigt beskuren, så här dåligt siktar jag inte.)

Jag har med drygt 300 andra personer skrattat på ”Dialektfrossa” i Språktidningens regi. Ordningsman i klassen var Patrik Hadenius, som fick börja med att plocka bort Margareta Svahns örhänge. Sedan kom Micke Parkvall upp på scenen och stal all uppmärksamhet eftersom han såg ut som ett lejon (se bilden till vänster) och inte hade fått någon mick att prata i. Sedan lyssnade vi på Lena Ekberg, ny chef för Språkrådet och så dundrade Fredrik Lindström upp på scenen och bräkte karismatiskt på gnällbältessvenska.

Tänk att språkforskning kan vara så rolig att man fnissar okontrollerat åt Kellog’s med uttalet [chellogs], hockeyliraren Jonas Bergqvists ängelholmsskånska med dalmålsbrytning, kulturiska (skånska utan skorrande r) samt Gallehushornet och det faktum att man som lingvist helt utan problem skulle kunna offra en kroppsdel för att få svaret på varför man i vissa delar av världen har skorrande r.

(Betänk då att mitt ämne – svenska skrivregler – kan vara precis lika roligt!)

Fredrik Lindström inledde med att tala om att han hade ett blädderblock (inför 300 personer!) eftersom han inte gillar PowerPoint. Bah. Det är ju som att jag inte gillade pösbrallor och var aktiv videobandspelarmotståndare 1978. PowerPoint kan vara förfärligt och tråkigt och trist i händerna på inkompetenta estradörer, men helt underbart när föreläsaren vet vad h*n gör. (Vi måste komma på ett nytt namn på fenomenet ”visa bilder på duk via dator” eftersom [pauerpåjnt] ju är ett varumärke som t.ex. Rollerblades – inlines – och t.ex. jag som är så kompetent ju alls inte använder PP utan Keynote.)

Så skrev Fredrik på blädderblocket. ”4 parametrar”. Sedan bytte han blad och … vi i salongen fick faktiskt aldrig veta vilka de fyra parametrarna var.

Kanske kan vi hitta på parametrarna själva? Kolla, jag kan verka obegriplig helt på egen hand för jag har övat på det, senast i min C-uppsats (1990). Jag sneglar uppåt till vänster, spottar i nävarna och knattrar fram dessa djupa parametrar:

Språk och dialekter (märk väl att man faktiskt kan gräla om definitionen av dessa två ord) definieras med hjälp av de fyra parametrarna 1) Darwins tankar 2) Chomskys tankar 3) isolerade gårdar i Älvdalen 4) diftonger och triftonger.

Oj, nu blev det ju fem parametrar eftersom diftonger och triftonger på inga villkor kan dras över en kam. Men äsch.

En stund senare krympte Fredrik Lindström såpass att jag kunde stoppa ner honom i mitt vinglas och ta med honom hem.
Här på Centralens golv sitter jag min vana trogen och väntar på tåget hemåt. (Om jag hade sponsrats av nöt- eller tefabrikanten hade jag förstås visat upp varumärkena som vore de slalomskidor i en målfålla.)

Uppdatering
Förslag på nya PP-namn: ljusbilder eller bildspel. (Kom med fler!)

David kommenterar helt befogat mitt extremt dåliga omdöme när det gäller drycken eftersom Pressbyråns stora temugg kostar betydligt mer än den lilla trots att det är samma tepåse och bara lite mer halvjånket vatten. Jag kan bara hålla med och sparka lite surt med fötterna i gruset/snön samt muttra ”vi tedrickare har det inte lätt”.

Cruella berättar från sitt jobb som stenograf (heter det så?) i Riksdagen:

”I en av gårdagens debatter klämde en folkpartistisk ledamot i med ’Och för det femte …’ just när jag tog över från min kollega. Vid närmare påseende hade det aldrig funnits något första, andra, tredje eller fjärde … Så det var antagligen de försvunna parametrarnas dag. Helt enkelt.”

Alltså: Den 26 mars 2010 firar vi nästa gång ”De försvunna parametrarnas dag”.

Share
26 kommentarer

En kulturfyra – skål!

En kulturfyra måste ju vara en liten drink, eller hur? Daiquiri med ett stänk absint? Eller så är det faktiskt bara svar på Kulturbloggens frågor, som alla är fria att ta, kopiera, härma och svara på:

1. Vilken bok läser du just nu?
2. Vilken skiva lyssnar du på just nu eller lyssnar du mest på för tillfället?
3. Vad är det roligaste du ser fram emot den närmaste tiden?
4. Vilken blogg läser du helst, just nu?

1. Jag läser just nu en fantastisk uppslagsbok från 1960-talet: om barnuppfostran. Den är trösterik för alla som har barn eftersom den faktiskt säger ”låt barn vara barn”. (Se bilden nedan.)
2. Skiva? Skiva? SKIVA? (Förlåt, jag tappade tråden.) Coldplay, Pink, Beatles och SR P4 Sörmlands blandning.
3. Ikväll ska jag lyssna på Fredrik Lindström och bita mig i tungan och inte hötta med näven när jag inte håller med.
4. De ytterst välformulerade Dick Cavett och Go Fug Yourself, för på det humöret är jag.

”Sunda och normala pojkar slåss ibland …” Eftersom jag vid mitt bröst har närt fyra pacifister och en sund och normal pojke, är detta riktigt skön läsning. (Ur ”Lyckliga barn”, 1960.)

Minns ni killarna som slogs i skolan?
Ettan och tvåan i Lund: Ricky och Rolle slogs, men inte Martin.
Trean och fyran i Luleå: Anders och Peter slogs, men inte Stenis.

Jag gav Bästisgrannen en örfil en gång, men då slog hon tillbaka. Så då slutade vi med det.

Share
16 kommentarer

Glenn Strömberg och jag

Nu tror ni att jag har träffat Glenn eftersom jag har varit i Göteborg idag. Men ack, nej.

Rubriken är en chimär. Det är en kvällstidningsrubrik som antyder något som inte är sant. Jag kunde lika gärna ha dragit till med

Nej! sa Glenn Strömberg
om J-O Waldner

För det är nästan inte heller sant. Men jag har i alla fall kommit honom så nära som man ju kommer människor som man talar med i telefon. Glenn, förstår ni ungdomar, var en av fyra Glennar som vann massa fina, internationella fotbollsmatcher 1982. Han hade långt hår och kortkorta shorts och filmade 1985 ett trill inne i straffområdet på ett sätt som borde avskräcka alla filmare för all framtid. För er som kanske är intresserade av fotboll och kanske dessutom vill minnas: filmningen kommer efter 58 sekunder.

För er som är intresserade av rumpor: håll andan, för här finns det osannolika nakenbilder från landslagets dusch. För er som är intresserade av snus: kolla Glenns överläpp efter 3:15. För er som är intresserade av röster: lyssna på Bosse Hansson Tommy Engstrand vid 3:40.

Det handlar alltså om en inte direktsänd P4-intervju. Det är en förfärlig synd att prata mer än ett visst antal minuter i taget i radio, men om man klipper bort sina frågor blir det mer plats för den utfrågade.

Så vad sa då Glenn Strömberg? På de minuter jag fick på mig hade jag egentligen bara ett uppdrag: att klämma ur honom vad ”livets goda” innebär – när jag ju egentligen bara ville prata om fotboll. Men då likställer man ju listigt nog ”livets goda” med passioner … och får prata om fotboll. Ha!

Enligt Glenn Strömberg är det på detta vis:

1. Livets goda är att få bestämma över sin egen tid.
2. Livets goda är att få bo i Italien och äta och dricka på italienskt manér.
3. Livets goda är även att få arbeta med fotboll eller en annan passion.
4. Livets goda var i 11-årsåldern just det – en helt annan passion. Bordtennis. (Glenn blev Sveriges då yngste klass I-spelare i bordtennis. Det rekordet slogs sedan av Jan-Ove Waldner. Förstås.)
5. Livets goda är nog trots allt inte att leda ett fotbollslag med allt vad det innebär och det har han heller aldrig drömt om.
6. Livets goda är att i slutet av mars åka till Västindien med 13 kompisar.

Förutom nr 4 och 6 och att jag inte bor i Italien samt att jag finner stort nöje i att coacha och att jag inte ens i fantasin har varit i Västindien, är vi inte alls olika varandra – Glenn Strömberg och jag.

_______________
Förklarande fotnot (tautologi, på min ära)
När det gällde pingiskvaliteterna, sa Glenn att det inte är så konstigt att man som 11-åring kan slå en 35-åring just i bordtennis, och att det inte var mycket att yvas över. Därav ”nej” i rubriken som även innehåller Waldners namn.

Share
15 kommentarer

Tillfälligt avbrott … my ass!

Jag hade ju kunnat skriva ”jo tjenare” istället för ”my ass” där i rubriken. Men i frustrerade ögonblick låter man så mycket coolare som Bruce Willis än som Åsa-Nisse.

Minns ni?

Först hade jag ett obskyrt, litet webbhotell, men där krympte rummen tills de helt enkelt tog slut förra våren. Då bytte jag till ett annat webbhotell – där allt funkade så bra att jag inte ens behövde slå nian ner till receptionen en enda gång. Då, plötsligt, stängde det välfungerande, välstädade plejset – men ledningen hjälpte hotellgästerna så att de skulle kunna sova gott ändå någon annanstans. Så här:

  • Spray (det gamla) sa att flytten till Ballou (det nya) skulle ske ”på lördag kväll”, men stängde av strömmen redan på torsdagen.
  • De ersatte hotellet med en kuliss – gick man in genom entrén, trillade man ner i en varggrop och spetsades på pålar.
  • De satte tvångströja på alla gäster och klippte av deras tunga.
  • De sa lugnt precis som SJ att allt nog aaaaaalldeles strax skulle ordna sig.
  • De hänvisade alla gästerna till nya rum utan säng, tv, dusch eller minibar och förresten fick vi ingen nyckel till rummen heller.

Jag var frustrerad, men klagade inte. De hade det ju nog inte så lätt. Men på tredje dagen skrev jag ett vänligt mejl. På frågan ”vofför” fick jag detta svar:

”Meningen var inte att det skulle bli något driftavbrott men av någon anledning har din sida blivit ompekad mot våra namnservrar för tidigt.”

Grrrr. Det där ”av någon anledning” är som när det är snöstorm i april. Man kan bara hötta med näven eller knyta den lite lamt i fickan.

Jag kunde visserligen mikroblogga och skriva saker på Facebook, men att blogga är som att borsta tänderna och då duger det inte att bara gnissla lite med en liten fjölig tandtråd. (Tack till Deeped, Studiomannen, Mymlan och Pseudonaja som till och med bloggade tröstande om min banala misär. Och alla roliga Facebookhälsningar! Samt AB, som liknade mig vid ett trafikljus mitt i korsningen Sveavägen/Kungsgatan.)

Tala gärna om att ni kunde läsa detta, för då vet jag att det inte sitter spenat mellan framtänderna. Liknelserna och metaforerna som står som semaforer i hela texten får ni på köpet – det är så det blir när man är bloggbe[d]rövad.

Share
32 kommentarer

Strumpor, skålar och kakel samt lättja

Aldrig att någon annan än jag fick städa mitt rum när jag var tonåring.
Aldrig att någon annan ville städa mitt rum när jag var tonåring.
Aldrig i livet att jag skulle få för mig att städa mina tonåringars rum.

Ni förstår principen? Det handlar om dels uppfostran, dels integritet.

– Lättja! säger vän av ordning säkerligen.
– Men hur står du uuuuut? kanske någon annan undrar.
– Bah, det där med att curla sina barn är en överdrift, protesterar nog någon.

Ptja, alla får väl göra som de vill. Dessutom är ju de fem barnen här hemma så rörliga vad gäller sovplatserna, så man vet ju liksom inte vem som har stökat till var. Och förresten är det inte så himla stökigt. (Ok, det beror på vad man jämför med.)

Men … plötsligt var Sjuttonåringens/Den djefla mannens strumpor väldigt få. (Japp, de delar strumplåda.) Strumpor äts ju inte upp av tvättmaskiner vad alla än säger. De kan tappas på väg till eller från träningen och glömmas i ett av alla omklädningsrum eller till och med glida av under en orienteringstävling, men tvättmaskinens matsmältning är än så länge lite för primitiv. Sedan kan strumpor förstås gå vilse och hamna i Nioåringens pysselskåp och där förvandlas till en Socktant, en snögubbenäsa eller en barbiestrumpklänning. Men där var de inte.

Jag tog på mig skyddsutrustning och gav mig in i Sjuttonåringens rum … som såg perfekt ut! På ytan …

Strumporna som låg ihopkorvade under sängen.

När strumporna ovan var ordentligt dokumenterade och slängda i smutstvätten, slog det mig att även filskålarna i köket hade blivit få till antalet. Kunde det vara så att … kanske … jo.

Skålarnas innehåll var mumifierat och luktade inte ett dugg.

Fotnot:
Om ni undrar över de kaklade väggarna, så är det inte alls konstigt. Rummet var kök när vi flyttade in, och jag fick inte bort plattorna hur jag än bankade och slog. Jamen kunde inte panelen fått gå upp till hyllan istället? Jo, men de där panelbrädorna var ju så fint målade och färdigsågade och på extrapris och … jag oooorkade inte.

– Lättja! säger vän av ordning säkerligen.

Japp, se där slöts en cirkel.

Share
28 kommentarer

Bildsafari från SVT och undertextarnas vardag

Kan en korridor vara intressant? Jodå, när man gapar och tjoar och häpnar och aha:ar åt allt som är nytt.

En grå korridor, byggd under tidigt 1970-tal. Men det är inte vilken korridor som helst. Det är ju en SVT-korridor med soptunna! Fly mig ett par rullskridskor!

Undertextarna (se förra inlägget) som visade mig runt fick hyssja och dra mig i skjortärmen och peka mig åt rätt håll och säga ”ska vi kanske gå vidare nu?” när jag som en treåring betedde mig olämpligt.

– WOW! Trådkorgar för inkommande papperspost! Så fantastiskt musealt! (Och så ekande tomt på både post och namnlappar.)

Undertextredaktionen på SVT består av runt 50 personer, men var nästan 100 en gång i tiden. Jag hann träffa 25 av dem, och ska hälsa:

– Skriv, ring (08-784 20 00), mejla – hör av er till oss med kritik och beröm! Ställ frågor! Eller svara bara på detta: är det viktigt med rim och rätt antal stavelser när vi översätter musiktexter?

De hade en fin referensavdelning i dessa internettider – bl.a. NE, Ugglan, Britannican, Nöjeslexikonet, speciallexikon för tekniktermer och alla språk som tänkas kan.

Sohlmans musiklexikon var som på många andra ställen sönderläst. (Det beror inte på dålig kvalitet på bindningen, det beror på den goda kvaliteten på innehållet.) Ser ni dammet på hyllan? Ack.
En och annan lampa hänger i den näst största studion.

– Men! Va? Det är ju Let’s Dance-studion! Hyr tv4 alltså SVT:s lokaler? Kolla, det är ju både kristallkronor och discobollar, det har jag inte sett i tv:n! Kan jag gå uppför den här trappan och ko…
*host* Jag tror att vi ska gå vidare till föreläsningslokalen nu. *host*

När deltagarna började drälla in, visade det sig att den inringade var Benedicte Stervander. (Hon som fick beröm av Marianne i förra inläggets kommentatorsbås.)

Mannen i den vita tröjan här ovan heter Olle, och han hade ett delikat problem med svensktextningen som han höll på med. (Alltså inte översättning.)

– En skateboardåkare misslyckades med ett trick, och säger då att han [fejlade]. Hur skriver jag det?

(Jag hade inget bra svar. Fejlade i analogi med mejlade är väl ok, men betyder det att han gjorde fel eller att han misslyckades? Och de som ser på programmet: vet de vad [fejlade] betyder? Eller ska man inte ta hänsyn till det utan bara skriva det som sägs?)

Här sitter en annan undertextare och översätter tyska till nyheterna. På en handskriven lapp stod med blyerts vilka lokalredaktioner som ville ha vilket material.
På denna skärm syns det allra modernaste undertextningsprogrammet, som är ett underverk eftersom allt finns i ett och de som översätter kan välja exakt bildruta och slipper sitta med tidur i handen och klocka alla repliker. (Men programmet är ändå 4–5 år gammalt, så jag misstänker att det finns ännu modernare.)

Så finns det ju en hel avdelning som direkttextar – snabbt ska det gå. Då hinns det inte med funderingar och klurerier och redigering och det som skrivs, skrivs på stavelsetangentbord.

Stavelsemaskinen ”Velotype”. Alla konsonanter finns både till vänster och höger, medan vokalerna bor i mitten.

När direkttextarna skriver, trycker de på ”ackord” – alltså en massa knappar på en gång. Om man ska skriva ordet ”människor”, gör man tre nedslag: männ + isk + or. (Konsonanterna till vänster om vokalen trycks alltså med vänsterhanden.)

–Men … ser ni hur den ser uuut, apparaten? Sådär beigemurrig som förr i tiden! Vabaha? Hur kommer det sig? De påminner ju om gamla räknemaskiner med pappersremsa!
– Ja … hm. Vi fick de här apparaterna 1988. Varje arbetsdag inleds med att vi måste laga dem, det är knappar som trillar av och spricker och sådär.
– Men! Ni måste ju få nya! De här är ju inte ens digitala! Ta mig genast till er chef!

– Åh! En skrivbordsstolskyrkogård mitt bland alla nyhetsankare! Jag känner mig som hemma!
Sådär liten känner jag mig i SVT-huset.

Pssst. I det här inlägget finns ingen undertext. (Tror jag.)

Share
58 kommentarer