Hoppa till innehåll

Etikett: stekpannor

Tre tramsiga tjatgnäll

Jag gnäller!

(Men bara i skrift. I tal och prat samt gester är jag rena rama solskenet.)

Kanske har jag blivit lite sur och arg på livet, bara?

Kanske har jag mer tid över i dessa dagar? Kanske är jag faktiskt bara less på saker som inte funkar som de ska?

1.

Igår uppsökte jag en begagnatbutik som hade sålt mig en ickefungerande laddningssladd för 49 kr. Så fort jag upptäckte ickefunktionen, tejpade jag fast kvittot på sladden och lade den på ett bra ställe för att ”imorrn” med rynkade ögonbryn slå kvittot i huvudet på försäljaren.

Sedan gick några veckor. Texten på kvittot blektes såpass att det enda som syntes var några obegripliga tecken här och där. Men jag stålsatte mig, gick tillbaka till affären och sa som det var. Argumenten låg travade i hjärnvindlinglarna i form av punktlistor och repliken ”49 kr är ändå 49 kr” kvillrade längst fram på tungan.

(Min mun-fysionomi och eventuell kontakt med hjärnan bör inte faktagranskas.)

– Okej, här får du en ny!

Sa försäljaren. Det var det absolut enda som hände. Allt tjat och gnäll repeterades helt i onödan! Laddsladdsägare Bergman gick hemåt med hoppsasteg och glömde helt bort hur man rynkar ögonbrynen.

2.

I augusti hyrde jag en förträfflig bil på OKQ8 för att köra min alzheimerpappa och Orangeluvan till Öland. Efter några dagar på ön, vände vi hemåt igen; allt gick som smort. Men när bilen skulle lämnas tillbaka sa personalen till mig att inte tanka bilen full utan att bara parkera den vid en pump. ”Vänta här vid disken medan jag inspekterar bilen” sa en kille i kassan och gick ut till bilen. Han kom efter en bra stund tillbaka och sa att allt var piffigt och bra och att han hade tankat bilen för 501 kr.

– Eeeeh, det var mycket sa jag, som hade tankat bilen proppfull för 300 kr några timmar tidigare.
– Nej, det är vad det kostar, sa killen.
– Fast … hur vet jag att du tankade för 501 kr eftersom jag inte fick vara med?

Tjafset fortsatte en stund, men jag betalade (förstås) och gick hem med mitt kvitto på 501 kr. Kvittot hänger dock inte på något sätt ihop med tankningen, utan är bara ett kvitto på att jag har betalat 501 kr inne i butiken.

(Irriterande nog finns inget soligt slut på denna historia – jag har mejlat och tjafsat men inte kommit längre än att mitt kvitto på 501 kr även skickades i digital form.)

Bara en association.

3.

”Jag och mina stekpannor” är en löjligt utdragen följetong här i bloggen. En gång var jag på basketmatch med två. En annan gång föll jag på ett skosnöre inne på Ica samtidigt som jag höll i en stekpanna. (Det sa PANG i stengolvet så att butikschefen kom springande, beredd på ett rån.) En tredje gång skröt jag här över min nya stekpanna av märket Fiskars, men fick på tafsen av alla som hävdade att gjutjärn är meningen med lifvet.

Åh, så det puttrade och fräste fint.

Just denna stekpanna på bilden ovan, full av morötter, var ett under av stekvänlighet. Jag rekommenderade den till alla som gick i stekpannetankar och älskade den såpass att jag ibland stekte sånt som egentligen inte behöver stekas.

Men så hände nåt. Det var som som om stekpannan i början av sommaren hade tröttnat på oss och bestämt sig för att hämnas någon oförrätt: ALLT fastnade. Vi drösslade med oljor och smörade allt vad vi kunde. Men inget hjälpte.

Jag skrev då ett frågemejl till Fiskars. De förklarade snabbt:

”Denna modell av stekpanna Hackman by Fiskars har en Thermium mineral behandling som bildar en mycket tunn, guldig non-stick belägning på den rostfria stekpannan. (…) Efter att non-stick egenskaperna har försvunnit används stekpannan som en klassisk rostfri stekpanna. (…) Att mineralbehandlingen försvinner från stekpannan är inget som går under garantin då den efter detta fungerar som en klassisk rostfri stekpanna.”

Då blev jag kinkig. Jag skrev:

Ni säljer en underbar stekpanna som funkar bättre än någon annan stekpanna jag någonsin har ägt, och när den trots finfin skötsel inte längre är underbar, får jag till svar ”nu är den som en klassisk rostfri stekpanna”.

Tänk om jag köpte en fantastisk bil. Den funkar precis som jag vill. Jag säger ”köp den här bilen” till alla mina kompisar.

Men plötsligt funkar inte bilen. Den är en skugga av sig själv. Jag klagar på att den inte startar, att den inte kör, och att den inte är den bil jag ju köpte. Då säger biltillverkaren:

– Nämen så kan det bli. Du får helt enkelt se på den som en Amazon från 1961 från och med nu. Lycka till!

Hokus, pokus blev stekpannemänniskorna fulla av förståelse, så nu kommer jag att få en ny stekpanna! Enligt instruktionerna får jag varken kyla eller värma den för mycket, inte diska den för lite eller för länge eller herreguuuud i maskin – och absolut inte värma den i en för varm ugn. ”När belägningen flaggnar eller Non-Sticken har slutat fungera räknas den som förbrukad.”

Såja. Silkesvantarna på! Besinningsfull och omtänksam stekare med ett sällan skådat tålamod ska hantera den nya stekpannan precis lagom på alla sätt och vis!

Mitt nästa mejl kanske kan vara en erbjudan om rättstavningskurs för kundtjänstavdelningen på Fiskars?

Eller … kanske ska jag bara vara glad att det inte är jag som står så här. Bilden togs så sent som 1937, vilket ju är häpnadsväckande. (Foto: Gunnar Lundh, Digitalt museum.)
Share
22 kommentarer

Med stekpannor i Globen

Igår var jag på en sagolikt rolig tillställning i Globen.

Men först måste vi backa bandet lite för att berätta att vi sedan 15 år här hemma har bedrövliga stekpannor, men en väldigt bra spis. (Induktionsspis, köpt på det världsberömda Retuna.) Stekpannorna

  • gungar som balansplattor på släta ytor
  • tappar handtagen som sjuåringar tappar tänder
  • flagar teflon som när vi på 70-talet hade bränt axlarna i solen.

Billig skit, helt enkelt.

– Ny stekpanna! Vi måste ha en ny stekpanna! hojtar jag varje gång jag måste hacka loss omeletter från gungbräden.

Inte förrän i förra veckan kom jag mig för att göra något åt saken, eftersom jag snubblade över en superrea. Men gick åt helskotta för hela onlinesortimentet var slut och ingen reabutik fanns i stan. Fast plötsligt slog det mig! Jag kan beställa för avhämtning i Globens shopping när jag ändå är i krokarna på måndag kväll! Heureka! Två stycken! Nu ska här stekas!

Den ena.
Den andra.

Dett gick så bra så, men i säkerhetskontrollen på väg in i Globen blev jag stoppad.

– Vad är det DÄR?
– Det är två stekpannor.
– Stekpannor?
– Stekpannor.
– Jaha …
– Har inte alla stekpannor med sig när de ska in på Globen? försökte jag lite spjuveraktigt.
– Eh. NEJ.

Man måste förstå vakternas tvekan. De har order om att stoppa mat, dryck, bomber, granater, sprit, vapen, knivar och fylltrattar. Men stod stekpannorna på listan? Nä. De ryckte på axlarna och ignorerade mig.

Jag kom in – och gick omedelbart vilse … men blev räddad av en tvåmeterskille i 14-årsåldern. Han spelade i Central (fast Fryshuset) och ledde mig uppför trappor (bra träning för knäna) och ner (aj, ont i knäna) och försökte öppna låsta dörrar medan jag höll igång konversationen. Till slut kom jag rätt och satte mig på plats. Och funderade på hur jag med stekpannorna skulle kunna förändra livet för så många. Tänk er två stekpannor som

  • cymbaler
  • frisbees
  • flugsmällor
  • hattar.

Men sedan var det inte mer med det. Stekpannorna, jag och 11 390 av mina närmaste vänner såg nämligen Sverige slå Turkiet i basket, vilket är alldeles, alldeles underbart och fantastiskt.

(Man står nästan inte ut med den amerikanske kommentatorn. Eller så lyssnar man noggrant och undrar vad det är han egentligen säger.)

Eftersom jag inte har råd med nutida bilder på nyfotograferade landslag, får ni här en från 1969. Kolla på skorna!

Sveriges landslag inför EM-slutspel i Neapel 1969. Stående: Kjell Rannelid, Per-Olof Lefwerth, Jörgen Hansson, Hans Albertsson, Arturs Veigurs, Jan Hjorth, Anders Grönlund, Arne Jansson. Knästående: Kjell Gunnå, Ulf Lindelöf, Ebbe Edström, Janos Fugedi Kalju Leetmaa. (Foto: Fricis Forstmanis.)
Share
36 kommentarer