Hoppa till innehåll

Etikett: religion

Gudarna måste vara tokiga

Eller så har de inte humor.

Här försöker vi prata med dem å det våldsammaste när vi i några dagar hoppades på att ödet skulle gå vår väg. Och så lyssnar de inte!

Kanske ska jag förklara först.

Vi är en inte särskilt troende familj. Jag är ju uppfostrad av hippier med kasus och genitiv som närmaste gudar och konfirmerade mig endast för att det någonstans i fjärran påstods att jag skulle gå plus – det skulle ju slängas presenter över alla som konfirmerades. Det enda som hände var att min palestinasjal stals i kyrkan och att jag sörplade under nattvarden samt att jag gratulerades blott av en barndomskompis föräldrar. Det hela finns inspelat på film; mina föräldrar var bevisligen inte ens närvarande i kyrkan. Nu låter jag måhända bitter, men så är inte fallet: jag brydde mig inte – och de brydde sig inte.

Sedan gifte jag mig i kyyyrkan med min djefla man, som ju ville gifta sig i kyyyrkan. Jamen så trevligt – då får man ju ha på sig en vacker klänning … som man visserligen syr upp helt på egen hand.

Barnen i huset har underligt nog uttryckt önskan om att konfirmeras, och har så gjort – vi är inne på tredje konfirmationsläsningen nu. Nioåringen upplever samtidigt en dinosaurieliknande passion vad gäller grekisk mytologi. Det han inte vet om Zeus, Medusa, Athena och Herakles (inte Herkules!) är inte värt att veta.

Och nu behövde vi ju gudarnas välvilja denna vecka. Det hela kändes lite fånigt, ungefär som att läsa gudsomhaverbarnenkär när man vill spela bra i nästa basketmatch. Eller lovar att inte ljuga på en vecka för att … ja, något annat banalt. (Ni förstår nivån nu?) Så jag och barnen läste på, och fann att vi behövde offra en höna. Blot. Men vi hade ju ingen höna. Så vi inventerade och fann i kylen ett paket bacon och i frysen några förskrämda köttbullar. En gris och en ko fick ersätta hönan. (Allt detta sker alltså under stort fnitter.)

Därför sågs häromdagen valda delar ur den underliga familjen Bergman vandra ut i skogen för att göra detta offer:

Världens lägsta fallos.
Världens lägsta fallos.

Men. Lyckan (=gudarna?) stod oss inte bi. Alla är vi nu ateister blivna. Ska man få sin vilja igenom får man faan ta saken i egna händer.

Share
40 kommentarer

Himla makter … Ramadan på er!

Brasklapp:
Iklädd både hängslen och livrem för att inte reta upp mina läsare, har jag försökt formulera mig så att ni inte ska bli arga. Alltså: bli inte arga. Jag bara funderar och filosoferar. Och vill förstå och lära mig mer.

Redan Salvador Dalí illustrerade profetens lidande.


Religion är inte riktigt my cup of tea. Men (brasklapparna haglar!) – det är intressant på samma sätt som t.ex. mitt förvirrade intresse för geografi. Jag är helt enkelt dålig på att lägga religions- och geografifakta på minnet.

Idag inleds Ramadanfirandet. (Våga inte släppa blicken från texten nu. Det här är intressant och roligt att diskutera.) Som icke gudstrogen måste jag säga att jag gillar idén att vi människor då och då bör offra något, avstå från något, lida litegrann.

– Vaddå, vrålar alla med ångest, tvångstankar och ADHD. Jag lider hela tiden!

Ok. Men offra något kanske?

– Vaddå, ropar alla med livspussel där bitarna verkar komma från tre olika lådor med extra många bitar himmel. Jag offrar både mina barn och min fritid hela tiden!

Ok, vi släpper det där. Jag, som lever för att längta till nästa måltid, vill verkligen förstå. En 14-årig muslimsk tjej som jag frågade igår, förklarade ungefär så här:

– Som god muslim som fastar, får jag det bättre i paradiset efter döden och de pengar vi i familjen sparar på att inte äta kan vi ge bort till dem som svälter runt om i världen, sa hon.
– Men är det inte att tänka på sitt eget väl och ve om man vill ha det bra i paradiset? sa jag med mina egna egoistiska tankar.

(Vi hade inte tid att gå in djupare i ämnet där och då.)

Jag har frågat alla muslimer jag känner och de förklarar:

  • Troende muslimer längtar till Ramadan såsom jag längtar till julen.
  • Att fasta är att lida, vilket tillfredsställer Gud – i alla fall enligt profeten Muhammed.
  • Men egentligen lider man inte av att tillfredsställa Gud.
  • Om man blir yr, törstig eller lågsockrig under dagen, är det Guds vilja.
  • Om Ramadan infaller under sommaren och man som muslim råkar bo i Kiruna, ändrar man reglerna så att man får äta mellan speciella klockslag och inte bara när det är mörkt eftersom det aldrig är det. Edit: Man går då efter saudi-arabisk tid, alltså tiden i Mekka.
  • Många lärare i svenska skolor verkar irriterade på Ramadan och borde lära sig mer för att förstå.

Lärare som jag har pratat med förklarar:

  • Barn och ungdomar (många fastar från ungefär tolvårsåldern) som äter frukost kl. 04 och sedan varken äter eller dricker, är svåra att hantera kl. 14 på eftermiddagen.
  • Skolarbetet försvåras och lärarnas planering sinkas under Ramadan.
  • Elever som måste ta ledigt under de tre festdagarna (när man firar att Ramadan är slut) bör på något sätt hjälpas att komma ifatt på samma sätt som elever som tar ledigt för att åka skidor.

Jag har letat efter en fastande kirurg, busschaufför eller matematiker för att kolla hur det funkar att jobba under Ramadan, men har inte hittat någon. (Edit: SvD lyckades bättre.)

En riktigt larvig jämförelse av en dum svensk som heter Lotten kommer här:
Tänk om jag blir tvungen att flytta till Grönland och där berättar att jag pga. min tro under en månad måste gå klädd i törnekrona. Grönlänningarna ställer sig då frågande och bedyrar att mössa är ett lämpligare plagg. Iklädd min törnekrona vill jag även spela basket, vilket grönlänningarna inte ens vill tillåta eftersom jag riskerar att skada både mig och mina med- samt motspelare.

Ja, jag vet att jämförelsen haltar och att jag borde ha jämfört med andra religioner. Men nu är det ju Ramadan som inleds idag, inte den katolska fastan eller jom kippur.

Vad säger ni? Ska jag dra något gammalt över mig och hålla mig till svampar, julkalendrar, trasiga tvättmaskiner och sekruttbilar?

Share
65 kommentarer