Jag äger en rasande intressant bok som heter ”Stockholms parkering” (2007). Någon måste ha badat med den någon gång, för den har blivit alldeles bucklig och konstig, men visst ska det väl synas att böcker har lästs? När man spiller i t.ex. kokböcker ska man bara tänka ”yes, där satt den!” och när man dödar feta flugor i ett nyss uppslaget uppslagsverk, passar man förstås på att göra en anteckning i marginalen bredvid smällfläcken:
fluga, d. 2009, Brachycera, surrandet gjorde mig vansinnig.
Den buckliga parkeringsplatsboken tar konsekvent (och helt riktigt) lapplisornas parti och påpekar bland annat att det är bra när man på en och samma plats har ”flera olika parkeringsrestriktioner, för då blir parkeringsvakternas arbete mer varierat”. Huruvida de hade gillat denna variation, vet jag dock inte:
Den roligaste bilden är ändå den med två förorättade parkeringsvakter som inte alls uppskattade Magnus Ugglas tilltag i låten ”P-F” från 1989. Låten är inget storverk, om jag får säga så:
Min dröm förgör. Dom får en vanlig, fredlig, snäll bilist tänka som en terrorist.
Men visst kan man väl skratta lite och rycka på axlarna och gå vidare i livet – kanske till och med ge tillbaka med samma medicin? Nej, vänta! Vi är kränkta! Vi tar i med hårdhandskarna! Vi river sönder ett foto!
Jag har inga som helst problem med parkeringsvakter. De gånger som jag har fått böter har jag definitivt varit skyldig till mitt brott, hur irriterande påföljderna än har varit. Men Uggla, han var förbannad:
Hon blir mosad mot min högerskärm När jag söker köra över hennes bötespärm. Min dröm förgör. Varenda gång jag får en p-kupong sjunger jag min sång.
(För er som inte minns: jag kallade en troglodyt till bilförare för både det ena och det andra samt just troglodyt eftersom han var just det – i en synnerligen stressad bilparkeringssituation.)
Jag befinner mig alltså i Lund. Att parkera i centrum är som att parkera i Rom eller varför inte Sydpolen: hopplöst. Gatorna är smala och slingriga och dessutom kullerstensbelagda och parkeringsplatserna är väldigt få samtidigt som bilarna är många trots att alla verkar cykla. (Jämförelsen med Sydpolen? Självklar: har ni någonsin lyckats parkera där? Nä just det.)
Lunds kommun har en parkeringskarta till min hjälp.
Men den gästfrie skotten som hyser mig hyr förstås en parkeringsplats i, öh, på, eh … någonstans. I sitt parkeringshus. Själv befinner han sig just nu i Christchurch och kan inte på några villkor ens om han tänker på engelska komma på vilket nummer hans plats i parkeringshuset har.
Så sent igår kväll chansade jag.
Jag tog den enda tomma plats i det område där han förmodligen har sin. Och så skrev jag en stor lapp med röda bokstäver och tejpade upp i bakrutan:
OM JAG HAR TAGIT FEL PLATS: RING MIG PÅ 070-888 55 42! JAG KAN KOMMA OCH FLYTTA BILEN JÄTTESNABBT!
Sedan gick jag hem och sov den oskyldigaste av sömner.
Zzzzzzzzzzz.
(Sovpaus så att ni förstår lugnet. Zzzzzzzzzzz. Fast egentligen signalerar kanske zzzz att man snarkar? Hur stavas ”lugna snusningar”? Fnfnfnf nfnffhhhf hnfhnfh nfnhf?)
– DINGDINGDINGDINGDING!!! –
Strax efter kl 06 i morse ringde telefonen och väckte en mycket skyldig felparkerare. En väldigt arg och väldigt skånsk röst skrek så högt han någonsin kunde:
– Om du inte flyttar biljävulen omedelbart så vet jag inte vad jag gör med den! Jag ska ta tåget till Köpenhamn!
– Förlåt! Jag kommer omedelbart! svarade jag och kastade mig ur sängen.
När jag nu skriver att jag ”kastade mig ur sängen” så var det verkligen så. Varken kroppen eller tankarna hann med – det var verkligen bara reflexerna som skötte kastandet. Därför hamnade jag i skräddarställning. På golvet.
Jag har faktiskt inte suttit med benen i kors på det sättet på flera år; det är väl något med de knastriga knäna, kantänka. Jag sa till mig själv medan jag krånglade loss benen:
– Byxor. Nyckel. Skor.
Och så rusade jag i full galopp iväg med sömnskräp i ögonen och andedräkten som från en unken gravkammare ut, för att 25 meter senare tvärstanna eftersom jag hade glömt bilnyckeln men hade med mig dörrnycklarna. På väg tillbaka in i huset tackade jag min lyckliga stjärna för att jag dels har kondition, dels inte har vant kroppen vid stretchning och uppvärmning utan bara kör på ren explosivitet.
När jag äntligen kom till parkeringshuset fyra minuter efter väckningssignalen, stod den arge och vevade med armarna och kallade mig idiot och Köpenhamn om vartannat. (I alla fall lät det så.) Jag bad om ursäkt och förlåt och om mer ursäkt och förlåt och sa att jag hade fått fel nummer medan mannen fortsatte att rya om att man inte kan bete sig som jag hade gjort och att jävl…
Sedan hörde jag inte mer eftersom jag skyndade mig att flytta på bilen. Jag körde mot den automatöppnande garagedörren … som inte öppnades. I stark nedförsbacke stod bilen med nosen nu mot en stängd port medan jag kände hur svetten rann från hårfästet ner till de så praktiskt uppfångande ögonbrynen. Jag andades. Hostade lite, tog djupa andetag, hostade igen kände hur hjärtat slog sönder bröstkorgen. Så tänkte jag:
– Nämen hörru Lotten, det här kan du ju blogga om. Du ser förmodligen ut som någon som håller på att dö i lungpest på 1300-talet.
För att få mer luft och komma på en lösning, öppnade jag bilfönstret och drog djupa, hostande andetag av den cementdoftande parkeringshusluften. (Jag vet inte varifrån hostan kom – är ju frisk som en nötskrika.)
Då kom den arge mannen. Liksom spatserande. Inte ilsket rusande utan bara släntrande. När han såg mig och den stängda dörren tog han ett par steg bakåt och några framåt och började svära om dörren som hade hängt sig, medan han tryckte på en till synes kamouflerad knapp bakom en stolpe. Garageporten öppnades och jag kunde köra ut – efter att jag hade släppt ut Köpenhamnsresenären först. Som lugnt gick mot stationen.
När jag kom in i huset igen satte lungpesten sina klor i både själ och kropp och jag föll ihop i en liten hög – om än inte i skräddarställning . Tågen till Köpenhamn går faktiskt var tionde minut. Det kanske ordnar sig ändå.
——
Uppdatering
Eh. Hm. Arge mannen ringde en gång när jag inte vaknade, visar det sig nu. Och då pratade han med min telefonsvarare innan han ringde en gång till. Trots att jag vet att det är jag som är den skyldige och jag erkänner mitt parkeringsbrott, kan jag inte låta bli att ändå roas av den oförblommerade, skånska ilskan. Här via länken kan ni lyssna. (Lägg gärna märke till hälsningsfrasen.)
Om man som jag kör en gammal traktor till bil (Volvo kombi från 1987), parkerar man inte på en femöring. Däremot svänger bilen lätt på en femöring – svängradien är fantastisk.
Om man som jag bor relativt nära järnvägsstationen, cyklar man dit även om det tar 16 minuter och man sedan dryper av svett eftersom cykeln är tillverkad av någon som har stoppat in extra motstånd i alla kullager.
Om man som jag släpar på 25 kg böcker till alla föreläsningar, får man ibland faktiskt bita i det sura kunskapsäpplet och i alla fall ta bilen till stationen och riskera att jakten på den lagom stora parkeringsplatsen tar ett tag. (Detta har jag varit med om förut.)
Det gick sådär idag.
Jag klämde in bilen med skohorn, spett och femton korrigeringar fram och tillbaka mellan två bilar eftersom den till vänster hade parkerat snett och jag kommer säkerligen att få en arg lapp av bilen till höger. Jag har lagt tre kronor för lite i parkeringsautomaten och om kommunens lapplisor är riktigt snabba kommer de att lappa bilen precis när jag ikväll kommer älgande från tåget. Dessutom upptäckte jag att det är yttepyttelite luft i höger framdäck. Lapplisan kommer alltså att tro att bilen är en övergiven sopstation eftersom den dessutom är full av kartongåtervinning.
Observera att det har funnits ett streck där. Ni ser? Grrr.
Tror ni att ägaren av bilen till vänster hade lite bråttom? Tror ni att jag råkade gnida av mig mot båda bilarna och nu är smutsdammig både fram och bak? Tror ni att det är ok att skylla allt i hela världen på förkylningen from hell som har gjort mig halvdöd av kastrullock för öronen?