Vissa viktiga val i livet har jag gjort med en axelryckning:
- När jag träffade min blivande Djefla man flyttade jag utan att tveka från en fyra på Söder till en studentlägenhet i Lund.
- Vi skaffade fem barn utan att fundera på hur man sedan står ut med strumpsorteringen.
- Vi hittade ett helgalet hus i Sörmland och ryckte upp alla våra skånska barn med rötterna trots att vi sedan dess måste stå ut med blommigt plastgolv.
- Jag sade hux flux upp mig från det fasta jobbet på Nationalencyklopedin och startade egen firma istället.
Liksom bara häpp! Andra viktiga val har gjorts med vånda, ångest, tvivel och hysteriska utbrott:
- Jag valde att stanna kvar ett helt high school-år i USA trots att jag grät mig till sömns eftersom jag vantrivdes från första till sista dagen.
- Jag sade ok till att flytta från en underbar trea till en bedrövlig tvåa (eftersom vi blev vräkta).
- Jag bytte när vi gifte oss från mitt ovanliga flicknamn – Stenson – till det tusen gånger vanligare Bergman.
Nu gör det ju ont när knoppar brister. I morgon tisdag brister det igen, för då ska jag hålla mitt livs första kursdag i egen regi. I vanliga fall anlitas jag av företag – nu ska jag hyra en lokal, fylla den med folk och dessutom lära ut något vettigt. Det är svårt att våga ta risker när man är en liten fegis. Aj, det gör ont fastän det inte har brustit än. Vem tusan övertalade mig att göra detta? Spöstraff! Ångervecka för föreläsarn, tack! Minsann har jag inte lite ont i halsen? Stånk.
———
Varför jag vantrivdes i USA? Jo, så här såg jag ut när jag åkte. (Har visat bilden förut.)
Och så här (det är jag till höger) såg jag ut efter en månad i Dallas, på väg till kyrkan i nyuppsydd klänning. Flickan till vänster är dottern i familjen, 11 år. Hon stal min mascara.
——-
Nu är det sådär mysko igen: nytillkomna kommentarer syns bara om man klickar på ANTAL REFLEKTIONER här nere och antalet ändras inte från 2, vofför blir det så?
